Inger ”Inger” Luoma

började (som Inger Sandvik, nykarlebyflicka nästan av födsel) på JT redan hösten 1959, med extraknäck som nyhetsmottagare. När det på våren blev aktuellt att ta sommarfåglar till redaktionen lämnade hon kontorsstolen för tidningsjobb på heltid och på den vägen är hon än — nu tillbaka i Nykarleby sedan 1971 efter en treårig sejour på ÖP. Innan hon kom till JT hann hon vara både invandrare i Sverige och hemvändande emigrant. Det var en bra tid, tycker hon. Då lärde hon sig vad hembygden kan ge av livskvalitet. I kåserispalten finns signaturen Inger ofta under lätt vinklade berättelser kring det som ligger nära i tid och rum — det är småstadsliv, mänsklig svaghet, djur, natur, skärgård och segling.

 


Gamla dofter och nya

Tre stiliga män har tittat ned på mig under det senaste året. Vilka två av dem är vet jag inte med säkerhet, men den mittersta som också är stiligast med sin glödande blick och sin antydning till småleende är nog den betydelsefullaste.

Det är om jag är rätt underrättad klockaren, kvarnägaren och, ja, mångsysslaren för att inte säga tusenkonstnären Nessler själv som på sin tid grundade tryckeriet och tidningen, Österbottniska Posten, i Nykarleby.

Många historier om denne herres temperamentsfulla leverne och om hans energi och idérikedom har berättats i stan, men tyvärr har jag glömt dem.

Det enda jag minns just nu är hur han lät bönderna vänta vid kvarnen därför att han var mera intresserad av att hålla stadens borgare med gatubelysning än bönderna med mjöl. När inte vattenkraften räckte till båda så fick bönderna vänta.

Klockare var han och det är förstås därför som ÖP tidigare kallades klockarlappen. Gärdsgårdsbladet var ett annat namn på tidningen och det namnet kom sig ju av den vy med lada, skog och en gärdesgård som fanns i ÖP:s gamla huvud. Påminnaren kallades ÖP därför att i tidningens spalter fanns saxat mycket av det som stått i andra tidningar under veckan. Kärt barn har många namn.

Nu tittar de tre stiliga herrarna inte ned på mig längre. Mitt skrivbord står nämligen härefter i ett nytt och modernt kontor utan tryckeritraditioner och familjeporträtt. Maskinerna i det gamla tryckeriet hos Nesslers är väl också närmast lämpade för museum, om ens det. Huset är gammalt och trött och nu när vi stängt dörren är väl dess dagar räknade.

Åtminstone är det slut med tryckeriepoken i huset och det hjälps inte — det känns litet vemodigt att titta på de tre herrarna och veta att ”tryckeri” som alla kallade det inte finns mera.

Men tryckarkonsten lever ju vidare och inte har de tre avporträtterades gärning gått spårlöst förbi. Om det vittnar högen av gamla tidningslägg, som nu skall införlivas med stadens arkiv.

Återstår bara att lyfta på hatten och säga adjö och tack till de tre på väggen och sända en tanke till alla dem som uträttat sin livsgärning i de gamla tryckerilokalerna. Vi glömmer er inte fast vi flyttar bort och vi jobbar vidare på samma idé, men i varmare lokaler.

I det kontor där skrivbordet nu står får man varje förmiddag prov på hur ventilationskonsten överträffar människans förmåga. I det här fallet gör det ingenting. Vägg i vägg med bagaren är det bara angenäma dofter som sprider sig i kanalerna och faran är väl att frestelsen skall bli för stor. Varma grisar det är gott det — alltför gott egentligen, för att vara riktigt hälsosamt.

Ändå är det trösterikt att märka att varje plats har sin särprägel och sin doft, som gör den levande — doften av gammalt papper och trycksvärta vid Nesslers och doften av färskt bröd i rummet intill bagarens.

Vill man vara djupsinnig kan man filosofera om att det i det här fallet kanske ligger en tidsålder mellan de här båda dofterna. Men, för resten, vem skulle komma på idén att förknippa dem med varandra utom den som nyss flyttat sin skrivmaskin från den ena till den andra.

Smått på undantag kände man sig ibland i kontoret vid Nesslers. På gatan utanför såg man vanligen postiljonen, mjölkkuskarna och kyrkoherden förstås med sin hund och sin mjölkhink. Man hann gott registrera alla förbigående.

På nya stället är trafiken, med småstadsmått mätt, brusande — folk och bilar i en aldrig sinande ström. Gamle Nessler skulle ha blivit förvånad om han fått se det. Mellan den tidens hästdoft och dagens bensindoft är steget också långt …


Inger, Jakobstads Tidning den 9 november 1972.


Carl-Johan Eriksson tillhandahöll med kommentaren:

Hej Fredrik!
Hittade boken Mellanslag, kåserier i Jakobstads tidning på Åldringsvännernas loppis. Boken utkom 1978. Där fanns några kåserier av ”Inger”.


Läs mer:
Fler artiklar ur JT.
(Inf. 2012-01-18, rev. 2012-10-21 .)