NYKARLEBY

i

Jakobstads Bokarbetarförening r.f. 1924—1974

Tryckeriet i Nykarleby finns numera kvar bara i telefonkatalogen. Stadsborna har fått lov att finna sig i denna förändring, men ännu händer det att främmande besökare tar vägen till Bangatan 8, bara för att finna stora snödrivor framför ingången och sönderpangade fönsterrutor på en byggnad där förfallet grinar. Slår de numret i telefonkatalogen är det JT-kontoret i Nykarleby som svarar — JT-kontoret som för drygt ett år sedan lämnade den gamla tryckerifastigheten och flyttade in i ett nytt affärshus i centrum.

Bakom krossade fönsterrutor i den Nesslerska fastigheten i Nykarleby återfinner man ännu en hel del tryckeriinventarier och maskiner, tryckpress från slutet av 1800-talet, sättmaskin, kaster, regaler, klichébuntar, lådor med matriser och på ombrytningsbänken några oavlagda sidor ur en årsberättelse. Mycket av det som finns där skulle sannolikt pryda en plats på ett museum — det som fortfarande är användbart har nämligen övertagits av nya ägaren Jakobstads Tryckeri och Tidnings Ab.

Över nittio år gammalt är tryckeriet som grundades av fabrikören och kantorn J. W. Nessler 1882. Tryckeriets historia är i stort sett dess tre tidningars.

Den första, Mellersta Österbotten, utkom med sitt första nummer 15 december 1881 och kallade sig kyrkligt och lokalt veckoblad. Pastor Johannes Bäck var redaktör och med den fennomanska prägel han lade på bladet blev det bara årsgammalt. Redaktören och tidningen tog avsked med orden: Gud, vår Gud, välsigne det finska fosterlandet och den finska kyrkan ...

Men J. W. Nessler var inte den som gav upp. Redan i november 1882 kom Norra Posten med lektor Max Strömberg som ansvarig utgivare. Den här tidningen intog en mera svenskvänlig ställning, men var kallsinnig i religiösa frågor, vilket inte behagade Nessler och skolmannen Anders Svedberg, som medarbetat i båda bladen. Andra bekanta medarbetarnamn från den tiden: Topelius, Lybeck, Gånge Rolf m.fl.

Strömberg, som formellt hade förlagsrätten, fick försvinna norrut medan Nessler och Svedberg enades om att grunda Österbottniska Posten, som levde och verkade som ”folkblad” först för de tre städerna Nykarleby, Jakobstad och Gamlakarleby med omnejd, senare som lokaltidning för Nykarlebynejden och sedan 1968 som ungdomstidning för hela svenska Österbotten — sörjd och saknad men i mycket ljust minne bevarad i Nykarlebynejden.

[Fotograferat någon gång mellan det att stolpen med tre belysningsarmaturer vid kyrkan monterades och september 1970.]

Ty — trots att innehållet ofta väl gjorde skäl för tidningens ök- eller smeknamn Påminnaren var det för många stadsbor ändå en högtidsstund när man på torsdagskvällen kunde hämta sitt pinfärska och trycksvärtsdoftande exemplar av ÖP vid tryckeriet. Nåja — ett blad får väl inte belasta sitt tryckeris ekonomi hur mycket som helst — hur pittoreskt det än är. Och Nykarleby-affärsmännen tror fortfarande inte att annonsering betalar sig ...

SKOGSAFFÄRER MED TRAMPOLIN

Gamle J. W. var en mångsysslare, en företagsam karl med tusen järn i elden — bokstavligt talat. Han var kantor — hoila i kyrkan, som han själv uttryckte det — och därav fick ÖP också namnet Klockarlappen, han var verkmästare vid seminariet, sågägare, hade spikfabrik och filhuggeri. Kvarn hade han också och startade stadens första elverk. En del affärer, bl.a. skogsaffärer hade han ihop med sin kompanjon Olin, som Nessler kallade Trampolin därför att han alltid begagnade cykel.

Förutom att Nessler var en driftig karl, snar att sätta igång nya projekt, men kanske inte lika trägen att fullfölja dem, hade han också en flödande humor och historierna om honom är många bland äldre Nykarlebybor.

I motsats till Nessler var kompanjonen Olin tystlåten och det hände sig, sägs det, en gång när de båda med hästskjuts kom från Jakobstad att Nessler plötsligt svängde in på gravgården utanför Nykarleby.

— Varför kör du hit, undrade Olin.
— Hit brukar vi köra dem som slutat tala, löd svaret.

Nessler var också känd för att föra ett svavelosande språk och inte ens i kyrkan kunde han hålla inne med sina svordomar om inte orgeltramparen gav luft tillräckligt åt hans spel.

KLOCKARLAPP OCH PAULI EPISTEL

Kärt barn har många namn — så ock ÖP. Förutom Klockarlappen efter Nessler och Påminnaren efter sitt innehåll fick tidningen heta Gärdsgårdsbladet, efter sitt huvud, en bild av en lantlig idyll med en gammaldags gärdesgård, tecknad av Mikael Lybeck, Pauli epistel kallades den under Paul Nesslers tid.

