Fogdarnas
eller de s.k. hauptmännens öden och äventyr
Den
rike och mäktige greven av Carleborg,
vars grevskap bl.a. omfattade Nykarleby stad och landsförsamling samt Vörå,
Lappo och Ilmola socknar, hade i staden sin egen fogde eller s.k. hauptman, vilken
under hela förläningstiden för det mesta låg i uppenbar fäjd
med både magistraten och borgerskapet, särskilt på grund av uppbörden,
vilken nu övergått från kronan till länsgreven. Samma förhållande
hade redan delvis tidigare rått med greve Jacob
de la Gardies fogde Henrik Tavast allt sedan 1608, då denna ryktbara
fältherre en tid innehaft en del av „Niekarleby“ såsom sitt
län. Huvudorsaken till tvisten var, såsom vid redogörelsen för
stadens handel och sjöfart på denna tid redan framhållits, fogdarnas
eller hauptmännens „landsköp“.
Nykarleby blev numera
ett slags centrum i ett icke så alldeles litet förvaltningsområde.
Hit måste hela grevskapets bönder allt från Vörå,
Lappo och Ilmola stora socknar hemta sina „skattepersedlar“, tjära,
smör, spannmål, kött, skinn m.m., emedan utskylderna på
denna tid högst sällan erlades kontant. Allmogen klagade bittert över
den långa vägen till Nykarleby, från Vörå 5, från
Ilmola 7 mil och anhöll upprepade gånger att få leverera bl.a.
sin tjära till närmaste hamn, d.v.s. Korsholm eller Vasa, men greven
avslog varje gång deras begäran. Särskilt Vörå bönderna
„besvärade“ sig över den nya feodala förvaltningen. De
tvungos för högt pris, klagade de, hyra av Nykarleby borgarne desses
bodar och magasiner för förvarandet av sina varor och „persedlar“;
inga krono- och sockenmagasiner funnos
nämligen ännu på den tiden. Likaså föll det sig för
allmogen besvärligt och dyrt att resa till tingen i Nykarleby. När 1658
års ting hölls i staden, klagar hauptman Werne i brev till greve Tott,
infann sig ingen människa från Vörå varken tolvmän,
nämndemän eller andra; ingen enda utan en gammal änka. „Huru
man skall kunna procedera [processa] med dylika obstinata mänskor,
vet jag intet!“ Varken allmogen eller borgerskapet visste till en början
icke ens till „vilkendera greven“, (De la Gardie eller Tott) de skulle
erlägga sina prestanda, bland vilka särskilt betungande blevo de dagsverken
och hjälpkörslor, som de snart måste utgöra för uppförandet
av „residenset“ eller bostaden för Carleborgsgrevens ämbetsmän,
tjänstefolk och även för honom själv, ifall han händelsevis
skulle besöka „sin huvudstad“, vilket dock veterligen aldrig inträffade.
Greve
Totts förste t.f. hauptman Lorentz Freese, hade i hög grad ådragit
sig grevskapets befolknings, särskilt Nykarlebybornas, ovilja såsom
varande både sniken, oärlig och fallen för dryckenskap. Han fick
en „ond bråddöd“ på en uppbördsresa, då
han i Ytter-Jeppo by hade besökt en därboende kapten Arvid Jönsson
och med honom tömt två remmare brännvin och några kannor
öl, „dock uti hastighet. Han haver då varit helt lustig och glad,
omsider väl och vackert valedicerat [tagit farväl] och sedan tämligen
beskänkt ledsagats till slädan av brofogden Läpponen. När
de hade kört ett litet stycke fram efter älven, ropade Freeses pojke,
som följde med fadern: „Henrik, hållt, här står inte
väl till!“ — Läpponen lopp då till och tog i Freesen,
men hörde av honom intet ord, ej heller rörde han någon lem“.
— Freeses änka beklagade sig sedermera i brev till greve Tott, att Freeses
efterträdare Werne „jämte rådet“ (= magistraten) „strax
förseglat alla bodenycklar, skåp, kistor och skinn, till och med den
saligen avlidnes eget vistskåp, koffert och våtsäck“. Det
befanns nu, att den saligen avlidne lämnade efter sig en balans på
över 5000 daler silvermynt, en stor summa på den tiden. Han hade ock,
enligt vad hans egen fru vittnade, skrutit, „att ingen människa kunde
förstå min bok och räkningar“.
