Krönika.

[Ett 101-årsminne]

——

Jag sitter vid mitt skrivbord bakom väl klistrade fönster och tänker med vemod på den långa sommaren, som började redan i april och som slutade med september, ty först natten mot den 1 oktober fröso blommorna utanför mitt fönster. Och för en vecka sedan flyttade talgoxen in i min ventil, där han under många år haft ett billigt vinterkvarter, och jag är ädelmodig nog att inte höja hyran, ehuru allting stigit.

Nu är det höst emellertid med sjunkande sol, och kvicksilverpelaren kliver middagstiden upp högst 8 grader ovanom nollpunkten. Stormen i förra veckan sopade bort de gula löven ur träden, så att esplanadernas björkar stå nakna redan, varför det ser helt putsat ut, och vår vackra stad tar sig bra ut även i sin nya höstskrud. De lövlösa björkarna se friska ut, och borta på Smedsbacka höja sig högt över träden i all prakt kristliga folkhögskolans byggnader, vilka, på avstånd betraktade, alldeles fördunkla seminariet. Och skolans tvättstuga, som så styggt skrikit vid åstranden under sommaren, har i dagarna fått färg, så att harmonin blivit återställd.

Jag väntar blott att få se folkhögskolan fylld inom kort med minst 200 elever. Ty där finns utrymme, där finns trevnad och där finns kärlek till ungdomen. Och där finns mycket att lära ... Annars är det angenämt att se sådan myckenhet skolungdom i vår lilla stad. Seminariet har inemot 100 friska pojkar, samskolan har 100 elever och normalskolan inemot 200, så att vi ha ingen anledning att se mörkt mot framtiden.

*                    *
*

Så ha vi ett annat glädjeämne också det elektriska ljuset, som kom efter lång väntan. Det gläder oss obeskrivligt att åter få vrida på en knapp och se, huru våra boningar stråla trots det tunga höstmörkret där ute. Och så vänta vi på en ny bastu!

Min vän Strömgren vågar ännu inte tro, att han skall få se den uppstå. Ett sådant byggnadsföretag synes honom nämligen alldeles för storartat i våra förhållanden. Då han promenerar på bron, sneglar han ibland uppåt forsen och känner sig som Moses på Nebo, dvs. helt nära lyckans land. Men skall han komma in däri, skall han få ett riktigt varmt bad i ett emaljerat kar, få tappa vatten ur en kran och känna en baderskas säkra hand föra borsten? Nej, det vore en alltför stor lycka. Han vågar inte tro därpå. Innan detta sker, ha hans ådror kanske förkalkats eller en stilla hjärnblödning berövat honom förmåga att känna glädje eller smärta.

*                    *
*

Medan vi ha det ljust och bra, sitta landsborna i djupt mörker och kasta längtansfulla blickar mot stadens fors, vars rika höstflöde rinner gagnlöst i havet. Forsen kunde ge ljus inte blott åt Nykarleby utan åt en del av Munsala, Jeppo och Pedersöre, ja mer än det, den kunde tröska böndernas säd, såga deras ved och hyvla deras pärtor. Och samtidigt mala pengar åt staden ... Men affärerna ligga inte för oss. Vi kunna bygga skolor, men vi kunna inte förtjäna pengar. Vi sakna praktiskt dugliga män, som kunde ta saken om hand, och vi sakna även den miljon, som skulle behövas för ändamålet. Därför rinner vattnet bort till ingen nytta. Men företagsamhet sakna vi inte, såsom många tror. Vi ha tidigare startat ett rederibolag, som gav förlust och ett litet stänk av löje också, alldeles oförtjänt; vi ha byggt en järnväg, som gav ännu större förluster och som stannade helt och hållet, då spriten togs ifrån oss. Vi ha haft en bank ja, den var egentligen inte vår, fast den bar vårt namn, som blev bortskämt. Nu våga vi inte längre tänka på affärer, ty bränt barn skyr elden. Vi kunde visserligen skaffa en automobil, som skulle gå mellan Munsala kyrkoby och Kovjoki, som skulle föra post och passagerare och kaffe och socker och margarin; men vi våga inte placera pengarna i en affär. Hellre tränga vi oss i postens kärra och slita våra överrockar och betala grova pengar för skjuts. Sådana äro vi.

Jakobstadsbor och Gamlakarlebybor kunna förtjäna pengar, men inte vi. En präst i Kaustby har ledigt satt in en automobil i trafiken på Gamlakarleby, men vi våga inte starta ... Men om vi inte kunna förtjäna, så kunna vi i stället spara; och därför ha vi i höst fått en ny bank i staden, Helsingfors aktiebank, som spikat upp en lysande skylt på en gård vid torget. Jag önskar det nya penningeinstitutet all framgång i konkurrensen, i synnerhet som det betalar högre ränta på insatta medel, vilket intresserar mig mindre, men jag hoppas på lån mot billig ränta och måttlig säkerhet.

*                    *
*

Då jag nämnde, att vi äro dåliga affärsmän, så gäller det stadsborna blott; landsborna ha på senare tider utvecklat en överraskande livlig sjöfart. Det ser nästan ut, som om tullkammaren varit till hinders för sjöfarten. Sedan tullkammaren indrogs, är sjöfarten livligare än den varit på hundra år.

I stället för usla skötbåtar, som förr plöjde våra fjärdar, har man nu präktiga motorbåtar, vilka kunna taga 20—50 personer ombord och huru mycket varor som helst. Och i senaste nummer uppgavs, vad allt man utför från Nykarleby: pappersved, björkved, smör, kött, fläsk, fisk, ägg, tvål, tändstickor. Vår ort måtte vara ett Gosen, där det finns överflöd på allt. Här är överflöd på mat, här är överflöd på pengar, så att det behövs fem banker att uppsamla våra besparingar. Ja, här är t. o. m. överflöd på rum, medan man på andra orter kvider över rumbrist, så att man bor i uthus, i jordhålor och på vindar. Det är obegripligt, att någon längtar bort härifrån. Och dock göra många så. Man betalar utan att blinka tiotusen mark för en Amerika-biljett. Den trafiken har nämligen börjat igen. Säg sedan att tiderna äro bistra! De äro tvärtom lysande, sådana man aldrig förut upplevat.

*                    *
*

Ett byggnadsföretag, som länge varit under arbete, har i höst blivit fullbordat. Jag menar den nya prostgården. Den utgör en förtjusande människoboning, en sådan man numera träffar blott på landet, där rikt folk bor tio rum med allehanda bekvämligheter, som kunna bestås i Nykarleby. Inflyttning har i dagarna ägt rum, och den gamla gården skall rivas.