Seminariets betydelse för Nykarleby stad under de nära hundra år det existerade, var oerhörd på snart sagt alla områden. Några exempel må anföras för att belysa detta.

På 1870-talet, då seminariet placerades i staden, förde denna ett tynande liv. Handel och sjöfart hade stagnerat, hantverk och övriga näringar likaså. Endast ett fåtal av de gamla köpmansfamiljerna levde fortfarande kvar och även de hade i stort sett dragit sig tillbaka från affärerna. Ett undantag var den Grundfeldtska rederi- och affärsrörelsen, som ännu vid denna tid blomstrade. För denna avsides liggande, obetydliga småstad, som ännu inte på långt när var återuppbyggd efter branden och som led av ekonomiska svårigheter och brist på dugliga tjänstemän och befattningshavare, kom seminariet som en räddning, ehuru flertalet av stadsborna just då hade en motsatt uppfattning.

Seminariets lektorer och övriga lärare spelade snart en avgörande roll i stadens olika styrande och förvaltande organ. 62) De satt bl.a. som revisorer, medlemmar av olika nämnder och utskott, sekreterare och ordföranden i stadsfullmäktige, drätselkammaren m.m. Vid genomförandet av förvaltningsreformen spelade lektorerna F. W. Sundwall, G. Hedström och A. Hellgren en betydande roll. Från 1886 beklädde lektor V. K. E. Wichmann olika poster, 1886 som viceordf. i stadsfullmäktige, som sekreterare m.m. Från samma tid började normalskollärare K. F. Spolander sin framgångsrika bana i kommunens tjänst, från 1904 som ordf. i stadsfullmäktige, en post som han därefter nästan permanent innehade till sin död 1926, med undantag för åren 1916—1918, då direktor K. J. Hagfors ersatte honom. Åren 1888 och 1889 valdes lektor Max Strömberg till ordf. i fullmäktige och år 1890 lektor Alex Hellgren.

Allteftersom stadens handelsmän dog bort eller gick i konkurs kring sekelskiftet, ökade seminarielärarnas inflytande. Utan dem hade det vid denna tidpunkt varit svårt att finna kompetent folk för de olika kommunala posterna. Inställningen till detta slag av arbete var olika bland lärarna. Wichmann och Spolander åtog sig gärna kommunala förtroendeposter, medan K. J. Hagfors på allt sätt sökte undvika att bli indragen i denna grottekvarn. Från 1898 invaldes även han i fullmäktige och nödgades därefter åtaga sig den ena posten efter den andra. Gustaf Hedström var från 1908 länge viceordförande. Andra bemärkta medlemmar av stadsfullmäktige var lektorerna A. F. Mennander, N. A. Fougstedt och Maria Castrén. Hon satt 27 år från 1918 som den första och enda kvinnan i fullmäktige. Seminariets trädgårdsmästare W. Bergman var även en betrodd och nitisk kommunalman. På 1920-talet var fil.dr., t.f. lektor Joh. Qvist ledamot av fullmäktige och från 1927 N. A. Fougstedt dess ordf. till sin död 1943. Från 1934 satt lektor G. Forsander i fullmäktige under flera perioder och från s.å. lektor Alfr. Huldén, som även var medlem av stadsstyrelsen. Bland övningskollärarna märkes som stadsfullmäktige ledamöter Hj. Björkvall, K. A. Björklund, Joh. Åbonde och Ellen Backman. Åbonde valdes till ordf. 1948. Han efterträddes 1951 av Gunnar Forsander som likaså beklädde denna post en längre tid. Under senare delen av 1950- och förra delen av 1960-talet till 1965 var direktor H. v. Schantz viceordf. Från 1968 var lektor Kurt Lobbas ordf. och kvarstod på denna post ännu 1970.

Detta är endast några exempel på de seminarieanställdas engagemang i stadens angelägenheter. Praktiskt taget i varje nämnd eller styrelse satt representanter för seminariet, såsom t.ex. i stadsstyrelsen. Många tillhörde ett tiotal nämnder och styrelser samtidigt. Vidare kan erinras om, att staden vid lantdagen 1884 representerades av lektor F. W. Sundwall och vid lantdagen 1908—1909 av lektor V. K. E. Wichmann. Lektor O. Holmqvist var ledamot av stadsfullmäktige under flera perioder och ordf. för Svenska folkpartiets lokalavdelning 1919—1937 o.s.v.

Seminarielärarna var således väl representerade i stadens styrelse, förvaltning och politiska liv. För många utgjorde deltagandet i kommunalpolitiken måhända ett nödvändigt surrogat i småstadens enformighet för större uppgifter, som man nödgats avstå från på annat håll, forskning, studier, kulturaktiviteter samt andlig förkovran och tillväxt överhuvudtaget. I kulturellt avseende betydde seminariet kanske ännu mera. Barnen i staden fick i övningsskolan äntligen en skola med kvalificerade lärarkrafter. Efter normalskolan kunde de fortsätta i seminariet, vilken möjlighet till högre studier de även flitigt begagnade, (till 1923 var 12 % av eleverna från staden och landsförsamlingen). För den svenskspråkiga landsbygden i Österbotten i sin helhet innebar seminariet ofta den enda möjligheten till studier utöver folkskolan (till 1923 c:a 57,5 % österbottningar, 1968—1969 83 %). För allmänheten i staden och kringliggande landsbygd betydde seminariet att man fick tillgång till föreläsningar, konserter, teater och andra kulturaktiviteter i en utsträckning som ingen tidigare kunnat drömma om.

