(Slut fr. föreg.n:r.)

Den andra brännande frågan med litet större utsträckning är naturligtvis jernvägen. Och för att äfven jag skall draga mitt strå till stacken har jag gått upp en jernvägslinje, som jag anser borde stå öfver all kritik. Se här huru jag utstakat linjen: Emedan det är mig fullkomligt likgiltigt huru den går tills den kommer till Jeppo, börjar min linje först der. Från Jeppo går vägen rakt på Nby, tangerar Nylundska gården, skär ett hörn af kyrkoplan [som den drygt femton år senare förverkligade järnvägen gjorde] för att komma öfver Storbron. (Detta naturligtvis af besparingsskäl, att icke behöfva bygga ny bro då man har en förut.)

Kommen öfver Storbron måste den göra en tvär vinkel åt höger för att icke komma i delo med de midtemot varande gårdarne och stenhölstren. Den tvära vändningen kan åstadkommas genom vändskifva, hvilken äfven bör kunna höja bantåget i nivå med den bredvidvarande backen. Derifrån går jernvägen rakt på Bådaudden, hvarest stadens hamn kommer att förläggas. Här måste naturligtvis byggas ovanligt stora byggnader för att magasinera metkrokarne från slöjdfabriken i Lappo. (Se M. Ö. n:o 5)

Härifrån går vägen antingen öfver Alörn, Sandön eller öfver Socklot till Flatanabba, Fäboda, Vestersund, Jakobstad, Alholmen till Borgmästarens grund. Der blir Jakobstads hamn. Härifrån bör vägen ledas öfver Risö, Larsmo, Eugmo, G:la Karleby till Yxpila.

Man kan möjligen invända, att vägen, enligt denna plan blir ganska krokig och att de många sund och vatten den måste öfvergå skall fördyra anläggningskostnaden. Jag har icke heller varit blind för dessa omständigheter. Men hvad den första anmärkningen beträffar, så är det rent omöjligt att, tillgodose allas intressen utan stora och många krökningar, och om sjööfvergångarne skulle möta allt för stora hinder så kan ju banan inrättas endast för vintertrafik då man endast behöfver lägga skenor på isen. Jag tror mig således hafva nöjaktigt, och till allas båtnad, löst det svåra problemet och väntar en välförtjänt belöning därför. — Qui vivra verra. [Den som lever får se.]

Har Ni läst den intressanta berättelsen: En vandring längs Lappo Elfs stränder”? Den finnes i Folkvännen n:o 11, 22—23 för i år. Det är skada att förf. glömt eller med flit utelemnat åtskilliga anmärkningsvärda saker på sin väg. T.ex. den krångliga Ragnön, det skuggrika ”Alösvaj” [kallades Alisvaj på senare tid], der stadens Susannor svalka sig under sommarns tryckande hetta: den lika namnkunniga som förargliga undervattensklippan midt för Kuddnäs etc.

Ett stycke ofvan om denna förargelseklippa ligger den märkvärdiga ön Madagaskar. Det är så mycket besynnerligare att förf. kunnat glömma denna ö som jag hört skulle fått sitt namn af den store Z. T. sjelf. Den har dessutom den besynnerliga egenskapen att den stundom är ofvan, stundom under vatten och det är ännu outredt om detta är en följd deraf att ön höjer och sänker sig eller om orsaken är att vattnet stiger eller faller. Om sommaren är den alltid hvarje söndag ofvan vattnet, men om måndagen vanligen osynlig. Och en sådan märkvärdighet kan vandraren efter Lappo Elfs stränder glömma! Namnet på ön var icke lyckligt valdt, ty, för många år sedan hände att en brefskrifvare från  Nkby, som icke kände öns egendomliga beskaffenhet skrev att, ”Madagaskar har sjunkit”. Detta väckte naturligtvis en ofantlig sensation i den europeiska pressen; ty man trodde att det gällde Madagaskar på Afrikas ostkust. För att för framtiden förebygga sådana misstag torde namnet förändras till t.ex. Silmän kääntäjä.

Då förf. vandrade förbi Nkby hade han äfven bort utpeka de bästa kälkbackarne, så mycket mer som de utgöra Nykarlebyungdomens enda nöjen under vintern. Men det är väl att hoppas att ”vandraren” återvänder och då får vi väl höra mera.

— — —

Men gå inte och säg att t.ex. gatorna äro raka i N:kby, eller, att kanalen, som går genom J:stad är torr om somrarna, eller att kyrkan i G:la Karleby är ny, eller o.s.v. Ty det kan förstås på så många sätt, ja det kan till och med missförstås.

Finnen I det någon gång rent af nödvändigt att påpeka en eller annan olägenhet invid edra husknutar, så gör det på ett förnuftigt och icke sårande sätt. Till ex. så här: I Nykarleby inträffar icke sällan om vårarne, att vissa boningshus äro kringflutna med vatten. Det är en härlig syn för dess invånare, att från hvarje fönster se en öppen sjö mellan sig och grannarna, och huru angenämt sen, att ehuru isen kunna ro i sin lilla båt till vedboden eller något annat uthus. Och då natten stundom är kall, att då hafva den herrligaste skrinnis på sin gård. Litet längre fram på våren tillkommer det lika nyttiga som nöjsamma tidsfördrif, att från sina fönster, få skjuta sjöfåglar, hvarmed man dessutom kan tillfredställa kökets behof som under menförstiden kommer väl till pass. Dessa äro fördelar, som få städer kunna skryta med. Eller om någon t.ex. skulle klaga öfver att vara högtbeskattad och säga ”jag betalar mera än tio skollärare tillsammans, så boren I göra klart för honom, att han är tio gånger för mer är hvar och en af dessa skollärare, emedan han förtjenar lika mycket som de alla tillsammans. På sådant sätt skolen I afväpna den mest missnöjde, så att hvar och en känner sig lycklig på sin plats” och nöjd med sig sjelf.