Det säges,

att det beramade mejeriföretaget håller på att gå i putten. Orsaken härtill skall jag inte gå in på. Vresig det är avundsjuka, oföretagsamhet, bristande sammanhållning eller eventuellt andra tänkbara substantiv, som stjälper företaget. De nämnda bruka emellertid spela första fiolen, när det gäller allmänna företag. — Huru som helst säges det, att företaget åtminstone råkat i dödvatten.

Det vore ju skada om ett sådant prisvärt företag skulle torka in. Ett stort mejeri skulle otvivelaktigt betyda en viss uppryckning för orten och ökat ekonomiskt välstånd. Nu har jag hört glunkas om, att tanken på ett mejeri skulle föras fram på ett annat sätt. Jag vet inte, om man får tala om det, men det säges, att ett mejeribolag är under bildande. Andelsprincipen, som ju otvivelaktigt lär vara den lämpligaste, skulle sålunda komma att åsidosättas. Enligt förljudande skulle bolaget ha för avsikt att förvärva sig »trekanten» på Kuddnäs och där uppföra mejeriet. Stället erbjuder ju många fördelar: god grund, gott vatten, lätt att få sköljningsvatten från älven, lätt att få avloppsledning o. s. v. Dessutom skulle mejeriet få god avsättning på grädde och varför inte också smör till det blivande exkursionshemmet på Kuddnäs. Bekvämt skulle det ju också bli för mejerikuskarna att få dricka en kopp kaffe på Kuddnäs kafé, som ju måste inrättas i samband med Topelius-hemmet. Allt detta säges och mycket annat, och mycket av det som säges, låter verkligen ganska bra.

Och så kan man ju tillägga, att en dominerande mejeribyggnad skulle hos turisterna inge en hälsosam respekt för orten. Bara vi nu inte få tvenne mejerier på halsen. Det vore nästan ett för mycket.


[Först år 1937 kom mejeriandelslaget till stånd.]


*

Det säges, att vägvisaren vid Vernamo snart skall ändra utseende. Sedan vi nu fått en värdig representant för det andra inhemska språket på orten, skall det inte dröja länge innan en klagoskrift inlämnas, vari bevisas nödvändigheten av en finsk läroinrättning här, så att man ser, att Uudenkaarlepyyn är rakt åt fanders. Bara nu de svensktalande barnen i den finska skolan lära sig att tala och skriva finska, så kan en promenad till Vernamo med vägvisaren som mål erbjuda god undervisning i deras blivande modersmål». Men först måste de lära sig tala det främmande» språket. Också under rasterna!

[Privata finska småbarnsskolan-folkskolan-grundskolan av Erik Birck.]

*

Det säges, att världens mest tjockhuvade vägmästare huserat vid Jutasstoden. Det ärevördiga gråstensblocket, som i vägkröken vid monumentet bär inskription om slaget, har nämligen genom ett eller flere dynamitskott sprängts sönder. Själva inskrifterna ha visserligen inte förstörts, men stenen är ohjälpligen skamfilad. Och detta har en statens vägmästare åstadkommit. Sedan skall man försöka locka turister att bese förödelsen. Det finns visst någon paragraf om minnesmärkens skyddande. Den borde strängeligen tillämpas. Men det blir väl lika svårt att få tag i den vägmästaren som att finna Kosti Eerolainen, och sedan är han väl lika oskyldig och ren som »bä bä vita lamm» i likhet med Mänsäläupprorsmakarna. — Om man finner honom och inte ger honom annat straff, borde han åtminstone tvingas upp i kyrktornet för att konstatera fakta om kyrktuppen och åskledaren. Det vore måhända en hälsosam åminnelse om, att man skall tänka en smula också, fastän man är »fackman» och t. o. m. vägmästare i republiken Finland.



Till minne af Döbelns dag.
[I blockets vänsterkant syns de skrovliga sprängytorna. Den ljusgrå färgen överst tyder på att blocket utsatts för åverkan även på senare tid.
Pärmbild från Nykarleby trafiksäkerhetsplan (1989), redigerad.]

*

Och så säges det slutligen, att »stubbsvansarna» i vår goda stad äro lika talrika som råttorna. Men det tror jag inte, ty härom dagen såg jag fem feta råtor promenera över gatan, medan endast tre stubbsvansar samtidigt syntes till. Huru vore det med ett litet råttkrig under tiden vi väntar på nästa uppror?

 

Tege (Ture Granqqvist) i Österbottniska Posten fredagen den 2 september 1932.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Minnesstenen.
Nykarleby-minnen av K. V. Åkerblom i samma numer.
Fler artiklar och notiser ur ÖP.
(Inf. 2006-06-26.)