Han förverkligade sin vision om en stad i ljus, men tog också ett ogräs till Nykarleby
• Karl Fredrik Spolander verkar ha varit en man med många intressen.
Han tyckte om att fotografera och odlade även allehanda växter i sin trädgård. Kirskål kallas i Nykarleby för Spolanders ogräs.
Karl Fredrik Spolander satt nästan 40 år i stadsfullmäktige. Här sitter han i sitt arbetsrum på Bankgatan. Troligen ett självporträtt. Förstoring.
Om det skulle ordnas en tävling om vem som var den största samhällsbyggaren någonsin i Nykarleby skulle förmodligen Karl Fredrik Spolander ta hem första priset. Mellan åren 1884–1926 innehade han alla viktiga förtroendeposter i staden. Han var ledamot i stadsfullmäktige i 40 år, varav 18 år som ordförande. Hans dröm om en stad i ljus blev sann år 1926.
Karl Fredrik Spolander var klockarson, född i Kronoby den 24 oktober 1858. Han ville bli lärare och som adertonåring blev han intagen som elev i Nykarleby seminarium. Färdig lärare blev han 1880 och fick en tjänst i Ekenäs stad. Efter fyra år återvände han till Nykarleby där han blev överlärare vid Seminariets övningsskola. Karl Fredrik var en stilig man och det tog inte länge innan ekenäsflickan Selma Baarman fångade hans blickar. De gifte sig 1883 och hon följde med när han flyttade till Nykarleby.
Selma och Karl Fredrik fick inga egna barn. De fick dock två fosterbarn, Elna Josefina Rosenberg, från Helsingfors var 18 år när hon kom till Nykarleby i maj 1908. Hon återvände dock till Helsingfors efter sju år i Nykarleby.
ÅR 1910 flyttade nioåriga Maud Hildegunn Bianca Söderlund in hos paret Spolander. Båda flickorna fick efternamnet Spolander. vilket tyder på att de var adopterade. Maud bodde dock i familjen tills fosterföräldrarna hade avlidit. Hon flyttade senare till Ekenäs och hade tjänst som lärare i matematik, fysik och kemi vid Ekenäs lärarseminarium.
Karl Fredrik tog ibland familjen med på utfärder i naturen. Här sitter hustrun Selma och fosterdottern Maud i en grönskande omgivning. Till vänster lärare Anna Henriksson som var nära vän till familjen. Gossen längst till vänster är obekant. Förstoring.
Flera unga kvinnor hade ett gott öga till den stilige Spolander. De svängde sig om och tittade när de mötte honom på gatan. Den unga damen Mia skrev i april 1883 ett brev till vännen och berättade att hon hade varit på en promenadkonsert. Hon dansade, fick höra musik och sång. ”Jag fick se den vackre Spolander och var nöjd med min afton”, skrev hon [i Bodfrökens berättelser]. Det berättas att Karl Fredrik var den siste i Nykarleby som kunde bära en cylinderhatt med värdighet.
KARL FREDRIK var en hängiven fotograf och efterlämnade ett rikt bildarkiv. Fotografierna berättar att han, trots sina många kommunala uppdrag, värdesatte familjen. De vistades mycket i skärgården, de var på picknik i naturen eller långt ute i havsbandet. Särskilt tycks han ha gillat att ha fosterdottern Maud med sig då han var ute för att fotografera. Hon finns med på bilder vid Brunnsholmarna och längs älvstranden. Hustrun Selma poserar inte sällan inför Karl Fredriks kamera i hemmet bland stora palmer och andra tropiska växter.
Spolanders fosterdotter Maud hamnade ofta på Karl Fredriks stora glasnegativ. Förstoring.
Spolander köpte huset på Bankgatan 6 år 1904. (Samma hus där puben FAF verkar idag). Då hade han nära till sitt lärarjobb på Övningsskolan på andra sidan gatan. I trädgården odlades bland annat kirskål, idag känd som ”Spolanders ogräs” eftersom kirskålen sprider sig hejdlöst över hela stan ännu idag. Huset övertogs sedan av Föreningsbanken.
Han hade ett brinnande intresse för segling. På ett flertal fotografier syns segelbåtar utanför familjens sommarstuga på Kåtaskär. År 1910 beställde han en ritning till en nio meter lång långfärdskutter av den kände båtkonstruktören Albert Anderson i Sverige. Troligen blev segelbåten förverkligad och åtminstone en båt till eftersom de finns med på hans fotografier. Han engagerade sig också inom kulturen med bland annat musik och sång.
