Invigningen av Nykarleby seminarium

Då solen den 1 september 1873 höjde sig över Nykarleby och dess omnejd, låg en tät dimma över hela trakten, insvepande alla föremål i ett hemlighetsfullt dunkel. Men soluppgången åtföljdes av en frisk morgonvind, som förjagade dimman, och strålande i sommarens fägring, som av höstens köld ännu icke hunnit förblekas, log den natursköna nejden emot den uppgående solen.

Men vad är denna morgonstund på färde i Nykarleby? Dagen är ju en måndag, och likväl synas högtidsklädda lantmän strömma i skaror in till staden och taga in i sina s.k. »kyrkkvarter» såsom det vore en högtidsmorgon; fanor och flaggor svaja över många hus, och en sabbatsfrid tyckes vila överhela staden.

Inemot klockan 9 börjar det bliva liv och rörelse. Från varje hus utkomma festligt klädda människor. Alla styra de sina steg åt samma håll: till den s.k. »residenstomten» på den genom staden flytande älvens västra strand. Där, på den vackra planen, hade under sommarens lopp tvenne nya tvåvåningsbyggnader blivit uppförda för det nya folkskollärareseminariets räkning. Denna anstalt skulle i dag invigas till sin höga och viktiga bestämmelse.

Vi föreställa oss, att en liten teckning av den dagen, bevarad i troget och kärt minne av en, som betraktar den såsom den viktigaste punkten i sin levnad, skall med nöje läsas av de många folkskollärare, mina kamrater, vilka tillbragt sin utbildningstid i Nykarleby. Låtom oss då åtfölja de till seminariet strömmande människoskarorna.

Där längs gatan kommer nu ett långt tåg av ynglingar, två i bredd med några äldre herremän i spetsen. Tystnad härskar i denna skara, och ynglingarnas blickar äro med ett vemodigt, nästan stirrande uttryck riktade mot jorden. Skulle man vilja tyda uttrycket i deras anlete, så träffade man sanningen närmast, om man sammanfattade det uti denna fråga: vad skall väl jag kunna uträtta här? Dessa ynglingar äro seminariets blivande elever och herremännen i spetsen för skaran äro seminariets lärare samt överinspektorn för folkskolorna, Uno Cygnaeus. Vilka »äro då dessa ynglingar? Bondesöner, idel bondesöner, på par undantag när. Från alla trakter av det svenska Finland hava de samlats hit, utan att fullt kunna beräkna vikten av det steg de tagit, men alla drivna av samma oemotståndeliga kraft: att få tillfredställa den törst efter vetande, som tärt deras efter upplysning trängtande ande. För två dagar sedan hava de undergått inträdesförhör och blivit godkända, ehuru de flestas förkunskaper voro ganska skrala. Men vad kunde man vänta eller fordra av sönerna till ett folk, som ända dittills saknat tillfälle till inhämtande av annat vetande än det, som far och mor berättat vid kvällsbrasan om vinteraftnarna? De lyckligast lottade voro de av österbottningarna, vilka varit i tillfälle att besöka Svedbergska skolan i Munsala och — de voro ganska många. Sedan Cygnaeus övervarit inträdesförhöret, hade han talat till eleverna om den framtid de nu gingo till mötes, om betydelsen av det kall, vartill de nu blivit invigda: att bliva lärare och uppfostrare för folkets barn, att bilda ett släkte, som en dag skall bära fosterlandets väl och ve på sina skuldror. Detta var något, som ynglingarna ej tagit med i beräkningen, då de sökte inträde vid seminariet; en flik av framtidens slöja hade blivit lyftad för dem och vad de sett hade varit tillräckligt att slå dem med häpnad, att bringa dem till misströstan om sin duglighet för ett sådant värv. Därav det vemodiga och frågande uttrycket i deras anlete, därav den högtidliga stumhet, som bemäktigat sig dem, men därav även denna hjärtats övertygelse »framåt i Herrans namn och i Hans kraft, som är mäktig i de svaga».

Nu följa de sina lärare till seminariet för att övervara invigningen av den anstalt, som skall bliva deras visdomskälla — ja deras andra hem under fyra års tid.

