Sjömansmissionsföreningen i Nykarleby.

Med detta års ingång [1938] hade 50 år förflutit sedan sjömanmissionsföreningen i Nykarleby började sin verksamhet. Den första försäljningen var år 1887 och det är således den 51 försäljningen nu 1937.

År 1887 beslöts efter ett religiöst möte i dåvarande ”Fruntimmersskolans” lokal (nu Frostes gård), att börja arbeta för sjömansmissionen. Vår stad har ju tidigare haft en betydande sjöfart och således bland sina invånare mycket sjöfolk. Därför förstod också stadens damer, vilken stor betydelse sjömansmissionens arbete hade och ville gärna understöda detsamma.

Bland de första medlemmarna var fröknarna Anna Henriksson, Maria von Essen och Sofia Sund, av vilka den förstnämnda blev föreningens första varmt intresserade ledarinna. Man samlades till arbetsaftnar i tidigare nämnda skolas lokal även sedan den flyttade till rådhuset. Den som då bar martha-bekymren för varje möte var kaptenskan Hanna Sarlin, föreningens kaffekock.

Senare började man samlas hos fröken Josefine Bergh, som då var ordförande. Hennes hem stod öppet för föreningen ända till omkring år 1919, varefter hon på grund av sjukdom måste dra sig tillbaka. Därefter har föreningen samlats hos medlemmarna i tur och ordning.

Under åren 1887—1921 (35 år) hade föreningen haft tre ordförande, fröknar Anna Henriksson, och Josefine Bergh samt doktorinnan Ljuba Durchman. Från och med år 1922 till 1937 var undertecknad ordförande och nu är fröken Matilda Hedström det. Detta är de yttre konturerna till syföreningens oavbrutna arbete under dessa 50 år, 1887—1937.

Vad har då gjorts under alla dessa års arbetsaftnar? Och vilka resultat har ernåtts? På den första frågan kan vi medlemmar svara: det har gällt att sticka, virka och sy, att ge sina händer arbete för att få artiklar till varje års julbasarer. Det har gällt att fundera ut och förfärdiga både praktiska, vackra och durabla arbeten, som skulle finna köpare. Bland nuvarande medlemmar har fröknarna Hedström vunnit de övrigas beundran för sitt stora intresse och sitt nitiska arbete inom syföreningen.

På den andra frågan kan vi ej ge svar. Men vi hoppas att de penningsummor som arbetet inbragt under de 50 förflutna åren varit till någon om än ringa hjälp i Finska sjömansmissionssällskapets strävan för våra sjömäns bästa. Det första bidraget föreningen skickade år 1888 var fmk 40:-. I våra dagar betyder den summan ej mycket, men det var andra tider då och markens värde betydligt större än nu. Dessutom måste man räkna med att en hel del av basarinkomsten skulle användas till nyanskaffning av arbeten för det nya året.

Intressant hade det varit att i siffror kunna följa med syföreningens arbete. Men man arbetade i all anspråkslöshet utan att anteckna medlemmar eller arbetsresultat. Under de senaste 20 åren har antalet medlemmar varierat mellan 10 och 15, alltså en mycket liten förening. Till Finska sjömansmissionssällskapet insända medel var år 1923 fmk 1 300:- och år 1937 fmk 2 500 fmk under senaste 15 år tillsammans fmk 31 700:-

Av de medlemmar som fanns i föreningen år 1916, då undertecknad som nyinflyttad kom med, är endast två kvar, fru Ina Järnefelt och fröken Hildegard Dyhr. De övriga har lämnat arbetet i arv åt oss. Jag kan ännu tydligt se en bild av salen hos fröken Josefine Bergh en tisdagskväll under det första året jag var med.

Där sutto runt ett stort bord fröken Josefine Bergh, Charlotta Lindqvist, Mimmi Lybeck, Elise Hedberg, Anna Henriksson, Elin Malmberg, Lotte Dyhr och Hildegard Dyhr, fruarna Ljuba Durchman, Hanna Sarlin, Rosa Backman, Matilda Nessler, Olga Heurlin, och Ina Järnefelt. Och doktorinnan Durchman läste alltid högt någon bok för de andra, som arbetade flitigt.

Högläsning har alltid förekommit och det är många goda böcker medlemmarna därigenom lärt känna under årens lopp. Finska sjömansmissionssällskapet har även skickat till föreningen många böcker för läsning och i början av varje arbetstermin en skriftlig hälsning och uppmaning till oförtrutet fortsatt arbete.

Arbetsaftnarna har sålunda varit till trevnad för medlemmarna såväl tidigare som nu. Men av intresserade icke-medlemmar behöver vi stöd och uppmuntran i form av gåvor och i inköp vid basaren varje år. I förhoppning därom fortsätter vi på detta delområde av det mångskiftande arbete i vår tid för Guds rike och våra medmänniskors bästa.



Ester Fougstedt i Sjömansvännen nr 2, 1938.
Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll med kommentaren:


I samband med röstning i kyrkovalet kom Lars-Johan ”Jukka” Sandvik med den gamla tidningen. Sjömansmissionssyföreningen i Nykarleby fortsatte med verksamhet in på 1980-talet. Ledare var till en början Tyne Lassell, vars man Albinus Lassell var predikant. Efter henne tog Agda Sandvik över, men föreningen blev inaktiv efter hennes tid som ledare.

Tidningen är numera tvåspråkig och heter Merimieskirkko – Sjömanskyrkan, efter att från 1882 ha hetat Sjömansvännen.

I Lappvik nära Ekenäs upprätthölls ett sjömanshem ”Sjömansro” för åldrande och hjälpbehövande sjöfolk ännu under 1970-talet. (Uppgifterna av Kurt Solvin vars mor var medlem i syföreningen.)



Syföreningsmedlemmar år 1937. Ester Fougstedt andra från höger i övre raden. Förstoring.


Läs mer:
Fler föreningshistoriker.
(Inf. 2014-11-01, rev. 2014-11-03 .)