Krönika.

[Kurre tar bussen till Vasa och åker Jeppo-vägen.]

——

Oktober 1929

Helt nyligen läste jag i vår tidning, att om man försummar en timme på morgonen, får man jaga efter den hela dagen utan att få fatt på den.

Jag försummar inte morgonens timmar, ty jag stiger regelbundet upp kl. 7, men härom dagen skulle jag resa med buss till Vasa och måste stiga upp kl. 6, vilket var svårt. Jag vaknade redan kl. 3 på natten, då månen stod blank på himlavalvet. Jag såg på klockan minst tio gånger, förrän den riktiga tiden kom. Men hur tungt var det inte att då komma ur sängen! Det vill säga att förlänga dagen med en timme på morgonen.

När jag kokat kaffe på den elektriska plattan, tänkte jag med välvilja på kraftverket, som berett oss så stor bekvämlighet. Sedan bar det iväg kl. 7, men jag tyckte, att det var nästan mitt i natten. Månen stod över Skogsparken som ett dunkelt kastrullock, och jag hade gärna velat putsa det med lite skurpulver. Men dagen grydde därborta åt Sorvist och jag måste påskynda mina steg.

Livet begynte vakna i staden. Åkaren Gustaf Kronqvist [f. 1864, hustru Johanna f. 1867, tomt 111] var i full sysselsättning och röken stod som ett moln kring hans vänliga ansikte. Sjöman Holmström [Johan, tomt 110] hade kaffepannan på, och en lätt rökpelare steg även upp från Nilssons [Jakob, tomt 109]. Fru Petterssons elektriska lampa brann, och kanske fähusdörren stod på glänt. Men hela den övriga staden sov.

På torget ställde säljarna upp sina stånd, slaktarna radade skinkor och fläskstycken på sina bord, ty det var lördag. Men köparna sovo ännu utom handelsman Casén, som rakad och putsad tog en överblick över torget och den börjande köpenskapen.

Bussen stod utanför Unionbanken, och då jag var inne började motorn surra. Det är mycket trevligt att åka i en öppen bil, ty man ser landskapet och människorna omkring sig. En buss är också mycket angenämare än de täckta bilarna. Man sitter högre och bekvämare och kan se bättre. Jag väntade mig mycket av den förestående färden och av det vaknande livet i bygden. Bussen gick tyst och smidigt förbi Granbergs ut ur staden. Prästgården sov [hur nu Kurre kunde se det?] och Brännan sov, och utanför Drakabacka sovo två kråkor på varsin gärdsgårdsstör. De sågo döda ut, men på Lindvalls gårdsplan väntade en skata på frukosten. Den burrade upp fjädrarna kring halsen, ty det var svalt och vattenpussar och diken var isbelagda. Men Kärrfors böljor porlade muntert över stenarna.

Himlen ljusnade mer och mer tills den glödde, och vid Nybyggars gick solen upp. Vi voro i detsamma i Jeppo och kyrkans tornspira stack upp ur skogen. Vid andelshandeln rörde sig folk, och flickan på caféet öppnade just dörrarna. Hon såg snygg ut i sin ljusblåa klänning, och de svarta strumporna gick bra ihop med lockarnas mörka svall.

Här möter nu det förmögna Jeppo med vackert målade byggnader, och mitt öga söker Romar, Jungar, Finskas, och andra gårdar, där socknens ledande män bo, d.v.s. de män, som säga, var skåpet skall stå i Jeppo. Men ingen svarar på mina tysta frågor.

Med detsamma åker vi över älven, och det går så fort, att man inte hinner tänka mycket, innan man har Jeppo bakom sig. Vägen över Kilismossa är jämn och god som en chaussé, och tallskogen som följer, glöder i morgonsolen. Att en tallskog kan vara så frisk och vacker!

Kl. 8 stannar bussen vid andelshandeln i Pensala. Folket i bygden börjar röra på sig, och från folkskolans skorstenar stiga två rökpelare rakt upp, så att jag nästan tycker mig känna doften av kaffe och en liten sugning. Men vår färd stannar blott för en minut, och nu möter mig ett nytt land. Jag har aldrig förut färdats vägen fram mellan Pensala och Oravais. Den är inte märkvärdig utan slingrar sig krokig mellan backarnas stenar såsom andra österbottniska vägar, men i hagmarkens nakna björkar mot söder sitter en flock orrar och betraktar oss med undrande blickar. De se lyckliga ut, ehuru de inte ens fått kaffe och ehuru de inte sovit på resårmadrasser utan på gungande kvistar. Deras vackra ben lida inte av reumatism, ehuru termometern visar många köldgrader. Tupparnas stjärtpennor ha en friskhet i ondulationen, som om bärarna just kommit från den finaste frisör. Jag skulle ha känt avund om inte en grupp barn strax fångat min uppmärksamhet. De väntade vid vägen och stego in, de voro på väg till Axel Teirs skola vid Oravais fabrik. De hade stigit tidigt upp för att hinna med bussen den 6 km långa vägen. Och de komma visst sent hem, ty bilen hämtar dem väl först kl. 6 på kvällen. Men inte sågo de ledsna ut, det är kanske roligt att åka bil. Men tänk: alla dagar, alla dagar ... Kulturen ger möda åt barnen, möda åt föräldrarna. Ack om vi vore orrar! Och gevären inte uppfunna.

Av Oravais berömda fabrik såg jag inte mycket, ty den ligger inbäddad i skogen, men fabrikens praktfulla hästar såg jag på vägen. Bussen stannade i Oravais kyrkoby, som ju är ett litet kulturcentrum, tyvärr bebyggt utan planmässighet. Där borta låg havet i solens ljus, men det kändes kallt med den vita isskorpan kring stränderna.

Kurre.