Nykarleby-brev.

Den 25 aug. 1931.

En nykarlebybo kom för en tid sedan till Mariehamn. Staden föreföll honom liten och obetydlig. Bl. a. förundrade han sig över att korna där promenerade fritt omkring på gatorna. Detta hör ju emellertid med till en småstadsidyll. I Nykarleby är det om sommaren ingenting ovanligt. Tvärtom hör det nästan till ordningen för dagen. Vår nykarlebybo ville tydligen imponera på de goda mariehamnarne. Han såg ned på dem från en viss höjd och spelade överlägsen en gång för omväxlings skull. Vem känner sig ej stor, då han kommer till en småstad. Han växer i sina egna ögon, och staden krymper allt mer.

Och dock har småstaden otvivelaktigt sina behag, som ej kunna bortresoneras. Man skämtar visserligen över den, men skänker den dock i sin tysta själ sitt stilla erkännande. Om korna någon gång promenera på gatorna, vad ont ligger det däri. Bära de ej hem från skogen dess must förädlad, hälsan i form av vitaminer m. m. I det gamla Rom kan man få se getter på gatan, där de utan vidare mjölkas, ifall någon vill förfriska sig med deras mjölk. Geten har gamla anor, men det har kon också.

[Kor kommer på Borgaregatan västerifrån in på esplanaden. Bergfeldts i högerkant. Jag kunde inte placera, hur jag än försökte, för det lilla huset där Markén hade bageri fanns inte på stadsmodellen och det revs före 1960. Och Fougstedts uthus i bakgrunden hade inget blindfönster. Men Lars Pensar kunde det. Torde vara Manda Nygrens kor.
Förstoring.
Åsa Forsman delade på facebook.]

Nykarleby är annars sommartiden den vänaste ort man kan tänka sig, i all synnerhet midsommartiden, då rönn och syren stå i blom och björkarna ännu dofta samt ljuset dröjer natten lång utan att försvinna. Då är det en ljuvlig tid. Alla som då komma hit äro över sig av förtjusning, och man tycker det är skada, att så få personer i det stora hela få njuta av all denna fägring. Men staden har intet annat, som lockar, och ligger litet på sidan om järnvägstrafiken. Detta spelar dock mindre roll i våra dagar, då buss- och biltrafiken dominerar, men det måste ändå finnas någon klo som drager, och den saknar staden ännu så länge. I en snar framtid kan man hoppas, att Topeliushemmet på Kuddnäs kan bli en sådan. Meningen är att här inrätta ett exkursionshem för skolungdom, vilket kunde bli en utgångspunkt för utfärder i omnejden, exempelvis till Majniemi i skärgården, Jutas och Oravais slagfält, Jakobstad med Runebergs stuga och Fäboda m. m. I Nykarleby kunde då bli en turistort av rang, om här skulle finnas tillfälle till bad, skulle staden säkert bli besökt av sommargäster, som här finge rekreera sig och hämta krafter i den lugna och fridfulla ro, som vilar över det hela. Österbotten har ej många sådana platser. Staden benämnes ju också icke utan skäl Österbottens pärla”.

Nu är det oftast sommartiden tomt och ödsligt i densamma, då de flesta resa bort. Det är som glunten sjunger om Uppsala för snart hundra år sedan. Man kan gott tänka sig, att Uppsala då var ungefär detsamma som Nykarleby i våra dagar. Fyriså med sina forsar kunde dock ej mäta sig med älven här, som är ett mäktigt naturparti. Att se den en tidig morgonstund i den uppgående solens glans är en syn för gudar.

Men trots allt, det kan ej hjälpas, att man ibland blir trött på skönheten. Människan tycker om omväxling. Hon vill se någonting annat, och då står den stora och vida skärgården till buds. En färd genom den ger rekreation. Där äro holmar och skär samt vida fjärdar ända bort till Torsö och Tornskär. En pärla i denna skärgård är dock den lilla ön „Loppan”, där Segelsällskapet Ägir har sin paviljong. Här samlas sällskapets medlemmar om söndagarna. Man anordnar ibland kappseglingar med österbottniska småbåtar. Denna sommar har det varit fyra sådana och deltagandet större än vanligt. Intresset för segling lever ännu kvar, om ock motorbåtarna bli allt allmännare, från de tider, då Nykarleby var sjö- och stapelstad, då man seglade tjära till Spanien och dyrbara saltlaster därifrån. Nu är sjöfarten i nedan, endast ett par tre propsångare ha denna sommar legat och lastat ute på Torsö fjärden.

Ägir är annars måhända det mest demokratiska segelsällskap i hela världen. Här råder ingen klasskillnad, utan allmän jämlikhet. På österbottniskt vis bänkar man sig kring det långa bordet. Höglärda herrar sitta här i lag med enkla, män av folket. Det gemensamma intresset för seglingen förenar alla. Det är någonting i stil med Albert Engströms bästa bitar från Roslagen.

Så har livet gestaltat sig här denna sommar, som icke varit en av de allra bästa. Regnet har flödat rikligt och ymnigt. Nederbörden har åtminstone varit dubbelt så stor som under vanliga somrar. Grödan har frodats, men besvärligt har det varit med bärgningen nu under rötmånaden, då det regnat så gott som varje dag, den ena skuren stridare än den andra. Den gick dock ut i går, och man hoppas nu på bättre väder. Människan lever i hoppet, och enligt gamla märken borde en förändring inträda, då solen går in i ett nytt tecken, denna gång i Jungfruns. Under rötmånaden har den varit i Lejonets tecken, därförinnan i Kräftans.

Detta tecken har tidigare ej varit särskilt tacknämligt här i Österbotten. Men tiderna förändras. Kräftor och adelsmän trivas ej i Österbotten, kunde det heta fordomdags, men så är det ej numera. Nu ha vi gått om kräftor här. Från Kållby och Kronoby exporteras sådana i mängd, och i Nykarleby fångar man dem till husbehov i älven, stora och präktiga. Någon av stadens fäder ha tidigare planterat här en del. Stammen har ökats och förbättrats till fröjd och glädje för alla vänner av de härliga skaldjuren.