Under diskussionen om näringsfrihet på 1850-talet framhölls ofta, att i de finländska städerna den borgerliga näringen överhuvud var av mindre betydelse än sysselsättningen med jordbruket, och att handel och hantverk ofta drevs som en bisak. Detta gällde i synnerhet hantverkarna. Eftersom de stod under stadsprivilegier måste de kallas borgare, ehuru de inte var annat än lanthantverkare, på samma sätt som deras bostadsorter kallades städer, ehuru de i själva verket ej var annat än köpingar eller byar. Detta berodde till stor del på de donationer av jord, som gjorts till städerna vid grundläggningen och som lockade hantverkaren och överhuvudtaget borgaren i städerna att bliva lantbrukare. 62) De städer, som genom sitt läge hade en naturlig grund för sin existens, drog däremot till sig handeln, blev medelpunkter för den allmänna rörelsen och säten för ämbets- och undervisningsverk m.fl. offentliga inrättningar eller, för att använda en modern term, centralorter för omgivande omland.

Denna situation var under 1800-talet utmärkande för Nykarleby. Antalet handlande och hantverkare var t.ex. 1841 följande:

I Jakobstad fanns samtidigt 18 handlande och 17 hantverkare. 63) Nykarleby stads donationsjord, som från början uppgått till 25 3/4 mantal, hade genom den stora reduktionen som bekant minskats till 5 11/24 mantal, av vilka år 1850 c:a 457 tnld var uppodlade till åker och 225 till äng. År 1855 uppgick åker och äng till 647 tnld. Bland de 106 ägoinnehavarna 1850 märkes 7 råd- och handelsmän, 12 andra civiltjänstemän och befattningshavare (ämbetsmän och betjänte), 8 handlanden eller handlandeänkor, 5 hökare, 13 skeppare och styrmän, 12 sjömän och sjömansänkor. 17 hantverkare, 2 fiskare, 3 bönder, 12 ståndspersoner och änkor m.fl. Hantverkarna utgjorde c:a 16 % av ägoinnehavarna och handelsmännen jämte hökarna c:a 21 %. 64) Stadens hela befolkning uppgick sistnämnda år till 1154 personer, varför ”jordbrukarna” utgjorde c:a 9,18 % av hela befolkningen och c:a 51,5 % av antalet hushåll (206).

Man kan på goda grunder antaga, att åker- och ängsarealen i stort sett var densamma år 1815, då de första uppgifterna om yrkesfördelningen återfinnes i kyrkböckerna. År 1784 innehade Nykarleby sålunda 201 tunnland 10 kappland åker och 446 tunnland 3 2/3 kappl. äng samt 2 396 tunnland skog och utmark eller nästan exakt samma areal som t.ex. 1842 och 1850. Stadens befolkning hade ökat från 712 personer år 1815 till 1154 år 1850, medan hantverkarnas antal ökat från 39 till 58 och handelsmännens minskat från 22 till 17. Även hantverkarnas ökade antal innebar dock en relativ minskning i förhållande till befolkningen från 5,6 till 5 %. År 1842 innehade stadsborna 38 hästar och 210 kor på 1076 mantalsskrivna invånare, d.v.s. 1 häst på var 29 och 1 ko på var 5 invånare. Ehuru inga säkra slutsatser kan dragas på grund av brister i det statistiska materialet, kan man dock förmoda, att antalet jordbrukande hantverkare och handlanden år 1815 var minst lika stort som 1850. Nykarleby kan således karaktäriseras som en jordbruksidkande by med stadsprivilegier vid början av 1800-talet och förblev så även långt efter det att skråtvånget upphävts 1868. 65) Under perioden 1856—1860 innehade stadsborna sålunda i medeltal 25 hästar, 170 kor, 5 kvigor, 16 får och 20 svin per år. Antalet varierade något under de följande åren. För perioden 1861—1865 nämnes sålunda utom varierande antal av nyssnämnda kreatur även 4 getter och för perioden 1866—1870 25 hästar, 180 kor, 10 ungboskap, 40 får och 5 svin. Kreaturs- och fårraserna var desamma som på kringliggande landsbygd och hästarna köptes upp på avlägsnare orter.

