Regalbränneriet och kvarnarna vid Haralds

Av gammalt har bönderna haft rättigheter att av en del av sin säd bränna brännvin till husbehov. Varje större gård hade därför sin panna, som var flitigt i bruk. Säkert brändes mycken säd, som på grund av de ofta förekommande missväxtåren bättre hade behövts till bröd. Dryckenskapen tilltog även. För att om möjligt stävja denna och den ökade brottsligheten fråntog därför Gustav III allmogen dess rätt till husbehovsbränning på 1780-talet. Men detta uppväckte stort missnöje hos bönderna.

Staten fick nu i stället rättighet till bränningen och ofta såldes brännvinet på krogar, som byggts invid kyrkor och handelsplatser, lätt tillgängliga för allmogen. Dryckenskapen avtog därför alls inte, utan snarare ökade. I början av den ryska tiden gavs husbehovsbränningen åter fri för att igen indras på 1860-talet. Därför kunde man ännu i min barndom se i många gårdar den gamla brännvinspannan, vilken nu som bykgryta fått en ny uppgift. Som synes har alkoholpolitiken i alla tider varit en känslig sak, som ofta varit belagd med förbud. Det sista förbudet minns vi från vår egen självständighetstid.

I slutet av 1700-talet, när staten hade hand om bränningen, skedde denna vid de så kallade regale-brännerier. I Nykarlebynejden låg detta vid Haraldsforsen. Vid detta bränneri fick sammanlagt ett 50-tal personer sin utkomst. En av dessa var Anders Abr. Gröndal, f. 1755, hustru Ulrica Basilier, och boende på Lojlax i Munsala. Åren 1786—1817 omnämns han i kommunionboken. Han var många år brännerimästare på Haralds bränneri. l 1791 års ML [mantalslängd] uppräknas följande personer, som arbetade på bränneriet: Sekreterare och magasinförvaltare Anders G. Westberg, hustru Christina Ljung, dotter Philippina, piga Eva. Liuhtenanten Söderhjelm, hustru Sophia. Bokhållaren Matts Lilljeroth, hustru Eva. Magasindräng Johan Damlin, drängar Johan Sandlin och David Harald. Kammarrådet Wählborne Eric af Wetterstedts Betjäning. Inspektor Pehr Sjögren, hustru Christina Valdenia, två pigor, bägge lystrande till namnet Cajsa.

Mästare Isaac Giers, hustru Anna och pigan Barbro. Gröndal fanns tydligen inte ännu på Harald, utan blev antagligen mästare efter Giers. Dessutom uppräknas 27 bränneridrängar. Vi märker av namn såsom Harald, Renvaktar, Höglund, Ahlström, Kjärras och Harjulin att många bodde i bränneriets grannskap.

[Interiör från ett bränneri.]

Vid Haraldsforsen har kvarnar varit verksamma i århundraden, såväl före bränneriets tillkomst som efter dess nedläggelse. Del äldsta årtal från domstolsprotokoll, där kvarnar nämns är 1660, men troligen fanns där mindre kvarnar redan på 1500-talet. Jag ska citera ur ett par tingsprotokoll, som vittnar om kvarnställets ålder. Det första är från Nykarleby, vinterting den 8 mars 1679, där en tvist om kvarnens äganderätt avgjordes. Jag citerar i förkortad form:

”Hwad wedkommer Matz Erikkssons Levälä i Ytter Jeppu kerran till Thomas Matzson i Kyrkioby om den fierdedehl uti haraldz qwarnen hwar om de 1672 d. 27 Febru. wedh Heredz Tinget och sedhermehra 1673 d. 2 aug. wedh Lagmans Tinget varit stridiga om — dy ährkennes Matz Ericksson fierdedehl i dem: dhe qwarn och förmanthes Matz intet widare klander her utinnan wedh booth som lagh seger, giora blifwandes för dhenne gången för sin fattigh dohm för böther befriadh.”

Men Matts kom igen och instämde svarandens son Erik Thomasson till tinget i Nykarleby den 30 maj 1692. Där inlade Matts en lagmansdom av den 30 mars 1660, som han säger, ”att dittills varit fördold” och menade, att kvarnen tillhörde honom. Men detta ansåg inte rätten, utan tilldömde honom endast holmen, på vilken kvarnen var belägen. All rätt i själva kvarnen togs ifrån honom och domsakten slutar:

”Fördenskuld förmanttes Matz ähn ytterligare at låtha Erick Thomasson oklandrat behålla sitt hwar 4 dags qwarndygn, så frampt han will undfly laga plicht, som han nu undslap der medh at han opwijste berörde doom, som tillförende eij ähr motionerat om.”

Vi flyttar oss nu hundra år framåt i tiden till den 13 november 1771 och finner en domstolsnotis, framletad av Pär-Erik Levlin. Notisen handlar om en kvarnbrand. Kvarnen vid Harald hade varit utlånad till 3/4 åt Thomas Bro. Ägarna var då Matts, Carl och Påhl Bion, Eric, Henric och Johan Lefwälä samt Eric och Påhl Kärr. Kvarnen värderades till 300 dr kmt, som Th. Bro ålades betala.

Den sista notisen vi ska dra fram är ett utslag från häradsrätten den 8 juni 1777. I detta beviljades Eric Kärr tillstånd att i Haralds forsen bygga en ny husbehovskvarn i övre grenen av älven, där den så kallade Storkvarn (den som brann) förut var anlagd. Avståndet mellan de två kvarnarna skulle bli endast 4 ½ aln. De skulle då kunna använda samma vatten. Delägarna i Storkvarn — märk att Eric Kärr var ju även delägare — motsatte sig byggandet av kvarnen, som man ansåg skulle vara till men för Storkvarn.

Synerätten gav sökanden tillstånd att anlägga kvarnen i all synnerhet som han åtagit sig att flytta bort den, ifall Storkvarn skulle hindras i sin vanliga gång.

Detta tycks han dock inte ha behövt göra, eftersom bägge kvarnarna stod kvar långt in på 1900-talet. Det minns jag själv, när jag som barn på 1920-talet följde med far dit med säd att malas. Dessutom hade en ramsåg tillkommit, som anlitades mycket särdeles på vårvintern. En mycket originell mjölnare vid namn Joel var verksam vid kvarnen till 1930-talet.

Det kan ännu tilläggas att bränneriet nämns i samband med striden vid Juthas, som ligger en kilometer närmare Nykarleby. Här stod nämligen den 13 september 1808 en fältkvarn under kapten Gripenbergs befäl och tog emot den första ryska stöten. Under uppehållande strid drog den sig tillbaka till huvudställningen vid Juthas och resultatet av den senare striden på ”Döbelns dag” känner vi alla till.

Denna uppsats gör inte anspråk på att vara någon utförlig historik över den forna livliga verksamheten vid Haralds forsen — hela 1800-talet är ju borta — utan utgör endast några plock ut platsens anrika historia.