| De små stugorna har sin historia Då Ull-Britt Gustavsson-Pensar nyligen i
JT påtalade vikten av att bevara tre små stugor längs Bergstigen i Nykarleby väcktes minnet av de personer och familjer som bott i
dessa stugor för 50 år tillbaka, den tid då jag kom att bosätta mig i Nykarleby.
[De
tre små stugorna. Akvarellen av B. S-holm (1983) finns vid Byggnadskontoret.
Foto: Lars Pensar. Förstoring.
(Inf.
2007-04-27.)]
Då var det ont om bostäder. Det var i huvudsak arbetarfamiljer som bodde i dessa stugor.
Som stadens forsttekniker och arbetsledare kom jag att komma i kontakt med dem. På vintern i skogsarbeten. Men på somrarna kom jag då
ofta att leda andra av stadens arbeten.
Ett speciellt minne har jag som anknyter till de små stugorna. Litet längre
in i skogen, ensam för sig själv låg en liten anspråkslös stuga. Där bodde en ensam kvinna, som i dagligt tal kallades för
Laama-Hanna, på grund av att hennes ena arm var förlamad. Men alltid glad och förnöjsam. [Hanna var låghalt enl. L.P.]
På mina motionsrundor stötte jag ibland samman med henne. En gång frågade jag henne om hon inte kände sig otrygg att bo så
där ensam? Hennes svar kom spontant med ett leende: ”Nej. Jag har Gud alltid med mej!” Det riktigt värmde att höra hennes förnöjsamma
svar. Men hennes stuga är numera riven.
Men även längre norrut längs med älven finner vi ännu
några gamla stugor. En del numera som sommarbostäder. Här helt nära älven bodde en arbetare med tillnamnet Erkkilä, som jag
har ett vackert minne av. När hans stuga brann inredde han sin enkla bastu till ny bostad åt sig. Försynt och förnöjsam levde
han sitt liv och var ärligheten själv i sitt arbete. Även hans stuga är riven. Sitt liv fick han sluta på Östervall ålderdomshem.
På andra sidan älven uppe på den s.k. Källbacken finner vi även en hel del gamla stugor, en del har renoverats, men flera står
obebodda. Av den yngre generationen har många flyttat bort. En del stugor har rivits och nya byggts upp i stället. Tidigare bodde här förnöjsamma
arbetarfamiljer, som vid sidan om bedrev litet jordbruk på arrendejord. Men de flesta levde under enkla förhållanden. Inga vatten- och
avloppsledningar fanns det. Till brunnar och vattenkällor var det för de
flesta lång väg.
Men hade de arbete och fick sin utkomst hörde man dem sällan klaga. De äldre,
en del med finska som modersmål, inflyttade arbetarna satte en ära i att utföra ett gott arbete. Under och flera år efter kriget,
då staden ålades att vara självförsörjande med ved, gjorde de en stor insats genom att med enkla redskap avverka i medeltal 4.000
kubikmeter ved per år, som sedan såldes till stadsborna, så att de hade att elda sina spisar och kakelugnar med.
Att nu tänka sig en stadsbo med bågasåg och yxa gå till skogen och skaffa sig sitt levebröd kan nog ingen drömma om.
När motorsågen kom till heders, var detta en lättnad för skogsarbetarna. Det bidrog också till att de kände sitt människovärde
stiga. Men nu börjar även den tiden vara förbi. Nu är det maskinerna som tar hand om arbetet, och som gör det snabbare, om också
icke lika bra.
Arbetslösheten bara ökar, människor friställs från sina arbeten. Vi kan bara
konstatera att människorna inte blir lyckligare.
Ull-Britts förslag att rädda båtsmanstorpet är
ett vettigt förslag. Och varför inte en del andra av stugorna. Bergstigen vore ju ett lämpligt område, där stugorna skulle harmoniera
med omgivningen och markera utvecklingen med de gångna åren fram till den nu så ofta i tal och press benämnda: ”Lyckliga staden”.
|
