För över 100 år sedan kom min farfar till Vexala skärgård via Henriksnäs, där familjen Wangel hyrde in sig under några somrar. Efter att ha bekantat sig med skärgården, köptes en sommarstuga med tillhörande markområde på Skadön, ca 1,5 km norr om Grundön. Min farfar [Karl Gustaf Wangel] var skolrektor i Brahestad och resan till sommarstället skedde med ångbåt till Andrasjön. Eftersom dåvarande villaliv byggde på långtgående självhushållning medtogs kor, grisar och höns. När ångbåten under en lugn sommarkväll närmade sig Nykarleby skärgård, hördes kornas råmande över fjärden. Skärgården konstaterade då att nu har Wangels kommit, sommaren är här. Efter ankomsten till Andrasjön fördes korna landsvägen, gående till Skadön, via Munsala, Grundön och Vattungen följande stränderna åt. Mindre husdjur, övrigt resgods och familjemedlemmarna roddes över till Skadön. Efter ankomsten storstädades villan, båtarna rustades för sjösättning och fiskeutrustningen genomgicks. Köksträdgården iståndsattes och potatis sattes i landet. Sommarlivet kunde börja.

Under min pappas uppväxtår vaknade hos honom ett stort intresse för skärgården och dess natur. Fiske, segling och jakt blev för farfar och hans söner sommarens viktigaste aktiviteter. Fisket bedrevs med klabbkrok och stångkrok för gädda och braxen. Med långrev kunde också fiskelyckan prövas. De bästa fiskevattnen fanns kring Larsholmen och Kåtaskär. Bullerholmsfjärden gav riklig abborrfångst på mete.

Färsk fisk var en daglig del av mathushållningen. Familjens flickor ägnade sig åt svamp- och bärplockning. Utfärder med en rymlig tvåmastad segelbåt Skade företogs till utskärsholmar med farfar vid rodret och hela familjen i båten.

När andjakten inleddes på sensommaren var bröderna Wangel flitigt i farten i vassarna runt Skadön, Svensön och Björkholmen. De gräsänder som sköts anrättades med stor skicklighet av min farmor.

En händelse har berättats för mig. Skjutna änder förvarades i en boda nära villan. När min farmor skulle hämta fågeln för plockning vandrade en gräsand mot henne i bodan. Hon smällde igen dörren, ropade på sin yngsta son och berättade om den levande andfågeln. Min farbror som skorrade sade: ”mamma, det är nog bara dödsryckningarna”. Sedan avlivade han fågeln.

Såhär tillbringades somrarna på min farfars tid ända tills han gick ur tiden 1924.

I början av 1920-talet började syskonen Wangel se sig om efter egna sommarställen i skärgården. Min pappa skaffade sig en villa på Kåtaskär. Min yngsta faster stannade kvar på Skadön, där hon och hennes familj även hade min farmor hos sig.

Huru annorlunda tedde sig inte villalivet i skärgården för 100 år sedan. Frånvaron av motorbåt och bil gjorde provianteringsresorna till Nykarleby besvärliga. Avsaknaden av brunn på Skadön gjorde att dricksvattnet måste hämtas från Grundön. Vedeldning i öppen spis samt oljelampsbelysning gav vistelsen på Skadön sin speciella prägel. Trivdes gjorde man och troget kom hela familjen till Skadön, år efter år, för att uppleva skärgårdens fröjder och naturskönhet.

I det följande skildras en senare epok i släkten Wangels villaliv, dvs. den på Kåtaskär. Villan anskaffades av min pappa 1920. Han var då tandläkare i Tammerfors. I början av 1920-talet överlät min pappa villan för nästan 2 år åt Jakob Daniel Wiklund, som med sin stora familj bodde där året om. De byggde fähus och bastu med bastukammare och husdjur skaffades. På Kåtaskär föddes yngsta dottern Lisa. Alltsedan den tiden har nära vänskap rått mellan Kåtaskärsborna och Wiklunds och Bertells på Svensön och Grundön. Själv föddes jag i maj 1926 och till midsommaren döptes jag på Kåtaskär av domprosten Schalin från Nykarleby. I år till midsommaren firades min 70-årsdag på Kåtaskär i familjekretsen, som består av 4 barn och 13 barnbarn. Under min 70-åriga tillvaro har varje sommar tillbringats på Kåtaskär, med undantag av praktikantsomrar som arbetspliktig och militärtjänst under kriget. Detta har skett oberoende av boningsorter, som varit Tammerfors, Viborg, Kuusankoski, USA och Jakobstad.

