På retur
säger man i tidningspressen att den gamla och hedervärda staden Nykarleby befinner sig. Det är förvånande, att man ej kommit underfund med den saken förrän just nu, men, som envar vet, så står detta föga smickrande omdöme i samband med Nykarleby järnvägs försäljning.
Det var med vemodsfulla tankar jag mottog underrättelsen om att Nykarleby „bässin“ skulle försäljas. En och annan gång har jag haft nöjet att åka efter den och konstatera, huru „bässin“ med mycket pustande och flåsande rullade fram mot Nykarleby. Råkade det hända, att en mängd lastvagnar och hela seminariikåren voro efter på släptåg, så tog man saken lugnt och steg av och hjälpte till en smula, ifall „bässin“ inte orkade med sin börda. Flere gånger roade seminaristerna med att springa kapp med „bässin“, och den gick bet emellanåt.
Nu vilar således den stora friden över staden med de många minnena, då icke ens „bässins“ avgångs- och ankomstsignal stör den.
Och „bässin“ blir väl förvandlad till synålar och strumpstickor, och det är ju någon mening i det också, men om det är poesi i det, är en annan sak. Topelius föddes ju på Kuddnäs, och fördenskull intog poesin stort rum i kommunallivet där.
Teologiekand. Z. Schalin, Topelii systerson, var ju i unga år en glad poet och har skrivit bl. a. „Från smidjo kom Kall o va svart o va kolo“... Så ha vi ju Gånge Rolf, Mikael Lybeck och Ernst V. Knape, vilka alla en kortare eller längre tid varit fästade vid Nykarleby stadssamhälle. Undra sen på, om inte poesin och de sköna konsterna ha dominerat och tryckt sin prägel på samhället. Om jag inte missminner mig, så var det engång på tal, att man skulle sälja vattenkraften i forsen åt ett engelskt bolag, som tänkte anlägga fabriker där. Det berättades, att köpesumman rörde sig kring en halv miljon. Man avslog anbudet och förebar, att en fabrik skulle förstöra stadens vackra utseende, och man ansåg, att staden vann mera på att en av dess älsta ungmör fick i ostörd ro fånga „nätingar“ (nejonögon) i forsen. Dessutom skulle ju Brunnsholmarna förstöras, och det lilla utvärdshuset skulle även ryka all världens väg. Var skulle då Nykarleby gubbarna i ostörd ro få dricka sin „aftonpjolter?“
Nog är det ju poetiskt allt det där, då man tänker sig in i saken, men om man lever med, det är en annan sak.
Tacka vet jag gamla Nessler, se de va gubben det! Han skaffade åt staden en tidning med thy åtföljande tryckeri, landets första filhuggeri, elektricitetsverk och bedrev omfattande trävarurörelse.
Ett halvt dussin lika initiativrika män till i staden och i stället för att banan nu rivs hade den kanhända fått ombyggas till bredspårig. När en stad styres av bara teoretiker, så uppslår det nya teorier, vilket kan utmynna i att hela samhället blir en enda teori.
Således är Nykarleby idyllen fullständigt utan störande miss ljud. „Bässin“ har gått hädan och jag tänker mig att, när den sista signalen gavs, mången Nykarlebybo stod med vemod i sinnet och tänkte på de förhoppningar man hade, då första signalen gavs. Sic transit gloria mundi!
För inte länge sedan träffade jag en ganska amper käring, som med indignerad stämma anropade mig, då jag helt fredligt rullade iväg på min tvåhjuling till en gammal bekant. „Hör du, Ambrosius“, sa’ hon, och hon riktigt darrade på målet, „du är en hedning och en dålig människa!“
Jag hoppade av min stålhäst och medgav, att gumman hade rätt.
Helt förbluffad över min medgörlighet, frågade hon, huru jag själv hade reda på saken. Jag upplyste henne om att en präst hade instruerat barnen i en småskola att inte läsa tidningar, ty det är hedningar och dåligt folk som skriver i tidningarna. Vad hon hade i sinnet, fick jag ej veta, ty gumman lomade av, men det kan jag säga, att inte är tidningsniggerns liv alltid en dans på rosor, men emellanåt har det ju sina roliga „poänger“. |