Nykarleby stad 1620—1920 av V. K. E. Wichmann

forts. 6. Stadens förvaltning.


Fogdarnas eller de s.k. hauptmännens öden och äventyr
Den rike och mäktige greven av Carleborg, vars grevskap bl.a. omfattade Nykarleby stad och landsförsamling samt Vörå, Lappo och Ilmola socknar, hade i staden sin egen fogde eller s.k. hauptman, vilken under hela förläningstiden för det mesta låg i uppenbar fäjd med både magistraten och borgerskapet, särskilt på grund av uppbörden, vilken nu övergått från kronan till länsgreven. Samma förhållande hade redan delvis tidigare rått med greve Jacob de la Gardies fogde Henrik Tavast allt sedan 1608, då denna ryktbara fältherre en tid innehaft en del av „Niekarleby“ såsom sitt län. Huvudorsaken till tvisten var, såsom vid redogörelsen för stadens handel och sjöfart på denna tid redan framhållits, fogdarnas eller hauptmännens „landsköp“.

Nykarleby blev numera ett slags centrum i ett icke så alldeles litet förvaltningsområde. Hit måste hela grevskapets bönder allt från Vörå, Lappo och Ilmola stora socknar hemta sina „skattepersedlar“, tjära, smör, spannmål, kött, skinn m.m., emedan utskylderna på denna tid högst sällan erlades kontant. Allmogen klagade bittert över den långa vägen till Nykarleby, från Vörå 5, från Ilmola 7 mil och anhöll upprepade gånger att få leverera bl.a. sin tjära till närmaste hamn, d.v.s. Korsholm eller Vasa, men greven avslog varje gång deras begäran. Särskilt Vörå bönderna „besvärade“ sig över den nya feodala förvaltningen. De tvungos för högt pris, klagade de, hyra av Nykarleby borgarne desses bodar och magasiner för förvarandet av sina varor och „persedlar“; inga krono- och sockenmagasiner funnos nämligen ännu på den tiden. Likaså föll det sig för allmogen besvärligt och dyrt att resa till tingen i Nykarleby. När 1658 års ting hölls i staden, klagar hauptman Werne i brev till greve Tott, infann sig ingen människa från Vörå varken tolvmän, nämndemän eller andra; ingen enda utan en gammal änka. „Huru man skall kunna procedera [processa] med dylika obstinata mänskor, vet jag intet!“ Varken allmogen eller borgerskapet visste till en början icke ens till „vilkendera greven“, (De la Gardie eller Tott) de skulle erlägga sina prestanda, bland vilka särskilt betungande blevo de dagsverken och hjälpkörslor, som de snart måste utgöra för uppförandet av „residenset“ eller bostaden för Carleborgsgrevens ämbetsmän, tjänstefolk och även för honom själv, ifall han händelsevis skulle besöka „sin huvudstad“, vilket dock veterligen aldrig inträffade.

Greve Totts förste t.f. hauptman Lorentz Freese, hade i hög grad ådragit sig grevskapets befolknings, särskilt Nykarlebybornas, ovilja såsom varande både sniken, oärlig och fallen för dryckenskap. Han fick en „ond bråddöd“ på en uppbördsresa, då han i Ytter-Jeppo by hade besökt en därboende kapten Arvid Jönsson och med honom tömt två remmare brännvin och några kannor öl, „dock uti hastighet. Han haver då varit helt lustig och glad, omsider väl och vackert valedicerat [tagit farväl] och sedan tämligen beskänkt ledsagats till slädan av brofogden Läpponen. När de hade kört ett litet stycke fram efter älven, ropade Freeses pojke, som följde med fadern: „Henrik, hållt, här står inte väl till!“ — Läpponen lopp då till och tog i Freesen, men hörde av honom intet ord, ej heller rörde han någon lem“. — Freeses änka beklagade sig sedermera i brev till greve Tott, att Freeses efterträdare Werne „jämte rådet“ (= magistraten) „strax förseglat alla bodenycklar, skåp, kistor och skinn, till och med den saligen avlidnes eget vistskåp, koffert och våtsäck“. Det befanns nu, att den saligen avlidne lämnade efter sig en balans på över 5000 daler silvermynt, en stor summa på den tiden. Han hade ock, enligt vad hans egen fru vittnade, skrutit, „att ingen människa kunde förstå min bok och räkningar“.

