Krönika.

——

Midsommaren är ljusets och glädjens fest. Då smyckar man på landet trappor och portar med unga björkar, då klär man sina rum med blomster. Hela naturen doftar av grönska.
     I staden rör sig en ljusklädd ungdom, pappor och mammor komma in med de små från landet med Pålle och häckkärran, ty alla ha inte bil ännu. Solen gjuter sitt ljus över nordens torftighet, som under några korta veckor blommar . . . 
     I staden packas matsäckar och korgar, ty stadsbon söker sig ut. På kvällen rulla bilar åt alla håll, motorbåtar pusta, och snart är man ute på holmarna.
     Jag älskar mest ett myggfritt hem, men en liten utfärd var dock lockande, och jag beslöt mig för en färd till det icke alltför avlägsna Fäboda.  Kl. 4 satte vi oss i bilen.
     Snart voro vi vid Åminne. Soklot badade i grönska och sol, de stora, röda gårdarana sågo förmögna ut. Frostas skulle visserligen behöva lite rödmylla, som gården säkert snart får. Vägen var mycket god, och med detsamma voro vi förbi Karby. Borta skymtade redan Sundby, som varit väl grå förut men som småningom repat sig. Det är tydligt att landsbygden snabbt tillväxer i välstånd. Innan man kommer till Jakobstad, har man riktigt herrskapliga gårdar vid vägen.
      Avstånden betyda numera nästan intet. Vi gunga med detsamma förbi Pedersöre gamla kyrka och in genom Parentesen, som varit fruktansvärd förut men som nu rent av blivit hyvlad, så att bilen gungar som på en chaussé.



[Pedersöre kyrka och Kyrkostrand. Vykort. Förstoring.]


     Invid rådhuset väntade bilen, som skulle föra oss genom det för mig okända landet till Fäboda. Vägen slingrar sig smal och krokig mellan vackra gårdar, men den är ganska bra. Snart kommer man emellertid in på lötmarker, där havets vågor tidigare brusat fram. Bilar komma, och det är en konst att mötas, men det går också det.
     Ehuru jag är en modig man, frågade jag vår chaufför, om han kunde reda sig, ty somliga mötande körde med rätt god fart. Mannen vid ratten log och svarade, att han en gång kört mot ett träd i skogen, två gånger hade hans bil stjälpt, så att mulen stått i vädret, men ingen hade skadat sig; på det sättet vinner man erfarenhet.
     Jag kände mig då alldeles lugn, men ville dock gärna, att han inte just denna gång ytterligare skulle öka sin erfarenhet. Jag kom ihåg fotografen Andersson, somjag en gång i mina välmaktsdagar ville anställa som gast. På min fråga, om han kunde ansa båtar och segla, fick jag till svar, att just det yrket var hans specialitet: han hade tre gånger seglat omkull, men alla gånger klarat sig. Den tiden var jag så oförståndig, att jag inte fattade betydelsen av denna rekommendation. Jag anställde honom icke. Vi kommo emellertid lyckligt fram. Och havet låg där i all sin storhet framför Fäboda kur anstalt med sin praktfulla sandstrand.



[Stranden vid Fäboda fotograferad 1926 av Nyberg, som även gett ut ett par Nykarleby-vykort. Förstoring.]



[Stranden vid Fäboda fotograferad 1957. Förstoring.]


     På trappan välkomnades vi av ställets älskvärda värdinna, fru Holmström, som hade alla trådarna i sina säkra händer. Vi fingo ett skönt rum i Folkboda med balkong och susande tallar; nedanför sorlade vågorna mellan strandens klippor . . .



[Detalj ur vykort.]