En annan rikssvensk
Werne blev nu utnämnd av greven till ordinarie hauptman, men fick det minsann
ej alltför roligt i Nykarleby. Honom ålåg bl.a. att „hålla
grevskapets justitie vid makt“. Han måste därför bevista
såväl rättegångsförhandlingarna vid rådstugan
som häradstingen på landet, och därvid bevaka såväl
kronans intresse, som skydda de grevliga privilegierna. Han skulle även „exequera
från hovrätten ankommande domar“ och hade rätt, att utan
vidare inmana personer i häkte. Den dömande myndigheten däremot
handhades av lagmannen eller i hans ställe av underlagmannen och häradshövdingen
(„lagläsaren“), vilka senare tjänstemän tillsattes av
greven. Målen gingo från underrätterna till Åbo hovrätt.
Sedan fjärde parts räfsten beslutits vid riksdagen [1655] blev
förhållandet mellan Werne å ena sidan, regeringen, Nykarlebyborna
och allmogen å den andra allt sämre, enär denna reduktion av adelns gods och inkomster även drabbade innehavaren av grefskapet Carleborg.
Landshövdingen Johan Graan i Vasa anmodade nämligen hauptman Werne att
skyndsammast inleverera fjärdedelen av grevskapets inkomster till kronan.
Detta uppfattade, klagar Werne i brev till sin greve, Nykarlebyborna, „såsom
vore nu Ers Nådes hela makt och myndighet här alldeles upphäven,
och haver jag förmärkt en formelig vedervilja av borgmästare och
råd här i staden“. — Till och med bönderna begynte alltmera
„sturskas mot hans grevliga nådes tjänstemän“.
Allehanda utgifter begynte man nu också söka
överflytta från kronans, stadens och socknens konto på grevens.
En käring från Ytter-Jeppo hade dömts för barnamord „att
med yxa avrättas och brännas“ jultiden 1657. Men nu fanns inte
i hela Österbotten den behövliga exekutorn — bödeln eller
skarprättaren. Denne måste mot dryg kostnad, 136 daler kopparmynt rekvireras
från Åbo till galgbacken i Nykarleby, där „affären“ afgjordes. Socknen bestod fången
kost och vakt, men greven fick betala — bödeln.
Följande år
1658 stulo natten mot den 15 november två tjuvar „ur borgmästarens
bod en ansenlig post penningar och andra saker“ och dömdes därför
till galgen. Greven måste även denna gång „förskottera“
bödelns räkning, och Werne klagar bittert, att „Hans Exellens kan
nog få i många år vänta att få någon eller
ringa ersättning därför av stadens sakören“ [böter]. [Dödsstraff i Uppslagsverket Finland.]
Men
allra värsta bemötandet rönte grevens stackars hauptman av andans
män, prästerskapet och skollärarne vid trivialskolan. Redan Freese
klagar „över den stora oriktighet, som här i landet är hos
prästerna inritad, emedan de härintill alla hava regerat såsom
detta landets enda överhet“. Werne råkade också genast vid
sitt tillträde i bittraste tvist med „gamble [I nykarlebydialekten heter
det fortfarande "gambel" — något att slå vakt om och
bevara till kommande generationer. Till yttermera visso heter det "et gambele
hus, en gambelan hest och en gambelen stogo".] kyrkoherden i Nykarleby, Jacob
Jacobi Carlman“ om prästutskylderna, „den s.k. tertialspannmålen“,
vilken han efter „sin gamla galna vana uttog ur de byar, vilka honom bäst
syntes och icke efter grevens s.k. herrebod“. —
Ännu
värre blevo, såsom förut omtalats, rivningarna mellan hauptmannen
och „gamble kyrkoherdens“ änka, som tyckes ha varit „riktigt
ett hår av hin onde“, angående kyrkoherdeplatsens besättande
med hennes son Knut. —
Men en ännu
större olycka drabbade Werne från borgerskapets sida. En morgon kort
före jul, hade han besök av pastorn i församlingen och en annan
prästman. Då, klagar Werne, „inkom i mitt fattiga hus rådman
Peder Tysk, allaredan efter sin dagliga vana och art drucken och otidig“.
Ett par dagar förut hade de båda herrarna råkats hos borgmästaren,
varest rådmannen tillfogat Werne „stor och olidlig vanära“.
Hauptmannen förmanade nu rådmannen „några gånger att
vika, förskonades mig i mitt eget hus“, men denne fortsatte att ovettas.
„Då omsider kunde jag icke längre lida, utan fattade till eldgaffeln,
den dock en liten tingest var av järn. Jag gav honom nu några slängar,
två över var arm och en neder om låret. Såsom själva
instrumentet, därmed jag slog honom, icke var större, än att jag
detsamma med ena handen movera kunde, och ej heller slog antingen i huvud eller
bröst, trodde jag fast omöjligen därefter någon skada komma.
