Posten i Nykarleby
– en historisk tillbakablick

av

Folke Holmström


Gatunamn och adresser hör definitivt inte till mina starka sidor. Paradoxalt nog, kan man tycka, eftersom jag som barn bodde vägg i vägg med ett postkontor. Ofta vaknade jag till dunket från någon som stämplade inkommande och utgående postförsändelser. Det monotona ljudet gick i tvåtakt till följd av ett slag på stämpeldynan och ett på objektet i en rytm, som antydde huruvida arbetet utfördes av en erfaren postiljon eller av en praktikant. Däremot lyckades dunkandet inte slå in någon geografisk kunskap i skallen på mig, vilket nog hade varit både praktiskt och nyttigt att få på ”köpet”.

   
Fältpost 1943.


Fältpost 1963.

Posten har en lång historia. Redan i antiken lär det ha funnits ett postväsen, men först mot slutet av medeltiden utvecklades den reguljära postgången. Den gick främst mellan städer och olika myndigheter och sköttes av s.k. postbud. Att skicka brev förutsatte nämligen att såväl avsändaren som mottagaren kunde skriva och läsa, vilket förbehölls endast de högre samhällsklasserna. Först på 1600-talet, då bl.a. Finland utgjorde en del av stormakten Sverige, blev postgången mera regelbunden emedan behovet av snabba och viktiga meddelanden ökade. Dessa transporterades med hjälp av kurirer likt ett budkavlesystem, där allmänheten var skyldig att se till att posten fördes vidare. Den s.k. postbondens drängar måste springande föra breven vidare till nästa posthemman och vid framkomsten blåsa i ett posthorn för att uppmana nästa dräng att göra sig klar för följande etapp. — Posthornet har därigenom blivit en symbol för Postverket och förekommer ofta som emblem på t.ex. skyltar, stämplar och frimärken.

Officiellt grundades Finlands postväsen 1638 av generalguvernör Per Brahe. De löpande kurirerna ersattes med ridande och ungefär samtidigt upprättades s.k. posthus i städer och på vissa större orter. Dessa tidiga postkontor sköttes av en postförvaltare eller postmästare, som i sin tur övervakades av en postinspektor. Något senare började man anställa postiljoner för att sköta postföringen till häst. De bar uniform och var beväpnade i händelse av rån och överfall. — Trots en del försök att reformera postgången förblev det mesta sig likt även under det följande århundradet.


Posten 300 år 1938.
   

Post och gods transporterades även till sjöss, men detta skedde i början med relativt små rodd- och segelbåtar som var mycket ömtåliga för väder och vind, vilket postrodden över Ålands hav och Kvarken kan vittna om. Färderna avdramatiserades väsentligt då man mot slutet av 1800-talet tog i bruk motordrivna båtar som var säkrare och bättre kunde hålla tidtabellerna. Till lands övertog järnvägen en stor del av postdistributionen och vissa tåg utrustades med speciella postvagnar som fungerade som rullande postkontor. Mellan orter där järnväg saknades användes speciella postbussar.

   
Postbuss 1971.

Någon brevutdelning förekom inte, utan var och måste själv gå till postkontoret och kontrollera inkommen post, som aviserades genom att postföraren blåste i sitt horn när han anlände. Breven var ostämplade fram till 1812 och frimärken togs i bruk 1856, men blev obligatoriska först 1881. Posttaxorna, som baserats på vikt och distans, reformerades och portot gällande brev och paket standardiserades. I och med detta satte man också upp brevlådor så att folk själva kunde frankera sina brev och sätta dem i lådan.

Redan år 1642 fick Nykarleby Österbottens första postkontor. Det var också ett av de allra första i Finland och torde i början ha fungerat ungefär enligt modellen ovan. Mina personliga minnen av Posten är naturligtvis av betydligt senare datum, nämligen från min barndomstid på 1940-talet, då postkontoret var inrymt i Holmströms ”lilla byggning” på Kyrkogatan 6. Postlokalen var redan från början i minsta laget och bestod av tre avdelningar. Från gatan kom man in i en ”väntsal”, som beträffande inredning och funktion för tankarna till gamla järnvägsstationer. Golvet var av sten och uppvisade spår av sprickor, som vittnade om slitage från tidigare verksamhet. På väggarna fanns skyltar för kundservice och aktuella reklamaffischer. Dessa återanvändes ibland för att ”dekorera” väggarna i personalens utedass!



Viola Udd, Alfa Strandén, Dagny Mäkelä (postförest.) och ?, som senare visade sig vara Pirkko Salonen. Ovanför luckan till vänster finns skyltarna giroinbetalningar, giroutbetalningar, postsparbank, skattemärken, stämpelmärken och folkpension.
Foto: Rafael Sjöblom.


Genom en öppning i väggen betjänades kunderna av kvinnlig personal, som oftast var trogen sin arbetsgivare ända fram till pensioneringen. Den manliga delen av personalen bestod av ett antal postiljoner, även de ena riktiga trotjänare. Till deras dagliga arbete hörde bl.a. att hantera in- och utgående post i utrymmet mot gården. Utrymmet förstorades sedermera då den gamla kvisten revs och ersattes med ett annex. Samtidigt gjordes en del omändringar i lokalen och golven marmorerades. Postiljonerna skulle också ombesörja utdelningen av brev och tidningar samt tömma postlådor. Dessa ”rakryggade” män, med postväskan hängande på magen, kände man tydligt igen på deras uniform bestående av rock, byxor och kokardförsedd postmössa. En av dem var Arthur Löwing, min gudfar, som till glädje och förundran ibland överraskade mig med ett rikligt frankerat och specialstämplat postkort av sällan skådat slag.