Det här berättar Edvin Marklund, pensionär i dag, men som ung först lärling och sedan handsättare vid Nesslers tryckeri. Han anställdes som fjortonåring 1 juli 1914 och två veckor senare bröt kriget ut. Gamla J. W. dog 1910 och det var nu Paul som ledde företaget.

Utrustningen vid Nesslers har alltid varit ålderdomlig, men hade inte kriget kommit hade det kanske blivit annorlunda. Redan 1914 pratade nämligen Nessler om att skaffa en sättmaskin. På grund av krigsutbrottet blev det inte av och det kom att ta flera tiotals år innan planerna förverkligades.

En mark per dag i lön hade Edvin när han började. Då var arbetstiden från kl. 8 till kl. 19 med en paus mitt på dagen. Efter bokarbetarstrejken 1917 blev arbetsdagen åtta timmar.

Edvin Marklund har ännu det rätta handalaget med en sida. Här återupplivar han gamla minnen vid tryckpressen i Nesslers tomma tryckeri.

Edvin Marklund påminner sig att Aatos Virtanen under sin tid som fackordförande besökte Nesslers tryckeri för att få de anställda att fackansluta sig. Det blev inte av då, men senare har Nesslers arbetare tidvis varit anslutna till Jakobstadsavdelningen. Någon egen avdelning har man aldrig haft.

Bland de jobb som Edvin minns från sin tid — han slutade av hälsoskäl efter sju år — är prosten Petrells Raamattukysymys som kom ut en gång i månaden, professor Backmans Barnmorske-tidskrift, debetsedlarna till hela Lappo härad och så förstås kommunala tryckarbeten och seminariets årsberättelser, som det alltid blev bråttom med på slutet.

Han minns en gång en ”djävel” — lärpojkarna kallades så för allt tokigt de gjorde — som var ovanligt klumpig. Till pojkarnas uppgifter hörde att bära in ved till den stora kakelugnen. Pojken kom med en vedfamn och stöp över ett bräde med färdigbrutna sidor till seminariets årsberättelse. I ilskan sparkade han sönder åtta sidor. Det var det sista han gjorde hos Nesslers och de som var kvar fick ett förfärligt jobb med att sätta upp sidorna på nytt. Innan dess måste de sidor han sparkat sönder läggas av eftersom stilarna inte räckte.

Edvin påminner sig också censuren under krigstiden. Den gjorde tidningsutgivandet åtskilligt komplicerat eftersom sidorna skulle kollas två gånger. Det blev vita spalter ibland, men på slutet fick man inte utkomma med vita luckor utan måste fylla ut tomrummen med annan text för att det inte skulle märkas att censuren varit framme.

STADENS HERRAR NYHETSMOTTAGARE

Det var spännande tider och Marklund minns hur stadens herrar avlöste varandra som nyhetsmottagare på telefonen. Då var redaktionen stadens politiska centrum.

Två av ÖP:s trotjänare finns kvar i staden — båda har pensionerats från Nesslers. Det är August Högström och Hannes Nylund, som faktiskt tjänade företaget i femtio år, därav över fyrtio som faktor. Andra ”gubbar” som börjat i Nykarleby är enligt vad Marklund minns Ernst Vikberg, Tor Willman, Leo Ågren och Joel Nilsson.

[Svenska Dagbladet den 20 juni 1937, sid 22. (Inf. 2020-06-22.)]

Marklund berättar också att typograferna blev betraktade som en yrkesgrupp av högre intellektuell nivå än andra — de gick bättre klädda med plommonstop och spatserkäpp. De var konstförvanter.

— I sekelskiftet, berättar han, var det många typografer som turnerade från den ena platsen till den andra och sökte arbete. När de jobbat en tid på ett ställe och fått ihop lite pengar drog de vidare på sin turné. Tröt jobbet bad de om en allmosa för att klara sig. Många kom från Sverige därför att det var brist på handsättare här på den tiden. Sedermera har ju marschen som alla vet gått i motsatt riktning.

Anställd av J. W. Nessler själv år 1909, den 1 augusti, blev Hannes Nylund som också började som springpojke och så småningom avancerade till faktor. Också han kan berätta en hel del — kommer bl.a. ihåg hur man fick dra gamla pressen för hand när det var knapert med elströmmen på vintern. Fyra man drog en kvart per par. Det var ett tungt jobb.

Han minns J. W. som en trevlig gubbe med många järn i elden. Det var inte så ofta man såg till honom på tryckeriet. Han påminner sig också hur kriget bröt ut samma dag som han själv skulle resa till Sverige för att lära sig maskinsättning. Den resan blev aldrig av och så här sextio år efteråt kan man kanske spekulera i vad som skulle ha blivit Nykarlebytryckeriets öde om man redan då tagit ett så djärvt steg in i den moderna teknikens värld. Vi vet ju hur det gick då man inte tog steget.

Efter en lång arbetsdag har verksamheten avstannat och friden råder både inne och ute vid Bangatan 8.