Med »Nordost» och »Kurre».

Några anteckningar från en idrottsresa.

(För W. T. af A. H.)

II. Åter på kontinenten.

Så voro vi nu åter på ”kontinenten”, solbrände och väderbitne men glada i hågen. ”Dicky” i synnerhet, som under resan blott genom de äldres energiska protester hindrats från handstående och andra evolutioner, hvilka lätteligen kunnat inbringa honom ett kallt bad och vår kassör obetalbara läkareräkningar, framhöll i högljudda andraganden landbackens företräde framför sjön i gymnastiskt afseende. ”B.” försökte på sitt stillsamma sätt påminna att dock sjöluften, fri som den är från mikrober och slikt otyg, borde värderas af hvarje gymnast — men här som allestädes segrade röstressurserna öfver den förnuftiga bevisföringen. Och hafvet, dess nöjen och vedermödor glömdes för en tid.

Uti en helt nära hamnen belägen näpen värdshuskoja dricker man det bästa kaffe, man väl för 30 pi koppen med bröd och alt på ett värdshus kan erhålla. Detta var en ackvisition för oss med våra skrala finanser hvilka ju, hvad den aktiva delen beträffar, ännu als icke existerade. Ergo drucko vi kaffe.

Under det vi voro sysselsatte med detta lofliga värf infann sig lektor Hedström, seminariets gymnastiklärare och erbjöd oss sin hjälp. För denna voro vi så mycket mer tacksamme, som effekternas transporterande till den par, tre verst aflägsna staden annars hade beredt oss främlingar på orten hela hopen bråk och tidsspillan. Under nuvarande förhållanden var alt snart nog ombestyrt och vi ”sportade” hasteliga af mot staden och dess lockande biffar.

Nykarleby är en vacker liten stad med välskötta, lummiga esplanader och en för förhållandena storartad park. Detta hunno vi observera, innan vi begåfvo oss till värdshuset, där redan ”sjömannen” och par andra sutto halfsofvande i förbidan på någonting bättre än kaffe. Oberörde af de dunkla rykten om gästgifveriets fabulöst höga pris, hvilka vid inmarschen i staden nått våra öron, hade nämligen några behjärtade män strax beställ fram mat.

Med dennas tillagande dröjde det något — abborrarna skulle troligen först fiskas upp — men i dess ställe fingo vi fröjda oss åt åsynen af kamraten från ”Stockholm”, som tillsammans med några förhoppningsfulle representanter af ”det unga Nykarleby” sågs styra mot vår boning, där han högtidligen upptogs i vår ring. Denne kunde tillika gifva oss den hugnesamma underrättelsen, att ”gossen” från Gamlakarleby, den sista länken i ”tolfvan” skulle anlända med morgondagens tåg.

Sedan vi låtit maten oss väl smaka, höll ledaren ett tal i sin vanliga ”förbankade” stil, hvari han inbjöd oss, att fordersammast ”packa oss af” till seminariegården, för att ställa recken i ordning.

Seminariebyggnadernas komplex är särdeles vackert och lämpligt belägen på andra sidan af den strida, tämligen breda ån, som med sina lummiga stränder, sina pittoreska af den yppigaste grönska betäckta holmar och ej minst sina goda simställen gör Nykarleby till en treflig sommarvistelseort. Utanför seminariet finnes en vidsträckt plan, bevuxen med kort gräs. Här planterade vi nu med direktorns tillåtelse ut en mängd stolar och bänkar samt stagade upp recken och stälde barr och bock på lämpliga platser. Det formligen sjöd af arbete och myggsurr.

Senare inbjödos vi af några afdelningskamrater att tillbringa aftonen på Brunnsholmarne, hvarest vi på ”akademiskt” vis roade oss med sång och skålar, tils kl. 12 tiden litet hvar fann sig böjd för refrängen och vi skiljdes från våra vänlige värdar.

Fredagsmorgonens sol sken klar och varm in till de i salen slumrande turnarne, då flygelmannens pincenezbeprydda men eljes ganska lindrigt kostymerade gestalt sågs framträda ur ett inre ”gemak”. ”Dicky, skynda dig, statt upp”, ljöd hans befallande stämma i salen, spring genast till apoteket efter ”Riemans kraft för nu är — — —”. Han svor värkligen inte, utan sväljde det förargilga lilla ordet med förklaringen, att vår kapten var sjuk. Sorg och ängslan tecknade sig i allas ansikten, då de sågo den ädle kaptenen, där han låg, skön men blek, kraftlös och oförmögen till del enklaste bondöfverslag. Förkylning och punsch och ”Harpyjornas safter” hade besegrat honom, som i så mången het dust statt trygg som en Fieandt mot krut och bly på ”ryssbacken” i Wasa.

Det såg mörkt ut. Kaptenen hade feber och omkring de på alla stadens lyktstolpar fästade röda affischerna syntes rakt inga folkskockningar. Vi friske öfvade oss hela förmiddagen i barr- och bocksprång, hvilka voro rätt mänskliga genom de tillfällen att halka och snafva, som gräsplanen i rikt mått erbjöd. Därpå allmän simning i ån och middag.

