»LITEN ÅKER TILL DRÖMMESTAD»

Om Nykarleby

av

J. J. Huldén

Vem har att bokföra så många brustna illusioner och ändå så mycket vackert bevarat som Nykarleby! Låt oss göra en liten utflykt till dess förgångna.

Under medeltiden hade Österbotten ingen stad, men många sjöfarande handelsbönder. Då Karl IX hade grundat Vasa och Uleåborg och sonen Gustaf II Adolf regelbundit näringslivet med sina handelsordonantior [-förordningar], började borgarna högljutt klaga över att bondeseglationen åt ut städernas borgerskap. Men kungen legaliserade bondehandeln genom att grunda städer överallt, där driftiga bönder hade förberett uppkomsten av ett handelsidkande borgerskap. Så uppstod samtidigt runt Bottniska viken städerna Nykarleby, Gamlakarleby, Torneå, Luleå, Piteå, Umeå, Sundsvall och Söderhamn. Några år senare, i »grevens tid», kom ytterligare Kristinestad, Jakobstad och Brahestad.

Nykarleby har inte infriat de förhoppningar Gustaf Adolf ställde på sina bottniska kuststäder. Hinder för utvecklingen var de små handelsdistrikten, de många krigen, de täta eldsvådorna och den kraftiga landhöjningen, som stängde den ena hamnen efter den andra. Nykarlebyrepresentanterna offrade mycket fåfängt riksdagsbråk på att få Jakobstad nedlagt. Under stora ofreden räddade sig Nykarleby genom att till furst Galitzin erlägga en brandskatt på tiotusen riksdaler. Man kan nästan undra om staden då var värd detta pris. Porthan skriver i ett brev att Nykarleby var den sämsta stad han sett [och lite till]. På östra sidan om älven var grunden lös, de hopgyttrade husen lutade åt olika håll, och de flesta hus hade vatten i källarn. Linné antecknar i Iter Lapponicum, att gatorna var belagda med stock, för att fordonen ej skulle sjunka för djupt i gyttjan. Först efter branden 1858 fick staden sitt nuvarande prydliga utseende.

Den första hamnen låg nedanför norra tullporten. Farleden besvärades av Ragnörns fors, som många gånger måste upprensas och fördjupas, innan hamnen flyttades till åminnet. Sedan kom Djupsten, Alörn och Andra sjön i tur. Till sistnämnda hamn och villaområde drogs en smalspårig järnväg, när ångbåtsbryggan knappt kunde angöras av motorbåtar. Vill man nu få förbindelse med flott vatten så måste man ända till Monäs sund eller Socklot. Stadens ekonomiska uppsvingsperiod hade varat mellan 1793, då fulla stapelrättigheter erhölls, och 1856, då Saima kanal öppnades för inlandstrafiken. Under denna korta period blomstrade handel, sjöfart, skeppsbyggeri och ett glatt sällskapsliv. Lanthandeln fullbordade bakslaget. Staden var allför liten för de många handelsmännen. De måste slå vantarna i disken, den ena efter den andra.

Per Brahe hade velat göra Nykarleby till Österbottens lärdomsstad och grundade 1641 en trivialskola. Platsvalet motiverades av det centrala läget, mittemellan Björneborg och Uleåborg och av allmogens kunskap i landets bägge språk. —  denna tvåspråkighet bibehöll sig till mitten av 1700-talet, i Jeppo ända till mitten av 1800-talet.

Trivialskolan betecknar en kort och föga ärorik episod i stadens historia. Ett bevarat inspektionsprotokoll av 20.5.1656 är visserligen rätt lovordande, och en av lärjungarna bär det vittberömda namnet Elias Brenner; han blev kunglig miniatör, kallas den svenska numismatikens fader och byggde den vackra kyrkan i Nykarleby. Men skolans ekonomi bragtes aldrig i ordning. Regeringen avslog alla ansökningar om understöd, t.o.m. i frän ton. Krigen uppslukade allt. »Det faller sig dessutom odrägligt för Hans Kongl. m:t att, jämte akademiers och högskolors vidmakthållande, påbörda sig denne lasten att alla barnskolor uti städerna uppehålla och försörja.» Formuleringen låter som en snärt av Oxenstierna mot Per Brahe och hans åhåga om Finland. Vad levde då trivialskolan av? Av djäknepengar, hoptiggda i socknarna mellan Kalajoki i norr och Malax i söder. Varje djäkne gav rektor årligen i skolegäld 16 öre. På detta jämte ett litet anslag av grevskapets hauptman fick lärarna hanka sig fram.

