Julhälsningar 1945 — ett sextioårsminne
Nykarleby.
 Einar Hedström. |
Då man i främmande land låter tanken i ensamma stunder
glida tillbaka till fäderneslandet, är det ej till landet som
sådant tankarna gå. Det är till det forna hemmet och
hemmets bygd, till kära ställen vars minnen följa oss livet
igenom. Ofta är det den lilla, anspråkslösa hemorten,
som i högre grad än storsamhället med dess liv och rörelse
ger fäste åt de rottrådar, som binda oss samman med fädernebygden.
Vi känna den så väl, och så äro vi där
så mycket närmare naturen själv, som ju ger alla rottrådar
deras friskaste näring.
Nykarlebybor i främmande land, er lilla, väna stad har kanske ej så mycket förändrats, sedan ni sågo den senast. Fortfarande är den ett stycke natur, och dess idyll är ännu oförvanskad. Men den har därför ej gått bakåt, som stundom säges av dem, som blott i fabrikernas rykande skorstenspipor se tecknet på framåtskridande. Också den har gått framåt, ehuru långsamt. Den elektriska kraftcentralen, som dämt upp Nybro fors, malar ström ej endast för belysning till allt flere bygder, utan också för småindustrier av olika slag, som vuxit upp i stad och landsbygd. Det allmänna välståndet har blivit större och jämnare fördelat. De, som arbeta med sina händer, ha bättre om pengar än någonsin förr. Även fiskarna ha denna gång haft sin chans, och gäddan kostar i skrivande stund 100 mk kilogrammet, lagligt pris. Minkaveln, som gjort så många landsbor förmögna, bedrives också av stadsbor, ehuru i mindre skala.
Men främst är staden fortfarande en skolstad, och antalet skolelever utgör inemot 40 % av stadens mantalsskrivna befolkning. Av alla elever i staden höra ca 60 % hemma i andra kommuner. Häri är ej inräknad den kristliga folkhögskolan på Smedsbacka invid stadens gräns, som utvecklat sig till landets största svenskspråkiga folkhögskola. Ja, här ha vi någonting nytt också för ögat: skolans ståtliga 4-våningars elevinternat, som dominerar älvstranden mitt emot Topelipark och om kvällarna spegla sina upplysta fönsterrader i älvens blanka is.
Den jul som stunda blir fattigare än förr. Borta är lutfisken och åtminstone den lagliga julskinkan, borta risgrynsgröten och jultårtan, borta kanske också stjärngossarna, som sakna ljus till sina stjärnor, och de många vackra jullantärnorna, som från sina höga stänger brukat lysa över staden. — Vi sända er vår julhälsning, ni alla i främmande land, vilkas tankar vid jultid söka sig tillbaka till den stilla staden vid älven, till kyrkan på stranden, till rimfrostklädda parker och esplanader och till de forna hemmen här uppe.
Einar Hedström.
stfms ordf.
Nykarleby lkm.
 John Sundkvist. |
Då kommunalnämnden i Nykarleby landskommun uppmanats av Red.
för Jakobstads Tidning att sända några rader som en hälsning
från hembygden till kommunens forna medlemmar, som vistas i Amerika,
göra vi detta med glädje och gärna.
Hemkommunen har kommit relativt lätt undan krigets härjningar. Endast ett tiotal bomber föllo fastlagstisdagen 1944 nära prostgården men åstadkommo inte någon nämnvärd skada. Blott ett stort antal flisor, av vilka en fortfarande sitter i Kyrkoby folkskolas fönsterbräde, vittnade om vad som kunnat ske. Däremot har kriget fört sorgen till flera tiotals hem. Många barn och kvinnor sakna det stöd, som de helst av allt i världen velat ha. Många umbäranden ha vi även fått vidkännas och fortfarande kämpa vi med svårigheter framkallade av kriget. Men så småningom skall allt ordna sig här. Ungdomen roar sig på sitt sätt och vi unna den nöjen efter allt vad särskilt den manliga ungdomen fått försaka under krigstiden. Också de äldre draga en lättnadens suck, då det värsta är över. Vi hoppas nu, att vårt land skall få förbindelser med andra länder och folk, så att vår svåra ställning lättar. På samma sätt önska vi, att ni som vistas där borta, skola låta höra av eder. Edra anförvanter ha med oro och längtan tänkt på eder under de hårda åren. De flesta finnas kvar på den gamla torvan.
Jag träffade för några veckor sedan en äldre kvinna, som fått av sin son ett paket, som var avsänt för 4 år tillbaka. Paketet innehöll bland annat det efterlängtade kaffet. När modern på kvällen satt och njöt av den härliga drycken, kände hon det som om sonen satt bredvid henne vid bordet som fordom. Det kändes så skönt och lugnt. Kvällen blev för henne en högtidsstund. Genom ömsesidiga hälsningar hoppas vi kunna återknyta de förbindelser, som kriget avbröt.
En varm hälsning från hembygden i juletid! Måtte edra tankar under den stundande helgen gå tillbaka till Eder barndoms jul!
John Sundkvist.
Jakobstads
Tidning, fredagen den 30 november 1945.
Lars Pensar tillhandahöll.
