Nykarleby seminarium
1873–1971
(– 2023)

Det manliga seminariet i Nykarleby - förhistoria och verksamhetens inledning

Folkbildningens utveckling

Under 1840-talet framfördes de första kraven på en lärarutbildning för allmogeskolor i samband med en livlig debatt i tidningarna. Bland debattörerna fanns Johan Vilhelm Snellman.

Frågan om folkbildningens utveckling behandlades i en för ändamålet tillsatt kommitté, som kallades Folkupplysningskommittén. Kommitténs upphovsman var dåvarande generalguvernören Alexander Menschikoff. Med hänsyn till sin sammansättning var kommittén en av de mest auktoritativa som någonsin har tillsatts i Finland. År 1853 avgav kommittén sitt betänkande. I sina huvuddrag innebar kommitténs förslag till främjande av folkbildningen att den gamla skyldigheten för hemmen att meddela barnen religiös undervisning borde återupptas. En enda form av skola i egentlig mening förordas av kommittén, nämligen klockarskolor. Lärarbefattningen i dessa skolor skulle skötas av församlingarnas klockare. Prästen skulle kalla sådana barn till skolan som inte på annat sätt fick tillräcklig färdighet i innanläsning för att “med nytta begagna undervisningen i skriftskolan”.

Då klockaren alltså gjordes till allmogens enda lärare måste kommittén sörja för utbildningen av dessa lärare. Den föreslog därför att ett seminarium för “Klockare och Sockneskolelärare” skulle inrättas i vart och ett av landets tre biskopsstift. De skulle bekostas med statsmedel. Seminarierna skulle ha endast två lärare, d.v.s. en seminarieföreståndare och en sång- och musiklärare.

Kommittén var inte enig i sina förslag, eftersom en medlem lämnade in en reservation. Folkupplysningskommitténs förslag blev aldrig förverkligade, vilket troligen berodde på att Krimkriget bröt ut och tog de styrandes uppmärksamhet i anspråk.

Kejsar Alexander II besökte Finland i mars 1856. Under besöket fick senaten fem propositioner, varav en gällde organiseringen av skolor för folkbildningen. Frågan bereddes i senatens ecklesiastikexpedition, som inbegärde utlåtanden från landets tre domkapitel. Utlåtandena var i huvuddrag rätt samstämmiga och föreslog en folkskola som förberedelseanstalt för skriftskolan. Domkapitlens utlåtanden trycktes på både finska och svenska. Privatpersoner kunde därefter uttala sig i folkskolfrågan. 19 personer, av vilka de flesta var präster, tog vara på den möjligheten. Uno Cygnæus hörde till dem som tog tillfället i akt, och han lämnade in ett förslag som skilde sig från de övriga. Han påvisade att domkapitlen hade uppfattat folkskolans ändamål alldeles skevt och ensidigt, då de blott velat göra den till en förberedande anstalt för skriftskolan. I stället borde den ge folket allmän medborgerlig bildning. Ärendet slutbehandlades i senaten den 23 november 1857. Därefter inlämnades en anhållan till kejsaren som godkändes i mars 1858. En kungörelse utfärdades av senaten den 19 april 1858.

Cygnæi förslag skilde sig så mycket från alla övriga insända utlåtanden att han fick i uppdrag att som statsstipendiat inhämta kunskap om folkbildningens ståndpunkt i andra länder och därefter avge betänkande i ärendet. Cygnæus utarbetade sedan ett förslag kring folkskoleväsendet i Finland. Förslaget var klart i november 1860 och trycktes 1861, varefter senaten tillsatte en granskningskommitté. Kommittén skulle ge ett utlåtande om förslaget. Såväl sakligt som formellt gjorde kommittén ändringar i förslaget och utarbetade ett nytt författningsförslag, som lämnades in till senaten i juni 1862. Grunddragen i Cygnaei principer hade godtagits av granskningskommittén, men de fick en bättre utformning i kommitténs förslag. Förslaget godkändes av kejsaren, och senaten utfärdade en folkskolförordning den 11 maj 1866. Den här förordningen kom till tidigare än många andra centrala reformer – bland annat upplösningen av skråväsendet 1868 – och ansågs vara en vidsynt och betydande reform.