Som exempel på det kulturinflytande seminariet utövat, förtjänar kanske musikundervisningen att särskilt uppmärksammas. En läroanstalts anseende skapas till stor del av dess lärare. Seminariet hade på musikens område lyckan att ända från början ha skickliga sådana, såsom lektor Fredrik Illberg, lärjunge till prof. Pacius, 1873—1897, lektor Iivari Eliel Koskimies (Forsman) 1898—1917, som startade salongsorkestern och lade grunden till de högre musikstudierna vid seminariet, organisten, senare lektor Maria Castrén, timlärarinna i instrumentalmusik m.m. 1900—1939, en idealisk spellärare, lugn, tålmodig och samtidigt fordrande, lektor B. G. Wikström 1919—1930, begåvad pedagog och ypperlig dirigent, omtyckt av eleverna, och lektor Rafael Ahlbeck 1939—1969, skicklig och inspirerande kördirigent och orkesterledare. Sången och musiken hade en hedersplats bland seminariets kulturaktiviteter. De unga lärarna blev kör- och orkesterledare ute i bygderna, många av dem de främsta inom sång- och musiklivet på svenskt håll i landet.

Bland dem kan nämnas Herman Kling i Kronoby, Uno Moring i Övermark, Herman Remell i Karleby och Elis Johansson i Jakobstad, director cantus med kyrkosång och musik som specialitet, högt musikaliskt begåvad och skicklig organisatör och dirigent för kyrkokörerna i Jakobstad och Pedersöre under ett 50-tal år. Bl.a. framfördes under hans ledning oratorierna Skapelsen och Messias, det senare 1953 av Jakobstads kyrkokör för första gången på svenska i Finland. Vidare Matts Leander Granö i Vörå, Ragnar Hertsberg i Oravais, Erik Nygren i Nedervetil, Mikael Stark i Sydösterbotten, lärare i instrumentalmusik vid seminariet 1930—1934, Selim Segerstam i Nykarleby, Vasa och Helsingfors, kompositör och körledare, Viking Björklund i Vasanejden, Verner Lindsjö i Bergö och Terjärv, Sigurd Sid, konsertpianist i Helsingfors, Paul Jansson, musiklärare och dirigent i Åbo samt bland de yngre dirigenterna Carey Lillkung och operasångaren Caj Ehrstedt. Indirekt kan även kompositören, prof. Erik Bergman räknas som en produkt av seminariemiljön.

Instrumentalbehandlingen uppövades genom att seminaristerna på lediga stunder oupphörligt tränade med olika instrument bl.a. folkvisor ur Brages folkmusikhäfte, som då var det centrala i detta ämne på seminariet. I Maria Castrén hade man dessutom en utmärkt privatlärare och här lades den säkra grunden till mångens fortsatta utbildning.

Seminariets betydelse för musiklivets utveckling i de svenska bygderna kan sålunda knappast överskattas.

Som inspirationskälla och impulsgivare för diktning och skaldekonst spelade seminarieundervisningen säkerligen en stor roll. Man behöver bara nämna Joel Rundt, Hjalmar Krokfors och Solveig v. Schoultz bland seminariets elever samt P. W. Lybeck och kanske i viss mån även Ernst Knape, Mikael Lybeck och R. R. Eklund bland dem, som dels direkt och dels indirekt inspirerades eller påverkades av den kulturatmosfär seminariet och dess lärare skapade under tidigare år. Det har sagts, att om man från Storbron i Nykarleby som centrum drar upp en cirkel med 30 km:s radie, kan man infånga praktiskt taget alla tidigare och i detta nu verksamma författare och skalder i Österbottens svenskspråkiga del. För dem, som verkat under de senaste hundra åren, bör seminariets roll som idégivare härvidlag ej underskattas.

Man får ej heller bortse från den möjlighet till förändring av den sociala ställningen som studier vid seminariet gav. Bondpojkarna blev lärare och från lärarhemmen steg nästa generation ut med helt nya förutsättningar för utbildning och karriär. Seminariet betydde därför vägen ut för många ynglingar på landsbygden.

Seminariets anseende som läroanstalt påverkade självfallet även allmänhetens uppfattning om staden Nykarleby. Som vi sett var seminariets renommé under tidigare år ej alltid det bästa. Under 1900-talet förbättrades dess anseende starkt och från 1920-talet framåt förstärktes alltmera uppfattningen om seminariet som en av de centrala kulturhärdarna i Svensk-Finland. Detta gav återglans åt staden, som nu fick en nimbus av skolstad mera än någon annan stad i Österbotten.

Även på trä- och metallslöjdens område nåddes goda och fruktbärande resultat. Bland skickliga lärare nämnes Isak Thors, J. W. Nessler och Werner Wiklund, (metallslöjd), den sistnämnde åren 1926—1965, Anders Holmqvist och Jakob Eliel Backlund. Denne verkade vid seminariet 1917—1952 och var en sällsynt skicklig lärare, trots att han saknade lärarutbildning. Seminaristerna bibragtes sålunda en kunnighet på detta område, som i framtiden i rikt mått kom deras elever i svenskbygderna till godo.

Vad lärarkåren i övrigt beträffar torde man kunna säga, att dess standard före de senaste krigen på några få undantag när var god. En del av de tidigare lärarna har vi redan omnämnt. På 1920-talet fanns det, enligt elevers utsago, inga dåliga lärare vid seminariet. Bland förnämliga lärare nämnes däremot N. A. Fougstedt i religion och finska och såsom tidigare nämnts K. J. Hagfors i svenska. Den senare var fruktad av eleverna för sin stränghet, men som bekant en utmärkt lärare. Då Hj. Krokfors och H. Fagerudd, för att nämna ett exempel, efter lärarexamen tenterade nordiska språk vid Helsingfors universitet, sade professorn: ”Ni är Hagfors' elever, jag behöver ej tentera Er i grammatik.” 63) En brist hos Hagfors var dock, att han slutade litteraturundervisningen med Strindberg, vilket gjorde att seminariebiblioteket ej tillhandahöll modernare litteratur på 1920-talet.

