Nykarlebyoriginal och bärare av lustiga öknamn.


ABC-TUPPIN
, kallades brandvakten Eriksson för sin framstående näsas skull. Eljes mörklockig och af mera sydländskt utseende. Flyttade till Amerika.


APAN WAHLBERG
Carl Teodor (Carlsson) Wahlbergh var född 9/11 1833 och dog 3 dec. 1892, 59 år gammal) är egentligen för god att komma i detta sällskap. Men öknamnet ledde min not här till honom. Han hade ock flera andra karakteristiska namn, ”den hederliga” och ”morbror Wahlberg”, syftande på hans verkligt egendomliga utseende. Född med harmun, korthalsad, blek och gråskäggig, men skägget vanligen kortklippt, påminde han ej så litet om det, hvartill han elakt nog, kallades: en apa, men det allvarliga, dystra utseendet gaf ock anledning till namnet TRAGEDIN. Jag minns honom mest i en kroppsställning, som var högeligen egnad att framhålla det apaktiga i hans utseende, nämligen, då han vid lärareförfall i storskolan tillkallades att sköta rektor Karstens stilskrifningstimmar och därvid formerade våra fjäderpennor med såna underbara formeringsskär och pröfvade mot dagsljuset, om pennan var välspjälkt. Då stod han kroknackig, sköt fram underkäken, drog upp ögonbrynen och tittade öfver eller under glasögonen och såg ganska lustig ut, — trots sitt stora allvar. Vi hyste en viss aktning för honom och han bemötte oss vänligt, hvarför jag icke kan minnas att pojkarna skulle tillåtit sig något ofog under hans extra timmar. Och den fiffiga formeringsmaskinen, den beundrade vi alla, så jag tror nog vi besvärade honom mer än nödigt var enkom för att få se den nya formerigsproceduren med hans lilla snäppare. En sådan hade inte ens rektorn själf. [Kommentar av Erik Birck.]


BRO-PETTER = Sandström, brovakt en tid vid storbron, sedan vid norra tullen. Snickare, gjorde barnleksaker, små kärror och annat smått. Bodde i en liten stuga vid Rehmalsbacken. Oförarglig människa också han. Sist på fattiggården.


BÖRRU-KARL = Asplund, bonde på Forsbacka.


FINN-JUTT, som bodde i sin lilla bofälliga [förfallna] kåk på backen nordväst om seminarieområdet. Hade i tiden tjänat hos rådman J. Lybeck och börjat sammanlefva med sin medtjänarinna, hvaraf frukten blef dottern Lovisa. De bodde sedan såsom själfgift folk i många år och nådde båda hög ålder, gubben några och nittio. Jutt stängde gärden och dikade så länge han orkade. I synnerhet var stängningen hans specialitet. Hvem kunde ”basa banden” och vrida bindorna som han, — med de knotiga näfvarna instuckna i kådiga svarta bälghandskar! [Stora vantar som smeden hade när han skötte bälgen.] Under Orientaliska kriget, då regeringens utskickade försökte värfva manskap i Österbotten, frågade någon, om ej Finn-Jutt hade lust att bli soldat. ”Nää!” svarade han förtrytsamt, ”vem sku vila kåå jälp Ryssan! Tåndom säger di han får ränn, tåndom han får int ränn.”
     Jutt var nämligen ledsen på regeringen för husbehofsbränningens afskaffande. Han hade visss tjänst hos rådman J. L.[ybeck] medan denne hade sitt bränneri i verksamhet. — Jutt låg på sina sista år länge till sängs — på sin smutsig hårda bädd med det bruna bröstet naket. Jag besökte honom gärna emellanåt och hörde med nöje på hans roliga rotvälska, som han tycktes tala hellre än det finska modersmålet. Glömt det hade han dock ej. Sköttes af dottern Lovisa, originell äfven hon. Han dog 19—.


FLINKEN= målaren Flinkfelt, som varit fiskardräng åt Topelius. Bodde på Högbacka. [Ur Schalinska anteckningarna. Flinkfelts ”föräring till seminariet.]