     Snart sutto vi emellertid vid kaffebordet i den trevliga matsalen, sågo ut mot havet, som krusades av en svag nordväst. Vid synranden stretade två bogserbåtar med tunga flottar, medan Mässkär visade sin huv över klippornas martallar i nordväst. Borta i sydväst höjde sig Hällans båk med sin vita rand; den föreföll att vara mycket närmare, än jag trott den vara Änder sträckte nu och då över synfältet . . .
     Här var gott att vara. Publiken var inte ännu talrik: jag räknade 20 personer vid matbordet, men en del av dem var liksom vi blott gäster för en dag.
     Utom två Nykarlebybor, som just ankommit före oss, voro de alla främmande, men ganska snart kände man dem på deras språk och släktdrag. En dam var tydligen uppvuxen i Helsingfors, ty en så vacker svenska som hon talade, kan en österbottning aldrig lära sig. Pastorn med sin fru vid det ensamma bordet var påtagligen från Österbotten, medan handelsresanden med sitt friska utseende var från södra Finland, dock inte Helsingfors. Översten med sin son teg, men hans fru? Hennes drag föreföllo bekna; nej, det var visst ett misstag . . .  
     Men det var intet misstag; jag hade sett hennes bild i någon tidning och i någon bokförläggares annons, ty det var den för några år sedan ganska mycket omtalade författarinnan Alice Granfelt. Nu var hon mamma och fru och överstinna och doldes mest i ett moln av rökelse, att jag inte kunde fixera dragen. Jag är nämligen ganska blyg.
     Men det var midsommarafton, och ungdomen samlade bränsle till en väldig kokko. Under tiden togo vi omgivningen i betraktande, och det visade sig, att vi inte voro ensamma. I alla backsluttningar rörde sig midsommarfirare från Jakobstad; rökpelare stego upp från puttrande kaffepannor och där dukades fram mat ur korgarna, medan barnen sprungo omkring och hade roligt.
     Mellan kl. 10—11 steg vår kokkos låga mot himmelen, vinden mojnade och myggen kom. Men då drogo vi oss in i matsalen; fru Holmström skötte om grammofonen, och de unga svängde om i en roliger dans. Tills man sent sökte sig upp i sitt rum, och Fäboda sov i den ljusa sommarnatten . . .
     Midsommardagen samlades gästerna kring ett utsökt frukostbord med gravlax, som smälte i munnen, och annan härlighet. Vädret hade klarnat, och havet glittrade i solskenet. Men det var ganska svalt, ehuru nordvästen var svag. Dock vågade sig en ung man i det 9 grader varma vattnet, som inte just var inbjudande för mindre modiga gäster.
     Bilar kommo och gingo, människorna begynte känna sig friare, och de första ansatserna till flirt kunde iakttagas. Tyvärr är det alltid brist på kavaljerer. Dock lär det vara vanligt, att åtminstone några unga människor finna varandra under somrarna på Fäboda, där klippor och skogsdungar inbjuda till förtroliga samtal, nödvändiga för det som sedan komma skall . . .
     Middagen var lika förtjusande som frukosten. Klockan 8 stod en Nasch-kupé-bil från Nykarleby framför trappan, och chaufför Heselius förde oss med god fart och överlägsen säkerhet till Nyakarleby. Jag glömde att fråga, huru många gånger han kört omkull, ty det var alltför angenämt att gunga fram till hemstaden, som låg så vackert inbäddad i grönskan och där det var varmt och myggfritt och där det är gott att vara . . . 

Kurre. 


Kurre, K. J. Hagfors signatur när han skrev krönikor i Österbottniska Posten, nr 26/1928.




Kanske någon av Kurres egen personal hade tillrett den ”förtjusande middagen och frukosten” eftersom det var vanligt att seminariets kosthållspersonal under somrarna arbetade vid Fäboda kur. Denna personal arbetade dock sju år senare, d.v.s. sommaren 1935.
Kirsti Jääskeläinen tillhandahöll.


Läs mer:
Annons för Fäboda 1919.
Fler krönikor av Kurre.
Bilens ankomst till staden av Erik Birck.
Fäbodas kökspersonal i slutet på 1920-talet.
(Inf. 2004-06-13, rev. 2020-01-25.)



Fäbodastranden 2014. Förstoring.