När man sålunda besöker Nykarleby i dag, så möter man bilden av en stad, som på samma gång vill vara gammal och ärevördig och ung och stadd i modern utveckling. Det är idyllen, som vill ge sina inbyggare modern komfort utan att därmed alltför hårdhänt såra träkåksvärdigheten.
Att Nykarleby är en småstad behöver man för övrigt inte vara rädd att nämna när man talar med nykarlebybon. Staden är liten — javisst! Befolkningssiffran har hållits nästan konstant i hundra år, enligt senaste mantalsskrivning 1 079 personer. Och staden, på bägge sidor älven är en idyll — javisst! Det är ett lika stolt konstaterande som att den moderna utvecklingen ”nästan tvingat fram” trevåningshusen mitt i stan ...
Nykarleby kan sålunda ganska väl illustrera en småstads bekymmer och problem och glädjeämnen just i dag.
— En liten förblir liten, medan, en stor blir större, sade visserligen stadsdirektör Ernest Eklund. Men för den skull är inte sagt, att en liten skulle sakna problem och glädjeämnen!
 |
|
Stadsdirektör Ernest Eklund, till höger, och apotekare Mikael Nylander, bl.a. ordförande i industrialiseringsnämnden, studerar här kartor och diskuterar hur de bäst skall kunna utveckla sin stad. |
• Utkomstmöjligheter och bostäder måste en ort kunna erbjuda om den skall kunna växa sig större. Och att Nykarleby vad befolkningsutvecklingen beträffar har s.a.s. stampat på samma ställe under lång tid, har som orsak bland annat häri, bekräftar stadsdirektör Eklund. Läget mellan Jakobstad och Vasa är en annan. Men högkonjunkturen har haft sin stora betydelse för staden, och därför ser mara just nu mycket optimistiskt på utvecklingsmöjligheterna. Elkraftverket, som bildlikt talat utgör stadens hjärta — det levererar ström till staden med omnejd — planerar just nu stora omändringar.
Sammanlagt har staden ett tiotal industrier, och förutom kraftverket återfinns bland dem bl.a. ett par plastindustrier, en exportsåg, snickeri, en resår- och kippfabrik, värmeanläggnings- och verktygsfabriker plus en del andra mindre verkstäder och serviceinrättningar. Antalet affärer är anmärkningsvärt stort, ett 40-tal. Det innebär att staden kan räkna med kunder från stora, delar av den omgivande landsbygden.
• Men Nykarleby är ju framför allt en skolstad med först och främst det svenska manliga lärarseminariet, vidare seminariets övningsskola, en kristlig folkhögskola och en mellanskola. 90 procent av befolkningen har svenska som modersmål, men den finska minoriteten har funnit sig väl tillrätta med den officiella enspråkigheten och många sätter t.o.m. hellre sina barn i den svenska folkskolan — kanske inte minst för att den som seminarieskola kan bjuda en utmärkt och modern undervisning.
Seminaristerna svarar för en stor del av det kulturella inslaget i Nykarleby och det är inte bara en tillställning som seminariekören och -orkestern berikat med sitt välljud. Här har dock årets kandidatklass samlats till mycket informell sångövning i skolparken. Det var den vackra höstsolen som här lockade fram tonerna.
[Förstoring.
Lars Pensar identifierade:
Kandidaterna på bilden är:
Fr. v. stående: Ove Grundvall, Edgar Stenbacka, Lars Pensar, Bengt Kummel (skymd, endast hårfästet syns), Douglas Lindén, Gustav Bylund, Göran Rudnäs (endast hårfästet syns) , Roger Lind, Odert von Essen,Sven Ekroos, Boris Renlund, Håkan Fellman, Sven Wegar.
Fr. v. sittande mer eller mindre: Jan Olof Fagerudd, Henry Grönlund, Bo Lundell, Ole Holmström.
Dirigent: Karl Gustav Sundman.]
— Skolorna, är en tillgång för Nykarleby, säger stadsdirektör Eklund. De ger gott skatteunderlag och kräver föga nämnvärda sociala kostnader. Också därför är staden angelägen om att få behålla sitt seminarium — det är en av stadens bästa ”industrier”!
Nykarleby har alltså sett ut på samma sätt under mycket lång tid, men för 3—4 år sedan sattes grävskopor i arbete mitt i centrum. Det första trevåningshuset växte sedan upp och staden fick sitt första stadshotell, von Döbeln. Tidigare hade resande hänvisats främst till Juthbacka semesterhem, som ligger i Nykarleby landskommun men inom bekvämt räckhåll från staden.