Karl Fredrik Spolander hade beställt ritningar till en segelbåt 1910. Här är två segelbåtar klara för sjösättning vid Andra sjön. Förstoring. [Kanske en av dem är ”hr Björklunds nya centerbordsbåt”.]
SPOLANDER GJORDE 1906 ett tappert men misslyckat försök att bli redare. Han bildade tillsammans med J. W. Nessler och Axel Kisor Nykarleby Ångbåtsaktiebolag. Den 102 fot långa ångslupen Aino trafikerade längs den österbottniska kusten under två somrar, men redan efter två säsonger gick rederiet i konkurs på grund av otur med vädret och brist på kapital.
Bild 8. Ångslupen Aino trafikerade längs den österbottniska kusten 1906 och 1907. Fotot ur Kyllikki Berts arkiv på Finna.fi. Förstoring.
Hustrun Selma var intresserad kultur och sociala frågor och värnade om utsatta och fattiga barn i Nykarleby. Hon var bland annat med i styrelsen för Juthbacka arbetsskola som startade 1904. Det var en yrkesträningsskola för medellösa och på olika sätt handikappade barn.
Efter pensioneringen från lärarjobbet blev han också en eftertraktad kraft inom den privata arbetsmarknaden. Snabbt anställdes han som föreståndare på Lantmannabankens kontor och sedan på Föreningsbankens kontor i staden. Han fick också en plats i Sparbankens styrelse.
Han var trafikchef för Nykarleby Järnväg åren 1901–1915 men järnvägen var långt ifrån någon vinstmaskin. Spåret som sträckte sig mellan Kovjoki och hamnen vid Andra sjön gick ekonomiskt på minus under nästan alla år. Till slut kom ett besked från högre ort att spåret och allt rullande material hade belagts med kvarstad. En dag senare kom en statlig kommission för att beslagta hela järnvägen, som behövdes för den ryska militären. Men Spolander och de andra i ledningen för järnvägen kunde bara beklaga, indrivarna kom för sent, det fanns inget att hämta. Järnvägen och allt tillhörande material hade sålts. Därmed hade Spolander räddat staden från ekonomisk katastrof.
EFTER PENSIONERINGEN från lärarjobbet 1910 var Karl Fredrik 52 år, full av beslutsamhet och energi att fortsätta med sina kommunala uppdrag. Det berättas att han alltid var behärskad och saklig då han höll i ordförandens klubba, och även hans ståtliga yttre gjorde honom värdig att stå i spetsen.
Hans intresse för politik och svenska språket bidrog till att han under åren 1920–1923 var medlem i svenska Finlands Folkting, han satt i kretsstyrelsen för Svenska Folkpartiet i Vasa län samt i SFP:s centralstyrelse. Men det blev en besvikelse att han aldrig var nominerad till riksdagskandidat. Karl Fredrik var nämligen ingen god talare.
Det hade gått åtta år sedan den första glödlampan hade tänts i Tammerfors år 1882 då Spolander började inse elektricitetens fördelar. Tack vare sin viljekraft, sitt självförtroende och en stor dos envishet fick han fullmäktige att godkänna hans vision om att anlägga ett elektricitetsverk i staden.
Staden borde följa med sin tid och montera ner oljelamporna och installera elektrisk belysning längs gator och torg, ansåg Spolander. I maj år 1900 föreslog han att staden borde skaffa en dynamomaskin. J. W. Nessler hyrde stadens kvarn, byggd i sten, på älvstranden. Där skulle det passa bra med en dynamomaskin, tyckte han. De övriga i fullmäktige anade nog att elektrisk belysning kunde bli dyrare än att låta petroleumlamporna lysa. Men de lyssnade på Spolander. Dynamomaskinen installerades. Men när de 40 elektriska lamporna i staden tändes 1904 var besvikelsen stor. De bara glödde och spred inget riktigt ljus. Ytterligare en turbin monterades och då räckte strömmen till 1032 lampor för inre belysning och till 40 gatlampor.