Dagny Mäkelä och Alfa Strandén.
Foto: Rafael Sjöblom.


Ansvaret för postkontorets verksamhet och personal innehades av postföreståndaren. Så länge jag minns, d.v.s. över ett halvt sekel, har föreståndarna på Nykarleby-kontoret alltid varit kvinnor! Två yrkeskunniga representanter för dessa var Nanny Schwela som efter pensioneringen efterträddes av Dagny Mäkelä. Härmed kan således konstateras att Posten var en av de första jämställda arbetsplatserna, där kvinnor kunde bli chefer rätt tidigt. — I Sverige anno 1863 fick endast ogifta (!) kvinnor anställas på Posten, ty en gift kvinna var omyndig och fick således inte ansvara för pengar


Postbuss 1946.
  

En stor del av postföringen gick mellan postkontoret på Kyrkogatan och järnvägsstationen i Kovjoki. Transporterna genomfördes i allmänhet med Karl Ahlströms ”näsabuss” av märket Volvo. Bussen gjorde två turer per dag och tog förutom postsäckar även passagerare. Åtskilliga gånger fick jag som barn följa med som fripassagerare, ett nöje som mången avundades. — Finlands första postbuss var för övrigt en ombyggd lastbil av märket Benz Gaggenau och den första postbusslinjen från Helsingfors via Fredrikshamn till Kotka öppnades 1932.

Mellan turerna användes postbussen även för privata beställningsresor. En gång åkte jag med familjen Ahlström på en sådan till Vexala. Vägen var i dåligt skick och efter en stund satte påfrestningarna på bussen stopp för resan. Då reparationen av felet bedömdes ta lång tid promenerade vi till närmaste hus, som beboddes av fiskaren Jarl Blomqvist. Med honom fick jag först åka båt till Andra sjön och sedan cykel upp till staden, dit vi anlände sent på kvällen. Trots strapatserna och mina föräldrars oro över var jag hållit hus, blev resan för mig ett spännande äventyr och ett trevligt minne för livet.

År 1959 flyttade Posten till Bankgatan 7 och fick därigenom större och mera ändamålsenliga utrymmen. Efter några decennier blev det sedan dags att flytta ännu en sista gång, nämligen till Topeliusesplanaden 7, där postkontorets verksamhet upphörde i maj 2001. En 359-årig era var till ända trots en massiv protest i form av namnlistor. Beslutet om att stänga kontoret får väl ses som en följd av att Postverket 1992 blev ett affärsverk som sedan bolagiserades efter ett par år. Omorganiseringen ledde bl.a. till att antalet postkontor kraftigt reducerades från drygt 2 000 till cirka 300. — Karl XII (1682—1718) försökte redan på sin tid privatisera de statliga postkontoren, men lyckades inte få verksamheten lönsam. Framtiden får väl utvisa huruvida historien kommer att upprepa sig på nytt?

Det trivsamma, lilla postkontoret i Nykarleby är således borta och staden med omnejd känner stor saknad. Förnuftsmässigt kan man förstå att det även i fortsättningen blir god postservice när man vänjer sig vid att utnyttja postombudets tjänster, men känslomässigt sörjer och saknar man det invanda. Detta gäller inte bara postfunktionärerna och serviceandan, utan också den samlingsplats som postkontoret representerat i alla tider.



Folke Holmström, september 2003. Frimärkena ur Folkes samlingar.


Läs mer:
Post-Matti av Erik Birck.
Postlådor 2009.
Även den smalspåriga järnvägen användes för posttransport.
Alfa Strandéns gård.
Utbyggnaden 1950 i Österbottniska Posten.
Nytt postkontor i Nykarleby i Österbottniska Posten 1959.
(Inf. 2003-09-29, rev. 2016-10-01 .)


I maj 2006 identifierades den sista damen:

I går (15.5) var jag och hälsade på en klasskamrat med anledning av några foton som jag fått av Lars P. Dessa var tagna i anslutning till det dåvarande postkontoret på Kyrkogatan och avsikten var att försöka identifiera ett antal personer på fotona. Tyvärr misslyckades vi med detta.

Under ”kaffepausen” blev det bl.a. tal om min lilla kria om Posten. Där finns ju också ett par foton av personalen och på det ena saknas namnet på den fjärde damen i luckan. Damen ? på fotot heter Pirkko Salonen (f. Tuorila) och satt nu mitt emot mig vid kaffebordet! Hon kom väl ihåg när fotografen tittade in och tog bilderna. Hennes man heter Arvo och han sommarjobbade på posten, där även hans styvfar (Viklund) arbetade som postiljon i många år. Av en ren slump blev således den gåtan löst, vilket kom som plåster på såren, när vi misslyckades med de andra identifieringarna.

 

 

(Inf. 2006-05-20.)