Hvarje pilt i folkskolan känner Lappo älf. Mycket riktigt pekar han ut den på kartan och säger, att den tager sin början från Kuortane sjöar och rinner ut i Bottniska Viken vid staden Nykarleby. Detta är också i det närmaste alt hvad de geografiska läroböckerna säga om Lappo älf. Vill läsaren följa oss till dess stränder? Måhända skola vi finna ett och annat, som kan vara värdt en blick, en tanke — ja kanske ett rum ibland våra minnen.

I en förgången tid har älfven varit segelbar ända upp till Nykarleby och en mansålder har knapt förflutit, sedan fartygen ankrade vid dess mynning, en fjärdedels mil från staden. Men i våra dagar törnar en lastpråm mot bottnen i flodens mynning och vid lågt vattenstånd om sommaren springa barnen från staden torrskodda på stenarna i flodens botten. Naturen och människorna hafva här hjälpts åt. Genom landhöjningen hafva somliga sjöar, hvilka förut tömde sitt vatten i floden, blifvit afskurna från sin förbindelse med densamma och genom odlingen hafva många träsk, kärr och sanka mossar blifvit uttorkade och sålunda minskat flodens vattenmassa. Men det vatten, som om vårarna strömma till floden från åar, bäckar, kanaler och diken, innehåller uppslammad lera, sand och gytja, som af den starka strömmen hindras att sätta sig till bottnen. Vid flodmynningen, där strömmen upphör och flodens vatten breder sig ut i hafvet, sjunka dessa ämnen till bottnen och däraf blir floden för hvarje år litet grundare. När det så fortgår i hundrade år, utan att någon uppmuddring sker, blir floden slutligen osegelbar, där han fordom var djup nog för stora fartyg. Så har det gått med Lappo älf.

Staden har därför varit tvungen att söka sig en ny hamn för sina fartyg. Denna nya hamn är belägen vid den s.k. ”Andra sjön”, ungefär en half mil väster om staden. Från gamla hamnen, ”Åminne”, äro därför packhus, magasiner, plankstaplar, tjärupplag, lastbryggor m. m. försvunna.

Här, där fartyg fordom lossades och lastades, dit upplandsbönderna släpade sin tjära och sina plankor, befolkningen sitt smör, sin fisk och sin spanmål, där korteligen rådde somrarna igenom en liflig rörelse, här är nu alt öde, stilla och tyst. Vi hafva här en bild af förgängelsen, en bit kulturhistoria i smått. ”Handeln är såsom en flod; den rinner dit den drages af sina tyngdlagar”, skrifver Z. Topelius. Huru ser det icke ut nu på den förra världshandelns stora marknadsplatser! Må vi tänka blott på Fenicien, det smala kustlandet vid Medelhafvets östra strand. Hvilket lif och hvilken rastlös värksamhet rådde icke en tid i detta land! ”Segel fladdrade, hjul gnisslade, hamrar bultade, alt var lif och rörelse, alt handlade, städer och kuster vimlade af flitigt sysselsatta människor. Fenicien var en marknadsplats för hela världen.” Men alt detta tillhör numera historien. Fenicien är icke mera världshandelns säte; där är nu alt stilla, tyst och öde. Så hafva äfven de stora handelsvägar, på hvilka det rika Indiens, Babyloniens och Arabiens varor spriddes till västerländerna, råkat i glömska. Nu piper ånghästen, där fordom karavanen långsamt skred fram och fartygen segla genom Suez kanal till Indien. Historikern drager ett streck på sin karta och säger: här var fordom en stor handelsväg, här gick en ström af lif och rörelse, här möttes öster- och västerlandets folk och utbytte varor, tankar, erfarenheter och idéer. Denna väg är nu öfvergifven och världshandeln har sökt sig andra vägar.

Så berättar äfven nu fadren för sin son i Nykarleby, att vid ”Åminne” fordom var lif och rörelse, men ”tiderna förändras” och handeln söker sig nya vägar och hamnplatser. Så kan han äfven från gamla hamnen vid ”Åminne” visa öfver till andra stranden; där ser man spåren af en förgången industri; där rökte fordom ett beckbruk. Nu återfinner man blott den af beck och tjära höljda platsen, där bruket stått.

