En hembygdsafton i Helsingfors.

För Ö. P.

Marssolen kastar sina ljusa strålar från den höga, klara vårhimlen och vill troligen inbilla mig, att de djupa drivorna på gator och i gränder, på fält och åkrar snart skola smälta. Men jag kommer snart underfund med att hon narrat mig. Det är endast på solsidan det droppar från takkanterna. Mittemot mitt fönster ser jag hänga långa ispiggar, av vilka en och annan faller ned på gatan och träffar de förbiskyndandes huvuden. Medan jag så sitter och filosoferar över livets många bekymmer och även drömmer smått om den vår, som aldrig vill komma, knackar det på min dörr. En ung man stiger in. Hans ansiktsuttryck förråder, att han hemlighåller någon „viktig” plan, som nu i varje fall blivit honom alltför tung att bära ensam.

„Hör du, Felix! Senaste natt hade jag en besynnerlig dröm. Jag var på en stor fest. Där funnos enbart nykarlebybor, både unga och gamla av bägge könen. Glädjen stod högt i tak. En gråhårig man med ljudelig stämma höll tal om gemensamhetskänslan, som alltid varit stark och överväldigande hos alla söner och döttrar av Topelii födelsebygd. Talaren uttalade den förhoppningen, att alla, både närvarande och frånvarande nykarlebybor, framdeles skulle kunna samlas mangrant som till en stor familjefest. „Det allmänna livet”, så minns jag tydligt att han slutade, „har så få glädjeämnen att bjuda på. Därför borde vi finna nöje i varandras sällskap”. Efter talet hurrades det ljudeliga. Här vaknade jag.”

„Bästa Felix! Min dröm har givit mig en fix idé, som jag nu gått och burit på i veckotal. Här i huvudstaden finns det för närvarande minst ett 50 tal nykarlebybor. Vi borde samla alla till en hembygdskväll”. Innan vi skildes, var planen färdig. Min vän skulle tala med några damer, vilka helt säkert skulle åtaga sig de praktiska arrangemangen.

Allt blev verklighet. Vi samlades ett 40-tal gamla och unga nykarlebybor en söndagskväll den 21 mars 1915 (ett historiskt datum, så att det gärna kan antecknas.) hos herrskapet Estlander. „Ett brokigt sällskap”, sa Mika. Den mannens blick brukar sällan slå fel, ty som alla känna till är han ju till själ och hjärta sjöman, ehuru till professionen folkskollärare. Sin fru hade han vid sin sida som alltid. Det täcka könet hade naturligtvis majoritet i sällskapet. Vill blott nämna några. Ingeniörskan Estlander, i vars vackra hem vi samlades, är en f. d. nykarlebyflicka. Hennes flicknamn torde ha varit Aina Petrelius. Nu är hon en korpulent dam på 40 vårar.

I sina unga dar har hon fått njuta seminarieinternatets goda mat, berättade mor Rosa. Ja, mor Rosa känner väl alla. Hon är också en f. d. nykarlebytös. I forna dar hette hon Rosa Rank. Nu är hon fru (Rosenqvist) och alla studerandes „mor”, ty hon ser till, att de österbottniska ungdomarna få mat under sin huvudstadsvistelse. Men här finnes många andra f. d. [Sic!] skönheter från Nykarleby, av vilka nu en blivit professorska, en annan bankdirektör, en tredje apotekerska o. s. v., o. s. v. „Dom måst bli bra huldi”, förmodade „avritarn”. Och så funnos här fröknar i alla åldrar, några med grått hår, andra med de ultra modärnaste frisyrer, en och annan med fläta.

Och herrarna sen! De voro visserligen i minoriteten, men annars nog till sin fördel. Både skulptören, arkitekten, banktjänstemannen, kontoristerna och studerandena hade mangrant infunnit sig. Endast skalden lyste med sin frånvaro. Han var ännu kanske litet nervös över „Bror och syster”. Allas tankar voro naturligtvis denna kväll samlade kring Nykarleby, och sällan har väl den staden fått höra så mycket vackert om sig själv som här. Jag skulle helt säkert ta Ö. P:s utrymme alltför mycket i anspråk, om jag ville omtala allt det vackra, som här sades. Men då det ibland känns så obeskrivligt roligt att få höra något vackert om sig själv, vill jag endast för vår goda stads skull berätta litet, men endast litet. Mor Rosa har ordet:

Hembygd, ett litet ord blott, men huru mycket av livsfröjd och livsvärme ligger ej inneslutet i det enkla ordet. Det är min tro, att ju äldre vi bli, desto mera värmas vi av detta ord. Ju längre vi glida in mot livets senhöst, desto oftare få vi lust att vandra på minnenas stigar i vår barndoms hembygd. Det är ju kring denna bygd och denna tid vi vävt oss en gloria, kringspunnen av barndomsfantasins grannaste färger. Vi böra akta oss att låta denna gloria fördunklas eller försvinna.