Ett förslag till förordning om inrättande av ett interimistiskt seminarium utarbetades på senatens uppdrag av G. M. Waenerberg i samråd med Cygnaeus. Förordningen utfärdades den 17 mars 1863 och hade i sina huvuddrag utformats enligt Cygnaei principer. Seminariet öppnades med två skilda avdelningar, en kvinnlig och en manlig. De låg på betryggande avstånd från varandra och var också i andra avseenden klart avgränsade enheter. Läroplanen följde i stort sett de av Cygnaeus uppdragna riktlinjerna, även om Granskningskommittén hade gjort mindre förändringar och framför allt förenklat benämningarna på läroämnena. Jyväskylä seminarium var i sin egenskap av landets första seminarium helt naturligt finskspråkigt, varför lärarna för de svenskspråkiga skolorna måste få sin utbildning på finska. Detta beredde dem stora svårigheter och förorsakade didaktiska problem vid undervisningen i modersmålet. Visserligen var ett flertal av seminariets lärare tvåspråkiga och kunde därför handleda dem på deras modersmål. Flera utsagor vittnar likväl om språksvårigheter för dessa elever.

Kort efter grundandet av Jyväskylä seminarium inkom till senaten många petitioner som yrkade på inrättandet även av en svenskspråkig utbildningsanstalt för folkskollärare och -lärarinnor. Senaten infordrade därför ett utlåtande av Cygnæus. Till en början ansåg Cygnæus att Jyväskylä seminarium kunde utbilda svenskspråkiga lärare och lärarinnor, men han insåg snart att ett svenskt seminarium behövde inrättas för att framkalla behovet av fler svenska skolor. Cygnæus ansåg helst att det svenska seminariet skulle bli ett dubbelseminarium på samma sätt som seminariet i Jyväskylä. Men eftersom den svenska befolkningen i Finland bodde långt från varandra, angav Cygnæus som ett alternativ att ett kvinnligt seminarium skulle inrättas i Ekenäs och ett manligt seminarium i någon stad i svenska Österbotten.

Redan på 1860-talet började det förberedas för ett seminarium i Nykarleby. Detta skedde genom en rätt ingående korrespondens mellan Zacharias Topelius och Johan Adolf Lybeck. Topelius tog initiativet till korrespondensen och gjorde Lybeck uppmärksam på fördelarna för Nykarleby stad att få ett folkskollärarseminarium till staden. Genom Lybecks förmedling påverkade Topelius också stadsborna i Nykarleby. Topelius dikterade slutligen också den skrivelse som Nykarleby stad skulle lämna in i ärendet.

Magistraten och borgarna i Nykarleby var sammankallade den 28 februari 1870. Vid det här tillfället föreslog Lybeck att myndigheterna i staden skulle ansöka om at få ett svenskt folkskollärarseminarium inrättat i närheten av Nykarleby. Förslaget mottogs enhälligt med livligt intresse, och därtill uttalades ett löfte om att kostnadsfritt ställa tomt och behövlig mark till läroverkets disposition, om ett seminarium förlades till staden.

Borgarna i Nykarleby skickade den 17 mars 1870 ett telegram till Topelius, där han informerades om att staden helst önskade få ett manligt seminarium till orten. En närmare förklaring till det här telegrammet sändes den 28 mars, vari staden förband sig att hyresfritt upplåta de rum som behövdes för läroinrättningen.

Topelius hade även ett samtal med ecklesiastikchefen Johan Philip Palmén om Nykarleby som tänkbar ort för ett folkskollärarseminarium. Palmén ansåg att Nykarleby stads anbud om hyresfri lokal för seminariet skulle väga ganska mycket i vågskålen för staden. Dessutom hade staden kommit med sitt erbjudande före andra intresserade orter, vilket enligt Palmén gjorde att Nykarleby hade stora utsikter att få seminariet.

