Josef Herler — kulturbärare och teatermänniska

Vid min vandring på Nykarleby gravgård finner jag mig plötsligt stående framför den Herlerska släktgraven, där namnet Josef Herler också står inetsat på en av gravstenarna. Hans tid här på jorden varade mellan 1886 och 1968.

Jag blir stående här en lång stund, medan minnesbilder från hans levnadsår rullar fram för min inre syn. Jag ser honom stående bakom disken i sin bokhandel i dåvarande Holmströmska gården, nära älven, mitt emot kyrkan. Bokhandeln var hans levebröd. Sina trogna kunder hade han i seminaristerna, medan staden då ännu sov sin törnrosasömn. Men Josef hade många andra intressen som han ägnade sig åt under sina verksamma år. Detta gjorde honom känd vida omkring i bygderna.

Teatermänniska och konstnär

Mina första minnen av Josef Herler går tillbaka till 1930-talet. Då besökte han Lappfors ungdomsförening, för att regissera ett teaterstycke som hette ”Folket på Sörgården”. Det var unga teaterintresserade aktörer som medverkade. Uppförandet i Lappfors ungdomshus blev en framgång. Publiken uppskattade både syn- och hörbart ungdomarnas agerande, med Josef i bakgrunden, som höll i trådarna. Med samma teaterstycke besökte man även andra ungdomsföreningar, där Josef även var med.

— År 1939 hade vi teaterintresserade inövat en pjäs: ”Helsingarna”. Meningen var att kalla på Herler som regissör. Men så fick vi manliga inkallelseorder till militärtjänst, då vinterkriget bröt ut. Det grämde oss att vi inte hann uppföra stycket som då kom att förfalla. Josef Herler kom även att medverka i andra program, som föreningen arrangerade. Han var en mästare i att recitera dikter. Vem minns inte hans förmåga att tolka: ”Lille Karl-Johan” eller ”Erk Du, Maja Du”. Strax efter kriget inövade vi en ny pjäs kallad ”Ungkarlsflickan”. Den kom att regisseras av Konrad Häll, inspirerad av Josefs tidigare besök i vår förening.

Måla och slå vakt om det gamla.

Josef Herler var även skicklig att teckna och måla tavlor. Efter min ankomst till Nykarleby 1945, såg jag honom ofta stå bakom sitt staffli och måla gamla hus, som fanns invid älven. Det gamla i staden låg honom varmt om hjärtat. När det gamla Kisors handelshus revs, så kom jag att bevittna, när Josef stod bedrövad och åsåg bedrövelsen, medan han yttrade: ”Det är synd och skam att ett sånt här gammalt handelshus skall förstöras. Det borde inte få ske. Man skulle ha renoverat det och bevarat det åt eftervärlden”.

— Josef skulle säkert också i dag varit en hård försvarare av de gamla apoteksbyggnaderna. Hade han levat då när kraftverksdammen höjdes och därigenom dränkte den gamla stadskvarnen från 1600-talet [skall vara 1759], samt Brunnsholmarna, kyrkkällaren och det Herlerska bryggeriet, som kom att rivas [redan i slutet på 1960-talet]. Ja, då hade nog Josef gråtit.

— Josef Herler återupplivade även den venetianska traditionen, med program i Topeliusparken, med lyktor längs med älvstranden och i träden, samt gnistrande fyrverkeri mot den mörka hösthimlen.

Sin sommarstuga hade han i Soklot, vid Grisselön [Skall vara Nätören.] Byggd på samfälld mark. Det var ingen lyxvilla, utan liknade mera en torpstuga av den gamla modellen, med verandan omgiven av gamla trodor, med gamla möbler därinne. Men det var så han ville ha den. En tid efter hans död skötte Soklot Marthaförening om så att den inte skulle förfalla. Men numera är den riven och dess saga all. [Lite rester finns i Smeds gårdsmuseum.]

Herlers museum

Under en lång tid samlade Herler på gamla saker och ting som berörde Nykarleby och som i dag kan beskådas i museet. Undertecknad kom även att vara med på ett hörn, när den gamla stadsgården skulle inredas, som staden hade inköpt för ändamålet, samt museiföreningen som då bildades.

Jag var med om att flytta en boda och skaffa material till planket, samt gjord även några trädplanteringar på gårdsplanen.

Under flera år före jul samlade jag på små granar, som utanför museet såldes till stadsbor, som tog med dem och placerade dem på anhörigas gravar. Det blev en extra slant till museets kassa. Den som tackade mig var Josef själv, som bjöd på kaffe hemma hos sig. Ett hem vid älven som i sig själv var ett museum.

— Då jag nu står framför hans grav, där han vilar, ser jag för min inre syn bilden av hans gestalt, så som han var i livet. När jag lämnar graven kan jag bara konstatera: Här vilar en man som lämnade ett bestående kulturarv till sin hembygd Nykarleby, men även till dess omgivning. För vilket vi är honom tackskyldiga.