Kl. 7 skulle uppvisningen försiggå och en timme tidigare tågade vi till seminariets gymnastiksal, för att kläda om oss. Samtidigt infann sig ”gossen”, som anländt från Kofjoki station. Kaptenen, som, sedan han genomgått en homeopatisk kur, betydligt kryat upp sig, var med, fastän något svag. Svårmod intog småningom våra sinnen, då 7-tiden åskådarene i glesa skaror begynte infinna sig. De sågo så försvinnande få ut i förhållande till den massa stolar, som den optimistiske ”åldermannen” till de öfriges löje burit ut. I och för den hotande finansiela krachen sågs redan vännen ”B.” uppgöra en preliminär kalkyl öfver boets tillgångar på lösegendom, medan gårdagens rykten om värdshusvärdinnans sätt att skrifva räkningar åter likt hemska spöken begynte uppdyka i vår inbillning. Sedan åskådarenes antal emellertid småningom stigit till 54, kommenderade kaptenen uppställning och vi tågade ut liksom förr de romerske gladiatorerne med ett konstladt leende på läpparne.

Programmet var i hufvudsak detsamma som Wasaklubbens vid gymnastikfesten, utom att gungringar ej kunnat uppsättas. I synnerhet friöfningarna gingo mycket bra och applåderades ifrigt. Sprången däremot lämnade åtskilligt öfrigt att önska. Alt nog — publiken var nöjd och äfven vi hade med ungdomligt lättsinne glömt bekymren och då räkningen på gästgifveriet visade sig vara af mycket moderat beskaffenhet, festade vi gladt med te och smörgås, utan att rädas för en sådan småsak som ett deficit af 40 mk. — Sedan sång i parken och affärd under tonerna af Wasa marsch kl. 1 på natten.

Kryss och åter kryss tycktes blifva vår lott på denna färd. Det ledsamma härvid bestod egentligen däri att vi så snart kommo ur hörhåll för hvarandra, hvilket särskilda gånger vållade tidspillan. För att dock få talas vid äfven ute på sjön, hade vi beslutit, att ”Nordost” skulle lägga till vid någon holme och invänta ”Kurre”. Så skedde ock, sedan vi kommit ett stycke utåt mot Hällgrunds båk.

På en albevuxen udde uppgjordes eld uti ett stenkummel och de tolf sträckte sina uttröttade kroppar rundt kring den lismande brasan. Medan ”toodyvattnet” kokade i kitteln diskuterades dagens uppvisning, och de från Jakobstad och Gamlakarleby nyss anlände utlade om konjunkturerna därstädes. Särskilt prisades ”Dicky” för den manhaftighet, hvarmed han efter uppvisningen oaktadt den hotande falliten försäkrade för Nykarlebyboarne, att ”i nästa vår komma vi tillbaka och turna för seminaristerna”.

Desse voro nämligen nu samtelige borta på sina hemorter. Medan vi som bäst, prisande brygdens godhet, läpjade på det första glaset ”toddy” d. v. s. varmt matten med något socker och portvin i, upphof oväntadt för alla ”B.” sin röst och begynte på en bekant melodi:

”— —  — i ett kväde besjunga
de vildsinte männer, som drogo att gunga
på Bottenhafsböljan så tungsint och stark,
för att sig få visa på norrbaggars mark.”

Kommen i sitt drapa till Nykarleby sjöng han vidare:

”Där fingo vi turna på baraste marken;
Kapten var på svagen, men ”Gubbis” på starken!
Sist ned emot stranden de turnare gå
och resa till  J—stad ”båtvägen också”.

Att ”B.” lider af den ledsamma abnormitet uti hjärnan, som bryter ut i slika försök med ”högre ridskola” på Pegasen, var ett hittils okändt faktum. Som emellertid ingen läkare var till hands, kunde ”fallet” blott konstateras. Skålen tömdes för de bästa sånggudinnorna och flygelmannen förklarade med vanlig malice att han hoppades, det bemälde damer ej måtte blifva sjösjuka på färden.

Hur det så var, tycktes alla vara nöjda med vistelsen i Nykarleby och med godt hopp om framgång och nöje kryssade vi i den tidiga morgonstunden vidare mot Jakobstad.

Med sömntunga ögon blicka vi omkring oss på en och annan ”glad skäl” som uppdyker ofta nog nära båten och lika hastigt åter försvinner. Slutligen se vi masterna af tvänne barkskepp sticka upp öfver en skogbevuxen udde. Mot denna vill svallet kasta oss upp och då vinden är ytterst svag, lönar det sig ej att för den skull gå öfver stag och väcka de sofvande.

Kaptenen ror och ror och lofvar att: ”förbanka mig, kastar jag ej åran öfverbord, om det nu ej går.” Gick inte. Åran flyger långt ut i sjön. ”Jag sade ju till på förhand” urskuldar sig kaptenen smått generad vid det oväder, som nu bryter löst emot honom. Vändning och oreda, under hvilken ”Gubbis” vaknar och i sömnyrseln häfver par tre andra åror öfver bord. Under alt detta friskade vinden i och efter en stund sågo vi ”sjömannen” helt solo sitta och äta frukost i sin båt vid Alholmsbryggan.