I skolöverstyrelsen diskuterades seminariefrågan den 8 december 1870. Överinspektor Carl Synnerberg [född i Nykarleby] talade varmt för Nykarleby och fick majoriteten med sig. Skolstyrelsens utlåtande följde därför Synnerbergs synpunkter, och ecklesiastikchefen Palmén föredrog utlåtandet i senaten den 25 januari 1871. Senaten godkände förslaget den 1 februari 1871. Den 17 maj 1871 bestämdes att två skilda seminarieavdelningar skulle inrättas för utbildningen av svenskspråkiga folkskollärare och -lärarinnor. Avdelningen för kvinnliga elever förlades till Ekenäs och avdelningen för manliga elever till Nykarleby. Den senare nämnda avdelningen skulle förläggas till den av Nykarlebyborna erbjudna platsen på Kuddnäs.

Den 17 oktober 1871 besökte direktorn för Jyväskylä seminarium Karl Gabriel Leinberg Nykarleby i egenskap av representant för statsmakten för att tillsammans med borgarna utse plats för seminariet. Residenstomten på den västra sidan av älven utsågs därvid till ändamålet. Senaten meddelade den 21 februari 1872 tillstånd att förlägga seminariet till nämnda tomt.

Det var tänkt att det manliga seminariet i Nykarleby skulle öppnas hösten 1872 om Nykarlebyborna dessförinnan hade anskaffat lokaler för seminariet och dess direktor. Staden uppfyllde detta genom att hyra vissa lokaler. Av flera orsaker kunde seminariet dock öppnas först hösten 1873. Det dröjde innan skolöverstyrelsen gav besked rörande seminariets byggnader – antal, utseende respektive inbördes placering – och vilka byggnader som främst skulle uppföras för att seminariet skulle kunna öppnas. Godkännandet av ritningarna försenades. Besättandet av lärartjänsterna drog ut på tiden, eftersom sökandena inte hade lämnat in alla dokument som behövdes som stöd för deras ansökningar. Det rådde också brist på skolmaterial enligt Hufvudstadsbladet.

Byggnaderna för seminariet

I samband med att Nykarleby stad den 28 februari 1870 beslöt att meddela sitt intresse för att få ett folkskollärarseminarium förlagt till staden, lovade staden att kostnadsfritt förse seminariet med de byggnader som behövdes, dock med underhållningsskyldighet för staten. Då detta löfte avgavs, hade staden sannolikt inte klart för sig vad löftet verkligen skulle innebära och inte heller vad det skulle kosta att infria det.

Den 17 oktober 1871 utsågs Residenstomten på den västra sidan av älven till tomt för seminariet. För att finansiera byggnadsplanerna för seminariet beslöt stadsborna den 13 december 1871 att ansöka om ett amorteringslån, vilket också beviljades.

Senaten meddelade den 21 februari 1872 att seminariet fick förläggas till Residenstomten. Stensläpningen till tomten påbörjades 1872. En mängd timmer hämtades från stadens egen skog, och jord togs i anspråk för den till seminariet upplåtna marken.

Ritningarna uppgjordes av arkitekt Th. Granfelt i december 1872. I januari 1873 hade grundningsarbetena för seminariebyggnaderna påbörjats. De fullständiga ritningarna utfärdades i mars, och arbetena på seminariebyggnaderna vidtog i april. Ritningarna fastställdes av guvernören först i juni 1873. För att få ner byggnadskostnaderna fick husen uppföras i två våningar.

Två byggnader uppfördes under sommaren, nämligen kosthållsbyggnaden och verkstadsbyggnaden. Kosthållsbyggnaden inreddes provisoriskt till internat, och dess matsal i den övre våningen blev festsal och det enda klassrummet. Bottenvåningens sal blev gymnastiksal. I verkstadsbyggnadens övre våning bodde direktorn. För kosthållet hyrdes änkefru Kjellmans gård, som staden senare köpte och iståndsatte.

Nykarleby stad hamnade i ekonomiska svårigheter genom det dyra byggnadsarbetet för seminariet. Under åren 1870–1873 steg både arbetslönerna och byggnadsmaterielen, vilket gjorde att staden saknade möjligheter att till alla delar fullfölja sina löften gällande seminariebyggnaderna. I december 1873 ansökte Nykarleby hos senaten om att antingen befrias från vidare byggnadsskyldighet eller få 5.000 mk i årlig hyra i 12 års tid för alla seminariebyggnader. I april 1874 beviljades hyresmedlen, varefter staden tog itu med uppförandet av huvudbyggnaden. Sistnämnda byggnad blev färdig hösten 1875, och den bestod av två tvåvåningsflyglar med en gymnastiksal mellan sig.