Hur upplevde jag barndomens somrar på Kåtaskär? Jag minns somrarna på tidigt 30-tal som soliga och varma. Resan från Viborg med tåg till Kovjoki var ett äventyr. Sommaren stod för dörren när vi efter skolavslutningen reste iväg till Österbotten. Redan före Seinäjoki började jag spana efter slätterna och ladorna.

Stationerna efter Seinäjoki kunde jag alla utantill. På Kovjoki station mötte chaufför Sund med sin buss och vi kördes via Caséns butik i Nykarleby ner till Andra sjön. Provianten hade brevledes beställts från Casén. Resgodset var omfattande: sängkläder, krukväxter, matvaror, jakthund m.m. stuvades ombord på Erik Johan Bertells motorbåt och kosan styrdes till sommarparadiset Kåtaskär, tremånaders villaliv kunde börja. Min pappa och jag fiskade tillsammans på samma sätt som han gjort i sin barndom på Skadön. På jakt färderna fick jag följa med och bära bytet, även simma efter skjutna änder. I tonåren fick jag eget hagelgevär och jag minns som igår när jag sköt min första gräsand, hare och järpe.

Magnus Wangel med röda fisknät.
(Foto: Johanna Strömsholm, Vasabladet)

Båttrafiken förbi Kåtaskär var livlig på den tiden. Slåtterfolk färdades i roddbåtar för att bärga hö på strandängarna på Larsholmen, på Strätaskatan och Lappviken. Vid lämplig vind sattes alruskor i fören för att underlätta rodden. Får fördes till holmarna såsom Majgrund och Krankborgsgrund och jag minns fårens bräkande under stilla sommarkvällar. Närmaste året runt bosättning fanns på Krankborg, där även mjölkbeting ordnade sig. Familjen Blomqvist blev nära och goda vänner under årens lopp. Laxö-Anders och senare familjen Sundell på Laxön sålde både sik och lax som anrättades vid festliga tillfällen.

Redan som barn lärde jag mig de bästa hjortron-, hallon-, lingon- och svampställena på Frösön. Till sommarlivets höjdpunkter hörde gemensamma släktutfärder till Tisskärssanden, som vi kallade Västerhavet, eller Tonskärs- och Furuskärsklipporna. Släkten träffades regelbundet på Kåtaskär, Skadön, Kråkskär och Djupön. Kaffekalas eller kvällsmåltider hörde till sammankomsterna. Man sjöng och hade det trevligt tillsammans.

I början av 1930-talet skaffades en motorbåt med en 3,5 hkr Penta utombordsmotor, som var en sällsynthet på den tiden. Motorbåten möjliggjorde långfärder till Jakobstad, Hällgrund, Mickelsörarna och skärgårdens yttersta holmar.

Min pappa var en ivrig seglare sedan ungdomen och i början av 1920-talet skaffade han en kappseglingsbåt som döptes till Fay. De årliga segeltävlingarna på Loppan mellan min pappas Fay och min farbrors Ariel var spännande och jämna. Segelsällskapet Ägir ordnade tävlingar i olika båtklasser. Tävlingen mellan Harald från Socklot och Otto Fogelströms Nordstjernan från Vexala väckte hela nejdens intresse och spänning. Båtarna var stora skötbåtar med 2 sprisegel. Själv tävlade jag med min kusin Håkan Poppius från Skadön i klassen för Oslojollar.

År 1937 flyttade min pappa med familj från Viborg till Jakobstad och då blev Kåtaskär ett utflyktsmål året runt. Under lördag, söndag for vi ofta hela familjen med buss till Nykarleby, skidade ner till Andrasjön och vidare över isen till Kåtaskär. Dåligt före, snöstorm och svaga isar kunde inte hindra oss från att fara ut till Kåtaskär.

När vinterkriget bröt ut flyttade min kusin Håkan Poppius, Hjördis Blomqvist och jag till Kåtaskär. Längs strandisen färdades vi med sparkstötting från Grundön till sommarvillan för att tillbringa vintern ända till våren där. Detta skedde för att bereda rum för evakuerade släktingar i Jakobstadshemmet. Krigsvintern var för oss pojkar en oförglömlig upplevelse. Atte Wiklund lärde oss vinterfiskemetoden med nät under isen och vårt bästa fiskeställe var mellan Krankborg och Krankborgsgrundet. Här fångade vi storsik och stora lakar med grimnät. Hjördis Blomqvist skötte matlagningen och laksoppa och halstrad sik utgjorde festmåltider. Trots tidvis 30 grader C kyla hölls värmen i den glesa villan med torr björkved som brann i den öppna spisen nästan dygnet runt. När föräldrarna kom på besök från Jakobstad, bjöd vi på laksoppa och lakrom. Fisk sändes med till Jakobstad.

