[Qvasimarknaden, Brandkåren,
Parkerna och Gatubelysningen]

Nykarleby den 5 oktober 1880. Hösten har kommit med köld om nätterna samt regn och slask om dagarne. Äfven vi i Nykarleby ha fått känna af höftens bistra och kulna dagar. Men vi måste vara nöjda såväl med den ena årstiden som den andra, ty alla medföra de någonting för oss människor nyttigt, antingen i det ena eller andra afseendet. Om hösten är landtmannen rik, ty då har han alla bodar och visthus fulla med matförråd såväl för människor som djur. Men när vintern har gått och den vackra våren, sommarens budbärare, kommer, då kan det i mångens lårar och lador se betänkligt ut. Men nej, jag vill icke trötta Folkvännens ärade läsare med att skildra det alla veta, utan återgår jag att berätta ett och annat om Nykarleby. — Vi hade nämligen marknad den 1 oktober, och som sådan var den besökt af några dussin personer utaf båda könen, hvilka tyktes med en särdeles lust vada i träck och smuts på torg och gator. Ty om Nykarleby förr varit rik på slask, så var den det i synnerhet marknadsdagen. Regnet, hvilket nedstörtade i strida skurar, bidrog till förhöjandet af marknadens behag. Att fylleri, slagsmål och djurplågeri höra till marknadsordningen, är något som alla känna till, hvilka besökt dylika ”kvasimarknader”. Att slå och misshandla sina, af blott skinn och ben, sammansatta ”hästkrakar”, tyktes förr hrr hästegande utgöra ett särdeles nöje. — Hvad åter höga polismakten beträffar, måste man till nykarlebyboernes heder och ordningsälskande sinne säga, att polisernas antal utgjorde nära nog hälften af marknadsfolket, ty de ströfvade truppvis omkring, beväpnade med brandgafflar och andra tillhugg, på torg och gator, för att uppsnappa och, till ett godt härbärge föra alla sådant behöfvande personer. — Hvad åter köpandet och säljandet vidkommer, var det mindre listigt, ty bland de få säljande fans där knapt någon köpande, så att svårt är det att bestämma prisen den vägen, ty de värkade alt efter omständigheterna.

En dag hade vi nykarlebyboer det nöjet, att se vår berömda brandkår öfva sig på torget med sprutor och brandredskap. Det är vist icke någonting nytt att berätta om, hur en brandkår manövrerar, men hvad som är någonting nytt, är att denna stads brandkår gör ett undantag, från andra städers kårer, däruti, att den är sammansatt af fruntimmer (?) hvilka servera de släckande redskapen till det manliga könets förnöjelse.

Parkerna, hvilka utgöra städernas förlustelseplatser, göra också här ett undantag däruti att man i andra städer ser parkerna vimla af glada människor, men här af hästar och nötkreatur, hvilka lugnt afbeta gräs och blommor. Men hvaruti orsaken ligger till detta ovanliga förhållande, kunna vi icke med vår ringa kännedom begripa.

Hvad åter stadens upplysning angår, måste man med skäl säga, att här råder ett egyptiskt mörker, ty staden består sig endast tvänne oljelampor, hvilka, äro, plaserade en vid hvardera ändan af bron. Men, om man vill begifva sig inåt staden, måste man, liksom seglaren rättar sig efter båkens ljus, rätta sig efter det från boningshusens fönster utströmmande ljusskenet. Men, vi måste för denna, gång redan sluta vår lilla skrifvelse från Nykarleby sam bjuda alla till nästa gång far väl.

. . r . . m.

 

Folkwännen nr 41, onsdagen den 13 oktober 1880.
Originalet på Historiska tidningsbiblioteket.


Läs mer:
Folkwännen i Uppslagsverket Finland.
Marknaderna av Erik Birck.
Staden får sitt första elverk. Gatubelysningen av Erik Birck.
Brandkåren i kapitlet Fakta.
Fler artiklar ur tidningen.
(Inf. 2015-11-05, rev. 2023-08-31.)