Men ehuruväl jag vid Gud och mitt goda samvete visserligen vet de slag icke
vara dödshugg, är rådman Peder Tysk likväl juldagen om aftonen
avsomnad. Det är fuller intet tvivel, att andra sjukdomar hava sig hos honom
tillslagit såsom hjärtstygn och en svår hosta. Huru detta nu
än må vara, har jag, fattig syndare, råkat i ett bedrövligt
och fast förolämpat tillstånd tillika med min fattiga hustru och
små barn. Jag faller fördenskull min nådiga överhet och
nådige Greve, Eders höga nåde om, uti all min största ödmjukhet
bedjandes, att mig kunde all möjlig nåd bevisas och meddelas. Gud vet
bäst min oskyldighet och kan ock låta honom engång komma fram
i ljuset. Gud nåde mig, syndare! Denna vånda är mig påkommen
lika som snaran över en fågel och nätet över fisken“.
Kyrkoherden
i Nykarleby förmedlade nu förlikningen mellan hauptmannen och rådmannen
på dennes dödsbädd, mot att hauptmannen skulle betala åt
rådmanskan tio riksdaler „och ett gott kjorteltyg“. Men fru rådmanskan
var inte nöjd härmed, utan „ställde saken till Gud och höga
överheten“. Hauptmannen gick, genast efter det rådmannen avlidit,
frivilligt i stadens häkte „på rådstugan“, men frigavs
samma afton „mot borgen av sju goda män“. Han reste nu själv
över till Stockholm till greve Tott, under vilken tid fru rådmanskan
i förening med hauptmannens bittraste ovän och rådmanskans „bäste
vän“, änkeprostinnan Carlman i Nykarleby ställde till „prostevisitation“
om hennes sons besegrare vid kyrkoherdevalet Ringius, för att Ringius tillåtit
hauptmannen „Guds församling till förargelse och mig fattiga änka
till bedrövelse“, att vid gudstjänsterna i Nykarleby kyrka fortfarande
få sitta som en annan rättfärdig kristen i sin egen kyrkobänk,
ehuru han bort taga avträde bak i kyrkan“.
Hauptmannen menade
visserligen i ett nytt brev till greven, att „mitt sittande avträde
ingalunda förhindrar min salighet, men på det att icke den enfaldiga
gemena hopen måtte inbilla sig, att jag är skyldig, har jag även,
betänkande Eders grevliga Nådes respekt, nödgats alldeles absentera
[frånvara] ur kyrkan och bliva vid postillan“.
Hauptmannen anmälde
klagomål över den av magistraten hållna undersökningen „vid
allmän socknestuga den 18 april 1655“. Han tillfrågade här
Nykarleby allmogen, „om de förargats över hans kyrkogång
och fortfarande sittande i sin egen bänk, vartill alla svarade nekande och
ej sade sig missunna honom denna plats“. Samma klagomål anförde
Werne även inför magistraten i rådstugan, „och svarade borgmästare
och råd, att de fastmera alla dragit en stor medömkan över hans
oförmodeliga olycka och ingen förargelse tagit“.
Men rådmanskan,
uppäggad av änkeprostinnan, „hennes bästa medhållerska,
som skall hava sagt sig icke skola avlåta att stämpla allt ont mot
mig, sålänge liv och anda äro uti henne“, berättar Werne,
reste till Åbo, för att klaga både hos konsistorium och hovrätten.
Hovrätten förordnade då magister Abraham Collanius, att med 4
Vasa- och 4 Gamlakarlebybor anställa ransakan den 20 september 1659, som
skulle bekostas av hauptmannen och rådmanskan; hälflen vardera. Werne
blev nu fälld till uppenbar kyrkoplikt och att göra avbön inför
församlingen samt böta 100 daler silvermynt till kronan. Men fru rådmanskan
tilldömdes „intet mer än de överenskomna tio dalerna och kjoltyget“.
Greve Tott betalade genast halva bötesbeloppet för sin stackars hauptman,
vilken processen kostat „redan 7 à 800 daler silvermynt, Gud bättre
mig, fattige man! Herre Zebaoth, bliv engång dina folke nådig!“
— Han hoppades nu innerligen att slippa bo i själva staden, och att
få „residenset engång färdigt, då Nykarlebyborna utarma
mig med tull, accis, bakugnspenningar etcetera“. Han hade det „ej heller
alltför fett“. Lönen utgjordes endast 500 daler kopparmynt eller
200 daler silvermynt samt „kost:
-6 tunnor [1 tunna= 125,6 l] råg
= 13.16 daler s. m.
-12 tunnor korn = 27 daler
-2 lsp. [lispund= 8,5 kg]
humla = 3 daler
-3 lisp. smör = 4.28 d. s. m.