Före krigets utbrott skaffade min pappa en liten fiskestuga vid Lappviken. Dit for vi ofta på fiskefärder om somrarna. Abborre fångades med nät i Lappviksmynningen och harr fastnade på harrbrädets krokar vid grynnorna utanför Lappviken. Höstens sikfiske med nät utanför Laxön och Lamalot var givande. Siken rensades och saltades och saltsik var ett bra tillskott i maten under kriget.

Under fortsättningskriget avbröts sommarvistelserna på Kåtaskär för min del. Arbetsplikt på jordbruk i Ylihärmä och Borgå, samt militärtjänst den sista krigssommaren förorsakade avbrottet. Efter krigsslutet påbörjade mina ingenjörsstudier i Åbo. Där träffade jag min hustru Ebba och vi förlovade oss 1947. Förlovningsfest firades på Kåtaskär till midsommaren i närvaro av skärgårdens släktingar. Den 28 juni 1947 omkom mina föräldrar utanför Fäboda på väg till Kåtaskär. Vår värld rasade samman och familjen skingrades.

Att ett villaliv kan sluta i en sådan katastrof är ofattbart, men livet måste gå vidare. Efter olyckan följde 4 års bortavaro från Vexala skärgård. Ebba och jag gifte oss 1948 och jag blev färdig diplomingenjör år 1950. Jag fick anställning på Kymmene pappersbruk i Kuusankoski och vi var då en familj bestående av en son, min lillasyster Beat-Marie och hustru Ebba. När vi sommaren 1951 återkom till Kåtaskär hade villatomten vuxit igen. Alhäcken var 4 meter hög, brännässlorna täckte gårdsplanen, en huggorm mötte på stranden, verandaplankorna gav vika och byggnadens tak läckte in. Det blev arbetsdryga 2 veckor (som semestern var då) med att nödtorftigt iståndsätta det som farit illa. Inom 7 år hade vår familj ökat med 4 barn — 2 pojkar och 2 flickor. Varje sommar under 1950-talet reste vid med tåg från Kuusankoski via Riihimäki till Jakobstad. Därefter med buss till Nykarleby och sedan med taxi till Andrasjön. Provianten skaffades i Nykarleby. Vid Andrasjön mötte Jalle Blomqvist med motorbåt och väl framme på Kåtaskär installerade vi oss i den ofta fuktiga villan. Villalivet var till en början rätt primitivt. Köksspisen rykte in och trefoten togs till hjälp i stugukammarens öppna spis. Torr ved saknades och far i huset föredrog att med hagelgeväret på axeln se efter gräsänder i Kåtaskärsvassarna framom att hjälpa till i hushållet.

Jag minns en ankomst efter den 24 timmar långa resan från Kuusankoski till Kåtaskär. Vädret var blåsigt och regnigt. De mindre barnen trötta och gnälliga. När vi kom in i den kalla och fuktiga villan hade en mås kommit in genom skorstenen och fjädrar fanns överallt. Den stackars måsens rester hittades i stugukammarens knut. Mössen hade härjat överallt och lämnat sina visitkort. Stämningen i familjen var inte den bästa. Hustru Ebba tog flickorna med sig till bastun och dess kammare. Pojkarna och jag röjde upp det värsta i stora villan. Följande morgon sken solen, fåglarna sjöng och pojkarna och far i huset hade lagat ett gott morgonmål med kaffe och smörgås. Yngste sonen Lennart skickades med vit flagga till bastukammaren för att inbjuda till morgonmål. Det blev frid och försoning när morgonmålet gemensamt avnjöts i det varma skolskenet på verandan. Sommarsemestern kunde börja. Med åren steg standarden. Vi skaffade en ny motorbåt med 20 hkr Mercury motor, villan förågs med gasspis och petroleumkamin. Senare fick vi gaskylskåp.

När den första egna bilen anskaffades i början av 1960-talet, blev resorna från Kymmenedalen rena nöjet. Motorbåten sjösattes på Andrasjön och färden till Kåtaskär klarades med egna krafter. Våra barn växte upp. Vedhuggning, röjning av vass och sly och smärre reparationer sysselsatte pappa och pojkarna. Fiske bedrevs flitigt och bär- och svamptiden utnyttjades gemensamt. Simning, bastubad och utfärder var favoritnöjen under semestern som vuxit till en månad.