Men framåt till lif och rörelse!

Älfvens stränder äro vid och i närheten af staden bevuxna med en vacker löfskog af rönnar, björkar och alar. Detta bidrager till att gifva den annars naturskönt belägna lilla staden ett särdeles inbjudande utseende. I en vacker lund af sådana löfträn på älfvens östra strand strax norrom staden ligger det vackra landstället Kuddnäs. Här föddes den för Finlands svenska folk så kär vordne skalden och barnvännen Zachris Topelius den 14 januari 1818. Stället är utmärkt täkt och behagligt. Man märker alldeles tydligt, att de ord Topelius i ”Boken om vårt land” skrifvit om ”hemmet”, äro nedskrifna med tanken på hans eget hem. Asparna, om hvilka han talar, omsusa än idag hans barndomshem. Ja, äfven det lilla ”lusthuset” där i parken, i hvilket han säges hafva diktat många af sina vackra sånger, står kvar ännu mellan asparna, ehuru man ser att det börjar åldras. Den, som besöker Nykarleby, får ingalunda glömma Kuddnäs.

Snedt midt emot Kuddnäs på älfvens västra strand finnes en vidsträkt plan, som kallas ”residenstomten”. Det ”residens” som i våra dagar där finnes, är Nykarleby folkskolläraresemenarium, en utaf de anstalter som arbeta på bildningens spridande ibland det svenska folket i Findland.

(Forts.)

En vandring längs Lappo älfs stränder

Se n:o 22.

Kasta vi en blick omkring oss i staden, innan vi begifva oss af längre uppåt flodens stränder, så märka vi snart att Nykarleby icke är någon stor stad, men så mycket vackrare i stället. Staden, med undantag af kyrkan och några mindre hus, nedbrann 1859 [skall vara 1858], men uppbygdes snart efter en helt och hållet ny plan och i en annan stil. Nu har den breda gator och trottoarer, vackra esplanader med björkalléer och en utomordentligt vacker liten park. Ett ställe i synnerhet tjusar oss genom sin naturskönhet, nämligen en holme midt i floden vid namn Brunsholmen. Den har sommartid att bjuda på ett värdshus, en kägelbana, ja till och med en hälsokälla; men alt detta står nu mera för det mesta obegagnadt, ty när sommaren kommer, flyttar alt hvad lif och anda har ut till ”Andra sjön”, där många vackra villor äro anlagda. Af industriella inrättningar har staden en filfabrik, som vid utställningen i Helsingfors 1876 vann pris för sina tillvärkningar, samt en tändsticksfabrik.

Af gamla krigiska minnen ska vi slutligen nämna ett par stycken ifrån Nykarleby. Det första är ifrån den tid, som i historien bär namnet ”stora ofreden”. År 1714 om vintern efter det olyckliga Storkyroslaget blefvo ryska dragonerna inkvarterade i Nykarleby. Det berättas att dragonerna i Nykarleby ej så svåra marterade folk, utan togo brandskatt af staden och klockorna utur kyrko- och rådhustornen; två stycken större klockor blefvo af dem nedsänkte. Annorlunda förforo de i Jakobstad, hvilken de helt och hållet plundrade och uppbrände. Samma år om hösten gjorde ryska galerflottan landstigning vid Nykarleby och i detsamma ankommo dit landsvägen dragoner, kosacker och infanteri, så att en trupp af 10 à 12,000 man ryssar sålunda stod vid Nykarleby. Öfverstelöjtnant Rehbinder var lägrad med en liten svensk styrka vid Socklot by och hade sina utposter vid ”Åminne”, och vid holmarne utanför Socklot. Men när ryssarne landstego, tågade han bort med hela styrkan. Då blef där jämmer och nöd bland desse arma invånare såväl i staden som kringliggande landsorter och de började sin olycksdigra flykt, vid hvars blotta beskrifning vart hjärta blöder.