GLASRYGGEN, liten kort karl, grått hår. — ”Bästa hustru” sade han åt Berger. —


HÖYRY-EIRIK, småpjoskig arbetskarl, antogs att namnet gifvits för att beteckna pjoskigheten (t.ex. sömn-höyry = tillfällig virrighet efter sömnen). Var storätare och när han stoppat magen riktigt stinnfull, då blef han stum. Beklagade sig engång öfver att ängsfolkets proviant var så knappt tilltagen, ”nästan ut som åt barnen”. Ett bon-mot efter Höyry-Eirik var hvad han sade då Vaselius kom. Rådman V. hade arbetskarlar på ängen, karlarna lade sig ned att sofva på dagen och Erik sattes på vakt. Om rådmannen syntes, skulle Erik i tid väcka de sofvande. Men Erik skötte sin vakttjänst så legért, att rådmannen hann komma ända fram till ängen, och då han var framme vid ladan, väckte Erik de unga männen med orden. ”Tigin upp nu pojkar, Vatiljut ä jär!” — hvaraf man äfven hör att han antingen hade fel på målet eller bröt på finska.


KALFVIN torde vara son till drängen Isak hos rådman Dyhr. Gifte sig med Storsiken ”storstjen”, som tjänte hos Alexander Dyhr.


KARVAR-KUST”, som brukade fara ”ti Spåran åsta meit” (till Bådan att meta) hör till de nutida orginalen, — rättare halvorginalen. [Min farbror Johannes Liljeström brukade också säga Spåran. Gör någon det numera?]


KOKEN = den beskedliga fiskaren Karlsson, som brukade bjuda ut ett kok fisk åt sina kunder. Färdades sommaren om i sin gamla halfruttna båt kring vikar och holmar. — ”Nå, hvart har Karlsson nu varit?” — ” Var ta viskana vast”, ljöd det vänliga svaret. Finskt språk och lynne. Hade mycket små anspråk på lifvet. Utrustningen på fiskarfärderna var högst enkel: en brödkaka, en liten påsa salt och en gammal järnskopa. När kvällen inbröt gick han iland vid någon strand, t.ex. på Alön vid udden nedanför Bergers forna villa och gjorde upp eld samt kokade sin fisk i järnskopan. Många gånger såg man från Dyhrs villa hans ensliga stockeld vid stranden. Sen gubben ätit kröp han upp under någon buske att sofva. Förnöjsam var han, och obeskrifligt roligt hade han på dessa färder. — Sämre sommarnöje kan en människa bestå sig.


KORNBLIXTEN hette garfvaren Thulins far, troligen emedan han skelade med ögonen.
     Minnesvärd är hans roliga beteende vid eldsvådan å Nykarleby seminarium år 1882. Såsom chef för stadens brandmanskap skyndade han — sent omsider kommen i rörelse — till nystaden för att kommendera; fäktande med käppen i luften framför sig och skrek med ens: ”Undan ur vägen, he brinder på seminarium, undan ur vägen!” fastän ingen mötte eller hindrade hans färd. [Har inte hittat några uppgifter om en eldsvåda 1882, men däremot om en 1881 och en 1886.]



KUCKU Kerrman= kaptenen Jakob Kerrman. Hans fader kallades DURR'N.
     Jakob hade eller förde en liten jakt som kallades ”CUCU” efter den så benämnda Camfio kort figuren [spelkort]. Namnet ärfdes af flera, bl.a. den muntra klockarn J. W. Nessler, som kallades RAMA-KUCKU till skillnad från andra mindre vitziga skrytare, s. tex. TRÄ-KUCKU = verkmästare Anders Holmqvist, af frun äfven nämnd.”Fisk-kucku”.
     Denna kuckus broder kallas ”LIIMAr- JANNE”, D.ä. uttytt: SNICKARE.


KUKULERUS = Krukmakaren Löfgren, som förfärdigar stenkärl och lertuppar och drog kring från ort till ort med sitt lass. Berättade att hans barn läste (lexika eller) lexikon = läxböcker.