-3 tunnor fisk = 2.08;
-1/4 tunna salt = 1 daler
-2 oxar = 17 daler
-6 får = 4.16
d. s. m.
-48 höns = 4.16
eller in summa 277.20 daler s. m. „Dito
respenningar till 2 resor länet kring om året med profossens ["föreståndare,
förman; sedermera: regements-skarprättare och bestraffare af brott mot
krigslagarne; hos oss: regements-timerman" enligt Främmanorde ord och
namn (1878)] ordinarie resor, förutom extra ordinarie som förefalla
kan — 20 dlr s. m. Jag såväl som de andre statens betjente besvära
oss högeligen över de oräkneliga resor, som vi måste göra
alla tider. Och mig för min person är ej mera årligen bestådt
än 10 dlr s. m. Jag vill bevisa, det jag redan nyårsdag över 200
nymil, stundom själv tredje och stundom själv annan, haver resa måst“.
— Men ingen förhöjning beviljades honom utöver 1660 års
stat.
Werne hade fortfarande många förargelser
med rådet och borgerskapet, särskilt av tjärhandeln och skandalösa
processer med sin egen uppbördsman, innan han dog och „slapp i ro
för Nykarlebyborna“. Han synes ha varit i det hela en rätt
human och av allmogen ganska värderad och även omtyckt man och sin herre
greven „synnerligen trogen och tjänstvillig“. Han efterträddes
av en ävenledes rikssvensk, Johan Pedersson Forsman från Nordmaling,
stamfader till familjerna Yrjö-Koskinen och Koskimies. Han skaffade sig till
en början lugn och ro genom att gifta sig med änkeprostinnan Carlmans
svärdotter, änka efter avlidne kapellanen Knut Carlman. Med magistraten
och borgerskapet råkade han dock ganska snart liksom Werne i delo, enär
han ivrigt mot dem förfäktade sin länsherres rättigheter.
Till honom inlämnade han en klagoskrift, hurusom Nykarleby stad „år
1654 anhållit om jurisdiktion åt sine egne bönder och gjort så
stor åverkan på Vexala ägor (antagligen å Torsön och
Frösön), att ingen vågar sig där mer nedsätta“.
År 1660 hade staden beviljats rätt att uppbära lagmans och domarpengarna,
varigenom grevens donationsbönder, ehuru lagligen hörande under landsrätt,
„drogos till rådstugan“. Staden uppbar även sakören
„som ingen annan stad i hela riket härintills vågat göra“. Greven hade vidare „i sin stora godhet“ skänkt 500 daler och virke
till en blivande hospitals- och fattighusbyggnad (enligt ortstraditionen den ännu
vid norra tullen kvarstående ålderdomliga Jakobssonska gården
[Nykarleby museum. Woldemar Backman var av annan
åsikt.]), men Nykarleby stad vägrade plats härför på
sitt område, varigenom särskilt „de hittills på grevens
bekostnad underhållna 12 fattighjonen ledo stor brist“. — Ävenledes
hade staden tillskansat sig kvarnställena i älven (nuvarande stadskvarnen
och Nesslers kvarn) [Korsåkers kvarn].
Vad nu det första klagomålet
beträffar, så torde Forsman ha haft rätt i sina påståenden,
men stadens kvarn, som greven gjorde anspråk på, tillerkändes
uttryckligen genom en kunglig resolution av den 11 september 1664 Nykarleby stad.
Tvisten om hospitalsområdet blev ganska omständlig. Riksråden
greve Erik Sparre och friherre Lorentz Creutz „förmanade allvarligen
Nykarleby stad, att ej sätta hinder i vägen för ett så gudeligt
verk“, varpå regeringen uppdrog åt överste Carol von Ahrendorff
att utse plats för det blivande hospitalet. Med anledning härav avläto
stadsborna genom sitt ombud, stadsskrivaren Nils Herling, till greve Tott en skrivelse
å stadens vägnar, att den av hans hauptman Forsman äskade platsen
ingalunda, såsom varande medelpunkt för stadens fiskhandel och belägen
mitt i staden, kunde av staden upplåtas, för att ej totalt förstöra
stadens fiskhandel, men att Nykarleby stad förklarade sig villig att upplåta
en annan lämplig plats. Regeringen uppdrog nu åt dåvarande landshövdingen
över Österbotten Johan Graan, att utse en dylik.
Forsman bodde
liksom Werne under dennes sista levnadsår i det s.k. residenset eller den
gård. som den sistnämnde efter oändligt bråk äntligen
fått uppförd, men tidtals även å Domarbacka i Vexala.