Nu kan man räkna hela tre trevåningshus i stadens centrum och byggnadsverksamheten ser också ut att fortsätta i rask takt, både vad större hus och egnahemsgårdar beträffar. Både de tre våningshusen och egenhemshusen vid Rummelbacken har Nykarleby sparbank varit med om att finansiera. Ett Aravahus, som just är under uppförande, och vars kostnadsförslag går ut på 60 miljoner mk, är för övrigt en produkt av ett sparbankssamarbete. Det är förutom Nykarleby sparbank alla sparbanker från Karleby i norr till Korsholm och Vasa i söder som är med om finansieringen. — Detta samarbete betyder mycket för Nykarleby sparbank, säger bankdirektör B. Wistbacka.
Stadens egnahemsområde har fått många lovord både vad gäller planering och hustyper. Sparbanken har hjälpt till med finansieringen och här står sparbanksdirektör Benny Wistbacka, t.v., och samtalar med Manne Bergman [redan då baskerbärare] och sonen Lars-Erik, 5 år, som varit egnahemsägare i två år. Husen har ritats av stadens byggmästare Mauritz Nylund. [Förstoring.]
— Det är dock kåkbebyggelsen som alltfort dominerar stadsbilden och kommer också att göra det länge till. Men några av de äldre husen har småningom visat sig bli svårbeboeliga — om inte rent av livsfarliga. Det är ett faktum som man också måste ta i beaktande, då det är tal om att kulturvärden spolieras, när gamla byggnader rivs. De blir svåra och dyra i underhåll och ingen vill ta sig an dem. Men därmed är inte sagt, att man inte kan gå pietetsfullt tall väga när man river. Sålunda har mycket tagits tillvara av äldre hus som dömts till utplåning.
— Vad offentliga lokaler beträffar, så saknar staden en egentlig samlingslokal. Det är seminariet och folkhögskolan som i allmänhet får upplåta sina salar vid publika tillfällen. Att föreningar, studiecirklar och klubbar har lokalsvårigheter illustreras också av att sparbankens Klubbrum är synnerligen flitigt anlitat.
— Men ungdomarna borde nödvändigt ha någonstans att hålla till — en ungdomsgård [invigdes sju år senare], påpekar bankdirektör Wistbacka, som är ordförande i stadens socialnämnd och väl känner till vilka uttryck hemlösheten, kan ta sig. — Ibland förekommer busliv kring busstationen, berättar han. I en gammal s.k. sockengård har ordnats med spel och annat underhållande för ungdomarna, men de har ingenstans att dansa. Danskvällarna får de lov tillbringa utanför Nykarleby, i de omkringliggande byarna. De nöjen som annars finns inom staden är biografbesök — en biograf med föreställningar onsdagar, lördagar och söndagar.
— Men Nykarleby är annars en trivsam stad, en stad som man bor i. Den kunde till exempel utmärkt väl vara ”sovstad” till Jakobstad! Bo här, men jobba där! Endast en halv timmes bilfärd skiljer städerna åt. Och Nykarleby har utmärkta bussförbindelser.
— Det är för övrigt betecknande för den intimitet som präglar Nykarleby — och som inte alls behöver vara någonting negativt — att folk i allmänhet inte vet sin adress! Man använder sig inte av gatunamn och -nummer, utan kallar gårdarna vid namn. När man sedan i något sammanhang måste uppge en adress, så får man lov att ta sig en tur ut på gatan för att titta på grindstolpen! Det är sant, jag har själv upplevt det, intygar bankdirektör Wistbacka!
— Att göra ett besök i Nykarleby och inte stöta på en enda seminarist ute i stan är väl omöjligt. Seminariet har 111 elever i år och strängt taget så är alltså var tionde person man möter på gatan en seminarist! Att försöka ge en bild av Nykarleby utan att besöka seminariet är därför också ganska otänkbart.
Seminariet, vars byggnader står i naturskön omgivning på den södra älvstranden, har för övrigt varit i rampljuset rätt mycket under den senaste tiden. Anledningen är byggnadsplanerna — vid det här laget tio år gamla. Man har trångt, alldeles för trångt, och en utvidgning har blivit mera brännande år för år. Allt förefaller också vara klart, men klartecknet för att det första, spadtaget skall få tas, har av olika anledningar fördröjts.
Rektor von Schantz var i Helsingfors vid vårt besök, bland annat för att bevaka sina byggnadsintressen, men prorektorn, lektor Kurt Lobbas upprepar vad rektorn brukar säga: Vi har tagit lärdom av alla förhalningar och är inte säkra på att byggandet verkligen blir av förrän vi ser den första grävmaskinen i arbete! Men vi väntar på startskottet. Men trots att armbågsutrymmet i seminariet inte är stort, så är trivsamheten och fliten stor! För tredje året har man nu även kvinnliga elever på de två förutbildningsklasserna, i år är de 20 stycken. Och att både de manliga, och de kvinnliga eleverna trivs med detta sakernas tillstånd behöver inte betvivlas!
