Minnen från en resa i Finland
hösten 1900

Af teol.dr John Ternstedt

Tavastehus Alavo Kuortane Lappo Nykarleby
Vasa Hernösand

Alavo var då likasom nu en betydande vägknut, där vägarna från Vasa, Nykarleby, Tammerfors och Jyväskylä möttes.

Också nu gick min färd utmed samma väg, som den finska hären följde vid sitt fortsatta återtåg. Till Lappos stora kyrkby kom jag strax före middag. Mitt besök där hade ett dubbelt syfte, dels att träffa kyrkoherden och prosten M [Wilhelmi Malmivaara]., till hvilken jag fått anbefallning, dels att bese det alldeles intill byn liggande slagfältet. M. intager för närvarande en ganska framskjuten plats i finska kyrkan. Han är son af den M., hvilken på sin tid var en af de anseddaste och inflytelserikaste prästerliga ledarne för de förut omnämnda pietisterna eller s.k. »skörtisterna» och stod mycket nära deras lärofader, bonden Pavo Routsalainen. Också han tjänstgjorde i Lappo, men blott såsom extra ordinarie, och dog där tämligen ung. Stora skaror strömmade till för att höra honom, och utom vid de kyrkliga gudstjänsterna höllos täta samkväm i husen. En storartad gästfrihet bevisades då i Lappo af rörelsens anhängare mot de från andra trakter kommande trosbröderna. M. måtte ock haft en ovanlig gåfva att tala till folket väckande och medryckande. Visserligen är ej hans minne fritt från allvarsamma skuggor, men är dock ännu högt uppburet bland de fromma af denna riktning. Och i hans spår går nu sonen. Det berättades, att hans verksamhet väckt en ny lifaktighet bland »skörtisterna», som söka honom från när och fjärran. De gamla samkvämen ha återupptagits. M. var dock nu icke hemma; i stället togs jag välvilligt om hand af v. kapellanen H., som just var ett barn af denna väckelse.

Denne följde mig ut till slagfältet. Det kännes frestande att lämna en utförligare skildring af den blodiga och för de svensk-finska vapnen så ärorika strid, som här utkämpades. Men det skulle bli för vidlyftigt. Nog af, dagen vid Lappo var den stoltaste dagen för de svenska vapnen under hela kriget. Den var en följd af ryssarnes undanträngande från deras ställning vid Nykarleby, hvarom mera sedan, och blef själf en orsak till den förut omnämnda segern vid Alavo. Vid en blick på Finlands karta ser man, att städerna Gamla Karleby, Jakobstad och Nykarleby ligga rätt nära och på ungefär lika afstånd från hvarandra utmed landets nordvästra kust. Klingspor hade vid sitt första besinningslösa återtåg hunnit norr om Gamla Karleby, och ryssarne hade däraf lockats att följa honom efter, ehuru med underlägsen styrka. Det skulle varit en jämförelsevis lätt sak att drifva dem tillbaka, men i stället låg K. overksam i sina kvarter till fram på försommaren 1808. Ändtligen måste han på bestämd order börja sitt framryckande söderut. Ryssarne drefvos, som sagdt, undan från Nykarleby, förföljda af svenskarne. Vid Lappo skedde den allvarsamma sammanstötningen. Där var, likasom vid Alavo, en viktig vägknut, som ryssarne ej gärna ville släppa sig ur händerna. Klingspor höll sig försiktigt undan och lämnade åt Adlercreutz att leda angreppet. Denne hade under sitt befäl omkring 6,000 man, Rajevski, hans motståndare, ej mycket öfver 5,000. Men denne hade fördelen af en vid  Lappo intagen skyddad ställning, som tappert försvarades. Striden stod den 14 juli 1808 och varade i tretton timmar. Hetast blef den, då det gällde intagandet af själfva Storbyn, där ryssarne kastat sig in. Det var här v. Törne till sin stora harm fick sin nya syrtut genomborrad af den kula, som lyckligt fann vägen mellan hans knän då han, enligt skaldens ord och sin vana trogen, stod där »med hand i sida och med benen ut». Döbelns ingripande med björneborgarne blef, anser man, det afgörande. Dagens stora betydelse var, att den lärde den svensk-finska hären, att den kunde segra, blott den fick strida. Hoppet med sin följeslagarinna, hänförelsen, lifvade dem åter. Fastän gamla krigare sade sig aldrig ha sett en hetare strid, föreföllo dock förlusterna ej synnerligen stora. Femton officerare och något öfver 200 man voro på svenska sidan döda eller sårade. En hög är uppkastad på fältet strax utanför byn och omgifven af ett järnstaket; på dess topp är rest en minnesvård af gjutjärn, hvarpå lästes namnen Aminoff, Blume, Qvanten och Ramsay. Min ledsagare berättade mig, att på stridsdagens morgon gick med äkta finskt bondlugn en dräng och körde plog, under det att en och annan kula susade om öronen på honom. Slutligen blef han så förargad öfver att på det sättet störas i sin fredliga handtering, att han lämnade plog och ök och kastade sig in i striden, i hvilken han med utmärkelse deltog till slut. Gevär och ammunition tog han från en fallen finne. Han blef sedan soldat med namnet N:r 15 Stolt, och ännu finnas afkomlingar af honom i Lappo, som bära hans namn. Denna tilldragelse har gifvit ämnet till Runebergs vackra dikt: »N:r 15 Stolt».