En skakande bild av lektorernas vantrivsel i staden får man i K. J. Hagfors' brev och minnen. 65) Redan från sin seminarietid hyste han motvilja mot Nykarleby. ”Där var andligt trångt och fattigt, livet glädjelöst.” Ända från 1891, då han övertalats att söka ett vikariat vid seminariet, försökte han komma därifrån. Han sökte alla lediga tjänster i landet, som han var kompetent till, men förbigicks ständigt. Man ville ha honom kvar vid seminariet för att förbättra dess vid denna tid dåliga anseende. Hagrors stannade och trivdes med själva seminariet, men fortsatte under nästan alla sina 40 tjänsteår där att vantrivas med småstaden. ”Om jag ock vore här i 100 år, så kan jag ej tycka om denna ort”, skriver han till sin vän A. I. Heikel. Han kände, att han stannat i växten och lämnat krafter outnyttjade inom sig. ”Jag lever blott med en del av min varelse i Nykarleby, d.v.s. som plikttrogen och samvetsgrann ämbetsman”, skriver Hagfors 1894. Ännu vid 60 års ålder gjorde han försök att bryta sig loss genom att söka snart sagt vilka tjänster som helst. Han var och förblev dock ett slags ”Nykarleby stadsfånge” precis som Johan Kaldén ett halvt sekel tidigare.

Något umgängesliv av högre klass förekom ej i staden på Hagfors' tid. På 1890-talet hade de flesta handelsmännen som känt gått i konkurs. Då Nykarleby bank gick omkull 1913 duggade konkurserna åter tätt. De försök till sällskapsliv som gjordes, förlamades av konkurserna och försnillningarna.

För Hagfors framstod de fåtaliga tjänstemännen, ”herrarna”, i staden som rotlösa människospillror. De hade sett bättre dagar, men hamnat i Nykarleby, där de gick under. Borgmästaren t.ex. var en begåvad man, men avskydde arbete och försattes slutligen i konkurs och bysättningshäkte med avsked från tjänsten som följd (W. Strömmer). Hans vikarie, f.d. borgmästaren i Vasa (Isidor Taucher) prisade det sorglösa livet i Nykarleby och sade sig aldrig ha ”varit lyckligare än nu, här nere i botten”. Tullförvaltaren (A. Stråhlman) sköt sig för en balans om 3.500 mk i kassan och ”apotekaren” (Jul. Sandström) var alltid utan pengar och följaktligen var det brist i de kassor han skötte. Det var det även för den stendöve postförvaltaren (O. Järnefelt), en ”toddygubbe”, som på äldre dagar gift sig med en ung och energisk postfröken (Josefine Karlberg 66), som efter mannens konkurs och död åtog sig att som en hederssak betala hans skulder, vilket hon stretade med under resten av sitt liv.

Postförvaltaren Oskar Järnefelt, f. i Nurmes 13.7. 1833, d. i Nkby 16.6. 1902. Postförvaltare i Nkby 21.7. 1875—1902. Tillika pressombudsman därst. 1.2. 1894. Här omgiven fr. v. av tjänsteflickan Mari Sund, svärmor Olivia Carlberg, hustrun sedan 1.12. 1887 Josefina [Ina] Olivia, f. i Nkby 18.2. 1869, d. där 8.5. 1953, första bokhållare vid postkontoret i Nkby 1919, postspeditör 22.12. 1926, avsked 1.10. 1927 samt brorsdottern Helmi Järnefelt. Platsen är svärmoderns gård på tomt 77 vid Nybro Boulevarden, från 1926 ägt av Josefina Järnefelt. Foto A. J. Andersson, 1890-talet. [Postkort avsänt av Oskar Järnefelt. Några ord av Karl Wenelius. Frågan om en andra postlåda i Nykarleby av Järnefelt. J. var enagerad i Brunnsholmarna. En vildgås. Järnefelts villa.]

Som en lärare i särklass betecknar f.d. elever den tidigare nämnde lektor A. F. Mennander i matematik och naturkunnighet 1896—1925. Han gav generationer av lärare en säker grund i räknekonsten. Hans lärdom visas av att han redan 1924 höll föredrag om atomkraften och dess framtida betydelse som energikälla. 64) Skickliga lärare var även lektorerna Niilo Böök och Runar Ingberg i gymnastik 1919—1932, resp. 1935—1953 och lektorerna Otto Nylund i teckning 1905—1920, Lars Arne Jernström 1922—1937 och Torsten Korsström från 1938. Lektor Sigurd Sahlberg 1920—1936 i geografi och naturhistoria betecknas som en eldsjäl med ett imponerande kunskapsförråd och en lysande lärarförmåga. Han och hans efterträdare i ämbetet 1937—1956, lektor Gunnar Forsander, uppskattad även han som god pedagog lade en fast grund för lärarnas geografiska och biologiska kunskaper under en lång följd av år. Lektor Oscar Olin i svenska med historia och pedagogik 1919—1925 var omtyckt för sin anekdotspäckade historieundervisning, som bondpojkarna tyckte om och ville ha. Om andra historielärare faller omdömet ej lika gynnsamt. En av dem, ”Mumien”, verksam 1931—1953, betecknas som knastrande torr och sövande i sin undervisning och till ytterlighet bunden av läroboken, som dock här och där kompletterats med i marginalen noggrant antecknade ”lärorika” historier, upplästa årsklass efter årsklass för tålmodiga elever.

Som bekant sammanfaller elevers uppfattning om sina lärare oftast ej med de senares mening om sin vikt och betydelse som pedagoger. I fråga om Nykarleby seminariums lärarkår på 1940- och början av 1950-talet kan man från f.d. elever få höra de mest kritiska omdömen. Missnöjet gick så långt, att eleverna försökte få de mest odugliga lärarna avlägsnade från seminariet. Aktionen ledde självfallet till intet, liksom ett försök på 1940-talet att få direktorn själv avlägsnad. Ett så viktigt och vid seminariet tidigare så dominerande ämne som svenska var enligt elevers utsago helt vanskött. Undervisningen bestod mest i försök att driva grammatikexercis med den store Hagfors som förebild, men utan beaktande av de förändringar i metodik och ämnesinnehåll, som ägt rum under de förflutna decennierna. Litteraturundervisningen var ännu mera försummad och bestod i att lektorn läste högt ur något äldre litteraturhistoriskt verk.