Direktorn flyttade till Smedsbacka gård invid seminariet, där rum hade hyrts för honom från och med juni 1877. Detta gjorde att normalskolan fick de rum den behövde i verkstadsbyggnaden.

Stadens ekonomiska svårigheter fortsatte, varför staden anhöll om att bli befriad från vidare byggnadsskyldighet för seminariets behov. År 1880 befriades staden från skyldigheten att fortsätta utbyggnaden av seminariet. Staden befriades också från att återbetala det beviljade amorteringslånet.

Direktors- och internatsbyggnaden byggdes på entreprenad, och den omfattade två våningar. Den 1 september 1882 kunde byggnaden tas i bruk. Samtidigt fick kosthållerskan med sitt hushåll flytta in i en rymlig lokal.

Seminariebyggnaderna med tillhörande mark överläts till staten genom ett köpebrev i mars 1885. De överlåtna byggnaderna var kosthålls- och ekonomiebyggnaden jämte uthus från 1873, normalskolbyggnaden från 1873, en smedja från 1875 och en bastubyggnad från 1877.

[Direktorsbostaden på övre våningen och internatet på bottenvåningen. Förstoring.
Foto: Johannes Schalin 1900–04. Från Finna.fi.

Lärarna vid seminariet

Direktors- och lärartjänsterna vid Nykarleby seminarium lediganslogs våren 1872. De personer som sökte nämnda tjänster var berättigade att inom september 1872 komplettera sina meritförteckningar. Innan kompletteringarna var gjorda kunde skolstyrelsen inte företa något avgörande med avseende på de sökandes lämplighet för respektive tjänst. Detta utgjorde en orsak till att öppnandet av Nykarleby seminarium dröjde.

Direktorstjänsten söktes av direktorn vid tekniska realskolan i Vasa Frans Edward Conradi, lektorn vid Fredrikshamns kadettkår Johan Edvard Swan och konrektorn vid högre elementarskolan i Nyslott Carl Nylenius. Skolstyrelsen konstaterade att Nylenius och Swan hade avlagt lärarprov på en nivå som motsvarade seminariedirektorstjänster, medan Conradi inte hade genomgått motsvarande förhör. Conradi hade undervisat i de ämnen som direktorn i Nykarleby skulle undervisa i (historia och geografi), vilket de två andra inte hade gjort. Samtliga sökanden saknade därmed full kompetens för direktorstjänsten vid ett seminarium. Men eftersom det var nödvändigt att direktorstjänsten i Nykarleby blev besatt, upprättade skolstyrelsen följande förslag: 1) Conradi, 2) Nylenius, 3) Swan. Den sistnämnde besvärade sig över detta besvär i senaten, som resolverade att skolstyrelsen hade handlat orätt, då den hade uppfört på förslag sådana personer, vilkas kompetens den redan hade underkänt. Tjänsten lediganslogs på nytt och söktes av Conradi och Swan. Skolstyrelsen ansåg sig inte kunna uppta Swans ansökan till prövning, emedan den inte åtföljdes av de begärda handlingarna. Då föreslogs att Conradi skulle utnämnas till direktor vid Nykarleby seminarium. Utnämningen av Conradi motiverades med hans gedigna fackkunskaper, hans allmänbildning och hans personliga egenskaper. Conradi erhöll även dispens från de examina, som var föreskrivna för att kunna utnämnas till direktorstjänsten.

Frans Edvard Conradi (1812–88) avlade inte någon universitetsexamen på grund av en ögonsjukdom. Han var lärare i latin, historia och geografi vid Helsingfors privatlyceum 1838–47, lärare vid Mustiala lantbruksinstitut 1847–49 och direktor vid Vasa tekniska realskola 1849–73. Conradi var direktor vid Nykarleby 1873–80 och undervisade i historia och geografi. Conradi gick i pension 1880. Han dog i Vasa men begravdes i Nykarleby.