I rak nordlig riktning går järnvägen från Lappo fram genom en trakt, som hör till de bördigaste och bäst odlade i landet. Den går dock icke ända fram till Nykarleby. Från Kovjoki station, som låg vackert inbäddad i tät björkskog, var en riktig lilleputts-bana, både i anseende till bredd och längd (blott 7 kilom.), anlagd till staden. Vid framkomsten dit på aftonen mötte mig min gamle gode vän, seminariedirektör S [Schalin]., och förde mig i en åbokärra till sitt vackra hem i seminariehusets rektorsbostad. Vår bekantskap och vänskap hade för mer än 20 år tillbaka knutits i Tübingen, där vi en sommar lågo tillsammans för att höra Beck. Och jag fick nu besanna, att gammal vänskap rostar icke. Här tillbragtes ett par angenäma dagar, under hvilka jag fick se och böra icke så litet.

Nykarleby är en helt obetydlig stad, dock kringspridd på en rätt stor yta, rik på trädgårdar och björkplanteringar, där de små trähusen ligga helt landtligt och föga regelbundet inbäddade. Den del, som härjades af den svåra branden 1858, är uppförd efter en regelbunden plan. Staden genomflytes af Lappo älf, hvars stränder bilda långdragna, rätt höga sluttningar. Vid dess utflöde i hafvet är hamnen anlagd. Den har ursprungligen hetat NieKarleby, efter den kringliggande socknen, som fått detta namn af och efter Karl IX. Vid den lilla staden är dock fäst minnet af två stora namn från det gångna århundradet; det ena är krigaren Döbeln, det andra är den fridsamme Topelius. Aldrig drömde jag om, då jag med ungdomlig förtjusning läste »Döbeln vid Jutas», att jag en gång skulle få trampa den mark, där detta krigs tvifvelsutan störste fältherre, kanske ock hjälte utförde sin där besjungna bedrift eller rättare bedrifter. Ty det var två gånger, som D. här utmärkte sig.

Då Rajevski på våren 1808 drog sin samlade styrka från Gamla Karleby, fördelade han 1,300 man under general Jankowitsch till Nykarleby för att åt ryssarne försvara den viktiga ställningen därstädes. Mycket försiktigt framryckte Klingspor på fyra kolonner, men då han norr om staden stötte på fiendens fältvakt, rastade han en half timme, besinnade sig därunder, lämnade befälet åt Adlercreutz och red själf tillbaka till sitt högkvarter! Han sades under detta krig aldrig ha varit så nära en träffning, som den gången. Adlercreutz ryckte fram från norr. Döbeln, som förde en af kolonnerna, skulle på en omväg anfalla från en annan sida. Då han emellertid dröjde, gaf A. sig ej ro att vänta, och han skulle väl ensam kunnat rå på fienden, om ej denne hastigt hade dragit sig öfver till älfvens vänstra strand och efter sig satt eld på den långa träbron, på hvilken en mängd bränsle för detta ändamål hade samlats. Då kom Döbeln, rusade ned till älfven och kastade sig i densamma för att vada öfver, men denna, eljest ganska grund, var nu uppsvälld och strid. D. hade sannolikt drunknat, om ej en karl i sista minuten fått tag i hans rockskört och dragit upp honom. Flera båtar anskaffades då, som förde manskapet öfver, och nu jagade D. fienden framför sig en hel mil åt Jutas till, som ligger blott 5 kilom. söder om staden. Detta skedde själfva midsommardagen. Genom det kalla badet, hvarefter intet ombyte af kläder kom i fråga, ådrog sig D. en svår förkylning, af hvars följder han sedan under hela fälttåget led ganska mycket. Eljest förlorade svenskarne vid detta tillfälle endast tre man, fienden 60 fångar och 20 döda och sårade.