Samstämmiga uttalanden föreligger från många håll. De speglar sannolikt en bred elevopinion och berör även andra missförhållanden vid seminariet. De bör givetvis tas med en nypa salt, men kan ej förbigås, då man bedömer seminariets inre förhållanden vid denna tid. Den demokratiseringsprocess, som karaktäriserar vår tids skola, hade ej ens anats vid det hårt styrda seminariet. Att missförhållandena ej väckte större uppmärksamhet utanför seminaristernas krets, torde förklaras med det faktum, att man i svenska Österbotten, därifrån de flesta eleverna kom, var van vid att småstädernas högre läroanstalter i allmänhet ej förmådde locka till sig någon högre kvalificerad arbetskraft. Undermålig undervisning, rättshaveri, despotism och orättvisor var något så vanligt från skolledningars och lärares sida, att nästan ingen reagerade. Seminariets lärarkår torde därför på några undantag när i stort sett ha motsvarat genomsnittet bland de akademiskt utbildade lärarna vid denna tid i Österbotten. Mot slutet av 1950-talet förbättrades situationen och torde under 1960-talet ha varit fullt tillfredsställande.

Huru som helst, seminariet och lektorerna, goda som dåliga, gav status åt staden. Man torde ej överdriva om man säger, att seminariet under hela sin existens höll staden vid liv både andligt och lekamligt. Det framstod vad tiden led som ett oumbärligt komplement till de obetydliga kulturella livsyttringar, som utvecklades av stadsborna själva. I ekonomiskt avseende stod lektorerna och den övriga personalen för drygt ¼ av skatteinkomsterna och ökade avsevärt handelsomsättningen i staden. Det gamla talesättet, att stadens invånare levde på en seminarist och en ko var sant i flera avseenden. Den stora mjölkkon var seminariet, som dessutom gav staden en aura av kultur, lärdom och skolstad framom övriga österbottniska städer.

Man kan emellertid fråga sig, huru lektorerna å sin sida trivdes i idyllen Nykarleby. De flesta kom från annat håll, ofta från betydligt större förhållanden. Av lektorerna var endast Gustaf Hedström och Maria Castrén Nykarlebybor, medan Zachris Schalin tack vare släkten hade starka anknytningar till staden. Alla, som ej avled under tjänstetiden, utom de två förstnämnda och lektorerna O. Holmqvist och Alfr. Huldén, flyttade bort från staden efter längre eller kortare tids tjänstgöring eller som pensionerade. Detta gällde även dem, som under själva tjänstetiden av allt att döma trivdes i staden, såsom V. K. E. Wichmann, byggde sig hus såsom K. J. Lobbas [Bankgtan 25 vid korsningen med Mathesiusgatan, Palm.] eller var djupt engagerade i stadens och seminariets angelägenheter såsom G. Forsander och H. v. Schantz.

Detta och mycket annat tyder på att lärarna visserligen trivdes med undervisningen, men ej med staden. I själva verket var Nykarleby en alltför liten och obetydlig ort för att bära upp en så stor läroinrättning som ett seminarium. Detta framstod ju längre tiden led som ett obestridligt faktum. Övningsmöjligheterna för lärarkandidaterna var alltför begränsade. ”Kulturutbudet” utanför seminariet inskränkte sig till en biograf, ett par kaféer och någon improviserad teaterföreställning av lokala krafter. Anskaffningen av böcker och undervisningsmateriel var besvärlig. Bibliotek utanför seminariet, arkiv, museer, utställningar, kulturhistoriska sevärdheter, industrier och offentliga institutioner, lämpliga som studieobjekt o.s. v. saknades nästan helt i staden och dess omgivning. Idyllen, som varit en lämplig miljö för seminariet på Cygnaei tid, motsvarade allt efter som tiden led enligt mångas åsikt ej mera dess behov på olika områden. Detta framhölls även, såsom vi i det följande skall se uttryckligen av seminariets sista direktor i olika sammanhang.

Hagfors ger flera exempel på människor, som vantrivdes till förtvivlan i småstadslivets tristess. Om kvällarna satt man på ”Gästis”, spelade skruv, drack toddy och skvallrade. Den som ej trivdes med den formen av liv blev ensam. ”Förfärlig är ensamheten under de långa mörka kvällarna”, skriver Hagfors 1895. 67) Som gift 1896—1923 trivdes han bättre, men äktenskapet slutade med en tragedi. [Hustrun hängde sig.] Året före ger han dock en stämningsbild av staden i juni månad, som kanske förklarar, varför lektorer och andra trots allt var så djupt fästa vid denna trista, lantliga men idylliska småstad.

”Det är som om man för närvarande befunne sig i Edens lustgård. Rönnar och syrener blomma kring stadens alla röda stugor, där tysta, vänliga människor röra sig med spade och kratta. Guds härliga sol skiner från kl. 1 på natten till kl. 11 på kvällen, så att man inte kan lägga sig före kl. 12, och då är det ännu ljusaste dag med en svag rodnad rakt i norr... Runtomkring staden står gräset frodigt och tätt på lindorna, rågen vaggar blågrön och strid på åkern, i potatislanden sticka blasten upp... Det är en glädje med sommaren, då den verkligen kommer. I övrigt råder djup frid över vår grönskande stad just nu. Forsen brusar, ty vattnet står fortfarande högt efter de ymniga regnen, timmerstockarna glida med lätthet utför strömmen mot sågen vid Ragnörn ...”