Det andra krigiska minnet är ifrån 1808. Tidigt midsommarmorgonen nyssnämde år dånade kanonerna vid Nykarleby. Finländska hären, som vändt om från det nesliga återtåget och vid Siikajoki vunnit sin första stora seger, trängde nu söderut och angrep ryssarne vid Nykarleby. Oemotståndligt var finländarnes anfall och endast genom ett hastigt återtåg bakom den brända bron undgick ryska hären att blifva tillfångatagen. Döbeln skulle rida öfver ån, förkylde sig ock låg sedan sjuk i en liten stuga nära bron. Ännu för några år sedan stod denna stuga kvar i sitt gamla stick, men numera är den ombygd.

Nu hör väl läsaren redan i andanom ”kanonerna vid Jutas” och önskar blifva ledsagad dit. Vi tåga då af. Från Nykarleby gå tvänne vägar, en på hvardera sidan af älfven. Till Jutas komma vi längs den på västra sidan. Något öfver tre verst följa vi allmänna landsvägen, men vid Jutas viker denna af åt söder och där vidtager den s. k. ”Jeppovägen”, som löper jämnsides med floden. Icke långt ifrån landsvägen vid första bondgården stanna vi. Vi betrakta en stund den ofantliga sten, som jätteprästen Frejtag med handkraft uppreste, när vägen anlades. På stenen är årtalet 1777 inhugget. Om vi hade tid att lyssna, skulle vi af första allmogeman få höra en hel mängd historier om den ”starka prästens” makalösa styrka.

Några steg framåt från denna sten stiger vägen uppför en skogbevuxen höjd. Väl uppkomna på höjden se vi framför oss en stor slätt, bestående af åkrar och lindor. Åt vänster gränsar den till älfven, åt höger till en skog och midt framför oss till en äfvenledes skogbevuxen bärgshöjd. Här var det som Döbeln med den ”svartnade, i trasor klädda hären”, besegrade ryssarne den 13 september 1808 och räddade Adlercreutz med spillrorna af hufvudhären från fångenskap, när denne dagen därpå vid Oravais ”kämpat ut sin sista hårda strid”. Det var, när ”den lille mannen med band om pannan” syntes till häst på denna höjd, som han hälsades med en storm af jublande ”hurra'n”, som till och med väkte lif i de döde. Så säger ju den bleke ynglingen, som steg fram och visade sin genomskjutna barm: ”väl låg jag fallen, men låt mig försöka, jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er.” Vid ån, vid stranden till vänster om oss, ”där Gyllenbögels frikår uppstäld var”, står nu lugnt och fredligt en benmjölskvarn, men de tappres ben hafva redan multnat i jorden. För fosterlandsvännen och den tänkande människan är Jutas slagfält ett dyrbart ställe. Hvad det kännes underbart att stå på denna höjd och sträcka ut sin hand och säga:

”Här striddes våra fäders strid” — —
”Och det var här det blodet flöt,
Ja här för oss det var,
Och det var här sin fröjd det njöt
Och det var här sin suck det göt.
Det folk, som våra bördor bar
Långt före våra dar”

Frid öfver de tappres minne, deras, hvilka redan i 74 år hvilat i den moders sköte, för hvilken de med glädje göto sitt blod! Måtte deras söner i fredens värf visa sig värdige sina tappra fäder, att icke deras odödliga andar må behöfva med sorg och blygsel skåda ned på ovärdiga barn.

”Inga slafvar trampe kullen,
Där de tappre bo i mullen,
Nej, en ätt af gamla stammen
Skydde ständigt grafven!
Amen.”

Fortsätta vi vår vandring längs den väg segraren förföljde de besegrade 1808, så komma vi till Jeppo kapell, lydande under Nykarleby pastorat. Befolkningen är tydligen en blandning af finsk och svensk härkomst. Så får man äfven här höra finska och svenska språken talas om hvarandra. Men en arbetsam, idog och lifskraftig befolkning är det. Hundratals tunnland sumpiga kärr och mossar hafva jeppoboarna förvandlat till sköna, bördiga åkerfält, till fromma både för klimatet och det allmänna välståndet. Hvarje sommar upptagas nyodlingar. Från solens uppgång till dess nedgång arbeta både män och kvinnor på kytlandet. De gräfva, de gräfva diken så djupa, som mannen är lång, de bränna, plöja och så, och om Gud välsignar åkern, så skörda de nästa höst lönen för sin svett och möda.