Beträffande
Wernes mellanhavande med magistraten, borgerskapet och allmogen berodde detta
på „tjäruhandeln“ och hans uppbärande av skatten in
natura, främst i tjära, varom även här tidigare avhandlats
i redogörelsen för stadens handel och sjöfart på denna tid.
Såsom upplysande för tids förhållandena må tvisten
här något vidlyftigare relateras.
År 1657 hade Werne låtit
„sin vaktmästare och gewaldiger [lägre tjänsteman vid polisen]
“ vid torget mottaga och anamma den tjära, som bönderna i stället
för kontanter skulle leverera, och låtit insätta „4 tredskande
bönder i kistan“, varifrån de ej lössläppts, innan de
ställt borgen för sig, att även de skulle betala i tjära sin
resterande skatt. Borgmästaren skrev då till grevens kamrerare, att
„den nye hauptmannen är benägen att giva orsak till krakel och
att det väl aldrig vore Konglig Majestäts vilja, att en hel stad skall
ruineras för en enda mans vilja och behag“. Wernes egen uppbördsman
och även vederdeloman [motpart] Carl Nilsson skrev likaledes: „Jag önskade
av hjertat att hauptman Werne regerades av Guds ande. På vägen till
Stockholm var han som en weislig [vis?] man, men sedan han kom hem, var han en
annan människa, av vad orsak må Gud allena veta! Werne å sin
sida skrev: „Jag blyges snarligen väl före, att föra klagomål
på banan om den oenighet som här på näjden vankar, men ser
mig oundvikligen det ännu göra måste. Mina tillförene hemlige
missgynnare äro nu till en del blevne uppenbare, besynnerligen tvänne,
borgmästaren och kyrkoherden, herr Nils, så att här i staden förövas
sådana stämplingar, hat, nit och uppstudsighet tillväxer som Gud
sig däröver förbarme! Uppbördsman Carl Nilsson grasserar i
uppstudsighet över flödeligen och står emot allt vad jag bjuder
och vill ha fram å Eders grevliga Nådes vägnar och befallning.“
De av Werne häktade fyra bönderna inlämnade i sin tur en klagoskrift
till Åbo hovrätt och fingo häröver „beredvilligt intyg
av borgmästaren“.
Följande år d.v.s. 1658 kom det till
ännu värre konflikter. Werne hade befallt Lappo bönderna, att infinna
sig i Nykarleby, för att betala föregående års räster
och det löpande årets utlagor med tjära. Bönderna anlände,
men borgerskapet erbjöd sig nu att låna dem pengar i stället till
skattens gäldande. Hauptmannen vägrade mottaga dessa, varpå borgmästaren
lät sina 2 drängar gå i var sin tjärbåt och likaså
borgarne, varefter båtarne roddes till „borgmästarens beckpanna
(= beckbruket) och till borgarnas bodar. Tre av böndernes huvudmän
gåvo härtill signalen att ro, varpå Werne lät „sätta
dem i kistan“. Följande dag sände borgmästaren 2 deputerade
för att för hela Lappo socken betala den tjära, vartill allmogen
förbundit sig för den årliga räntan, restantien [kvarstående
fordringar] och gärden. Detta avslogs av Werne, ifall ej även „den
extra ordinarie räntan“ betalades. Därtill nekade borgerskapet
i sin tur, menande „att om han ej gick in på anbudet, så skulle
han ej få en enda tjärtunna, vilket de ock klarligen beviste, i det
borgmästaren själv tillika med borgarena stod neder i stranden och så
snart tjärbåtarna kommo, lät de dem strax borttaga. Och ehuruväl
vaktmästaren bjöd till att taga en båt isänder, slog det
honom fel. Ty när han ensam rodde fram, rodde bonden själv annan tillbaka.
Nu är jag, klagar Werne till sist, sannerligen så perplex, att jag
intet vet, vad jag göra skall. Intet törs jag låta uppbära
pengar för räntan, och till att vänta svar från Stockholm,
förlöper tiden, stadens skutor löpa härifrån och så
kan ingen ränta i år överkommas. Jag står aldrig länge
ut med detta väsendet, ty allt vad mig blir befallt att göra och vad
jag beflitar mig att efterkomma, blir här av dem (Nykarleborna) våldsamligen
avslaget och ingen är som mig i arbetet försvarar. Om de alla (=
Nykarleborna) gjorde aldrig så mycket illa, så få de näppeligen
otack därför“. —
Med allmogen fick Werne dessutom särskilt
bråk med avseende å uppförandet av det
s.k. residenset, vars namn ännu kvarstår i „residenstomten“
eller platsen för seminariet.
|