A.d. 2021 är det 50 år sedan Nykarleby seminariums 98-åriga verksamhet upphörde,
men det har inte uppmärksammats varken här, eller vad jag sett, på andra ställen.

————————————

Den positiva tanken restes i Nykarleby

Arto Penttinens minnessten på gamla seminarieområdet skall påminna om folkskollärarnas gärning

Det tog inte längre än två år, innan Samuel Lindgréns appell om en bautasten över folkskolläraren, blev verklighet i Nykarleby.

På söndagen avtäcktes nämligen under högtidlig inramning, skulptör Arto Penttinens minnessten på det gamla seminarieområdet i Nykarleby. Stenen skall på ett bestående sätt påminna om den gärning folkskollärare utfört i skolor, samhälle och bildningsliv i Svenskfinland. Det är ju allmänt känt att Seminariet i Nykarleby har fostrat generationer för en mångsidig gärning både i och utanför skolan och även för andra yrkesområden än det från början var avsett.

Det är Föreningen Finlands svenska skolmuseum som med ekonomiskt bistånd av Svenska kulturfonden och Svenska folkskolans vänner och Nykarleby stad som sett till att minnesstenen kunde avtäckas på söndagen.

För formgivaren Arto Penttinen är det viktigt att minnesstenen har skulpturala former och att den är i balans varifrån man än betraktar den.

Den skall hela tiden leva och ändra form när man går runt den, beskrev Penttinen sitt verk.

Helheten har formen av ett segel och den avslutas upptill med en vågrörelse. Vägen är en symbol för det som sköljer bort, men som samtidigt hämtar in något nytt. Seglet symboliserar de positiva vindar och krafter som för oss vidare mot nya mål och utmaningar.

– Jag har gett minnesstenen namnet Den positiva tanken, säger Arto Penttinen.

Orden, Nykarleby seminarium – kunskapskälla bildningshärd, är Ull-Britt Gustafsson Pensars.

Enligt Pehr Tonberg, som höll avtäckningstalet, tog det Finland svenska skolmuseum två år av planering och mångsidig prövning när det gäller verkets utformning i kombination med den ekonomiska realiteten.

– Vi tyckte också det skulle uppfattas storvulet med en hyllning enbart till folkskolläraren, medgav Tonberg.

Tankarna gled i stället in på hela den utbildningsinstitution som seminariet var. Dess lärare i olika uppgifter, direktorer, lektorer och övningsskollärare, verkmästare, vaktmästare, kosthållspersonal och tjänsteandar i olika uppgifter, kort sagt hela seminariestaten.

– Alla hade del i den mångsidiga fostran som seminariet erbjöd de blivande lärarna.

Tonberg berörde också i sitt tal att undervisningen vid seminarierna ibland har betecknats som statisk och rigid. Detta beroende till stor del på att det i landet skulle skapas en folkskola för hela folket, varför lärarutbildningen måste bli rätt likformig. Folkskolväsendet har omfattat skeden av etablering, konsolidering och relativisering.

– Och varje skede har mött ett rätt omfattande motstånd, skepsis och tvivel. I synnerhet debatterna kring läroplikten och enhetsskolan eller grundskolan var föremål för en ofta besk kritik.

Framåtsträvande krafter har kunnat påräknas i folkskollärarkåren även om den finländska folkskolan inte i någon högre grad stått för progressivitet i undervisningen. Den didaktiska vägkosten och handledningen ledde ofta in på en reproduktiv undervisningsmetod.

– Frigörelsen lämnades till de unga lärarnas egen prövning, sade Toberg.

Och vad får vi läsa i media i dessa dagar? Jo, att en skolledare i Rinkeby, dimitterad från Nykarleby 1967, Börje Ehrstrand, har blivit rikskänd i Sverige genom de framgångar man har i ett område som tidigare blivit känt för sina omfattande problem i skolan.

Idag är Ehrstrands skola i Rinkeby nominerad för Kunskapsakademins stora pris.

– Lektor Gunnar Forsander uppmanade oss till att ständigt arbeta på vår förkovran och förnyelse för att inte stanna i utvecklingen. Läraryrket kräver nämligen detta.

– Seminariet var vår kunskapskälla och bildningshärd och som under åren 1873 till 1971 sänt ut 1800 söner och döttrar. Av dessa är omkring 150 ännu i aktiv tjänst, vet Pehr Tonberg.

Att också musikkunskapen fortfarande sitter i, visade även de gamla burkarna, som dagen till ära ställde upp med en dagsfärsk manskör, där alla körmedlemmarna kom ihåg både stämmor och texter till Österbotten, Källan och Kristallen och sjöng så att håret reste sig på den samlade festpubliken. Ingen mindre än musiklektorn Rafael Ahlbeck, 90 år gammal, dirigerade de grånade gossarna i Källan.

Dirigent Rafael Ahlbeck fick belägg för att de grånande gossarna i manskören fortfarande kommer ihåg både stämmor och texter.
[Från vänster i kören: Ulf Smedberg, Paul Forsgård, ... Publiken förvånansvärt fåtalig och på väldigt behörigt avstånd – åtminstone från denna vinkel.]