AUGUSTUS
{1836}

    
    Alörn.
    1. Måndag. Obestämd väderlek. F. m. regn, storm, e. m. solsken, lugn, och det skönaste väder.

Vaknade på Alörn.

    Morgonen nära grannar med damerna. Stort öfverdåd, springor, nyckel, trophéer eröfrade af Collander och Blanken som gingo offensivt tillväga. — Nyckeln kastade jag in igen; den återtogs med storm.
    Efter flere afslagna ataquer blef frid afsluten. — Vi samlades fredligt nere i salongen. — Declamerade Gustaf den tredjes Helmfelt för damerna. — Men tiden springer, då man ville heldst hålla den i spatsergången. — Det blef middag, eftermiddag, caffedags, och vi måste bort, för min del {3 grekiska ord}. — Kl. 4 e. m. sade vi: „adieu Alörn!“ —
    Vid hemkomsten kl. 6. e. m. suto Moster A., Jeana, Mamma och Sophie i förmaket. — „En nyhet, sade de. Gissa!“ „Biskoppen har varit i staden“ — den gissningen väckte mycket löje på min bekostnad. — Men nyheten var att J. Lybeck hade rest till Sjöberg till Johanna, som det sades, för att ändra saken. — Icke sant. — Samma afton hölls concilium oppe på vind vis à vis morgondagen.

    2. Tisdag. Morgondagen kom och var en regnig Cathrina.
    Kl. 8 om morgonen inträdde till Mamma, der hon med flit ännu icke stigit upp, Lilla Putte och räckte henne en krans. — Efter en stund kom hon ut i salen. Mellan fönsterna stod en blomsterklädd thron, framför den ett utsiradt caffebord, kring bordet och vid det flyttade pianot stod en löjlig grupp: Josephine Calamnius i storrosig koft etc., Jeana Backman och Sophie hvar på sitt sätt utstyrda, Blanken utspökad i Crispin, krage, skor och silkesstrumpor samt knäbyxor, och jag äfven i Crispin med hatt och moustacher etc. — Med accompagnement af Moster Piano afsjöngos nu följande verser för tillfället, på Melodien af Runebergs källa. —

Ja, ros och törne, sorg och fröjd
i evig vexling gå;
i lifvets vår, på lifvets höjd.
de vexlat dig också.

Men hur de vexlat, hur de gått,
hvar himlen ledt din stig;
du ägt en skön, en salig lott:
att älska innerlig .
Och sorg och glädje, fröjd och qual
de runnit lugnt förbi;
men utan gräns och utan tal
skall dock vår kärlek bli.

    Efter denna sång framburos våra hjertliga gratulationer, och sällskapet satte sig till Caffebordet. — Efter Caffet åter blef det dans, Françoise och vals, mycket roligt. — Kl. 11 afklädde vi oss. — Strax derpå kommo Zimmerman och Hilda Winge på afskedsvisite. —
     Föröfrigt hade dagen föga nöje att erbjuda; regn och rusk höllo ut, och ett tillämnadt bostonpartie hos oss blef inställdt emedan unga thronföljaren hos Turdins häftigt och hastigt insjuknade. —

Emilie Lindqvist.

Fågel på Lindequist.

Fågel sjunger på grönan qvist,
på Lindequist Linde quist:
Jag är en liten vacker fågel förvisst,
som kan både spela och sjunga.

Och än vet jag ej min hjertans kär,
min hjertans kär,
om uti  lund eller mark han är
och flyger långt uti skogen. —

{Fågelns visa eller Där sjöng en fågel på lindekvist av Zacharias Topelius.}

    4. Thorsdag. Andra dagen rasade stormen med förökad häftighet; ingen menniska slapp ut till Alörn, och det stackars skärefolket voro der stängda från all communication.

    5. Fredag. Tredje dagen ännu galnare än förut, och nu med ett isande regndugg hela dagen. — Hemma vid vår brasa mådde vi förträffligt; men en lätt begriplig „hätä“ lemnade mig ingen ro. — Turdins gosse lefde ännu, omärkligen förbättrad. — Albert hos mig om aftonen, — skäreherrskapet talte vi om. Himmelen rodnar eldröd i vester. Rättnu är det slut med Nordans rike. —
    Full af förhoppningar somnade jag och drömde säkert om dem jag om dagarna tänkte på. —

    6. Lördag. Morgonen kom, himlen var så blå, luften så ren och varm, sjön spegellugn.— Naturen var fridsam som en hvilande kämpe efter striden, som en morgonstråle när dimman vikit, som en förhoppning; klarnad efter mycken oro. —
    Hvad du gerna sprang till staden att höra efter båt. —
    Väntan är lång när man är otålig. Kl. 2 middagen kom Calamnii båt, i hvilken jag fick fri skjuts till  Alörn. —
    Se, huru vacker hon ligger der, Alörn, med sina nickande kronor, med sina speglande stränder och vågen som leker med småstenarne på stranden! — Hon är som ett sofvande barn uti skuggan af den blågröna alen, som en grönmantlad engel på kuddar af svallande blått. Hon är som en tankfull flicka på stranden, som full af längtan ser utåt den solbestrålade sjön. — Nu är hon så lugn, så lycklig på sin spegelomflutna strand. — Men det gifves tider, då vågornas här vildt tumlar kring hennes stränder. — Se! då ligger hon der lugn och orubblig; som en fridsam hamn midt bland lidelsens stormar; som en sansad tanke i ögonblickets villor; som en stark själ i olyckan; som ett fromt sinne i verldsbullret, som en borg, försvarad af tusende hjeltar. —
    Frid öfver dig, min sommarkrona, mitt lif, min glädje!
    Sällskapet kommo så glada ut emot oss, Trio allegro, adagio duetto, Solo allegretto och solo crescendo. Schertzando af hjertans lust. — Det var något så hjertligt i flickornas: välkommen! — något annat än det annorstädes vanliga: „herrskapet ä ofantligen välkomna!“ Stackars flickor, de hade slitit ondt af vädret och knapt vågat sig utom dörrn under stormen, men ändå varit muntra och glada.
    Promenad till Runeberget, der vi efter långt sökande hittade upp Lill Prajarn.* — Nu var det fridsamt, ingen hon, ingen han emellan. —
    Collander var missmodig i den sköna qvällen. — Lade sig orasvill.

* [Våra chiffernamn. Ditt skall aldrig plånas ut, Thilda.]