LAMA-LEKTORN
= ambulerande byskolläraren SANDIN, med styfva armar och ben. Namnet gavs af Nessler. Sandin hade som yngre njutit undervisning i seminariet ett eller par år, men afbröt.


LÄPPAN = han med de stora läpparna. Bror till Laka-Fij, äfven kallad Laka-Jutt. Allt för den stora munnen.


Om LASANDER har jag antecknat att han bor som en enstöring efter sin moders död och icke tål kvinnfolk. Kokar sin mat själf och syr sina kläder själf och sköter hederligt sitt rätt indräktiga fiske ensam. Modren, som troligen gärna hade sett sin son gift, beställde engång en ung kvinna att hjälpa till med städningen i huset. Då Lasander kom hem och såg kvinnan, frågade han mera barskt, hvad hon hade där att göra. När han erhållit förklaringen, svarade han blott, ”då behövs jag inte här” — (eller då går jag) och redde sig att gå ur huset. Men det ville naturligtvis inte modern, och så blev det den kvinliga hjälpredan som fick försvinna. —
     En gång hade Lasander sytt sig en ny kyrkrock och var redan på väg till kyrkan i sin nya ståt en söndagmorgon, men mötte någon bekant, som måtte hafva sett på honom med lite mönstrande blick. Troligen i anledning däraf började L. med handen fara utmed sömmarna på sin rock och kom därvid till det resultatet, att den icke satt väl på kroppen. ”Det är min första långrock jag försökt sy”, sade han, ”men den här går inte” och så vände han och gick hem igen. Lasander har ådragit sig andra yrkesfiskares afund och missnöje, men stadsbornas aktning därigenom, att han säljer sin fisk något lite billigare än de andra och håller jämna pris. Hans stora fiskarbåt af egen typ, försedd med centerbordsköl och stora järnklykor vid sidorna, som möjliggöra hans ensamfiske med sköt och storryssja, har alltid väckt förbifarandes nyfikna uppmärksamhet. Lasander är visst ett geni på sitt område, ehuru ej uppskattad. Lefver stilla och oförargligt.


Amerikafararen LÅNGHOLM bodde 1912 på Sandön (Soklot-Sandön) i en gammal stuga och höll 2 st. hästar där. Under den kallaste tiden lär han ha legat i stugans källare, där det var varmast-dragfriast, men när han kände sig dödssjuk, släpade han sig till mänskoboningar. Afled i vintras.
     Amerika-manin tyckas ofta hafva en sådan efterverkan: behof af stillhet, folkskygghet, hypokondri, förlorad lifsglädje, vansinne, förtidig död.


MOSABRO-JUTT = Kauhajärvi, som flyttade till staden.


NORDLING, son till förre smeden, kyrkväktarn, hemkom 1918 från mångårig vistelse i Amerika och slog sig ned på östra sidan af Alön, invid ”Grå slottet” och anlade där åt sig en liten farm, med potatisland hönsgård och svineri, det han allt sköter ensam. De stackars djuren få svälta, säges det, så att ingen velat köpa t.ex. hans grisar till slaktning.


POLTERGUST, kallades brandvakten och sotaren Helsing, Britas man.


RUNKA-GUST, forman i staden, gift med Skumpa-Lovis. [Svägerska med Runka-Gust enligt uppgift i förteckningen över de kvinnliga originalen.]


RÖHÅRA-SKRÄDDARN
, — Sandberg, bekant för sin ovanligt yviga peruk. (Det var han som sade om hustrun: ”Sängen och Alpertina ä pästa möpel i huset”.) Tidigare gesäll hos skräddare Forsell. Engång då Sandberg låg i fyllan någonstädes, hade några personer för att skoja med honom, företagit sig att mer eller mindre fullständigt afklippa hans röda lugg. Men uppvaknad ur sitt rus tog Sandberg humör öfver denna chikan och stämde upp tågsmakarna för rätta. Och plikta fingo de för sitt ofog!


SALT-JOCK, en groft byggd bonde från Soklot, hvilken handlade med salt och andra varor. En slags landspatron.