Lektorstjänsten i naturvetenskaper och gymnastik söktes av lärarkandidaten Jaakko Rahm och gymnastikläraren Viktor Heikel. Viktor Heikel (1842–1927) studerade 1867–69 gymnastik i Stockholm och Tyskland. Han var gymnastiklärare vid Svenska normallyceum i Helsingfors 1869–73, lektor i gymnastik, hälsolära och naturkunnighet vid Nykarleby seminarium 1873–76 och överlärare i gymnastik vid Helsingfors universitet 1876–1911.

Lektorstjänsten i svenska och finska lediganslogs i februari 1874. De sökande var magister Nils Ferdinand Spolander, magister Alexander Hellgren och magister Otto Wilhelm Hohenthal. De praktiska lärarproven bestämdes att hållas 14–16.12.1874, men Hohenthal anmälde att han inte ville avlägga det. Hellgren utnämndes därför till lektor och förordnades till två provår den 1 mars 1875. Hellgren (1834–90) blev filosofie kandidat 1863. Han hade finska som modersmål och var fennoman med kontakter till både Johan Vilhelm Snellman och Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen. Hellgren var lärare vid lägre elementarskolan i Helsingfors 1863–73, lärare vid högre folkskolan för pojkar i Helsingfors 1873–75 och slutligen lektor i svenska och finska vid Nykarleby seminarium 1875–90. Hellgren fick den 1 augusti 1890 pension på begäran, men en dryg månad senare dog han på ett sjukhus i Helsingfors.

Lektorstjänsten i sång, musik och kalligrafi söktes av kandidat David Hahl, folkskolläraren Vilhelm Illberg, organisten Carl Teodor Sörensen, studeranden Lorentz Nikolai Achté och sångläraren vid elementarskolan i Vasa Gabriel Linsén, av vilka Sörensen kom att återta sin ansökan. Vilhelm Illberg (1836–1904) avlade mindre kameralexamen och examen i ryska språket 1855. Han studerade för Fredrik Pacius 1858 (sånglärare) och avlade kyrkomusikerexamen för Rudolf Lagi 1861. Dessutom studerade Illberg vid Musikaliska akademien i Stockholm och företog flere utländska studieresor. Han fick dispens för lektorstjänster i musik vid seminarier 1872. Illberg var kyrkomusiker och lärare i Helsingfors, innan han utnämndes till lektor i sång, musik och kalligrafi 1873–97. Efter att ha beviljats pension 1897 flyttade han till Helsingfors, där han dog.

Lektorstjänsten i matematik, fysik och teckning söktes av läraren vid realskolan i Vasa Josef Lindskog och den biträdande läraren vid fruntimmersskolan i Helsingfors J. L. Boehm. Den senare återtog dock sin ansökan, varför Lindskog utnämndes till ifrågavarande tjänst. Lindskog (1821–97) var svensk medborgare och kom att undervisa i matematik, fysik, teckning och slöjd vid seminariet i Nykarleby. Han var prodirektor 1873–78 och avgick med pension 1878. Efter pensioneringen bodde Lindskog först en tid i Sverige, varefter han återvände till Finland och bosatte sig i Jakobstad.

Lektorstjänsten i religion, psykologi och pedagogik söktes av magister Fredrik Wilhelm Sundwall. Lektorstjänsten i religion lediganslogs på nytt, varpå Sundwall utnämndes. Sundwall (1843–1929) avlade pedagogie examen och examen för kompetens till religionslärartjänster. Han blev lektor i religion, psykologi och pedagogik vid Nykarleby seminarium, där han var prodirektor 1878–81 och direktor 1881–86. Sundwall blev sistnämnda år direktor vid Ekenäs seminarium. Han verkade därefter som lärare i Helsingfors.

Redan i början av seminariets verksamhetstid inrättades en verkstad, där seminaristerna fick sakkunnig ledning i utförandet av sina uppgifter där. Snickarmästaren Isak Thors anställdes 1873 som seminariets första verkmästare i träslöjd. Han respekterades av seminaristerna och tjänstgjorde vid seminariet till den 1 september 1898. Kantorn i Nykarleby församling Johan Wilhelm Nessler anställdes som verkmästare i metallslöjd (“metallförare”) vid seminariet den 1 september 1879 och verkade som sådan till sin död i april 1910.

