Julbrev till en        
        gammal vän.

[1947]

Du varit länga borta gamla vän och lekkamrat. Men tro inte att jag och förresten alla dina vänner glömt dig ändå. Våra tanar gå ofta till dig, lika säkert som vi veta, att Dina tankar gå till oss och till det gamla landet.

Dessutom ha vi ju fått så många kärkomna bevis på att Du minns oss, många flera än vad vi kunnat ge Dig. Dina paket ha skapat verkliga högtidsstunder i våra hem, ingalunda endast för det lekamligt goda de ha innehållit, utan kanske än mera på grund av de tankar som vi kunnat ana inne i omhöljet. Och framförallt på grund av de minne från gemensamma barndomslekar och ungdomsupplevelser med Dig, som dessa paket trolla fram. Mången glad stund i Ditt sällskap har blivit så levande för ens inre syn, när paketkortet kommit och vi läst Ditt namn på avsändarens plats. Huru ofta har det inte kommit för en, vilken glädje det vore att åter en gång få gå omkring i den gamla hemstaden tillsammans med Dig, och berätta, huru en del saker och platser förändrats och följa ditt minspel, när vi skulle komma till sådant som Du skulle finna likadant som förut och känna igen efter de många åren. Jag har sett några som gjort den promenaden i sommar. Blicken i deras ögon har värmt mig, trots att de inte voro så nära vänner som Du. Jag har kunnat se, att minnena sopat undan fyrtio, ja femtio mellanliggande år av skiftande upplevelser och gjort ungdomsåren levande som aldrig förr.

Och det är sant att tiden lever kvar i vår lilla stad. Mångt och mycket ändras, men lokalfärgen är densamma, känslan för hemstaden behöver inte sakna fästpunkter. Visst ha nya gårdar vuxit upp, visst ha andra byggts om, men inne i staden är nog stadsbilden densamma som Du minns, dock tror jag, att Du minns den större än vad den i verkligheten är. Voro husen så där små och obetydliga då jag växte upp här, kommer Du säkert att fråga Dig. Ja, avstånden och gårdarna äro små och obetydliga, vårt liv enkelt, kanske rent av fattigt för mången, men det är allt ännu din barndoms stad och jag vet att Du skulle trivas här och med oss.

[”Eric, John och Kalle i sockerrörsplantagen,
där Kalle arbetar 6 månader i året.”
Förstoring.

Min farbror Karl Liljeström med maka Margit och sönerna Bror-Erik och John emigrerade 1960 till Mullumbimby i New South Wales, Astralien.]

Infartsvägarna till staden ha kanske ändrats mer än det övriga. Vägen från Munsala kommer in rak och ny med några nya gårdar i synfältet, vid „Prostas hagan” ha mindre förändringar skett, men jag tror Du ändå kunde hitta någon ny gård där. Längs infartsväg en från Kovjoki ha i stället så många fler gårdar vuxit fram, snart är hela området mot Gamla stationen en ny stadsdel. Så kommer det väl även att bli i skogen ovanom Källbacken. På Frill är det sig likt, men ett par gårdar komma nog att vara okända för Dig. Större förändringar hade säkert skett om vi kunnat bygga som i normala tider, men Du förstår att det inte kan gå för sig. Vi ha inte material till det och knappast pengar heller.

En stor förändring håller dock på att växa fram nu. Järnvägen skall snart sträcka sina stålskenor fram till oss igen. Femtio år efter det den smalspåriga järnvägen påbörjades, skapas nu en ny av normal bredd. Arbetet har varit större än något som gjorts här under en överskådlig tidsrymd. I vinter bör allt bli färdigt. Och det roliga är, att detta skapas på nejdens eget initiativ och att arbetet till stor del utföres av frivilliga som vilja offra något för våra trakters framtid. Banan går längs den gamla vallen, som du säkert minns, men stationen blir på tegarna nedanför Källbacken och stationsområdet skall gå fram ända till „kampen”. Utrymmet var för litet vid gamla stationen. Ganska omfattande utjämnings- och skärningsarbeten ha gjorts på tre ställen av banvallen, men det mesta är nu klart.

Jag tror också att vi annars gå mot något livligare tider här i Nykarleby, men så stora bli dock inte omställningarna, att Du inte skulle känna igen Dig.

Du har säkert hört mycket om huru vi ha det här och i vårt land. Det mesta är väl i sanning, som du hört, men inte ha vi det så svårt som mången annan nation i Europa. Vi leva i en orolig tid, men vi våga hoppas på framtiden ändå. Svårast, tror jag, Du skulle ha det med våra penningar, de ha nämligen så litet värde nu, att Du knappast skulle förstå Dig på dem. I praktiken har allt blivit tio gånger dyrare och vi ha vant oss vid stora sedelbuntar i affärerna.

Men jag skall inte gå in på våra bekymmer, varje människa har nog av dem ändå. Vi vänta julen detta år som tidigare och vi kunna alltfort fira den i hemmets sköte. Tankarna äro tullfria, utan att bindas av gränser och hav gå de till nära och kära med julbudskapet. Må de denna jul bära till Dig de allra käraste hälsningar från Din hemstad, från de platser, där Du lekt i barndomens sorglösa dagar. Må de även föra med sig innerliga känslor av samhörighet med Dig och dina andra där borta. Om du än skulle bo i Canada, i Amerika, i Syd-Afrika, i Nya Zeeland eller Australien, så hoppas jag att Du kan fira en stund av julaftonskvällen i Nykarleby. I medvetande om att det är den bästa julklappen önskar jag Dig en innerligt god jul.