En annan rikssvensk Werne blev nu utnämnd av greven till ordinarie hauptman, men fick det minsann ej alltför roligt i Nykarleby. Honom ålåg bl.a. att „hålla grevskapets justitie vid makt“. Han måste därför bevista såväl rättegångsförhandlingarna vid rådstugan som häradstingen på landet, och därvid bevaka såväl kronans intresse, som skydda de grevliga privilegierna. Han skulle även „exequera från hovrätten ankommande domar“ och hade rätt, att utan vidare inmana personer i häkte. Den dömande myndigheten däremot handhades av lagmannen eller i hans ställe av underlagmannen och häradshövdingen („lagläsaren“), vilka senare tjänstemän tillsattes av greven. Målen gingo från underrätterna till Åbo hovrätt.

Sedan fjärde parts räfsten beslutits vid riksdagen [1655] blev förhållandet mellan Werne å ena sidan, regeringen, Nykarlebyborna och allmogen å den andra allt sämre, enär denna reduktion av adelns gods och inkomster även drabbade innehavaren av grefskapet Carleborg. Landshövdingen Johan Graan i Vasa anmodade nämligen hauptman Werne att skyndsammast inleverera fjärdedelen av grevskapets inkomster till kronan. Detta uppfattade, klagar Werne i brev till sin greve, Nykarlebyborna, „såsom vore nu Ers Nådes hela makt och myndighet här alldeles upphäven, och haver jag förmärkt en formelig vedervilja av borgmästare och råd här i staden“. — Till och med bönderna begynte alltmera „sturskas mot hans grevliga nådes tjänstemän“.

Allehanda utgifter begynte man nu också söka överflytta från kronans, stadens och socknens konto på grevens. En käring från Ytter-Jeppo hade dömts för barnamord „att med yxa avrättas och brännas“ jultiden 1657. Men nu fanns inte i hela Österbotten den behövliga exekutorn — bödeln eller skarprättaren. Denne måste mot dryg kostnad, 136 daler kopparmynt rekvireras från Åbo till galgbacken i Nykarleby, där „affären“ afgjordes. Socknen bestod fången kost och vakt, men greven fick betala — bödeln.

Följande år 1658 stulo natten mot den 15 november två tjuvar „ur borgmästarens bod en ansenlig post penningar och andra saker“ och dömdes därför till galgen. Greven måste även denna gång „förskottera“ bödelns räkning, och Werne klagar bittert, att „Hans Exellens kan nog få i många år vänta att få någon eller ringa ersättning därför av stadens sakören“ [böter]. [Dödsstraff i Uppslagsverket Finland.]

Men allra värsta bemötandet rönte grevens stackars hauptman av andans män, prästerskapet och skollärarne vid trivialskolan. Redan Freese klagar „över den stora oriktighet, som här i landet är hos prästerna inritad, emedan de härintill alla hava regerat såsom detta landets enda överhet“. Werne råkade också genast vid sitt tillträde i bittraste tvist med „gamble [I nykarlebydialekten heter det fortfarande "gambel" — något att slå vakt om och bevara till kommande generationer. Till yttermera visso heter det "et gambele hus, en gambelan hest och en gambelen stogo".] kyrkoherden i Nykarleby, Jacob Jacobi Carlman“ om prästutskylderna, „den s.k. tertialspannmålen“, vilken han efter „sin gamla galna vana uttog ur de byar, vilka honom bäst syntes och icke efter grevens s.k. herrebod“. —

Ännu värre blevo, såsom förut omtalats, rivningarna mellan hauptmannen och „gamble kyrkoherdens“ änka, som tyckes ha varit „riktigt ett hår av hin onde“, angående kyrkoherdeplatsens besättande med hennes son Knut. —

Men en ännu större olycka drabbade Werne från borgerskapets sida. En morgon kort före jul, hade han besök av pastorn i församlingen och en annan prästman. Då, klagar Werne, „inkom i mitt fattiga hus rådman Peder Tysk, allaredan efter sin dagliga vana och art drucken och otidig“. Ett par dagar förut hade de båda herrarna råkats hos borgmästaren, varest rådmannen tillfogat Werne „stor och olidlig vanära“. Hauptmannen förmanade nu rådmannen „några gånger att vika, förskonades mig i mitt eget hus“, men denne fortsatte att ovettas. „Då omsider kunde jag icke längre lida, utan fattade till eldgaffeln, den dock en liten tingest var av järn. Jag gav honom nu några slängar, två över var arm och en neder om låret. Såsom själva instrumentet, därmed jag slog honom, icke var större, än att jag detsamma med ena handen movera kunde, och ej heller slog antingen i huvud eller bröst, trodde jag fast omöjligen därefter någon skada komma. Men ehuruväl jag vid Gud och mitt goda samvete visserligen vet de slag icke vara dödshugg, är rådman Peder Tysk likväl juldagen om aftonen avsomnad. Det är fuller intet tvivel, att andra sjukdomar hava sig hos honom tillslagit såsom hjärtstygn och en svår hosta. Huru detta nu än må vara, har jag, fattig syndare, råkat i ett bedrövligt och fast förolämpat tillstånd tillika med min fattiga hustru och små barn. Jag faller fördenskull min nådiga överhet och nådige Greve, Eders höga nåde om, uti all min största ödmjukhet bedjandes, att mig kunde all möjlig nåd bevisas och meddelas. Gud vet bäst min oskyldighet och kan ock låta honom engång komma fram i ljuset. Gud nåde mig, syndare! Denna vånda är mig påkommen lika som snaran över en fågel och nätet över fisken“.