Då jag gripits av stark hemlängtan, är det Djupsten, dit mina tankar flugit, och där de för alltid velat dröja. Senste sommar följde jag min tankes maning och begav mig dit ut. Men till min stora sorg fann jag, att detta ställe ej är mitt barndoms Djupsten. Det var alldeles förändrat och rent av främmande. Det var väl samma Djupsten som förr, men troligen såg jag det nu med andra ögon. Det var väl jag själv, som under de 30 åren förändrats. Min barndoms gloria brast, men jag sökte den åter.

Så satt jag en kväll några dagar senare vid åbranten nedanför seminariet och lät blicken glida över ån mot staden. Nu märkte jag först riktigt tydligt, huru obetydlig den förändring var, min barndomsstad hade undergått. Jag såg härifrån samma tavla som för ett kvart sekel sedan. Det gamla färgeriet och även garveriet stodo kvar; visst voro de litet mera åtgångna av tidens tand, och visst lutade de bägge rätt mycket, men de stodo ändå fortfarande kvar på sina gamla platser. Som för 30 år sedan begåvo sig de vid tullgrinden väntande korna ned till ån för att dricka. Gummorna tvättade nu som då sina byken vid „klappbron”. Barnen gingo hand i hand till „Alisvaj” (nära Kuddnäs) för att simma. Allt var således bra nog sig likt. I ett avseende var dock skillnaden mellan förr och nu stor. Många kära vänner från fordom funnos ej mera där. De hade gått bort, och i deras ställe hade kommit andra, främmande för mig. Jag sökte mig därför ut till den lilla platsen vid Ragnörn, där de döda vila. Här rådde stillhet och ro. Blott fåglarnas kvitter och forsens brus giva naturen liv. Då jag läste de många, många namnen på mina gamla barndomsvänner, då måste jag säga till mig själv: „Nog är ett människoliv ändå alltför kort”.

Mor Rosa hade talat som aldrig förr, men så var det väl också hembygdskänslan, som hade värmt henne. Så hurrade vi och sjöngo väldeliga. Kantor Sam Bulle förnöjde sällskapet med sina vackra och väl framförda visor varefter en gammal „aktris” berättade om sina framgångar i unga dar. Kaffet flöt i strömmar, medan fröken Astrid trakterade oss med pianomusik. Till sist fotograferades hela skocken. Så skiljdes vi, alla belåtna med den första „nykarlebyaftonen” i huvudstaden. „Vi träffas snart igen, och då få fruarna ta sina män med”, sade professorskan. „Ja”, tillade banktjänstemannen, „låt oss hoppas det blir snart. Men kunde ej alla herrar få ta sina fruar med nästa gång? Varför har endast Mika denna rätt?”

Med dels glada, dels vemodiga tankar vandrade jag i den sena kvällen hem till mitt ungkarlstjäll. Jag låg länge vaken och tänkte på allt det myckna denna söndag hade givit mig. Jag såg så tydligt för mina ögon Torsöfjärden gunga i sakta dyning i sommarljuset och Hällgrunds båk torna sig högt över kvällsolen. På Alörsfjärden seglade skötbåtarna just på väg till staden med fisk. I esplanaderna susade sommarvinden i trädens unga löv. Allt var så vackert och högtidligt, att jag helt måste glömma all livets uselhet. Då jag åter följande morgon kom ut på gatan och såg det jäktande livet i huvudstaden, kunde jag ej annat än prisa dem lyckliga, som få arbeta hela sitt liv i sin hembygd. Men då jag några dagar senare reste genom Nylands yppiga och välodlade trakter, måste jag ställa till mig samma fråga som främlingen till den österbottniska naturskildraren och skalden Jacob Tegengren: Vad är det, som tjusar och fängslar i Österbotten, där naturen är så karg och människorna så Otillgängliga? — Det är ljuset, det är vidderna, det är de trofasta handslagen, som binda oss vid Österbotten. Ett fyrfaldigt leve för vårt kära, gamla Nykarleby!

Felix.

Samlade till stämningsfull nykarlebyafton sända vi hemstaden en varm hälsning. Helsingfors den 21 mars 1915.

Aina Estlander, Edit Sundman, Rosa Rosenqvist, Selma Fredenberg, Ellen Barck, Esther Backman, Ida Svedlin, Tima Söderström, Lisi Söderström, Olga Näse, Gerda Wichmann, Gertrud Flander, Anna Söderström, Helga Backman, Gurli Söderström, Verna Söderström, Astrid Nyman, Gertrud Wichmann, Greta Henelius, Astrid Grundfeldt, Jeanette Heikel, Viktor Malmberg, Martin Lundqvist, Sigurd Svedlin, Åke Froste, Evert Ekroth, Oscar Olin, Gunnar Ekroth, Rolf Wichmann, Mika Heikel, Teodor Schalin, Olav D. Schalin, Sigmund Schalin.