SIMON REX, bonde från Vörå, inflyttad till Nykarleby sen han gift sig med LAKA- FIJ. Nyttjade rödhårig peruk, hvari han skiljde sig från sina gelikar. Romantisk är historien om hans frierier.


SKROBEL-JOB (äfven Skrypel-Job, så i folkets mun) med det ”skrofliga” af sår-ärr vanställda ansiktet och de likaså vanställda fingrarna. Job hade supit och slarfvat och en gång fyllan och villan stjälpt i spisen och där bränt sitt ansikte. Men icke vorden vis af skadan, brände han en annan gång sina fingrar. ”Bränt barn skyr elden” slog inte in på den besten. Men på gamla dagar fick Skrobel-Job sig det oaktat hustru. Han hade varit intagen på Kuddnäs fattiggård för någon tid, men trifdes icke där — gammal vagabond som han var. Gifte sig med ett af fattighjonen,”Präti-Maj” och beslöt att slå sig på handel, gårdfarihandel nämligen. Köpte och sålde knappnålar, skonålar, och annat smått, så länge det gick och sen — — — [Skropel-job och Pretty Maj av J. R. Backlund.]


SLARF FORSBERG, gifte sig med Anna Långberg. ”Flickan är min” sa Forsberg, ”Hoja”, sa Långberg (han hade flickan före äktenskapet). Då frun dött sade F. ”Min Anna är död, min Ana är död, — men lugna ditt hjärta.”
     — Mötte en ung dam på gatan, t.ex. Hanna Sirén: ”Herre Gud, så ung, så vacker och så fin” Mössan af, — bugningar. — Inkommen började han sitt tiggeri t.ex. så (efter upprepade fotskrapningar och bugningar) ”Åh, då jag ännu har den äran att se Fru Rådmanskan” Mamsellerna! ”Skulle jag få be om lite mat, huru enkelt som helst!”
     Hade en bortskämd son som gick omkring med en läst i handen och viftade med den af och an, spottade på den emellanåt och sade: ”allti har man snus, allti har man snus.” Bodde i en liten nätt stuga på andra sidan om hängbron vid bäcken. Förföll efter gummans död. Den virriga gossen dog — lyckligtvis, må man säga, ty hvem skulle ha vårdat honom?


SMÖR-JUTT, sålde ofta smör i staden.


STAKA-JÄPP
, alias PROSTAS JAKOB, f.d. torpare, — lång karl med rödt plussigt ansikte. Söp och slarfvade äfven han, opålitlig storpratare (jag tog engång af honom brännvinsflaskan). Jakob gick på sista tiden med käpp, hvaraf namnet. Hustru Lovis.


STOR-MJÖLNARN
, en stor enögd gubbe, som i många år ej just gjorde annat än arbetade på sin perpetuum mobile [evighetsmaskin]. Hade haft hemman i tiden, men blifvit af med det. Sedan varit mjölnare och troligen då börjar grubbla på mekaniska problem, då han suttit och sett på hjulens och kuggarnas arbete i kvarnmaskineriet. Hans hustru, en stor menniska äfven hon, frodigt vuxen, gick omkring och sålde kvastar. Hon beklagade sig ofta öfver att gubben ej bidrog till familjens underhåll (flera barn), utan bara satt och nutade på ”hande maschin”. Stor-mjölnarn hamnade slutligen på Kuddnäs fattiggård och dog där.


TOOKO-DAMBERG, som var utackorderad i Soklot och plägade komma in till staden till marknaderna, ofta barhuvad, prydd med bjällror, fjädrar och bjäfs. Gick då kapprak och stolt genom gatorna.


TROLL-JANSSON, gammal sjöman.


Z = Seta = Tullvaktmästar EVERT Engström, kallad så för sina krokiga ben och utåtvända fötter. Före detta handelsman.


Sammanställt ur Schalins anteckningar av Lars Pensar 2007. Här ordnade alfabetiskt.


Läs mer:
Fortsättning: Orginella och lustiga Nykarleby-kvinnor 1850—1913.
Original av Einar Hedström.
(Inf. 2007-04-22, rev. 2020-09-15.)