Invigningshögtidligheten försiggick i den norra av de två nya byggnaderna. Denna var av stadens fruntimmer dekorerad på ett smakfullt sätt. Ovanför ingången hade man av grönt enris anbringat årtalet 18 1/9 73, omkring festsalens väggar hängde gröna girlander, levande växter voro placerade här och där i salen och vid ena väggen hade man upprest en talarestol, — klädd i vitt — samt smyckad med kransar och blommor. Redan förrän akten tog sin början voro salen och de angränsande rummen fyllda med festligt klädda människor av alla stånd och åldrar. En särskild anledning gjorde att festen hedrades med besök av skalden Z. Topelius, vilket ej litet gladde envar av de närvarande, men i synnerhet Nykarleby stads innevånare, vilka känna en rättvis stolthet över att få kalla honom sin.

Nykarleby seminarium.

nvigningshögtidligheten började med sång och bön. Därefter beträddes talarestolen av överinspektor Cygnaeus. Varmt och innerligt, såsom alltid, talade han om folkbildningens nödvändighet och skildrade huru det hittills varit beställt med densamma i vårt land. Sedan han därefter i korthet redogjort för den plan, som ligger till grund för undervisningen i seminarierna och folkskolorna i vårt land samt visat nödvändigheten av att undervisningen meddelas i alla de föreskrivna läroämnen, förklarade han seminariet öppnat, varpå en sångkör av herrar och damer, inövad av seminariets sång- och musiklärare, fyrstämmigt avsjöng första och sista verserna av »Vårt land». Efter sångens slut tog hr överinspektorn åter till ordet och tackade Nykarleby stadsbor för de sällsporda uppoffringar de gjort för detta seminarium. För den talrikt närvarande allmogen talade han sedan om folkskolans ändamål, vilket ingalunda, såsom många tro, är att skapa »herrar» utan tvärtom att bilda dugliga, upplysta och sedliga bönder; han påpekade huru nödvändig upplysningen är för en bonde i vår tid, då bönderna själva äga rättighet att sköta sina egna kommunala angelägenheter och deltaga i lagstiftningen vid landets lantdagar. Sedan han ännu talat några uppmuntringsord till det nya seminariets lärare, vände han sig till de nu intagna nya eleverna och riktade även till dem några ord. Allvarsamma, ja stränga, voro de förmaningar han lade dem på hjärtat. Det gladde honom — sade han — att se dem hava samlats här så talrikt, men han bad dem noga granska sitt uppsåt: hade de ej kommit hit av riktiga bevekelsegrunder, så vore det bäst att ännu taga steget tillbalka, ty hit kommer man icke för att bliva herre eller studera sig till en lättare födkrok, utan hit kommer man för att helga sina krafter till fosterlandets gagn och förkovran. Vad de således först och främst skola utbilda sig till, är till goda, dygdiga och sedliga människor och härvid hava de tvenne saker att ihågkomma: först att bilda en god och sedlig kamratanda och aldrig någonsin hålla tillsamman i det onda, men väl i det goda och för det andra att samvetsgrant foga sig efter den ordning seminariestadgarna föreskriva, så att de därutinnan icke glömma eller dagtinga med sina plikter.

Vilket intryck allt detta gjorde på de unga allmogesönerna har en av dessa själv skildrat i följande ord: Att beskriva de känslor, som bemäktigade sig mitt hjärta, när jag inträdde i den festligt dekorerade och med herrskapsklädda människor uppfyllda salen, är jag icke mäktig, men jag tror, att, om en i vilda skogen vid furans rot uppvuxen planta kunde erfara känslor, när hon helt plötsligt ser sig förflyttad till ett drivhus bland de skönaste krukväxter, dessa skulle vara ungefär dylika. Jag såg och hörde här så mycket nytt och enligt min tanke obegripligt. Jag hörde en sång, som jag igenkände såsom »Vårt land», melodin, som jag förut hört, kände jag igen, men vad det övriga larmet skulle betyda, begrep jag icke; sedan blev jag dock upplyst om att »Vårt land sjöngs i stämmor». Där talades mycket, men vad därmed åsyftades begrep jag föga. Det enda, som föreföll mig begripligt, var de ord, som överinspektor Cygnaeus talade till oss elever och det troligen till följd av tonens stränghet och uttryckens större enkelhet. De gingo som ett tveeggat svärd genom märg och ben på mig och ingåvo mig många nya föreställningar om framtiden, men avlägsnade även många dittills hysta. Huru många tysta suckar jag till höjden uppsände, huru många löften och föresatser jag i den stunden gjorde, vet endast »Han, som ser till hjärtat neder».

Sedan överinspektorn lyktat sitt tal till eleverna, uppmanade han seminariets religionslärare att för den nya direktorn förestava ämbetseden, vilken denne, rörd ända till tårar, avlade. Till sist uppläste en annan av seminariets lärare de verser Z. Topelius för detta tillfälle diktat.