    8. Måndag. Väderleken, på morgonen stormig, lugnade längre fram på dagen. — Klockan 10 föremiddagen rodde Collander, Blank och jag en dyrbar båtslast ut till Kubban, de fyra flickorna.    
    På Cuba var stort sällskap. Smedsbacka-herrskapet samteliga samt M:lle Calamnius, unga brudens unga svägerska. — Diner på Cuba. —
    Det var en vacker och varm dag. Solen sken, hafvet var som en förgylld och förgyllande spegel. Det var en sommarfest i naturen. — Fjärlarne visste det, oskyldiga kräk, de tumlade muntert om bland sina blommor. Ungdomen visste det ock; ungdomen har ock sina blommor; — somliga hafva nät utspända emellan sig; fjärilar fångas deri; dödas icke, pinas blott, lekas med; — det är rätt; — Stackars blommor, ni skola brytas ni också, med en kyss skall man bryta er, plocka er, med en smekning — Aj! — Derför, gäcka oss, pina oss, plåga oss, oss obarmhertige, egennyttige, ostadige; — Men apropos — det föll mig något in — hvad rår plockaren för att blomman är född att brytas? — Om hon icke bröts så vissnade hon onyttig. Lumpna död, goda blomma — bryts! och du är hvad du skulle vara. —
    Jag vet icke om ungdomen nu gjorde så här vidlyftiga reflexioner, men visst talade Logren om nät och flickorna om fjärilar. —
    Seglade med aftynande vind, ungdomen. — Undertiden satte sig gubben Stenroth på bryggan och läste ur en gammal psalmbok med högan röst böner för resande till lands och vatten. — Vi voro ett muntert sällskap. — Rodde ut till Hummelskär och betraktade Myrslokarna. {Myrlejonen?} — Klockan 4 e. m. rodde vi tillbaka till Alörn. —
    Der dansades mycket efter Josephines guitarr och unga Molanders fiol. En särdeles munter och sällskapslik afton, denna lilla Måndags qväll. —
    Detta gällde icke om mig. — Blankens påstående, att jag borde komma på Caffedoriet i morgon, gjorde mig ledsen. — Denna lumpna, onödiga, nu högst pinsamma färd, afvägd mot en dag sådana få äro på året. — Jag sade nej. — Blanken blef mycket ledsen, — sannerligen, om han förstode mig skulle han aldrig gjort det. — Thilda sade en halfuttalad mening. Hon hade rätt, — var mycket värd i denna stund för det hon sade: du vet att vi ville ha dig här, men han blir mycket ledsen. — Jag stred; en ringa bild af stora strider mellan rätt å ena sidan och upoffring å den andra. — Jag vann, och det var skönt. Blanken satte ej värde derpå; det stötte mig. — Halft glad, halft sorgsen. — Stenrothens reste. Morbror Calamnius trakterad.
    [En kyss af min goda Thilda. Du är en bra flicka.}

    Alörn.
    9. Tisdag. Förmiddagen vacker och varm, eftermiddagen regn. — Declamerade Stamfrun för flickorna. — Sköna utsigter för dagen, men dem offrade jag; — Blanken var ej nöjd ändå. — Han visste icke, att en dag af full fröjd är bättre än ett år af half. —
    Kl. 3 följde mig flickorna till nära Emilienburg. — Dit kommen lemnade mig tvenne gossar en billet från A. Dyhr med underrättelse om fyrverkeri på Juthbacka. — Jag skyndade åter till flickorna (frun och herrn hade farit på f. m.). Det var försent att ändra beslut — stackars flickor, det gjorde mig ondt, det var ett nöje som de länge gladt sig åt; — Felet var budenas, som hade sölat på vägen. — Hvad var det mer — man beslöt sig raskt att stanna qvar; Det var vackert, mina flickor; — fasta beslut tycker jag om. Franz följde; — det var svårt att sätta foten i båten lumpna färd! — Himmelen gret ett hällande regn. Huru önskade jag ej af hjertans grund att regnet måtte förderfva eller förhindra det sköna fyrverkeriet! — När det sedan höll opp förargade det mig synnerligen.
    Vid vår hemkomst voro Kudnis fruntimmer just i begrepp att resa till Juthbacka. — Snart voro Blank och jag färdiga. Kl. ½ 7 kommo vi till

Caffée dansante på Juthbacka.

    Jag var icke på danshumeur, passiv, kall som is. Jag fick i updrag att animera till dans. — Jag gjorde det som en lexa. — Vi dansade också. — Jag kommer ej i håg huru mycket. — Värdsfolket bjödo till.
    Intressant var dock att se Fru Granberg och f. d. Lotta Kantzau, synnerligen den senare, som jag ej sett på 6 år. För vacker, alltför vacker för en Cornelius! —
    Jag dansade med Thilda Mellberg när första raquetten gick upp kl. 9. Fyrverkeriet var mediocre; åtminstone roade det mig föga. oaktadt alla högljudda bifallsrop från honett folk och pöbel. — Löjligast var en hund, som oförtrutet och argt skällde på det blänkande fenomenet. — En bild, tänkte jag, af afund öfver en lysande förtjenst; afund är en hund, som skäller der den ej kan bita. — Efter det kyliga spektaklet en vals för värmans skull. —

Landssekreterare E. A. Hjelt.

    Klockan var 11 när vi kommo hem.
    Samma afton kom genom Forsmännerna första underrättelsen om vår älskade Franz's död, oväntad och smärtande för oss alla. — Mamma blef mycket bedröfvad, och jag tänkte inom mig: {grekiska}
    Menniskans lif är en kort och orolig dröm: Säll den, som vaknar till den eviga morgonens glädje! — Englasjälar trifvas ej på jorden. De bryta bandet snart, ack så snart! —

    10. Onsdag. Vackert och klart väder på Guds gröna jord. Beställsamhet för återresa till Alörn. {grekiska} — Hos J. Lybeck, Suckau med flere. Lybeck ämnar i Lybeck afkyla sin obesvarade låga. — Hos Lithéns, der frun och herrn skulle fara ut på e. m. i sällskap med en  främmande,  som uprigtigt sagdt föga af oss efterlängtades. Kl. 11 f. m. På Juthbacka och tackade för sist, Nbene, jag begärde låna fru B:ns stora båt, hvilken också ficks. — Gumman fattig hade tandverk. Eftermiddag: Klockan 3 afreste hela sällskapet, lilla baron inberäknad, till Alörn. — „Åro, bubba!“ skrek pojken. — Det fodrades ett sådant gudaväder för att få hans försigtiga mor att släppa gossen. — Vår båt var lätt rodd; Blanken, jag och 2 andra karlar kommo nära en timme förr fram än Lithéns som afreste nästan på samma gång.