Spolander insåg rätt snabbt att elverket i gråstenskvarnen inte skulle räcka till för elbehovet i framtiden. Det var då som han började kasta blickarna mot Nybroforsen ett par hundra meter mot norr. Han tog kameran och gick till Nybroviken intill Topeliparken och fotograferade. Kanske ville han dokumentera platsen innan den naturliga forsen skulle försvinna under elektricitetsverket. Spolander var snabb i vändningarna och såg till att staden ansökte om tillstånd att bygga en damm och en kraftstation i forsen. Men protesterna lät inte vänta på sig, men 1923 gav Högsta förvaltningsdomstolen grönt ljus för kraftverksbygget i Nybroforsen.
Bild 5. När kraftverket planerades gick Spolander till Nybroviken och fotograferade platsen där kraftverket skulle byggas. Kanske ville han dokumentera Nybroforsen innan den försvann under dammen och kraftverksbyggnaden. Förstoring.
[Underbart med dessa bilder skannade från glasnegativ! Har sett bilden många gånger förut, men då missat detaljer som till exempel bänken framför Lybeckska gården, klappbryggan i buskaget till vänster, resterna av ”Nybrokajen”, ”kräntjorna” och alla skjulen och planken på Nystanssidan. Och jag har länge funderat över vad boden närmast användes till.]
PLANERINGEN FORTSATTE och det var inte lätt för Spolander att få fullmäktige säga ja till kraftverksprojektet. De krävdes långa diskussioner, bordläggningar och omröstningar innan fullmäktige den 7 april 1925 halv ett på natten kunde besluta om att starta kraftverksbygget.
Spolander hade varit envis, ivrig och drivande. Han fick fullmäktige att tro på projektet. Den enda som protesterade var Woldemar Backman. Han ansåg att beslutet hade gjorts på alltför lösa grunder och han höjde ett varningens finger för att det kan vara svårt överblicka de verkliga kostnaderna och att inga experter hade hörts. Han trodde också att behovet av ”ljuskonsumtion” var för högt beräknad.
Det visade sig senare att Backman fick rätt när det gäller kostnaderna. Backman pekade också på bristfälliga grundundersökningar. Alla ekonomiska kalkyler sprack, alla stadens åtkomliga tillgångar hade barskrapats. Kritiken haglade över projektet. I lokaltidningen Österbottniska Postens skrevs en lång rad krönikor om det misslyckade projektet. Däremot fick Spolander helt rätt i sin övertygelse om det framtida behovet av elektricitet. Han kunde knappast ens i sin vildaste fantasi drömma om viken betydelse kraftverkets elproduktion skulle få för Nykarleby i framtiden.
”De stora hyllningstalen och uppskattningarna kom först efter hans död. Först då fick han det erkännande han så väl hade behövt så länge han levde.”
Men på våren 1926 hände det som inte fick hända. Delar av dammen rasade på grund av en ovanligt kraftig islossning. Men Karl Fredrik Spolander bar olyckan som den rakryggade man han var. Vid stadsfullmäktiges sammanträde den 14 maj 1926 redogjorde han vad som hänt och hur återuppbyggnaden skulle utföras. Och redan i september började de första lamporna i stan lysa. Men Spolanders hälsa var vacklande på grund av hjärtbesvär och den osakliga kritiken han fått utstå. Han hade fått nog av allt gnällande kring kraftverksbygget. Han hade börjat förbereda sig på sin reträtt från staden. Den 21 september ledde han för sista gången stadsfullmäktiges förhandlingar och den 16 oktober 1926 lämnade han in sin ansökan om befrielse från alla kommunala uppdrag. Därefter levde han ett stillsamt liv tillsammans med hushållerskan och fosterdottern Maud. Hustrun Selma hade avlidit i blodförgiftning 18 juni 1927. Karl Fredrik Spolander dog 24 9. 1928 i hjärtbesvär.
Bild 3. Våren 1926 hände det som inte fick hända. Kraftverkets fördämning rasade efter en ovanligt kraftig islossning. Kraftverkets kritiker fick ytterligare vatten på sin kvarn. Förstoring.
HANS TILLBAKADRAGANDE väckte stor förstämning i staden. Den 24 oktober uppvaktades Spolander av tre herrar som framförde stadens tack. Men de stora hyllningstalen och uppskattningarna kom först efter hans död. Först då fick han det erkännande han så väl hade behövt så länge han levde.
Spolander ville bli begraven i Ekenäs och så blev det. Idag ligger han under samma gravsten som hustrun Selma och fosterdottern Maud på gamla begravningsplatsen i Ekenäs. Maud dog 1996 i en ålder av 95 år. |