Ända till 1860 saknade jeppoboarna egen kyrka, men så beslöto de att bygga åt sig en sådan. Raskt skred värket framåt och snart fingo de hålla gudstjänst ”under eget tak”. Länge hade kyrkan blott en klocka, men nu har den tvänne, hvilkas toner om lördagsaftonen förkunna sabbatens inträdande, om söndagsmorgonen kalla folket till gudstjänst i hälgedomen och beledsaga med sin milda klang de aflidne till deras sista hvilorum. Glädjen var stor, när de fått kyrkan så färdig, att den kunde högtidligen invigas och ännu större blef den då de till sin första präst lyckades erhålla en allmänt älskad och afhållen kristligt sinnad lärare ifrån en grannförsamling. Han dog väl efter några år, men hans minne lefver älskadt och vördadt i många åhörares hjärtan, i hvilken han med den heliga kärlekens allvar utsände sanningens och lifvets ord. Sålunda hade jeppoboarna godt och väl fått sin kyrka, prästgård och begrafningsplats färdiga, när folkskolefrågan blef en af dagens mest brännande frågor. En för folkskolan mycket nitälskande prästman, kapellanen vid moderkyrkan, begynte intala jeppoboarna att inrätta åt sig folkskola. I början lyssnade man med misstro till det nya förslaget, men den som talar af öfvertygelse, lyckas slutligen öfvertyga äfven andra. Tjugu bönder grepo värket an, sökte statsbidrag åt läraren, hyrde lokal för första året, men hade redan efter ett år bygt egen lokal. Sålunda fingo jeppoboarna folkskola år 1878. Redan första året kommo ymnigt elever, äfven barn af sådana, hvilka ej varit med om skolans inrättande.

Detta synes visa, hvad som ofta är fallet, att det ej är så mycket bildningsfiendtlighet, som fastmera fruktan för de dryga kostnaderna, som vållar motsträfvigheten mot folkskolan. Här borde man äfven anteckna det egendomliga förhållande, att deras egen präst hörde till dem, som voro emot folkskolan. Han lär hafva anfört det ”han ansåg frågan vara för tidigt väkt, emedan prästgården ännu tarfvade vissa reparationer”! Emellertid fingo jeppoboarna på ofvannämdt sätt folkskola och år efter år hafva alt flere blifvit vänner till den. Och länge skall det väl ej dröja, innan hela församlingen omfattar den såsom sitt skötebarn, och välsignar de tjugu, som först uppoffrade sig för densamma.

Det är aktningsbjudande att se hvad jeppoboarna gjort på de senaste tjugu åren. Det lilla kapellet kan tjäna många större församlingar såsom ett vackert föredöme på företagsamhet och drift.

Skola vi nu sluta vår vandring, som skett likt käringens ”mot strömmen”, eller skola vi fortsätta den ända upp till flodens källor? Väl skulle vi ännu kunna se och lära mycket vid denna flods stränder: vi skulle kunna besöka Lappo slagfält och bese vården, som där blifvit rest åt de stupade krigarenas minne, vi kunde dröja en stund vid Salmi och Ruona i Kuortane och slutligen stanna i Alavo, där vi äfven vore i tillfälle att se den sällsamma synen, att en tillämnad minnesvård på Alavo slagfält ligger gömd i ett uthus, emedan man ej erhållit tillåtelse att resa den. Ja, som sagdt, vi kunde kanske ännu finna mycket märkvärdigt vid Lappo älfs stränder, men — som läsaren kanske redan tröttnat vid vandringen och vi dessutom hafva någon svårighet att ta oss fram bland finnar, så kan det vara bäst att vi återvända ifrån Jeppo. Vi äro nog djärfva att tro, det läsaren icke ångrat att han i tankarna gjort en vandring med oss längs Lappo älfs stränder. I denna ljufva, ehuru själftagna inbillning lägga vi nu ned pennan för denna gång.