Alörn.

    Det första var att condolera flickorna vis à vis fyrverkeriet. De uptogo saken ståndaktigt, och jag ville trösta dem med att det var bara råsk
    Hjelt, Farbror och Landssekreter (vid Kejsl. Wasa Hofrätt)  gäst på Alörn. Vi roade oss åt Collander, som visserligen hade sina små randiga skäl. — Nu fruktade mången att det skulle blifva „ett städadt“ lif på Alörn, men liten ögontjenst oberäknad, bekom det oss mindre än vi väntat. Flickorna L. voro de som mest måste „garder soi même“. — „Hvad roar ni er med här på Alörn, frågade H. af mig? — Med pantlekar, eller charader, eller hvad?“ (det charakteriserade mannen). — „Nej, sade jag, vi ha här en mångfald af nöjen.“ —
    Kl. 7, 8, voro C:r, B:n, och jag och satte ut nät.
    Kl. 9 rasade vi efter gammallåflig Alörssed, och sprungo natthugg utanför bron. — „Kors, för all del, mina unga damer, kom in, det blåser så svalt.“ — Håhå, farbror, tänkte flickorna, vi äro inga snömosvarelser heller, och så sprungo vi dess värre. — (Plums, hoppade Albert i sjön, på grundt ställe till all lycka. — „Det var en sten som föll“, sade Rosalie, och saken blef obemärkt)* — Stor harm och förtret var att farbror skulle sofva deroppe, det var en sak som vi hade svårt att smälta. —

* (saken hände om Lördags afton)

    11. Thorsdag. Klart och varmt. Morgonvisite hos Hindrik på Emilienburg. Flickorna plockade bär; — Jag, Franz, Hindrik, dels metade, dels ströfvade omkring med bössa i skogen och hvarken fingo eller sågo något. —
    På e. m. for Mamma hem för hushållsärender, Collander följde af missmod. Qvällsstunden suto vi och spelade boston i södra salongen, och luktade rök från köket. — Farbror H. var oss ett inevitabile malum, ett malum interveniens. — Men trots, farbror! vi kommo dock om qvällen in i norra salongen och dansade rätt lusteliga om tipporna små. — Roliga tid, att lura en fuchs och väsnas med dufungar. — Alörn, du alla örnars krona!

    12. Fredag. Vackert väder. Den dagen var jag mest borta, drog not, satte ut krok, — fingo föga, en 6 markers gädda. Simmade på Thorsön. — Hem till Alörn kl. 5 utan middag dittills. — Mamma kom tillbaka, och i skymningen anlände Hammarins, en hel båtslast, till Torpet. —
Sent på qvällen väsnades vi åter i norra salongen, — denna gång ogeneradt opp och ner, ty den städade farbror var rest till staden. — T:a låg nere och Josephina hos friherrinnan, — natthugg. —

    13. Lördag. Stöfvande hela förmiddagen och fattigplockning, (moi) 17 korn, medan flickorna kommo tillbaka med fulla kärl. — Ojagt på eftermiddagen, ehuru Franz och jag stöfvade värre än Bella. — Denna tiden förebrå mig flickorna att jag så litet trifs med dem. — Icke otrefnad parbleu! — men en liten misshushållning af den korta sköna tiden — medgifves å min sida. — Albert kom på f. m. och farbror Hjelt på e. m. — Herrskapet Hammarin hos oss e. m. — Det var också en tid sistledne sommar, mitt herrskap, då vi tillsammans voro på Alörn; t. ex. då Johanna Svahn ramlade ner af bron. — På Soupéen dansades en mycket treflig Françoise, hvilket nöje vi haft nästan hvarje qväll, ehuru jag glömt upteckna det. — Efter Francoisen åter bar det af opp, hvar i sin bur, jag för tillfället i södra kabinettet. — Dock icke directe; icke utan en förstulen påhelsning i norra salongen. — Derifrån kom jag ut med sådan skyndel, att jag så när pladask gjort hafveri från den lilla trappan om jag ej i detsamma kommit i håg granskapet med norra kabinettet och lyckligen anländt till golfvet på alla fyra. —

    14. Söndag. Denna Söndagen var en märkelig dag, en ljufvelig fröjdefull dag, men icke utan sina små molnskyar, en liten händig bild af lifvet, från den gladare sidan likväl. —
    I god tid upstigen ropades genast: „ett fartyg kommer in!“ och det kom verkeligen. Det var en praktfull syn i den klara milda morgonen framgungande på den lätt krusade vattenytan. —
    Norra salongens stora fönster hade den bästa utsigt vid sådana tillfällen. Nedanför stod jag, såg mera opp än ner, ehuru något bekymrad för farbror H., som verkeligen grep mig på bar gerning. Men det var ett lustigt spektakel der oppe, der kommo de, den ena efter den andra, till fönstret, helt obekymrade och oberedda på åskådare; — den ena efter den andra tittade fram och försvann kanske litet förlägen; — Hvarföre skulle farbror H. skrämma mig dän? Men skadan godtgjordes på annat håll; sakta och dristigt klef jag opp; efter behörig förberedelse och vederbörligt tillstånd slapp jag också in; — Det var dock roligt att i tysthet ogenerad sitta der, ränsa krusbär, och låss se ut genom fönstret. Nu hördes morbror Lithéns röst dernere, honom, om hvilken en ärlig bondgubbe sade, att han talade som ur bjerjet. — „Skepp, ohoj! Hvarifrån? Hvad heter capten?“ — „Hoppet, Brunström från London.“ Men svaret hördes icke tydligt. Det är Mentschikoff, sade gubben, det är säkert Lalin, fast han spektaklar litet. — Det blef dervid, det var Mentschikoff (en bonde kallade det: Menniskokopp), det var alldeles solklart. — Men hast du mir gesehn, ½ timme derefter kommer ett annat lika stort skepp prydligt och stolt framgungande förbi udden af Thorsörn. — Det är Engman med Juno, sade man. — „Skepp ohoj!, skrek morbror L., hvarifrån? Och hvad heter Capten.?“ — „Vänskapen, Lalin, från London.“ — „Hvad tusan pocker“, sade gubben litet flat. — Så var det, och det första var verkligen gamla Hoppet. Sällskapet ajousterade sig, dejeunerade och afreste till Mentschikoff. Jag vandrade åt Runeberget med en qvarnhacka. — Vid min återkomst hade nyss passerat den grufliga händelsen att Marie Hammarin hade plumsat i sjön på circa 1 alns vatten. — Intet under! Fru H. hade natten förut drömt att Marie var utan hufvud! — Just nu for ungdomen ut att segla i M:ffs slup, styrd af styrman Alcenius. — Jag med. — Ute på sjön kom Farbror Hjelt m. fl. i slupen. Collander ville gå i land. — Det blåste skarpt nog, och bar af med en sjungande fröjd. — Längre fram på dagen lugnade det något. — I slupen gjordes den anm., att om båten nu kantrade, så vore mångens jordiska glädje för alltid förstörd. — På sådant hårstrå hänger vår glädje.
    Roende med T:a och Sophie innanför Quaien. —
    Mamma kom tillbaka från en liten skuttresa hem. Medförde åt mig en ny svart rock som proberades och gillades. — Redan första gången den begagnades var rocken vittne till både moln och solsken. — Hela sällskapet gick kl. 4 e. m. till Hammarins Torpet. Der voro Sjöbergs, Hammarins, Swahns, Lindqvistens, Lundmarks, Doctorn. Märkligast af alla var det unga paret, Doctorn och Johanna S., hvilka bägge alldeles icke brydde sig om att cachera sin liaison. — Ungdomen, som var mycket manstark, skulle springa något. Valdes först natthugg, — sedan quatre coins, sedan enklek. — I den sista stod jag och dansade så spotskt tills min dame gick mig ur händerna. Ett mägtigt moln skockade sig på hennes panna, som ej skingrade sig förrn i Françoisen sednare, och ändå länge lemnade spår efter sig. — Sedan den ledsamma springningen var slut, grupperade man sig vid trappan. Här var det som Mina Olsson och Emelie Lindqvist vid en sten på stranden ingrafde P. L:s odödliga namn. —
    Korteligen, den nya inredningen af Torpet var lika behändig som den gamla, nemligen så, att herrarna nödvändigt skulle vara här och damerna der; till föga nöje för båda parterna, tror jag. —