Intagning av elever

Annonser för ansökan om inträde publicerades i tidningspressen. Det fanns vissa villkor för vem som skulle kunna antas till seminariet. De sökandena skulle vara minst 18 år och skriftskolgångna. De skulle även ha en god kroppskonstitution och oförvitlig vandel. Följande förkunskaper och färdigheter ansågs vara nödvändiga: god kristendomskunskap, modersmålets läsning jämte förmåga att återge innehållet av det lästa, skriva med läslig handstil samt någon färdighet i räkning. Till ansökan skulle bifogas dopattest, prästbevis, läkarbevis, intyg om förkunskaper och intyg om förmögenhetsvillkor.

I början av juli 1873 avgjordes vilka som skulle blir kallade till inträdesförhöret. Själva förhöret hölls den 28 augusti 1873 i närvaro av överinspektor Uno Cygnæus. Sammanlagt 37 personer hade anmält sig för inträde, de flesta från Österbotten, bond-, torpar- och arbetarsöner med mer eller mindre bristfälliga förkunskaper på ett par undantag när. Av dessa antogs 28 som seminarister på en provtermin. Av dem var tio interner och 18 externer. Av de 28 på prov intagna blev dock endast 26 inskrivna i seminariets matrikel.

Eleverna tillhörde, med något enstaka undantag, allesammans allmogens klass. De flesta var hemma från Österbotten, men också några från Nyland. Från följande österbottniska kommuner kom elever till den första årskursen: Kronoby, Malax, Munsala, Närpes, Nykarleby, Oravais, Pedersöre, Sideby, Solf och Vörå.

Invigningen av seminariet

Seminariet invigdes den 1 september 1873. Invigningsdagen gynnades av ett vackert väder, som under högsommaren. Talrika skaror av folk samlades vid seminariet tidigt på morgonen. Kl. 9 tågade lärare och elever i procession till den festligt prydda seminarielokalen. Invigningen hölls i kosthållsbyggnadens övre sal, som inte rymde dem som hade samlats vid seminariet. Publiken bestod av både ståndspersoner och allmoge.

Högtidligheterna öppnades med avsjungandet av verser ur nr 518 i det nyaste psalmboksförslaget. Därefter följde ett invigningstal av överinspektorn Uno Cygnæus, som gav en överblick av bildningens och särskilt folkbildningens utveckling. I talet ingick även en historik över Finlands folkskolväsende. Till sist genomgick talaren de läroämnen, som var bestämda att ingå i seminariets kurs, och visade att alla ämnen var nödvändiga. Sedan talaren slutligen hade förklarat seminariet vara invigt, sjöng en blandad kör två verser ur Vårt land. Cygnæus riktade sig därefter till Nykarleby stadsbor, till seminariets lärare och till seminariets elever. Sedan kören hade sjungit några verser av nr 519 i ovannämnda psalmboksförslag, blev seminariets direktor installerad i sitt ämbete. Direktorn höll därpå ett tal, vari han uttalade ett antal “behjärtansvärda sanningar” i fråga om bildning i allmänhet och folkbildning i synnerhet.

En glädjande bereddes de närvarande, då lektor Heikel, på överinspektorns uppmaning, framträdde och läste upp de verser skalden Z. Topelius hade författat för det här tillfället. Dessa verser tolkade stundens betydelse för Nykarleby och för hela Finland. Verserna väckte en djup rörelse hos alla de närvarande, och skalden själv – som också övervarade festen – torde djupare än någon annan ha känt betydelsen av denna viktiga stund för hans födelseort. Den högtidliga invigningsakten avslutades med sång och bön.

Från seminariet begav sig allmänheten till kyrkan, där kaplanen I. O. Appelberg höll ett tal i kyrkan över Fil. 4:8–9. Han betonade däri nödvändigheten av den hjärtats bildning, som verkas av Guds Ande. Utan den här bildningen motsvarar den mänskliga bildningen inte fullt sitt ändamål. Guds välsignelse nedkallades över den nya läroinrättningen med dess lärare och elever. Gudstjänsten avslutades sedan med sång och bön. I kyrkan sjöng samma sångare som vid seminariet. De anfördes på vartdera stället av seminariets musiklektor, som också spelade orgel i kyrkan.

