[Föregångare till Krönika.]

——

— Vid andra sjön. Det är första maj i dag och jag står på ångbåtsbryggan. Solen ler från en vårblå himmel, men nordvästen är kylig, och man viker gärna upp kragen på paltån. Det är hvitt kring stränderna, men sjön håller på att öppna sig. Från ångbåtsbryggan är fjärden öppen norrut ända mot Bådaviken, och med kikaren ser jag ut genom sundet mot Torsöfjärden, där det blänker blått bland det hvita. Jag kunde komma till Långörn med båt, men hamnvakten har ej kommit ut ännu. Och strängt taget brådskar det ej. Inga ångbåtar synas vänta vid isbandet, och båtflottiljen, som plägar gunga söderom bryggan, drömmer ännu i skjulen. Vid stengrundet mot söder ligger is, och det ser hvitt ut mot Vexala.

Men tvenne måsar slå lofvar kring stränderna ock betrakta afundsamt några fiskbragder. Änder sola sig mot en af villornas bryggor. Jag riktar kikaren mot dem och ser, hur en hane prålar i sin färgstarka vårdräkt. Långt borta mot Bådan simmar en rad af gäss, och en sädesärla söker boplats i skjulet öfver bryggan. Hon vänder betänksamt på hufvudet och betraktar hr Björklunds nya centerbordsbåt. Hon märker, att den inte fanns i hamnen i fjol, och hon finner den treflig och bekväm. Men skall hon våga bygga bo i den?

En lärka kvittrar uppe i skyn öfver Backmans villa, och i furorna utanför Marielund sjunger en bofink med fulla brösttoner, såsom om han aldrig i lifvet haft känning af influensa, reumatism, lifvets vemod och betryck. Drifvorna vid magasinerna och norrom backsluttningarna äro blott „ljuspunkter”, som höra till våren i norden.

[Simstranden med båthus och Tullmagasinet
i bakgrunden och hustru Karin i förgrunden.
Förstoring.
Foto: F.L. juli 2013.]

Men jag knäpper rocken fastare och styr mina steg mot staden, där det är varmare ock där man blott sparsamt ser snö. På vägen hem hör jag spofven hvissla, och uppe i lufthafvet ser jag liksom en snöplog af sträckande tranor på färd mot norden.

Ångbåtsbryggan.
Förstoring.
Foto: F.L. juli 2013.