Nykarlebyfartyg utanför Alörn.

    Sedan vi länge converserat med vindpustarne på backen, skulle man ändtligen gå. — Men deraf blef intet. — „Nenenenej, sade Morbror Lithén, litet uprymd, ingen ur en fläck.“ Vi anade icke strax, att gubben hade dermed sin lilla välmenta mening. — På bryggan vid Lugnet syntes ett underligt sken. — „Se, sade några af flickorna, se huru de ljustra på Thorsön.“ — Ungdomen från Lugnet började bättre ana förhållandet.
    Ändtligen skedde mangrant upbrott till Lugnet.
    Det var en molnig och dunkel afton; den mörka Augustiqvällens långa skuggor omhöljde oss, vinden susade hemskt i den dystra skogen, och skyarne jagade hvarandra på fästet.
    Muntert vandrade sällskapet genom den susande skogens skuggor; vi kommo till Lugnet, förbidande hvad som ske skulle. —
    Då flammade på bryggan en klar låga opp, det började spraka, gnistra, fräsa, som en hväsande orm slingrade lågan omkring, den brast ut med en knall i en eldpyramid, och i dess midt lästes med brinnande bokstäfver:

Charlottenlund.

    Det var en vacker syn i den mörka qvällen, — så brann det en lång stund — knall! och det slocknade sprakande. — Då utstörtade från skeppens dunkla massor ute på sjön tvenne strömmar af eld, och kanonernas tungor ropade hell dig Charlottenlund!  — Kanonernas echo rullade bort längs Sandörns furukrönta stränder, och när sista knallen echade utåt hafvet, då hördes ett mägtigt enstämmigt hurra! från skeppen, ej olikt dånet af det nyss bortrullande echot. — Då fröjdades vi i våra hjertan och trädde gladeliga in i den klart uplysta salen, der bålar och fulla glas vinkade oss välkomna. Med allmänt bifall proponerades genast Charlottes skål, som enhälligt dracks i botten. Vi borde ju till tack för mycken glädje gifva vår värdinna äran, synnerligen som härmed en skål för det högtälskade stället sjelf var förenad.
    Emellan skålarne dansades valser och Françoiser, mycket muntra. Det var en munter qväll, man behöfde blott visitera allas ansigten, ja nästan allas. — Med min dame i enkleken kom det under Françoisen till förklaring, hvilket här ännu icke lyckades mig komma till punkt med. — Gubben Lithén var mycket treflig värd, ehuru han hade nyheten om Amphions olycka att tänka på. Albert Dyhr och Paterson, arrangeurer af fyrverkeriet; A. dansade; var munter nog. Kl. var väl 2 då man souperade. Gamla herrarna litet uprymda; de unga, om icke af punsch, så åtminstone af glädje. — Så slöts denna rika vackra Alörsdag.

    15. Måndag. Den särdeles muntra och herrliga Söndagen var egentligen en slags försök att till yttersta droppen taga ut vår Alörsfröjd, för att sedan i långa tider hafva godt deraf. —
     Denna dag var bestämd till afresans dag. 
     Himmelen klar och luften varm. — Fågelen sjöng gladeligen på sin quist, och blomman nickade på ängen. Endast hafvet var på f. m. oroligt. Men på det gröna torra sjöng hela verlden:

O, morgenluft!
O, waldesduft!
O, goldener Sonnenstrahl!