Andra vackra Nykarlebyvyer, tecknade av Hagfors, finns ytterligare. Med skärgården, jakten och friluftslivet trivdes han även, ehuru kanske ej lika väl som andra lärare, bland vilka Gustaf Hedström, A. F. Mennander och K. F. Spolander kan nämnas som särskilt stora entusiaster.

Det var dock knappast på det området en läroinrättning av seminariets typ behövde resonans från omgivningens sida. År 1919 var Hagfors beredd att taga avsked med full pension och föreslog sin vän J. J. Huldén att söka vikariatet som direktor. Härav blev dock intet. —

Sedan busstrafiken medfört bättre kommunikationer fann sig Hagfors, som alltid reste mycket, bättre tillrätta; man behövde ju ej mera ”förtorka här”! Seminarieundervisningen gav honom, ju längre tiden led, alltmera kompensation för vantrivsel i staden. Kort före avskedet betygar han: ”Jag tror att det inte i hela landet finns ett så angenämt lärarkollegium som det vid Nykarleby seminarium. Och pojkarna nå äntligen nära idealet; de ha blivit bättre år från år ...” 68)

Ett annat exempel på småstadslivets förkvävande inverkan är V. K. E. Wichmann. Han placerades vid seminariet som nybliven 26-årig magister av kanslirådet Carl Synnerberg och generaldirektören för överstyrelsen av skolväsendet, statsrådet L. L. Lindelöf. Denne hade 1877—1878 varit Nykarleby stads ombud vid ständermötet. Även ledamoten vid samma överstyrelse, prof. C. G. Estlander hörde till dem, som övertalade Wichmann att taga tjänsten. I synnerhet Estlander synes ha närt förhoppningen, att den unge skalden i småstaden Nykarleby skulle utvecklas till en ny Runeberg.

Därav blev dock intet. Wichmann blev en utomordentlig lärare och en intresserad kommunalman och politiker på det lokala planet, men slocknade mer eller mindre som skald. Han blev en beundrad och uppskattad tillfällighetsdiktare, men utvecklades ej och drunknade småningom i småstadens alltför lättköpta och okritiska beundran. 69)

Mikael Lybeck, som gjorde ett försök att återvända till barndomsstaden och arbetade där som författare 1889—1893, ger i sina dikter och brev många exempel på tristessen i Nykarleby.

Konflikten mellan den religiösa auktoritetstron och det fritänkarpatos, som Lybeck tillägnat sig under studentåren på 1880-talet, vill Kihlman förlägga till Nykarlebytiden, och tolka som en reaktion mot ”det överspända religiösa svärmeriet”, som just då skulle ha frodats i staden. Hagfors tillbakavisar dock detta påstående och menar, att Lybeck andligen levde på denna front, d.v.s. jagade efter hycklare och var kristendomsfientlig i hela sitt liv. Kristendomsfientlighet hörde till 1880-talet. Ett lämpligt byte tyckte sig Lybeck finna i lektor Sundwall, vars religiösa uppfattning var något pietistiskt färgad. ”Jag träffade Mikael i början av 1890-talet dagligen och för honom var Sundwall en ”hycklare”, vilket säkert var ett stort misstag”, skriver Hagfors. Lybecks motvilja mot Sundwall förefaller ovanligt långsint, eftersom den sistnämnde redan 1886 bortflyttat från staden, men Hagfors ger en förklaring: ”Nu kunde ju Mikael haft också en annan orsak till aversion mot Sundwall: hans syster Mimmi var djupt förälskad i Sundwall, som dock sökte sin maka på annat håll, vilket kunde framkallat hat hos familjen Lybeck, vars kynne inte var fritt från denna svaghet. Då Erik Kihlman skrev om sin svärfar, uppfattade han inte denna nyans av 1880-talets andliga liv, utan antar, att en sjuklig religiös väckelse skulle förekommit i Nykarleby på Mikaels ungdomstid. Jag kände Nykarleby väl då och visste, att så inte var fallet”.

Om Sundwalls efterträdare som direktor, Zachris Schalin, som tydligen ej utsattes för några angrepp från Lybecks sida, säger Hagfors, att han var för kylig för att trycka någon andlig prägel på eleverna vid seminariet.

Sällskapslivet i staden led m.a.o. av höggradig anemi och de kulturella aktiviteterna utom seminariet var fåtaliga eller obefintliga. Mest inskränkte de sig till kaffebjudningar i speciella kotterier med skvaller som viktigaste andliga ingrediens. Hagfors berättar, att då han 1891 kom till Nykarleby, bildade ett antal herrar, som åt middag hos borgmästare Strömmer, ett Sällskap för nyttiga lögners utspridande. Någon i sällskapet skulle var gång berätta lögnerna under tysthetslöfte. ”Man hade då ofta nöjet att få dem tillbaka följande dag med diverse broderier, som förskönade dem ...” 70)

Ett tappert försök att bilda ett sällskap på mera litterär och kulturell grund gjordes omkring 1906 av häradshövding P. W. Lybeck, det s.k. Torsdagssällskapet, som nått en viss uppmärksamhet. 71) Hagfors skildrar sällskapets öden och verksamhet på följande sätt. 72)