Kyrkoherden i Nykarleby förmedlade nu förlikningen mellan hauptmannen och rådmannen på dennes dödsbädd, mot att hauptmannen skulle betala åt rådmanskan tio riksdaler „och ett gott kjorteltyg“. Men fru rådmanskan var inte nöjd härmed, utan „ställde saken till Gud och höga överheten“. Hauptmannen gick, genast efter det rådmannen avlidit, frivilligt i stadens häkte „på rådstugan“, men frigavs samma afton „mot borgen av sju goda män“. Han reste nu själv över till Stockholm till greve Tott, under vilken tid fru rådmanskan i förening med hauptmannens bittraste ovän och rådmanskans „bäste vän“, änkeprostinnan Carlman i Nykarleby ställde till „prostevisitation“ om hennes sons besegrare vid kyrkoherdevalet Ringius, för att Ringius tillåtit hauptmannen „Guds församling till förargelse och mig fattiga änka till bedrövelse“, att vid gudstjänsterna i Nykarleby kyrka fortfarande få sitta som en annan rättfärdig kristen i sin egen kyrkobänk, ehuru han bort taga avträde bak i kyrkan“.

Hauptmannen menade visserligen i ett nytt brev till greven, att „mitt sittande avträde ingalunda förhindrar min salighet, men på det att icke den enfaldiga gemena hopen måtte inbilla sig, att jag är skyldig, har jag även, betänkande Eders grevliga Nådes respekt, nödgats alldeles absentera [frånvara] ur kyrkan och bliva vid postillan“.

Hauptmannen anmälde klagomål över den av magistraten hållna undersökningen „vid allmän socknestuga den 18 april 1655“. Han tillfrågade här Nykarleby allmogen, „om de förargats över hans kyrkogång och fortfarande sittande i sin egen bänk, vartill alla svarade nekande och ej sade sig missunna honom denna plats“. Samma klagomål anförde Werne även inför magistraten i rådstugan, „och svarade borgmästare och råd, att de fastmera alla dragit en stor medömkan över hans oförmodeliga olycka och ingen förargelse tagit“.

Men rådmanskan, uppäggad av änkeprostinnan, „hennes bästa medhållerska, som skall hava sagt sig icke skola avlåta att stämpla allt ont mot mig, sålänge liv och anda äro uti henne“, berättar Werne, reste till Åbo, för att klaga både hos konsistorium och hovrätten. Hovrätten förordnade då magister Abraham Collanius, att med 4 Vasa- och 4 Gamlakarlebybor anställa ransakan den 20 september 1659, som skulle bekostas av hauptmannen och rådmanskan; hälflen vardera. Werne blev nu fälld till uppenbar kyrkoplikt och att göra avbön inför församlingen samt böta 100 daler silvermynt till kronan. Men fru rådmanskan tilldömdes „intet mer än de överenskomna tio dalerna och kjoltyget“. Greve Tott betalade genast halva bötesbeloppet för sin stackars hauptman, vilken processen kostat „redan 7 à 800 daler silvermynt, Gud bättre mig, fattige man! Herre Zebaoth, bliv engång dina folke nådig!“ — Han hoppades nu innerligen att slippa bo i själva staden, och att få „residenset engång färdigt, då Nykarlebyborna utarma mig med tull, accis, bakugnspenningar etcetera“. Han hade det „ej heller alltför fett“. Lönen utgjordes endast 500 daler kopparmynt eller 200 daler silvermynt samt „kost:
-6 tunnor [1 tunna= 125,6 l] råg = 13.16 daler s. m.
-12 tunnor korn = 27 daler
-2 lsp. [lispund= 8,5 kg] humla = 3 daler
-3 lisp. smör = 4.28 d. s. m.
-3 tunnor fisk = 2.08;
-1/4 tunna salt = 1 daler
-2 oxar = 17 daler
-6 får = 4.16 d. s. m.
-48 höns = 4.16
eller in summa 277.20 daler s. m. „Dito respenningar till 2 resor länet kring om året med profossens ["föreståndare, förman; sedermera: regements-skarprättare och bestraffare af brott mot krigslagarne; hos oss: regements-timerman" enligt Främmanorde ord och namn (1878)] ordinarie resor, förutom extra ordinarie som förefalla kan — 20 dlr s. m. Jag såväl som de andre statens betjente besvära oss högeligen över de oräkneliga resor, som vi måste göra alla tider. Och mig för min person är ej mera årligen bestådt än 10 dlr s. m. Jag vill bevisa, det jag redan nyårsdag över 200 nymil, stundom själv tredje och stundom själv annan, haver resa måst“. — Men ingen förhöjning beviljades honom utöver 1660 års stat.