Stadens borgerskap hade bjudit in överinspektor Cygnæus, seminariets lärare och resande av ståndspersonsklassen, som med anledning av festen hade kommit till staden, på en festmiddag i rådman Dyhrs lokal. I samband med middagen tog festkänslorna sig uttryck i tal och utbringande av skålar.

På kvällen var hela staden festligt upplyst. Festbelysningen på bron över älven och på Brunnsholmen ansågs vara särdeles praktfull. En stor del av festbesökarna samlades på kvällen på Brunnsholmen, där ungdomen roade sig med dans.

Läroämnen och lästider vid seminariet

I stadgan om läroplaner vid seminarier och normalskolor ingick utförliga föreskrifter om timantalet i varje läroämne vid ett seminarium och om undervisningens syfte. Eleverna i kl. I–III skulle enligt denna stadga ha 48 veckotimmars undervisning i klass, vartill kom städningsarbete av olika slag; och kl. IV hade 22 veckotimmars undervisning i klass utom övningslektionerna i normalskolan. Denna stadga tillämpades inte strikt. Läsåret 1873–1874 hade de nyintagna eleverna i Nykarleby seminarium 50 timmar i veckan, vilket timantal dock minskades redan hösten 1874, så att kl. I hade 45 timmar och kl. II 44 timmar i veckan. Under läsåret 1873–74 var lästiderna vid Nykarleby seminarium följande: kl. 7–9, 10–13 och 16–18 (slöjddagar 15–19). De här tiderna gällde för tio år framåt.

Läsåret 1873–1874 förekom undervisning i historia, geografi, religion, pedagogik, psykologi, finska, svenska, gymnastik, hälsolära, naturkunnighet, sång, musik, kalligrafi, matematik, teckning, fysik och slöjd. Undervisningen i naturkunnighet omfattade populär anatomi, kemi, botanik och zoologi. I så gott som alla dessa ämnen gavs metodologisk handledning. I vissa ämnen hölls även föredrag över lämpliga ämnen. I några ämnen skulle eleverna också skriva uppsatser. Enligt reglementet för seminarierna skulle undervisningen i de olika läroämnena innehålla följande:

I historia genomgicks de viktigaste världshändelserna och Finlands historia, medan geografi omfattade Finlands geografi, de europeiska länderna, världsdelarna och en klar åskådning av solsystemet. Undervisningen i religion behandlade biblisk historia, bibelläsning, kyrkohistoria och kristendomskunskap. Inom pedagogiken genomgicks uppfostrans och undervisningens historia, uppfostringslära, didaktik samt folkskolans organisation och handhavande.

Psykologin framställdes i populär form med syftet att utgöra inledning till uppfostringsläran. I det finska språket koncentrerades undervisningen på läsning, uttal, översättning, formlära, satslära och syntax. Undervisningen i det svenska språket omfattade läsning, uttal, verbformer, språkövningar och syntax.

I gymnastiken ingick gångarter, fri och redskapsgymnastik, målskjutning med salongsgevär och kommandoövningar. Inom ramen för hälsolära förmedlades insikt om kroppens utveckling och ändamålsenliga vård. Anatomin skulle föredras i populär form med syftet att ge eleverna kunskap om människokroppen. I kemi behandlades den kemiska processen och organisk kemi. Dessutom undervisades om växter och djur inom ramen för botanik och zoologi.

Musikundervisningens syfte var att ge eleverna den musikaliska insikt och färdighet, som krävdes för att behörigen handha sångundervisningen i folkskolan samt, där sådant var möjligt, den kännedom och skicklighet som är nödvändig för att kunna sköta orgeln i kyrkan. I sångundervisningen behandlades en- och flerstämmig sång och utbildning av gehöret, medan musikundervisningen omfattade kunskap om olika tonarter, spelning på piano och harmonium samt harmonilära. Undervisningen i kalligrafi syftade till att bibringa eleverna färdighet att skriva med en tydlig handstil.