    Sannerligen, när man går med frid i hjertat i den gröna dunkla skogen, när trädens susande kronor hvifta omkring oss sin rörliga skugga, när tusende hoppande, flygande, trippande vackra småfåglar öfver oss, framför oss, bakom oss, omkring oss quittra och quintilera, när för vårt öga står nere den gröna och vänliga jorden, ofvan den blåa och leende himlen, och i öster och vester en rosenröd gyllene morgon; — då klarnar det visserligen med magt derinne, med tigande läppar sjunga vi med: Haleluja du sköna verld!
    — Men visan sjunger på sista versen. — Först for Farbror Hjelt mjukaste tjenare! — Collander ömt afsked i farstun. — Josephines spådomar. —
    E. m. sofvo herrarne B. et C. en ofredad middagslur. — I norra salongen rasade vi bland skräpet. — Josephina sade: „mina älskande barn!“ Kors, min söta Fina, hvad säger du för slag? — Nå sakta, det kan ju lämpas på oss allesamman. Barn äro vi alltid på Alörn, och älskande barn; jag hoppas ju du inte hatar mig, cousine Fina, och inte jag dig heller, lika så litet som Cousine Johanna, cousine Rosa, cousine Thilda äro mina ovänner, utan alla hålla vi af hvarandra en smula; — Nå ja, vi äro ju alla älskande barn, om inte just dina, så ändå för ögonblicket Alörsbarn. — Åh, hvarför skulle du så ha mig att stupa i skräphögen der, lappri, det är inte farligt om vi bullra litet; farbror har farit, och golfvet bär nog — Aj, aj! — Tyst, Collander kommer der ut ur kabinettet, oklar som en halfvaken „godmorgon!“ — Gå nu och kamma sig, C:r, ni ser ju ut som en borstenbindare. — Aj! golfvet faller ner, taket ramlar ju öfver oss der nere, hvad ha ni för er för väsen. Ah! se Collander, så putsad och friserad som en Hamburger sprätt. Nu är du icke mer lik en „godmorgon!“ utan en „mjukaste tjenare.“ Se så, nu ligger Collanders hår nätt. — Du är mig för svår, Z. —
    Se så, nu måste vi tänka på afskedsvisiter. Håhå, jag hade så när skrattat mig sjuk. — Rideaun faller för denna scen. —
    Torpet  Leben sie wohl! — Stor promenad åt Runeberget. —
    Följande äro bergets Runor.
C. W. L., E. N., R. L:n, M. L., J. C. C., J. S. C., I. S., H. W., C. B., N. B., A.  D., Z.  T., F.  C.  L., C.  E.  E., 14 namn. — Öfriga märkvärdigheter äro källan och Lillprajarn. — [Samt den eviga runan M. L./ Z. T. som aldrig plånas ut.]
    Allt detta besågs och af Lillprajarn togs ett hjerteligt farväl. På hemvägen var åter fråga om gårdagens fel. —
    „Säg mig, har du aldrig känt ett slags öfvermod inom dig, en öfvermodig säkerhet, som betraktar svårigheter som lekverk och leker med lyckan som skulle det aldrig falla henne in att sätta punkt för hela leken? — Bra är, rasande bra, att ha godt hopp i allone, men säkerhet är farlig, säkerhet ramlar lätt, går snöpligen miste om målet, ja om det man redan har i händerna, såsom mig hände i går. — Derför skall jag hädanefter akta mig, jag skall ha god tro, men öpna ögon. —
    Kl. 6. e. m. var stort sällskap på Charlottenlund. Thé dracks och namn inskrefvos i Journalen. — Kl. ½ 8 aftonen reste vi från det sköna

Alörn

sedan Lithéns der hushållat i 18, Kudnisbona i 5 och särskildt underskrefven diverse 9 dagar. I norra salongen af det oförgätliga Charlottenlund skref jag:

Farväl Alörs krona!
solskens himmel! Sommarluft!
        du som
man kallat Charlottenlund,
        men som
andre med skäl kalla:  Lugnet och Lustissima.

Ja, farväl, min sommarkrona, mitt Lustissima, — såge jag dig igen! —
    Den stora båten gungade med spända segel långs den skumma fjärdens sakta hvälfvande vågor. — Vi suto likväl icke tysta, icke tårögda, suckande, längtande, sörjande; vi sade med undergifvenhet vårt stilla farväl, och när vi tänkte på våra glada dagar alla, då sade vi med gladt hjerta: tack, goda Alörn. —
    Vi converserade således i båten och promenerade från Åminne. — Adieu, Alörs barn, pullorna små, vi träffas, om icke  s å,  så annorlunda.

    Kudnis.
    16. Tisdag. Dagar på det goda Kudnis, tystare, mindre lifliga, men likväl trefliga nog för att förtjena namnet af goda och glada tider. —
    Fagerström med fru på Kudnis, en förmiddags visite. — En god hustru gör underverk; — den förut så distrée, föga sälskapliga mannen hade nu ett utseende af trefnad och upmärksamhet som klädde honom. — Frun var ett portrait af Pacius. —
    Fortsättning af Tidningen Ephemerer, railleuse i åminnelse.
    Lithéns k l. 6 e. m. Vänner från Alörn, en hjertelig godag! — Scen 1. „Huru länge har hon nu évarit bort? — Snart två timmar. — Hahaha, det är åter en af hennes lilla stunder, sådan som den vid Juthbacka.“ — Scen 2. — „Låt bli mitt hufvud! — Förlåt. — Du är obeskedlig. Min söta du! — Ja, du kan aldrig lära dig vara stilla. — Lappri! — Du skulle våga en gång till! — Än om jag vågade? — Jag skulle turbera din coup de vent. — Jag skulle coiffera dig jemmerligen. — Topp! — Se så! — Hvad! Hvad! — Du skall straffas. — Pardon, mes demoiselles, jag ger efter, — ger efter, säger jag. — Fasligt! — Obarmhertiga!“ — Scen 3. — „Du och jag kunde just slå oss i hop på gamla dar!“ — Skinnlappen och hans — hahaha! —
    Postscriptum.  En slump i trädgården i morse. Rena slumpen. — Det är så. — Det är icke så. Om det skulle vara så! — Det måste vara så. — Ah! och än sen? — Än sen? Allt. — .
    Så är det och d'ä rätt, sade Myren, och vore det icke så, så vore det annorlunda och då vore det orätt. —
    Blodet vek från min panna och jag afbidade icke slutet. —

    17. Onsdag. Calamniuses  k l. 6 e. m. Lithéns, Hammarins, C:na Stenroth, Kudnis frunt. — Man brydde C:na S. — „Å nej, det äger visst icke någon grund; det är allt osannt.“ Hjelper ej att neka, min förlofvade dufva! Josephines Wasaresa om intet genom C:nii envishet. Sällskapet var muntert, drack thé och åt pepparkakor. Kl. var 9 då man promenerade bort. — Samma afton fingo flickorna L. i Jenny Lalin en välkommen gäst. —
    Rosalie sade: du är munter, det är bra. — Var du det, så länge det räcker; — jag skall säga dig:  snart blir du alfvarsam. — Hvad! Hvad är det, Rosalie? — Du säger icke? — Jag skall också säga dig något: Jag lyder; jag dansar med så länge dansen räcker, och sjunger min visa till slut.

