Posten har en lång historia. Redan i antiken lär det ha funnits ett postväsen, men först mot slutet av medeltiden utvecklades den reguljära postgången. Den gick främst mellan städer och olika myndigheter och sköttes av s.k. postbud. Att skicka brev förutsatte nämligen att såväl avsändaren som mottagaren kunde skriva och läsa, vilket förbehölls endast de högre samhällsklasserna. Först på 1600-talet, då bl.a. Finland utgjorde en del av stormakten Sverige, blev postgången mera regelbunden emedan behovet av snabba och viktiga meddelanden ökade. Dessa transporterades med hjälp av kurirer likt ett budkavlesystem, där allmänheten var skyldig att se till att posten fördes vidare. Den s.k. postbondens drängar måste springande föra breven vidare till nästa posthemman och vid framkomsten blåsa i ett posthorn för att uppmana nästa dräng att göra sig klar för följande etapp. Posthornet har därigenom blivit en symbol för Postverket och förekommer ofta som emblem på t.ex. skyltar, stämplar och frimärken. Officiellt grundades Finlands postväsen 1638 av generalguvernör Per Brahe. De löpande kurirerna ersattes med ridande och ungefär samtidigt upprättades s.k. posthus i städer och på vissa större orter. Dessa tidiga postkontor sköttes av en postförvaltare eller postmästare, som i sin tur övervakades av en postinspektor. Något senare började man anställa postiljoner för att sköta postföringen till häst. De bar uniform och var beväpnade i händelse av rån och överfall. Trots en del försök att reformera postgången förblev det mesta sig likt även under det följande århundradet.
Post och gods transporterades även till sjöss, men detta skedde i början med relativt små rodd- och segelbåtar som var mycket ömtåliga för väder och vind, vilket postrodden över Ålands hav och Kvarken kan vittna om. Färderna avdramatiserades väsentligt då man mot slutet av 1800-talet tog i bruk motordrivna båtar som var säkrare och bättre kunde hålla tidtabellerna. Till lands övertog järnvägen en stor del av postdistributionen och vissa tåg utrustades med speciella postvagnar som fungerade som rullande postkontor. Mellan orter där järnväg saknades användes speciella postbussar.
Någon brevutdelning förekom
inte, utan var och måste själv gå till postkontoret och kontrollera
inkommen post, som aviserades genom att postföraren blåste i sitt horn
när han anlände. Breven var ostämplade fram till 1812 och frimärken togs i bruk 1856, men blev obligatoriska först 1881. Posttaxorna, som baserats
på vikt och distans, reformerades och portot gällande brev och paket
standardiserades. I och med detta satte man också upp brevlådor så
att folk själva kunde frankera sina brev och sätta dem i lådan.
|
|
Finna.fi/Postmuseums samlingar. (Inf. 2025-02-26.) Läs mer: En nödvändig reform. 1914 Utbyggnad i Österbottniska Posten. 1950 Nytt postkontor i Nykarleby i Österbottniska Posten 1959. F.d. Alfa Strandéns gård. 1973 Post- och televerket i Uppslagsverket Finland. 1983 Post-Matti av Erik Birck. 1988 Även den smalspåriga järnvägen användes för posttransport. 1988 Ahlnäs i Socklot har varit posthemman. 1997 Postlådor 2009. Smått och gott om posten i Socklot av Leif Sjöholm. 2010 Postmästare och -föreståndare, Postkontor, Telegraf, Postiljoner. Innehållsförteckning till kapitlet Filateli. (Inf. 2003-09-29, rev. 2025-02-26 .) | ||
(Inf. 2006-05-20.) | ||