Stadens karaktär av lantbruksstad förändrades ej nämnvärt under de följande åren. År 1890 hade stadsborna sålunda 35 hästar, 2 föl, 2 oxar och 2 tjurar, 176 kor, 11 ungnöt, 75 får, 15 svin, 98 höns och 10 gäss eller ankor. År 1895 var antalet kreatur och husdjur nästan exakt detsamma.

Jordbruket hade mest formen av ängsodling, och för detta ändamål arrenderade stadsborna som vi sett lindor av staden. Grönsaks-, potatis- och trädgårdsodling förekom likaså i någon form hos praktiskt taget alla mindre bemedlade stadsbor.

Det vanliga var, att man hade en eller två kor per hushåll, men många hade flera. Handl. Carl Nylund hade 1878 6 kor, fabrikören A. J. Thulin och konsul Carl Grundfeldt 1882—1883 5, sjömannen Johan Boman, rådman Albert Dyhr, handl. A. Gyllenberg, sjökaptenen A. J. Dyhr och änkefru Pauline Grundfeldt år 1885 4 kor var, rådman Carl Nylund och handl. änkan Maria Lundqvist 1886 5 kor var, sjömannen Johan Boman, fabrikör A. J. Thulins sterbhus och konsulinnan Pauline Grundfeldt 1890 4 kor var, fabrikörs änkan Christina Thulin, konsul P. Aug. Lybeck och handl. A. M. Gyllenbergs konkursmassa samt änkefru Pauline Grundfeldt 1891 4 kor var, fru Christina Thulin och sjömannen Julius Sund 1893 4 kor var samt skräddaren A. W. Ahlstedt 1894 5 kor.

Som jämförelse kan nämnas, att på Nygårds hemman hade sistnämnda år fabrikör Eng 8, bryggeriägaren Josef Herler 7 och hela hemmanet 24 kor, sjökaptensänkan Tilda Backman på Juthbacka 20 och hela hemmanet 26 kor samt kronokassören Fritz Olson på Frill hemman 4 och hela hemmanet 11 kor. 66)

De stadsbor, som ej hade egna kor, handlade sin mjölk i de större ladugårdarna. Det gjorde man även om den egna kon sinat. På 1890-talet gick man först till Engs på Nygård, där de hade den bästa mjölken, därefter till Herlers och så till Lybecks. Om också den var slut, gick man till Dyhrs och sist, och endast om det var oundvikligt, till Grundfeldts, där mjölken alltid var dålig, blå, sur och eländig, trots att fru Grundfeldt var rikast i stan. Eller också tingade man sin mjölk hos någon bonde i omgivningen, som då körde in mjölken direkt till avnämaren. Mjölken hos Lybecks förvarades i en mjölkkammare, som var sval och hade källare. Något mejeri fanns ej i det dåtida Nykarleby, förrän stadsfiskalen Fritz Olson började med ett sådant på Åminne gård. Man kärnade själv mjölken till smör. Fil fick man köpa på landet, t.ex. på Högbacka, där de hade filbyttor i rader på hyllorna i mjölkbodarna.67)

Först sedan mejerierna och mjölkbutikerna blivit vanligare på 1920-talet, upphörde småningom mjölkförsäljningen i stadsbornas ladugårdar och därmed försvann även underlaget för de större ladugårdarnas existens.

Ännu under 1900-talets första årtionden spelade lantbruket dock en viktig roll i stadsbornas näringar. Först mot 1930-talets slut inträffade småningom en förändring. Hästarna och korna försvann slutligen ur stadsbilden på 1940-talet och med dem en viktig del av stadens gamla hushållning.

Bilden kunde vara från ”Engas kuddtåget” som gick från Engas till Pilna morgon och kväll sommartid. Ett tåg av tolv–fjorton kor som i lång rad under upprepat ”muande” längs Bangatan åtföljd av någon från Engs och lämnande ”koddråpor” med jämna mellanrum under vandringen genom stan. Naturligtvis borde det ha fotats, men vem gjorde det? Räcket till höger förefaller vara av sten (?) med fästen i stora bultar. Känner inte att platsen passar i Nykarleby.

Jag tror att Jenny Svanbäck i Bogdanoffska gården [Gustav Adolfsgatan vid korsningen med Bankgatan, Lillkung] hade de sista korna i stan, ända in på 60-talet. Kanske rent av till -66.