Werne hade fortfarande många förargelser med rådet och borgerskapet, särskilt av tjärhandeln och skandalösa processer med sin egen uppbördsman, innan han dog och „slapp i ro för Nykarlebyborna“. Han synes ha varit i det hela en rätt human och av allmogen ganska värderad och även omtyckt man och sin herre greven „synnerligen trogen och tjänstvillig“. Han efterträddes av en ävenledes rikssvensk, Johan Pedersson Forsman från Nordmaling, stamfader till familjerna Yrjö-Koskinen och Koskimies. Han skaffade sig till en början lugn och ro genom att gifta sig med änkeprostinnan Carlmans svärdotter, änka efter avlidne kapellanen Knut Carlman. Med magistraten och borgerskapet råkade han dock ganska snart liksom Werne i delo, enär han ivrigt mot dem förfäktade sin länsherres rättigheter. Till honom inlämnade han en klagoskrift, hurusom Nykarleby stad „år 1654 anhållit om jurisdiktion åt sine egne bönder och gjort så stor åverkan på Vexala ägor (antagligen å Torsön och Frösön), att ingen vågar sig där mer nedsätta“. År 1660 hade staden beviljats rätt att uppbära lagmans och domarpengarna, varigenom grevens donationsbönder, ehuru lagligen hörande under landsrätt, „drogos till rådstugan“. Staden uppbar även sakören „som ingen annan stad i hela riket härintills vågat göra“. Greven hade vidare „i sin stora godhet“ skänkt 500 daler och virke till en blivande hospitals- och fattighusbyggnad (enligt ortstraditionen den ännu vid norra tullen kvarstående ålderdomliga Jakobssonska gården [Nykarleby museum. Woldemar Backman var av annan åsikt.]), men Nykarleby stad vägrade plats härför på sitt område, varigenom särskilt „de hittills på grevens bekostnad underhållna 12 fattighjonen ledo stor brist“. — Ävenledes hade staden tillskansat sig kvarnställena i älven (nuvarande stadskvarnen och Nesslers kvarn) [Korsåkers kvarn].

Vad nu det första klagomålet beträffar, så torde Forsman ha haft rätt i sina påståenden, men stadens kvarn, som greven gjorde anspråk på, tillerkändes uttryckligen genom en kunglig resolution av den 11 september 1664 Nykarleby stad. Tvisten om hospitalsområdet blev ganska omständlig. Riksråden greve Erik Sparre och friherre Lorentz Creutz „förmanade allvarligen Nykarleby stad, att ej sätta hinder i vägen för ett så gudeligt verk“, varpå regeringen uppdrog åt överste Carol von Ahrendorff att utse plats för det blivande hospitalet. Med anledning härav avläto stadsborna genom sitt ombud, stadsskrivaren Nils Herling, till greve Tott en skrivelse å stadens vägnar, att den av hans hauptman Forsman äskade platsen ingalunda, såsom varande medelpunkt för stadens fiskhandel och belägen mitt i staden, kunde av staden upplåtas, för att ej totalt förstöra stadens fiskhandel, men att Nykarleby stad förklarade sig villig att upplåta en annan lämplig plats. Regeringen uppdrog nu åt dåvarande landshövdingen över Österbotten Johan Graan, att utse en dylik.

Forsman bodde liksom Werne under dennes sista levnadsår i det s.k. residenset eller den gård. som den sistnämnde efter oändligt bråk äntligen fått uppförd, men tidtals även å Domarbacka i Vexala.

Beträffande Wernes mellanhavande med magistraten, borgerskapet och allmogen berodde detta på „tjäruhandeln“ och hans uppbärande av skatten in natura, främst i tjära, varom även här tidigare avhandlats i redogörelsen för stadens handel och sjöfart på denna tid. Såsom upplysande för tids förhållandena må tvisten här något vidlyftigare relateras.