”Torsdagssällskapet uppstod så att häradshövding P. W. Lybeck, som misslyckats på ämbetsmannabanan, återvände till hemstaden omkr. 1906, där han bodde med sin syster i den stora gården. Han led av svårt hjärtfel och var dödsdömd, men han ville gärna ha sällskap ibland och bjöd till sig Gånge, Gustaf Hedström och mig. Han var då livad och spirituell, bjöd på te och punsch eller toddy. Samtalen rörde sig mest om litterära ämnen (Runeberg, Topelius, Tegnér, Tavaststjerna m.fl.), varvid man icke sällan påtalade vår publiks kritiska lynne, då endast ringa erkännande skänktes författare av andra rangen (Gånge och kanske P. W. själv). Men ofta rörde sig diskussionen om fornnordiskt hjälteliv, fornnordisk stil och dikt. P. W. hade alltid Snorre Sturlassons Konungasagor på sitt bord och dyrkade de gamla nordborna. Gånge var ju mycket beläst på området. Värend och virdarne hörde ock till P. W.:s älsklingsböcker. Folklore och språkvetenskap var ett annat ämne, och det var rent underbart, huru lätt de båda författarna klarade filologiska knoppar, som forskarna grubblat över i årtionden. Allt var naturligtvis uppåt väggarna, men det var trevligt att höra på. I sitt sinne förundrade de sig högeligen över min brist på filologisk fantasi. P. W. fick in i Finsk tidskrift en saga, vilken han skrev på ett märkvärdigt språk, som vann mycket erkännande i hans dödsruna, författad av Julio Reuter, om jag ej missminner mig. Sagan skulle ådagalägga, att Odin ännu lever i folkets munde. Det beprisade språket var en sammansmältning av Snorres stil, gammaljuridiskt skrivsätt och allmogemål. För den, som känner allmogemål är stilen onjutbar, men tonen hölls bra uppe, och det förundrade mig, att Reuter, som är filolog, inte genomskådade sammanhanget. D.v.s. det var inte medveten humbug utan en lustig dikt.” 73) [Språket i Matts Mattson Dalabacka är av samma stil.]

Detta litteraturhistoriska avslöjande av Hagfors kräver en viss uppmärksamhet. Prof. J. N. Reuters nekrolog över P. W. Lybeck ingick i Finsk Tidskrift något efter hans död. 74) Den var mycket uppskattande. Reuter uppfattar Lybecks berättelser som ”folksägner”. Om Mårten Timmerbas säger han: ”Vi återfinner här i en egendomlig omklädnad ett motiv ur sagan om Odin, den gamla germanske vindguden och hans vilda ridt, af författarens sagesmän bland den österbottniska allmogen förlagdt till förra hälften af 1800-talet. Det var ett motiv som lifligt anslog Werner Lybecks sinne för gamla traditioner, och denna historia har han mer än en gång berättat i kamratkretsen”. —

Hagfors' undran över att filologen Reuter låtit lura sig är sålunda fullt berättigad. Det tycks ha förbigått honom, att även den lärde prof. Fredrik Böök i Lund helt föll för P. W. Lybecks ”kärlek till det fornsvenska och forngermanska, sådant det mötte honom i språk och tanke, i trosföreställningar och sägner”. Enligt Böök hade P. W. L. ”också upptecknat Sägnen om Lille Mårten Timmerbas ... och denna folksaga är förvisso ett märkligt exempel på de uråldriga föreställningarnas sega livskraft. Nytt och gammalt är här blandat om vartannat på det mest fantastiska sätt ... Så hade Verner Lybeck hört Närpesbönderna berätta och folksägnen bekräftar att de nordiska traditionerna levde kvar i den svenska odlingens östra gränstrakter ... Man kan endast beklaga att det icke blev honom förunnat att framställa dem fylligare, sådana de mötte hans iakttagande blick i allmogens och borgarnas liv ...” 75)

Man kan med Hagfors ej annat än häpna över den okritiska uppskattning P. W. Lybecks fria fantasier fick hos dessa två företrädare för vetenskapen.

De uppfattade på allvar hans berättelser som uppteckningar av faktiskt fortlevande folksagor.

Hagfors fortsätter: ”Folklivet, som herrarna studerat på jaktresor, sammanträden och ting, pejlades djupt och fantastiskt i stil med Matts Mattsson Dalabacka, 76) som ofta repeterades. Det var en älsklingsidé hos P. W. och Gånge att vår svenska allmoge härstammade direkt från vikingarne och hade i allt väsentligt samma karaktärsdrag. Jag, som levat folkets liv, var barn i jämbredd med dem i djup kännedom av detta samma liv. Jag opponerade ogärna, emedan det var roligt att höra denna psykologi. En del erotiska upplevelser fingo också en psykologisk och historisk belysning. —

Jag var nog en betydelselös medlem och satt mest tyst, men jag teg visst på ett intressant sätt liksom Hedström. P. W. undrade en gång över att jag så föga kunde göra mig gällande, vartill jag svarade, att jag hade så ringa ”livserfarenhet och att mina studier lärt mig stor försiktighet i omdömen angående språkfrågor och om människor. Politik taltes just ej, inte heller vanliga anekdoter ur tidningar ...”

Tonen var annars frispråkig och studentikos i detta sällskap, med en viss anstrykning av frivolitet. Hagfors berättar, att P. W. under dessa aftnar vann hans hjärta. ”Han (P. W.) hade ett lågande temperament, kände många människor och hade en så fri ställning, att han i det slutna sällskapet inte använde den mask, vi ju alla behöva”.

Torsdagssällskapet upphörde med P. W. Lybecks död 1911. Bland medlemmarna nämnes även hans barndomsvän Gustaf Roos, dr Ernst Knape och brodern Mikael Lybeck, som sporadiskt skall ha bevistat mötena vid besök i staden. De nämnes dock ej av Hagfors, ej heller sällskapets enligt eget påstående yngste medlem Einar Hedström, som 1908—1913 var föreståndare för Mellersta Österbottens vandrande folkhögskola och kan ha varit i tillfälle att med sin fader besöka sällskapet en eller annan gång. 77) Knape kan ej ha varit med annat än något år, eftersom han avgick från stadsläkartjänsten redan i okt. 1908 och bortflyttade från orten.