    18. Thorsdag. Mild luft och klart solsken. Det var herrlig höstsommardag. Ty efter Alörsfärden, som är sömmarens krona, räkna vi redan höstens ingång. Hos Lundmark e. m. k l. 6. — Det var ett mindre sällskap, I. Lindqvists, Hammarins och Kudnis herskap. — Det var musik i fråga. — Spelades Rossinis Rondo, quatre mains. — Ouverturen till Don Juan, quatre mains. — Sonater m. m. för quatre mains. — Ouverture till Trollflöjten (af Sophie) med accompagnement af violin (fru Dovner) och altviol (Lundmark). — Ouverture till Bellinis La Straniera (Emelie L:t) med accomp. af violin. — Potpourrie ur Aubers Bronshästen (Sophie Sjöberg) med accomp. af violin. — Af flickorna var ostridigt Sophie Sjöbergs musik förtjent af främsta rummet.
I allmänhet måste om dem alla erkännas att de tagit sig bra. —
    Denna musikaliska qväll måste ju vara särdeles roande. —
    Lithéns voro i det sköna vädret utresta på en lustfärd till Alörn. — De skulle vara borta öfver morgondagen, sade Johanna Svahn; — det vore särdeles besynnerligt, — stor oartighet mot Bergers. —

    19. Fredag. En munter dag, gynnad af det allra vackraste väder. — Först

Stor middag hos G. Turdin, för Sjöberg.

    18 personers bord. — Att anrättningen ej skulle bli knapp, det visste man förut. — Om det ätliga lemnar jag osagdt; det drickbara var så mycket vigtigare. — Utom 12 buteljer för dessa 18 man hade värden brygt en ansenlig bål delicat punsch. — Det hjelpte nu intet prut. — Stenroth hällde vatten i sitt glas, Collander smuttade — half nicht. — Icke förthyatt dylika muntra lag äro något ovanligt, men summan var, att undfägnaden var copiös och gästerna lagom.
— Likväl tror jag att hvar och en gerna tog sin lilla middagslur på saken; — så gjorde jag, och när de andra sedan klagade öfver knipningar, trötthet, sömnighet, så skrattade jag som om jag påmint mig ett calas för 10 år sedan. —
    Men venimus ad graviora och förfoga oss, efter behörig putsning, kl. 6 e. m. till — till — till — till — till — till — till — till

Caffe, Thé och Soupée, i Turdins norra Local,
arrangerad af Berger.

    D. 19 Aug. var en vacker societé församlad. — Hvad stad och land hade skönt och älskvärdt, hvad det vackra könet räknade för sin stolthet, hvad det fula könet hyllade som qvinlighetens perlor, det var nu allt i prydliga rader kring väggarna samladt och utgjorde med skäl föremålet för mången mönstrande välvillig blick. —
    Det var en vacker rad, vacker i allmänhet, — icke dessa sippiga coquetta varelser, som kråma sig i stora städers societéer, icke dessa klena sockerdockor, som efter nutidens mode se ut som de skulle i all sin dar ha druckit ättika, å andra sidan visst icke heller sådana obildade eller halfbildade „Coraei hönor“, som fordom skaffat våra småstäder mycket löje på halsen, — stilla och likväl lifliga, modesta och likväl muntra, litet begärande och mycket vinnande, — sannerligen jag värderar våra flickor mycket, jag är förtjust i dem allesamman, tror jag, om sådant är möjligt. — Huru ofta återkommer man ej till den observationen, att likväl medelclassen är det lyckliga gyllene medium i denna brokiga verld. — Det är sannt, våra flickor kunna icke på den charmanta Fransyskan krusa och „ljuga och complimentera“, som Tegnér uttrycker sig. — Deras bildning är icke fin, men den är i dess ställe oförfalskad, och saknar visst icke alla talenter. — Och när vi rätt betrakte saken, faller ögonskenligen fördelen på deras sida. — Dessa och dylika anmärkningar gjorde jag nu och ofta annars.
    Hvad skall jag säga om dansen och qvällens nöje föröfrigt? I större societéer är det vanligen tillräckligt sagdt om man säger: man bockar, man niger, man converserar, man småler, man hoppar efter takt — voilà tout! — Här får jag likväl äran tillägga: man bockar fryntligt, man niger vänligt, man converserar muntert, man ler af hjertat, man dansar af glädje, — voilà un peu de ce qu'on y a du plaisir.
    La fille, L'amie, la dame, la muette, la triste, la jolie, la belle, — alla muntra, la fille och la jolie mest, — la triste log till och med, la belle mycket munter, modren var ej här, la dame ibland invisible, L'amie upmuntrade sin svartklädda amie. Men som sagdt, deras munterhet var olyckligtvis inte Fransysk.
    Vi dansade så att golfståndarne i dörren förundrade sig. — 2 g. med la fille, 1 g. med L'amie, 1 g. med la dame, 2 g. med la muette, vals med la jolie och la belle etcetera. — Jag tror vi räknade 14 danser.
    Under soupéen kommo herrarna i gräl — „Maths Lithén, hör på du!“ sade Kerrman. — „Jag hör ingenting, jag vill ingenting höra, jag vill hålla mig till steken jag,“ sade gubben tranquilt och ganska klokt. —
    Kl. 3 morgonen sade vi damerna godnatt.

    20. Lördag. Vackert, men sedan hällande regn. Just under en sådan störtande skur ankom kl. 7 om afton Moster Lithén från G. Carleby, en välkommen gäst till Kudnis. — Hennes lyckliga humeur gör att hon föga åldrats. Sedan den goda och glada Moster L. ökat vår lilla krets, föra vi ett rätt muntert och trefligt lif på vårt goda Kudnis. — Lilla Putte Rosen är allas vår glädje och arrangerar bal hvarenda qväll. — Trötthet efter gårdagens dans behöllo vi föga, men väl ett gladt minne, som länge skall göra godt. — Jag talar om mig och mina likar.

    21. Söndag. Odeciderad väderlek. — Afhörde Molins predikan. —
    Det hade länge varit hotadt, att Hammarins skulle icke gifva Bergers efter i Liberalité. Bjudning skulle ske, det visste vi, men huru? Bud mötte Blank och mig i tåggrind, när vi gingo i kyrkan. — „Se så, sade B., i e. m. måste man sofva en god lur för att kunna hålla ut i qväll.“ — Spill inte på er, go'herrar! — det var endast för damerna. —
Damerna gingo således. — Vi stannade, väntade — förgäfves! Klockan öfver 7 kom bud till J. Lybeck , der B. m. fl. voro församlade. Ingen gick. — Fruntimmerna roade sig sjelfva med dans och musik. — Saken väckte sensation. Man commenterade den både till godo och ondo. — Mest hade vi „spillintepåossar“ skäl att förargas. —
    Kl. 5 gick jag åt staden; prisadt vare mitt goda väderkorn, — hvem träffade jag? — Åh, ingen annan än T:a Lithén och Lotta Backman på ett ryck hemma, emedan de dansat skona sönder. — De voro så goda, och sade, att de velat ha oss med, men gillade likväl att vi ej gingo. — Men vi gingo till Brunnsholmen, jag, Henrik Backman, Albert Dyhr m. flere. Der tröstade vi oss med thé och keglor tills mörkret inföll, då vi genom repeterade promenader utanför Hammarins fönster pejlade insigten.
    Flickorna sade sig emellertid ha haft roligt.