Ebba och Magnus Wangel.
(Foto: Johanna Strömsholm, Vasabladet)

Alla våra barn blev fästa vid vårt Kåtaskär och fick bjuda sina kamrater på besök. Alla hjälptes åt med de arbeten som skulle skötas. En händelse har fastnat i minnet. Vi skulle riva en gammal byggnad på talko. Solen gassade och det var hett. När jobbet var färdigt lade sig vår yngsta son, då 6 år, i gröngräset och sade: ”Är detta ett slavläger eller semester? När börjar min semester?” Han har nog ändrat sig sedan dess och är till stor hjälp med bryggor och båtar och andra karajobb. Alla våra barn har bildat sina familjer. Somrarna firas på Kåtaskär och min hustru och jag gläds över att få rå om våra 13 barnbarn, som betraktar vårt villaliv som årets höjdpunkt. Grundförbättringar har genomförts under årens lopp. Gamla villan, ca 100 år gammal, har vinterbonats och försetts med solpanel och telefon. Den av Jakob Daniel Wiklund byggda bastun har ersatts med en stockstuga, där min hustru och jag håller till på somrarna. Traditionerna från gångna tider har fortsatt och återväxten i form av nya generationer är tryggad.

Vad skiljer då nutidens villaliv från forna tiders villaliv? Bil och motorbåt har gjort kommunikationerna lättare och snabbare. Väg och båthamn finns nu på Björkholmen och avståndet till Kåtaskär är nu blott 150 m.

Villaumgänget har minskat, då den äldre generationen har gått bort. Familjen är mest för sig själv och vi gläds över samvaro och gemenskap. Sommarvistelsens program har ändrat sig mycket litet från forna tider.

Levnadsstandarden och bekvämligheten har dock stigit i och med de tekniska hjälpmedlen. Båttrafiken förbi Kåtaskär har minskat i och med landhöjningen, som gjort vissa sund svårframkomliga. Bilvägarna på Frösön har också bidragit till båttrafikens minskning. Sundet mellan Kåtaskär och Larsholmen, där min hustru och jag för 50 år sedan rodde, är nu torra landet. Holmarna har vuxit ihop. Björkholmen och Tistronholmen är idag fastland. Fortfarande finns det gott om abborre, gädda och braxen kring Kåtaskär. Vintertid går laken i näten mellan Larsholmen och Björkholmen och jag vittjar var tredje dag. Solen glittrar på Bullerholmsfjärden lika vackert som förut om kvällen. Vårvintern är en upplevelse med flyttfåglarnas ankomst, småfågelsång, spelande orrar på isen och ljusnande kvällar. Årstidernas växlingar upprepas år efter år. Egentligen är det ganska litet som har förändrats i naturen under de år jag har beskrivit.

Villalivet i skärgården ger stadsmänniskor kunskap om naturens under. Man lär sig att leva på naturens villkor och respektera havets faror och skönhet.

Trots att så många villabor idag har skaffat sig bilväg ända fram till villan, elvärme, telefon, TV, rinnande varmt vatten, inne WC m.fl. bekvämligheter, finns naturen, havets närhet, soluppgång och nedgång kvar. Fågelsången, sjöfåglarnas vårbestyr, försommarens ljusa grönska, blommande hägg och liljekonvalj och solglittret över vattnet upphör inte att utöva sin dragningskraft på oss villabor.

För mej, min familj och mina förfäder har villalivet på Kåtaskär, Skadön, Djupön och Kråkskär betytt oerhört mycket. Sommarvillorna och semestern har utgjort fasta punkter i vår tillvaro. De har gett oss en möjlighet att efter ett arbetsår koppla av och ladda upp för det kommande. Återväxten på Kåtaskär ser ut att vara tryggad via 13 barnbarn. Villatraditionerna lever vidare. Vexala skärgård och villalivet bidrog i hög grad till att min hustru och jag beslöt oss för att stanna kvar i Österbotten och Jakobstad efter arbetslivets slut. Det korta avståndet till Kåtaskär gör det möjligt att under alla årstider få njuta av vårt sommarparadis. Sju lyckliga pensionärsår har gått och ingen vet hur många som återstår, men flitigt kommer vi att röra oss på vägen via Vexala Frösön och Björkholmen så länge vi finns till.

Till slut vill jag tacka för att jag och en del av min stora familj fått vara med om Vexala byafest 1996.

Magnus Wangel
Festföredrag hållet vid sommarfesten på Vexala byagård den 12 juli 1996.