Så var det med Torsdagssällskapet. Av Hagfors' skildring får man det intrycket, att sällskapet närmast var tillkommet för att förströ P. W. Lybeck under hans sjukdom och att den andliga underhållningen vid sammankomsterna mest bestod i att lyssna till hans och Gånge Rolfs fantasier kring dunkla gåtor i hembygdens och Nordens fornhistoria. Häri ligger även sällskapets litteraturhistoriska betydelse: det gav resonans för P. W. Lybecks tankegångar och sporrade honom främst genom Gånge Rolf att publicera sina skrönor, som sedan av okritiska beundrare upphöjdes till nära nog vetenskap.

Men visst kunde man ha roligt i Nykarleby på 1880- och 1890-talet. En som trivdes utmärkt i sällskaps- och umgängeslivet i staden var just Gånge Rolf. Hans Hågkomster ger en alldeles annan bild av staden än Hagfors'. ”Brusande av ungdomslust och livsglädje” kom han från huvudstaden till det stilla Nykarleby. Snart hade han samlat omkring sig allt var staden hade av ungdom och societet. Han nämner särskilt bröderna John, Werner och Mikael Lybeck, Fritz Olson, Adrian Nyman, Oscar Calamnius, ”den evigt unge” Julle Sandström, Viktor Olander, Alexander Sjöström, Axel Cederberg, Konstantin Wegge, Hugo Grundfeldt, Germund Aminoff, Gusti Roos, Arvid Castrén, Alfred Herler, Ville Eng, Bruno och Elis Häggblom, senare även Ernst Knape (fr. 1902) m.fl. Bland damerna nämner han Nanna och Hildegard Burman, Mia Wennerström (alla rikssvenskor) Aline och Sigrid Lybeck, Hilma och Elna Grundfeldt, Märtha och Alfhild Castrén, Anna Olson (f. Appelberg), Lotti Dyhr, Bertha Herler, Lotti Sandström, Maria Nylund, Betty Carlsson, Ester Backman, Helga Backman, Berta och Gabriella Häggblom m.fl.

Bjudningar, baler, slädpartier, maskerader och sällskapsspektakel avlöste varandra i oavbruten följd. Gånge anförde fransäser och kottiljonger, var ”teaterdirektör”, kommunal- och brandkårsman o.s.v. Bland teaterstycken som uppfördes var Topelii ”Ett skärgårdsäventyr”, Blanches ”Järnbäraren” m.fl. Inkomsterna festades upp vid gemensamma, glada supéer i rådhuset. Inbjudna unga damer från Jakobstad deltog och på Runebergsdagen återgäldades besöken i grannstaden. Äldre och yngre stadsbor slöt upp, och de äldste påminde sig sin glada ungdom under Topelii ungdomstid. Att rida hörde till nöjena och Gånge skaffade sig en egen ridhäst. När Gustaf Hedström stiftade segelsällskapet ”Ägir” 1884 deltog man med iver i kappseglingar och regattor. Jaktföreningen ”Frida”, som bildats av den intresserade jägaren K. F. Spolander vidgade möjligheterna till jakt och friluftsliv. ”Sällskapsklubben” eller ”Herrklubben”, som bildades ungefär samtidigt gav däremot tillfälle till kortspel, dryckjom, sång och tal och sågs ej med blida ögon av det ”fromma” Nykarleby, d.v.s. prästen, nykterhetsföreningen, marthaföreningen, missionsföreningen m.fl. sammanslutningar, som vid sekelskiftet bildades kring en mera andlig målsättning.

Detta glada och sorglösa liv varade enligt Gånge tills ofärdsåren avbröt det hela. 78) Roligare blev staden inte under 1920- och 1930-talen. De enda livsyttringarna av kulturell art utom seminariet var tillkomsten av Josef Herlers sporadiskt uppträdande amatörteatersällskap och av hans museum samt Kuddnäs' uppryckning från fattiggård till minnesmärke över Topelius. Dessa små institutioner, som alla kämpade med svår penningbrist, hade dock knappast någon större betydelse för seminarieundervisningen eller för lärares och elevers trivsel och utveckling.

I övrigt fortsatte livet som förut med kaffebjudningar, lotterier, basarer och andra välgörenhetstillställningar familjerna emellan i bästa idylliska 1800-talsstil. Sedan busstrafiken kommit igång behövde man dock ej, såsom Hagfors intygar, ”förtorka” i Nykarleby, utan kunde lätt taga sig till Vasa eller Jakobstad eller rent av resa till Helsingfors, Sverige eller kontinenten för att få litet omväxling. Att dessa möjligheter flitigt utnyttjades av de flesta bland lärarna är allom bekant. Man flydde staden så fort man kunde; miljön var för trång i andligt avseende och staden för liten och obetydlig för att kunna ge lärarna vid en så stor inrättning som seminariet den vederkvickelse de behövde.

Bland en del stadsbor förefanns även, som vi tidigare konstaterat i olika sammanhang, den åsikten, att seminariet och dess lektorer var till skada för stadens utveckling. 79) Lektorerna hade, påstod man, av ideella skäl bl.a. förhindrat en industrialisering av staden och därigenom bidragit till arbetslöshet och emigration. Denna åsikt företräddes särskilt inom de bredare lagren av stadens invånare. Här hälsade man rent av seminariets indragning välkommen; den hade ej skadat staden i ekonomiskt eller annat avseende, men däremot möjliggjort en politisk förändring, som skulle föra staden mot en ny utveckling. ”Det ser ut”, skriver en av företrädarna för denna åsikt, ”som om det skulle råda en förbannelse över staden sedan seminariet kom hit, men nu verkar det som om förbannelsen skulle vara bruten sedan seminariet kom bort för nu har den ena efter andra småindustrin fått fotfäste i Nykarleby ...” 80)

För de flesta Nykarlebybor framstod dock seminariet som den axel kring vilken tillvaron rörde sig.

En annan fråga är den, huru seminaristerna trivdes i staden. De flesta var österbottningar från landsbygden, ehuru stadspojkarnas andel ökade under 1950-talet.