Matematikundervisningen syftade till en klar uppfattning om talet, åtminstone rörande i det dagliga livet förekommande frågor. Inom fysiken behandlades fysiska lagar. Teckningsundervisningen omfattade kopiering av planscher, ornamentsritning, frihandsteckning och kopiering av ritningar. I slöjden gjordes modellserier och olika möbler. Dessutom var tyngdpunkten lagd på allmän handfärdighet och skicklighet i några för allmogen bäst passande handslöjder samt teknisk färdighet i användningen av olika verktyg för tillverkning av husgeråd och redskap.

Årsexamen 1874

Det första årsförhöret vid seminariet hölls den 15 juni 1874 i närvaro av överinspektor Uno Cygnæus och en stor publik som bestod av såväl ståndspersoner som allmoge. Förhöret inleddes kl. 8 och avslutades kl. 14. Förhöret omfattade sammanlagt nio ämnen. Prov på elevernas ritningar och handarbeten var utställda i skilda utrymmen. Gällande examen var alla eniga om att eleverna hade gjort goda framsteg under läsåret.

I samband med förhöret talade både överinspektor Uno Cygnæus och direktor Frans Edward Conradi. Cygnæus uttalade sin tacksägelse till seminariets direktor och övriga lärare för den möda de hade lagt ner på undervisningen, varav så vackra prov nu hade blivit framlagda vid examen. Sedan vände han sig med några varma ord till eleverna och förklarade sin tillfredsställelse med de framsteg, som de hade gjort under läsåret, och han uppmanade dem att fortsättningsvis sträva framåt. Direktor Conradi riktade å sin sida några varma ord till eleverna, sina medlärare och övriga närvarande, varpå han avslutade högtidligheten med bön.

Vid höstterminens början hade elevantalet varit 28. Under läsåret avgick fyra elever av olika orsaker, vilket medförde att seminariet hade 24 elever vid läsårets slut. Av de sistnämnda blev 23 uppflyttade till högre klass. Eleverna var nöjda med sitt år, och alla var beslutna att återkomma till hösten för att fortsätta sin kurs. Flertalet av eleverna var i mycket knappa ekonomiska omständigheter och hade endast genom stora försakelser kunnat uppehålla sig i Nykarleby. Under det läsåret donerade några privatpersoner pengar till seminariet för utdelning bland läroanstaltens mest behövande elever. Därtill fick seminariet gåvor i form av böcker och bidrag till de fysikaliska samlingarna.

Källor

Birck, Erik: Nykarleby stads historia. Del III. Tiden 1876–1975 (1988). Seminariet.

Björneborgs Tidning, årgång 1873.

Borgåbladet, årgång 1873.

Cavonius, Gösta: Nykarleby seminarium. Matrikel 1873–1971 (1984).

Finlands Allmänna Tidning, årgång 1873–1874.

Folkwännen, årgång 1872–1874.

Hagfors, Karl Johan: Nykarleby seminarium 1873–1923 (1923).

Hagman, Johan: Invigningen av Nykarleby seminarium. – Finlands folkskola 100 år (1966).

Hans Kejserliga Majestäts Nådiga Stadga om läroplaner för såväl folkskollärare- och lärarinne-seminarier i Finland, som de wid sådan läroanstalt inrättade normalskolorna. Gifwen i Helsingfors, den 11 maj 1866. – Författningar rörande Skolväsendet. Helsingfors, 1872.

Hans Kejserliga Majestäts Nådiga Reglemente för folkskollärare- och lärarinne-seminarier i Storfurstendömet Finland. Gifwet i Helsingfors, den 11 Maj 1866. – Författningar rörande Skolväsendet. Helsingfors, 1872.

Hedström, Einar: Nykarleby – min barndoms och min ungdoms stad (1958). Seminariet.

Helsingfors Dagblad, årgång 1873–1874.

Hufvudstadsbladet, årgång 1872, 1874.

Morgonbladet, årgång 1872–1874.

Schantz, Hans F. von: Nykarleby folkskollärarseminarium. Matrikel 1873–1957 (1958).

Uppslagsverket Finland.

Vasabladet, årgång 1872–1874.

Vikingen, årgång 1872–1873.

Wichmann, V. K. E: Nykarleby stad 1620–1920 (1920). Seminariet.

Åbo Underrättelser, årgång 1872–1873.

Österbotten, årgång 1873–1874.