År 1657 hade Werne låtit „sin vaktmästare och gewaldiger [lägre tjänsteman vid polisen] “ vid torget mottaga och anamma den tjära, som bönderna i stället för kontanter skulle leverera, och låtit insätta „4 tredskande bönder i kistan“, varifrån de ej lössläppts, innan de ställt borgen för sig, att även de skulle betala i tjära sin resterande skatt. Borgmästaren skrev då till grevens kamrerare, att „den nye hauptmannen är benägen att giva orsak till krakel och att det väl aldrig vore Konglig Majestäts vilja, att en hel stad skall ruineras för en enda mans vilja och behag“. Wernes egen uppbördsman och även vederdeloman [motpart] Carl Nilsson skrev likaledes: „Jag önskade av hjertat att hauptman Werne regerades av Guds ande. På vägen till Stockholm var han som en weislig [vis?] man, men sedan han kom hem, var han en annan människa, av vad orsak må Gud allena veta! Werne å sin sida skrev: „Jag blyges snarligen väl före, att föra klagomål på banan om den oenighet som här på näjden vankar, men ser mig oundvikligen det ännu göra måste. Mina tillförene hemlige missgynnare äro nu till en del blevne uppenbare, besynnerligen tvänne, borgmästaren och kyrkoherden, herr Nils, så att här i staden förövas sådana stämplingar, hat, nit och uppstudsighet tillväxer som Gud sig däröver förbarme! Uppbördsman Carl Nilsson grasserar i uppstudsighet över flödeligen och står emot allt vad jag bjuder och vill ha fram å Eders grevliga Nådes vägnar och befallning.“ De av Werne häktade fyra bönderna inlämnade i sin tur en klagoskrift till Åbo hovrätt och fingo häröver „beredvilligt intyg av borgmästaren“.

Följande år d.v.s. 1658 kom det till ännu värre konflikter. Werne hade befallt Lappo bönderna, att infinna sig i Nykarleby, för att betala föregående års räster och det löpande årets utlagor med tjära. Bönderna anlände, men borgerskapet erbjöd sig nu att låna dem pengar i stället till skattens gäldande. Hauptmannen vägrade mottaga dessa, varpå borgmästaren lät sina 2 drängar gå i var sin tjärbåt och likaså borgarne, varefter båtarne roddes till „borgmästarens beckpanna (= beckbruket) och till borgarnas bodar. Tre av böndernes huvudmän gåvo härtill signalen att ro, varpå Werne lät „sätta dem i kistan“. Följande dag sände borgmästaren 2 deputerade för att för hela Lappo socken betala den tjära, vartill allmogen förbundit sig för den årliga räntan, restantien [kvarstående fordringar] och gärden. Detta avslogs av Werne, ifall ej även „den extra ordinarie räntan“ betalades. Därtill nekade borgerskapet i sin tur, menande „att om han ej gick in på anbudet, så skulle han ej få en enda tjärtunna, vilket de ock klarligen beviste, i det borgmästaren själv tillika med borgarena stod neder i stranden och så snart tjärbåtarna kommo, lät de dem strax borttaga. Och ehuruväl vaktmästaren bjöd till att taga en båt isänder, slog det honom fel. Ty när han ensam rodde fram, rodde bonden själv annan tillbaka. Nu är jag, klagar Werne till sist, sannerligen så perplex, att jag intet vet, vad jag göra skall. Intet törs jag låta uppbära pengar för räntan, och till att vänta svar från Stockholm, förlöper tiden, stadens skutor löpa härifrån och så kan ingen ränta i år överkommas. Jag står aldrig länge ut med detta väsendet, ty allt vad mig blir befallt att göra och vad jag beflitar mig att efterkomma, blir här av dem (Nykarleborna) våldsamligen avslaget och ingen är som mig i arbetet försvarar. Om de alla (= Nykarleborna) gjorde aldrig så mycket illa, så få de näppeligen otack därför“. —

Med allmogen fick Werne dessutom särskilt bråk med avseende å uppförandet av det s.k. residenset, vars namn ännu kvarstår i „residenstomten“ eller platsen för seminariet.


Wichmann, V. K. E. (1920) Nykarleby stad 1620—1920, sid. 47—56.


Fortsättning på kapitlet: Residenset byggs.


Jag njuter omåttligt av att läsa det mustiga 1600-talsspråket.
Fet text är min anmärkning och mellanrubrikerna ett tillägg av mig.