Österbottningarnas antal uppgick under åren 1944—1969 till i medeltal 66,29 % och de flesta var landsbor, liksom fallet var även med icke österbottningarna. Från Helsingfors var c:a 11 ynglingar, från Åbo endast 1 och från Vasa c:a 9. De övriga stadsborna var från de österbottniska och andra småstäderna. 81)

Trivseln var självfallet olika bland seminaristerna. De som bodde inackorderade på olika håll i staden kunde konstatera vad alla studeranden genom tiderna konstaterat överallt, att en del tanter tog väl hand om sina inackordenter, andra inte. En svårighet var att få tag på det ena och det andra i staden, berättar en f.d. seminarist. Butikerna var illa försedda och överhuvudtaget var det smått och inskränkt i staden. Den borde ha kunnat erbjuda seminaristerna större möjligheter till kultur- och andra aktiviteter. Orienteringen utåt blev lidande, i synnerhet som själva seminarieundervisningen som sådan tidvis var av mindre god klass. Brostugan framstod för seminaristerna som en oas i öknen; där fördes djupsinniga diskussioner kring de mest skiftande ämnen. Några andra kaffestugor att tala om fanns ej och på gästgiveriet, resp. Wiks hotell kunde en seminarist ej visa sig utan att riskera svåra påföljder.

[Här är ett foto jag (L. P.) kallar ”Burkar på Brostugan” och datum är den 4 februari 1960. Från vänster: Carl Gustav Sundman, bor som pensionär i Nedervetil, Lars Pensar, bor som pensionär i Nykarleby, Lars von Schantz, bor som pensionär en stor del av året på turkiska delen av Cypern, Rolf Grandell, torde bo som pensionär i Virkby och längst till höger, Ole Norrback, f.d. SFP-ordförande, minister och i skrivande stund Finlands ambassadör i Grekland.]

Gymnastikklubben 1923—24.
[I seminariets festsal. Notera kakelugnen, fönstren och direktorsprträtten.]

Kl. II vid seminariet 1897.
[Tyckte att bilden passade bättre i kapitlet Ett sjunkande skepp.]

Eftersom de flesta av seminariets elever var beroende av mathållningen på Kosthållet, var denna detalj i organisationen synnerligen viktig. I allmänhet torde mathållningen ha varit tillfredsställande, men på 1920-talet betecknas den av samtida seminarister som helt enkelt bedrövlig. Det antyds t.o.m., att ”försnillningar” pågick så att den personal, som åt på kosthållet, höll sig med den bästa maten på elevernas bekostnad. För att taga ett exempel: då det serverades fläsk och potatis, räckte fläsket till bara för de fem första vid bordet, de övriga fick nöja sig med sås och potatis. Direktor Hagfors, som satt överst vid bordsändan, fick en riklig portion och tyckte att allt var gott och bra. 82) Hushållet som sådant levde alltså bra på det, som eleverna skulle ha ätit. Ett 30-tal seminarister åt vid denna tid på kosthållet. 81) Senare förbättrades förhållandena och i varje fall under åren 1920—1943 och 1944—1954 hade eleverna organiserat ett eget bespisningsandelslag, 84) som åt på Burkebo. [Hos Maria Boman på Seminariegatan 11. Seminaristerna fick säkert njuta av Bomans pepparkakor.]

De fåtaliga nylänningarna, åbolänningarna och ålänningarna tycks på få undantag när ej ha vantrivts. Det torftiga livet på internatet gjorde det möjligt att stå ut, säger en f.d. seminarist. Den stränga ordningen, som på senare år utvecklades till ett slags halvmilitär perfektionism, gjorde det kanske svårt att anpassa sig för mera konstnärliga och bohemiska naturer, men hjälpte säkerligen det stora flertalet att vandra den rätta vägen fram mot examen.

Ettorna, d.v.s. eleverna i seminariets första klass, i elevinternatet, ”Knarken” [Residenshuset], 1941. [Karl Sjöstarnds minnen.]

Seminaristerna utgjorde ett ungdomligt och glatt inslag i stadsbilden, och var i allmänhet omtyckta och populära. Undantag förekom dock. Mellan vissa delar av stadens manliga ungdom och seminaristerna förefanns sedan gammalt ett ”burkhat”, som tog sig uttryck på olika sätt. 88) Det var ont om flickor i staden och stadspojkarna fick ofta se sig utmanövrerade av de mera världsvana bland seminaristerna, som ju dessutom omgavs av en nimbus av lärdom och ljus. Allmänt bekant är repet, som i seklets tidigare år spändes tvärs över Storbron för att hindra seminaristerna att komma in i ”staden”. Nykomlingarna vid seminariet varnades av sina äldre kamrater för stadspojkarna. Veritabla slagsmål skall ha förekommit ännu på 1930- och 1940-talet. Seminarister kunde sålunda antastas och ofredas på gatorna, utsattes för stenkastning och hot om stryk o.s.v. Efter danstillställningar kunde ensamma seminarister bli överfallna och misshandlade ännu i början på 1950-talet. Därefter upphörde de svårare formerna av aggressivitet småningom. I ett fall började några seminarister spela med i dansorkestern på Karleborg under torsdagsdanserna. Härigenom kom de småningom i närmare kontakt med Nykarlebypojkarna, ”kom med i gängen i stan”. Dessa kom i sin tur underfund med att burkarna ej var så högmodiga och märkvärdiga, som man inbillat sig och förhållandet mellan de båda parterna blev småningom riktigt bra. Nylänningar och andra ”utbölingar” kände sig under de sista åren rent av som Nykarlebybor och trivdes bra i staden. ”Mobbningen” av seminaristerna, i den mån den alls förekom annat än i enstaka fall, bottnade av allt att döma delvis i mindervärdighetskomplex och avund gentemot detta i småstadsmiljön främmande element, men hade säkerligen även sin grogrund i vissa stadsbors gamla agg till lektorerna och seminariet som ett förment hinder för stadens utveckling. 86)