Några av dem synes ej heller ha varit värda ett bättre öde. Den andra rektorn Simon Anglenius — från Angelniemi? — som relegerats från Åbo akademi för lättfärdiga älskogsbrev till en borgarhustru, vitsordades dock som »qvikt ingenium». Hur han brukade detta ingenium i Nykarleby är oss inte bekant. Mest vistades han på sitt hemman i Vexala. Rektor Jac. Lythreus, uleåborgare, hade likaledes relegerats från akademien för sedlighetsbrott, men fullbordat sina studier i Uppsala. Rektor Laurentius Kempe var slapp både i undervisning och disciplin. Borgmästaren Bockmöller påtalade hans »negligentiam et scandalum datum» (försumlighet och skandalösa beteende). Sällan var han i skolan och då vanligen drucken. Latin översatte han på ett löjeväckande sätt, med svenska ord av oanständig innebörd. Elevantalet minskades under hans vanstyres tid. Rektor Joh. Ulonius rymde från tjänsten. Återförd med kronoskjuts, undervisade han »högst var sjätte timme».

Sådant blev eftermälet, när Nykarleby trivialskola 1684 överflyttades till Vasa. Efter Vasa brand 1852 kom skolan tillbaka och sökte ett tillfälligt härbärge i Nykarleby och Jakobstad. En befäst samhällsordning och nya tidsideal hade förvandlat lärarpersonalen. I deras led syntes nu män med djupa insikter och ren vandel: Odenvall, Rancken, Kihlman, Forsman.

En värdefull och, som det vill synas, varaktig ersättning för trivialskolan fick Nykarleby år 1873 i det svenska folkskollärarseminariet. Platsvalet motiverades denna gång av överinspektorn i skolstyrelsen, nykarlebysonen Carolus Synnerberg så här: »Kristinestad kan icke komma i fråga, emedan befolkningen i Lappfjärd är i sedligt avseende dålig och orten ligger avsides. Men Vasa och Nykarleby äro centra för Österbottens egentliga odalmannastånd. Flere skäl ge företräde åt Nykarleby. I sedligt avseende är trakten en av de bästa i landet. Bonden har där en starkt präglad självständighetskänsla och har ingen lust att bli stadsbo, emedan han som medlem av sitt stånd anser sig fullt jämngod med stadsbon och alldeles icke kommer att sända sina söner till den för att göra dem till herrar.» Frånsett odalmannagotismens överdrifter i uttrycken var utlåtandet en vacker blomma åt hemstaden och bygden däromkring. Och seminarielektorerna var i regel betydande män med ett intellektuellt kraftöverskott, som kom privata fruntimmersskolan, tidningspressen och sällskapslivet godo.

Och vad är Nykarleby av i dag? En stad som inte längre förer sig på vidlyftigheter. Den bygger inte luftskepp och grundar lokala handelsbanker. Den har stängt ett äventyrligt hotell, men öppnat ett fridsamt Juthbacka för trötta husmödrar. Den nöjer sig med rollen att återspegla den idylliska sidan av nordens skaldebesjungna skönhet. Sånggudinnorna ställde sina älsklingars vaggor här. Älven rinner genom hela Topelius' liv. Vid dess stränder lär oss Mikael Lybeck att fatta knapphetens poesi. R.R. Eklund uppmuntrar grubbelsjukan under stadens händelsefattiga liv. Joel Rundts poetiska landskap har ungefär samma gränser som Nykarleby landsförsamling. Här smattrade Gånge Rolfs svenskhetssånger. Här blev Ernst V. Knape skald; han var det inte när han kom hit, han förblev det inte när han farit härifrån. Inspirationen var en gåva av genius loci, platsens gudom. Härifrån kom Rafael Lindqvists poetiska sprakfåle. Och här skrev Kurre Hagfors illfundiga krönikor, lika välvilligt mottagna av herrar och bönder.

Och när jag nu närmar mig punkt, hör jag tornklockans dova fornklang, tornsvalornas skrin, hästhovarnas klapper mot Stora bron och forsens brus vid kraftverksdammen. Vilket makalöst akustiskt samspel! Tidsavståndet försvinner, barndomsminnena blommar kring morbror Svedlins russinlåda, Valters äventyr och Lina Tengströms bokhandel. Likt och olikt. — Liten åker till Drömmestad, nu för att se hur Josef Herler med varsam hand vårdar återstoden av gamla och sköra klenoder.