Att ett seminarium är förlagt på en ort av Nykarlebys storlek anser lektor Lobbas annars vara enbart en fördel. — Numera kan, man ju inte tala om någon kulturell isolering, säger han. Däremot är det både billigare och mera personlighetsdanande för eleverna, att få arbeta i den miljö en stad som Nykarleby kan erbjuda.
• När man talar om kultur och Nykarleby så är det även en privatperson som man osökt kommer att tänka på: Josef Herler! Denne ungdomlige och vitale 75-åring har så gott som hela sitt liv varit en kulturambassadör för sin stad — icke minst genom att så idogt ha arbetat för att bevara det gamla kulturarvet. Att låta ett besök hos honom utgöra slutvinjetten på nykarlebybesöket är därför helt på sin plats.
Säkrast träffas Josef Herler i sin bok- och pappershandel, som han innehaft i 50 år — eller kanske i seminariet där han de senaste tio åren varit lärare i talteknik och välläsning — eller kanske i Nykarleby museum som har honom själv som grundare och till vilket han själv anskaffat största delen av samlingarna — eller kanske det privata ålderdomshemmet bakom vilket han är en av de hängivnaste intressenterna — eller kanske bland teateramatörer som håller på att inöva något stycke eller iscensätta någon historisk kavalkad — eller ... ja, själv säger Herler att han numera inte är engagerad på så många håll, så träffas gör han alltid! Och lyckas man så har man alltså mycket av Nykarleby inringat.
 |
|
 |
| Josef Herler i dörren till sin bokhandel. |
|
De gamla skråskyltarna skymtar ännu på gatorna i Nykarleby. Detdär vore något att tugga på, tycker tydligen skolpojken Per Hauta-aho. [Förstoring. Per figurerar även på andra ställen. Kringlan hänger på Granbergs gård.] |
Även om man, lika gärna kunde berätta om Josef Herler, så skall vi här låta, honom ge sin syn på sin födelsestad i dag. Med hänsyn till vad som här ovan berättats om nybyggnadsverksamhet, bortrivning av gamla hus osv., så måste ju en kulturkämpe som herr Herler ha något att säga. Och han har! Men han säger det mycket väl medveten om att utvecklingen har sin gång, att den moderna tiden måste göra sitt intrång också bland gamla träkåkar. Dock är diet vemod i stämman när han konstaterar: — Idyllen Nykarleby är på retur. Den finns kvar i älven och längs dess stränder, men annars försvinner den litet i taget. Och det som kommer i stället måste också andra än jag känna, likgiltighet för. Arkitekturen är, liksom det man möblerar sina hem med, standardiserad. Personligheten är borta. I stället har kommit soffor och stolar som man inte kan sitta i ...
Nykarleby har dock ännu kvar mycket av det som representerar den gamla kulturen. När främlingen besöker staden, så är det inte bara Topelius barndomshem Kuddnäs eller kyrkan, byggd 1709, som är värda besök. Från tiden före branden finns några hus kvar, bland dessa till exempel museibyggnaden, rådhuset där den av Per Brahe grundade trivialskolan var inrymd, Brostugan, den gamla brotullstugan som nu inretts till kafé, och även det hus där Herler själv bor. Men också husen från 1800-talet har hunnit samla anor. Många kulturpersonligheter har utgått från Nykarleby och Herler föredrar bland andra författarna Lybeck, Topelius, R. R. Eklund, skulptören Malmberg, tonsättaren Bergman, målaren Schalin ... Dessutom skrev Ernst V. Knape det mesta av sina alster just i Nykarleby. Och för att ta en konstnärinna av annat slag: Viola Gråsten, uppskattad textilkonstnärinna i Sverige, växte upp här. Hennes far var skolkamrat med Herler. [Jakten på Viola Gråstens ursprung.]
• Mycket finns alltså att minnas och vårda om i Nykarleby. Och fastän man som Josef Herler måste konstatera, att tiden har sin gång, så hoppas man dock att den skall gå pietetsfullt fram bland de gamla kåkarna. Ännu kan Nykarleby kallas en idyll och om den ohjälpligt har börjat gå på retur, så önskar man att det måtte ske sådär lagom långsamt. Inte så att utvecklingen behöver bromsas upp, bara så att den kör med begränsad hastighet där gatorna är smala ...
|