    22. Måndag. Dagen var något regnig och derföre indragen inomhus. — På afton var en stund klart väder. Till staden på ett hastigt ryck — till Calamniuses, till Lithéns att recognoscera, hvarvid Frun befanns inspektera en magnifique stek och T:a skära till sillsalat. —
    På hemvägen frapperade mig ån, hvilken, redan höstligt, öfver sin svartnande bölja utbredde ett oförklarligt behag, ja, den mörka ytan var så talande, så lockande, att jag såg mig omkring efter båt för att, som fordom var mitt stora nöje, i den skymmande qvällen sakta låta båten drifva med den starka strömmen tills den nära forsens skummande dån tvang mig att ro upp igen. —

Nykarleby älf mellan staden och Kudnis.

    23. Tisdag. Vacker och varm dag, vacker och varm i dubbel betydelse. — Bivistade Contracts läsförhöret i kyrkan som åskådare. De tider äro förbi, då hjertat kröp ihop af förskräckelse hvarje gång prosten skakade på hufvudet.
— Nu — huru lugn sitter man icke i sin bänk, ogenerad, frimodig! — Det roar mig.
    Men vigtigare nöjen voro i fråga, nemligen:

The och Soupée hos Lithéns.

    Det var eftermiddag ½ 8 då vi inträdde i salongen. Localen var charmant, så elegant, så vacker, så treflig tillika! I de gentila förmaken, i den vackra salongen satt en stor och vacker societé. — Fruarne med sin helgdagsmin och sina stora shawlar, les belles med sina rosenkinder och subtila florsshawletter, — det var åter vackra rader och ännu talrikare än hos Berger. —
Kl. 8 dracks thé och kl. ½ 9 börjades dansen. —
    Här hade vi föresatt oss, vi som snart skulle lemna all denna vår goda stads herrlighet, att taga ut nöjet till sista droppen. — Det var således naturligt, att vi ej dansade för formalitetens skull.
Genast i Första Françoisen hände det fula casus, att begge flickorna Lithén suto. — Alla hade tagit för gifvit, att de skulle komma för sent med sina anbud. — Vi dansade således, och korteligen att säga, 15 roliga danser. — La fille icke glad — kunde icke — ville väl — hade något på sinnet, ett  n å g o t  som man icke fick veta. Sednare förgat hon ibland detta något, skrattade till och med — du icke som förr — o du store Dansikringius! När var jag någonsin muntrare än nu? — Aber, säger Tysken — nej, nej, nej, icke som förr. — „Skulle det vara  s å?  s å, nemligen. L'amie munter, La belle skrattade i potpourriet, La jolie, La muette icke der. — Janne Levelius klocka slog 3 qvart, Logrens känslofulla hjerta hade i qväll parade, exercerade „mellankalkoniskt“ mellan Sophie S. och M:lle Salmenius; nemligen, så uttryckte han sig sjelf. — H. Backman icke rätt till humeurs, Schale ropade på Françoiser, Doctorn höll sig till fruarne och talte om „huru man valsar oförsigtigt!“ — Soupée kom slutligen; Thildas sillsalat smakte förträffligt. — Efter maten dansade vi ytterligare. —
    Kl. var 3 när vi drucko sista koppen caffe och nickade godnatt!
    Tack, gode morbror Maths Lithén för denhär qvällens bastubad.

    24. Onsdag. Följande dag stod på Ephemererna ungefär något så lydande: „År 1856. — Roliga tider, fordom, broder, du mins dem nog. Till exempel för 20 år sedan om du påminner dig en qväll hos Maths L. — det var ingen ledsam afton. — De goda menniskorna!, det glada folket då för tiden! Ah! det var ett herrligt folk. — Ja, ett herrligt folk, broder, hjertat blir mig varmt när jag tänker derpå.“
    Och så ungefär skall man säga efter 20 år. Från samma qväll daterar sig en god tid af 2:ne korta veckor. — Men de voro dock Majdagar i sjelfva September Lithéns, k l.  5  e. m., Fruns kammare.  Jenny L. var allaredan rest; herrskapet hade med en god lur recreerat sig efter gårdagen. — Om P:ns handskar och andra reminiscenser från samma gårdag. Blef också fråga om en nyckel, en stor machine, och likväl för ögonblicket värd guld. — Det var något likt det sista „hvad som heldst“, något bestämdare likväl, ett oskattbart pris. — Hvarföre skulle det: vara en sådan olycklig skillnad mellan färgeri och färgerikammare. På sida, oaktadt alliance med Collander. Men priset — tålamod! Courage, mon fils, det är så. —
Collander skulle också vinna ett pris, skulle balancera på en stolkarm, och kratsch! var den i bitar. — Fy Collander, hur ni bär er åt! —

    25. Thorsdag. 8 Iliaden i Regnigt väder. — Hemma.
     Josephine Calamnius på Kudnis; de sista smultronen och de första krusbären. „Det är så, han vet icke hvad han skall tro. — Jag vet — jag gissar också att — hvad gissar du? — Att det är från gubben; — Alldeles, derifrån blåser vinden.“
    Om qvällen roade vi oss med handsk-krig. —
    Blanken haesiterar om resan, torde dock slutligen göra mig sällskap.

    26. Fredag. Det var en halfklar och odeciderad dag, klar och rolig i åminnelse. Kl. 5 anlände till oss Lithéns fruntimmer samt Collander. När man nu sammanräknar vårt icke så fåtaliga sällskap förut, så får man en nätt ring, en treflig, en särdeles munter och roliger krets. —
    I salen satte sig friherrinnan vid pianot, Françoiserna trillade så gladeliga från hennes händer — vi dansade Albert var kommen — ja vi dansade, och Putte Rosen trillade med midt i ringen. — Vidare valsade vi också, — det var icke så ledsamt — små sällskaper tycker jag om, valda, menar jag, — icke så illa valda i qväll. —
    Vidare satte vi oss i en liten krets i salen, en treflig ring, jag försäkrar. Vi drogo handsk, jag tilldömde mig en kyss, för hvilken Blank skulle säga: tackaremjukast! — Ficks inte. Äfven andra projecter af samma syfte kullkastades. Hela sällskapet spisade hos oss. — Liebe Gott, säger Tysken, det var dock en munter qväll. — Herrskapet gingo, vi följde, klockan var 10 och det var mörkt. En promenad, ej olik den om d. 23 Sept. 1832. —
    Det var fråga om en fråga: „hvarför jag blifvit så underlig, icke mer densamme som förr. Liflig discussion, hvari mitt thema var: Skenet bedrager, ma fille. Ja, jag försäkrar:

det är en eld som glöder,
det är en låga varm
som värmer och ej öder,
en lykta i min barm, ett litet ljus som ofta
mig ledt
och klara solskensstunder
mig gedt. —

    Lilla, klara ljus, ditt sken skall aldrig bedra. —

    27. Lördag. 10 Iliaden. — Skönt Lugnt Väder, klar luft. — Väntat Logren som kom kl. 7., angående brandstodsaffairer. Efter vanligheten converserade vi om likt och olikt. —
    Efter hans bortgång kl. ½ 8 excursion till Fåfängan, der les filles hade väntat. Icke klart i dag, jag väntar beskedligt tills det lilla molnet gått öfver. — Och på den himmeln äro de sällan långvariga. Samma afton klarnade det nästan aldeles. —
    Blank och undetskrefven suto i månskenet hos Lithéns. — Der suto de i herrns kammare i liflig dispute; det är roligt att se, huru B. icke vet hvarvid han skall ta fast, blott emedan han ser åt orätt håll. — Vi åter, Moster inbegripen, suto i andra kammaren.
    Samma Lördagsqväll spisade vi gröt hos Lithéns. —

    28. Söndag. Afhörde Fonselius. Samma dag på e. m. hamnade jag efter hvarjehanda kryssningar, hos Turdins; Hindrik var på Brunnsholmen, men tillfälligtvis träffade jag der fruntimmerna från L:s, troligen, som sagdt af rena slumpen. — Mamma och Moster på visiter; — dervid gjorde jag, som ofta annars, den anmärkning, huru ringa halt dessa visiter ha, i jemförelse med den förtroligare societé man äger dessutom. Det var bland annat tal om att sofva högt. A, jag kan icke säga, sade jag, och måste tiga för ett: Tyst! —

    29. Måndag. Regnigt väder som klarnade mot qvällen. Jag satt på Kudnis och gjorde Rosenperlor; lilla Putte hjelpte mig i arbetet och härmade så näpet: „nånånånå, min gosse!“ —
    På aftonqvisten hade vi (Blanken) besök af v. Borgm. Roundell, Doct. Frosterus, Isak Svahn och Abr. Neuman, hvilka uppe i vår kammare drogo ett litet boston och voro skäligen muntra. — Bland andra var fråga om Frosteri „Sötnos“, ett af moster L:ns d. ä:s uttryck. — Klockan ½ 9 aflägsnade sig herrarne. —
    I det utmärkt sköna månskenet promenerade vi samteliga ut i trädgården. Nere vid hummelsalen i vinbärsbuskarne hörde vi något tassla. „Det är tjufpojkar.“ — „Aha! ropade jag, edra sakram. syltfötter! nu har jag er fast,“ — sprang så i buskarne — intet syntes, en hund skällde, på — det öfriga sällskapets vinkar vände jag om; i lagom tid för vissa, ty lilla Puttes Dadda berättade sedan: „jag var i en nöd, kan man tro, när herr T. tog alldeles öfver mitt hufvud i buskarne, och trampade garfvar Forsell på foten.“ — På Lusthusberget, der vi sedan gungade, hörde vi det smällas i grinden och hoppas öfver planket. — Vi hade möda att tygla vår skrattsjuka. —
    Och i sanning! stället var verkeligen väl valdt för ett rendezvous, synnerligen om detta varit af mera sentimental beskaffenhet. Det var en i hög grad imposant och Romanitisk anblick att sitta der i den tysta silfverklara qvällens lugn, när forsen sakta susade på afstånd och den klara månen blickade ned genom popplarnes skälfvande skuggor!
    Josephine Calamnius stannade hos oss samma qväll, och vi dansade med lilla Putte.

    30. Tisdag. Det var skönt väder, rätt passande för en promenad åt staden. — „Hvart bär det“, säger Hindrik ofta från bodtrappan? „Till Brunsholmen, förmodar jag.“ Det är nu ett af deras spektakel, som är temmeligen påhittadt. — „Åja, bevars, svarar jag, om du menar gula huset, så går jag visserligen dit. Hvad angår det dig?“ —
    Samma f. m. bakade T:a, Blanken och jag buro stora märken efter en visite i bagarstugan. — Jag ville gå, så hvit jag var, öfver torget, men fick ej. På eftermiddagsqvisten drucko fruntimmerna caffe hos Wennerholms. Blanken spelte Boston någonstädes, och jag? — rensade ärtskidor hos Lithéns. Lisette och Rosalie stickade täcke, kommo sedan ut. — Det var en rolig qväl1 som räckte till kl. 11, då jag vandrade hem i kolblinda mörkret. — Mörkret? Lappri!
    Hos Josephine Calamnius och Syster S. gjorde jag en sen visite.

    31. Onsdag. Det var en halfklar dag, den sista af Augustas perlor. I sällskap med Ilias hade jag tillbragt min dag; min qväll ville jag tillbringa med lefvande folk. Gjorde för den skull en utflygt; kom till Fåfängan, fann sällskap der, åt bär, talte om hvarjehanda. Alberts förskräckelse, då han öpnade trädgårdsporten, var upriktig och okonstlad. — Men snart var fons omnis malorum åter ur sigte, sedan han till fru Bergendahl convojerat en dam.
    Det är synd att jag ej mins om vidare något föreföll, men summan är den:

Augusta pulchra, mensis amica mihi!
Lætitiarum alma omnium mater!
Pura voluptas! casta gaudia mea!
Quid est quod, jam defuncta te, subducta jam,
nec unquam reditura te mihi cara,
ad te tamen, ad fugitiva gaudia
mortalium quæ sunt, respiciam lætus?
O omnia mihi donans, quid sit carum,
quid dulce breviter fruenti homini!
quid est quod recordanti te mihi
jam cito fugientem, dubiam in postero,
non sit lacryma desiderii tui,
non gemitus dulcis mihi memoriæ,
non timor horum mihi quæ futura sunt?
O flos ætatis! juvenile cor mihi!
Spes o futuri aurea! tu es, tu es
quæ mi beata reddas quæ fuerunt jam,
quæ sunt, quæ sunt futura grata omnia.
Tu vale! fons mihi dulcis lætitiæ,
Spes juventutis opulenta, valeas!
Quæ vero harum quæ nunc sunt donatrix ea
lætitiarum, semper valeas et tu,
          Augusta!

———