Döbelns andra hjältebragd vid Jutas utfördes vid det sorgliga återtåget. Den ryska öfverbefälhafvaren Kamenski sökte då på samma gång afskära detta återtåg och slå svenskarne i en afgörande träffning. Han sände därför afdelningar af sin styrka norrut mot både Nya och Gamla Karleby och sökte med sin hufvudstyrka, ungefär 7,000 man, att hinna fatt den svenska hären. I stället för att föra denna raka och genaste vägen från Lappo, där den efter slaget vid Salmi samlat sig, till Nykarleby, lät Klingspor den slå in på den väg som från Lappo går rakt i väster till Vasa. Ett, under dåvarande förhållanden orimligt tilltag, förklarligt endast af K:s lika orimliga plan att från Vasa kunna föra hären öfver till Sverige. Den hann emellertid ej längre än till Lillkyro, där en annan väg förbi Oravais leder norrut till Nykarleby. Här reste K. i förskräckelsen från alltsamman och lämnade befälet åt Adlercreutz. Läget var ytterst brydsamt. En afgörande drabbning kunde ej undvikas, om man icke ville dagtinga. Blef utgången af denna olycklig, måste vägen norrut vara öppen, om icke hela hären skulle falla i ryssarnes våld. Och då var af första och största vikt att få vägknuten vid Jutas besatt. Vid ett krigsråd framkastades förslaget om dagtingan. När Döbeln, som låg svårt febersjuk på en soffa, hörde detta och om svårigheten att förekomma ryssarnes besättande af Nykarleby, for han häftigt upp och sade barskt: »Led fram en häst, skall jag ställa ordning på den saken!» Detta skedde natten till den 13 september. Han sökte upp sina björneborgare och hann med sin brigad på morgonen fram till vägskillnaden vid Jutas. Där fanns blott en enda bataljon, af Reutersköld kvarlämnad. Fienden kunde när som helst komma, och hade den kommit förut och fått denna plats i sitt våld skulle den efter all sannolikhet icke kunnat af svenskarne återtagas. Döbeln lät genast sitt folk intaga ställning till strid, tvangs emellertid af mattighet att rida in till staden på en stund för att söka någon hvila. Redan på middagen kommo ryssarne och gingo genast till anfall mot de uttröttade svenska trupperna. Det var då, när Döbeln hörde kanonskottens ljud, som han reste sig från bädden och skyndade till sitt folk. Episoden med »prosten» och »läkaren» i Runebergs dikt, är blott en på fri hand tecknad dekoration, utan någon egentlig historisk grund. D. fann de sina bragta till det yttersta, men så snart han visade sig, blef det nytt lif i dem. »Är det svarta bandet med, då går det nog», ropade de. Och det fingo snart ryssarne veta om.


»Ty innan kvällen hann sin skugga sända,

var ryska styrkan kastad öfver ända
och räddad Adlerereutz och fri hans färd.»


Redan följande dag stod fältslaget vid Oravais, som ligger tätt intill en vik af Bottenhafvet, något mer än tre mil söder om Jutas. Det var det blodigaste under detta krig och ett af de sorgligaste vår krigshistoria har att uppvisa. Icke genom någon feghet å truppernas eller deras anförares sida. Deras tapperhet var fastmer höjd öfver beröm, särskildt när man betänker, huru utmattade de voro af umbäranden och lidanden. Och fastän fjärdedelen af svenska styrkan, 1,100 man och 39 officerare bland dem den unge, af Runeberg besjungne löjtnant Schwerin blef på valplatsen, föll dock ingen fana, ej heller någon kanon i fiendens hand. Slaget, som började i dagbräckningen och slutade först vid tiotiden på aftonen, artade sig ock i början till seger, för de svenska vapnen, men slutade som nederlag och därtill ett nederlag, som alldeles bröt den svenska härens motståndskraft och beseglade krigets utgång och Finlands öde.

Tillsammans med min värd och hans 19-årige son företogs en utfärd till slagfältet vid Jutas. Det ligger en half fjärdingsväg söder om gästgifvaregården med samma namn. Stora ängar utbredde sig utmed vägen, på hvilka stodo små timrade hölador; en af dessa var på flera ställen genomskjuten, ett vittnesbörd att den var med 1808. Ännu hittas ej sällan kulor i åkrarna. Man måtte ej ha sparat på ammunition. Af en gosse köpte jag för 75 penni ett på platsen upphittadt så kalladt drefhagel en järnkula af något mer än en tums genomskärning. Kanonerna plägade laddas med flera sådana. Tätt vid vägen står det vackra monumentet öfver Döbeln. Egentligen äro de två. Först inhöggs för länge sedan på en större sten en kortfattad redogörelse för slaget. 1885 restes det egentliga Döbelnmonumentet. Det utgöres af en hög sten, på hvars framsida är infattad D:s porträttmedaljong; nedanför densamma i brons gjutna sinnebilder af strid och seger. Den hvilar på ett stort kummel af stenar, af hvilka några på sina tillhuggna ytor ha inskriptioner.


Men nu skulle ock något förtäljas om Topelius. Strax utanför staden, utmed Lappoälfvens högra strand, ligger  egendomen Kuddnäs. Där föddes Topelius den 14 jan. 1818. Hans far var läkare och ägde gården, som då hade ett ej obetydligt jordbruk. Ännu står huset kvar, där T. föddes och växte upp; det påminner med sitt brutna tak och sina hvitmenade väggar om våra gamla herrgårdsbyggnader. Fadern bröts tidigt ned af en svår sjukdom, modern efterlefde honom länge, och min vän, direktör S., som var son af T:s enda syster, hade tillbragt en längre tid af sin barndom i mormoderns hus, där han kände till hvarje vrå. Dess yttre är oförändradt, men ej så dess inre. Kuddnäs har nämligen, sedan det mesta af jorden undansålts, blifvit förvandladt till ett slags fattiggård, som medfört stora förändringar i manbyggnadens inredning. Ena gafvelrummet, som varit T:s goss- och skolrum, var dock sig likt, likaså ett gammalt lusthus i trädgården, som T. bland minnena från sin barndomsvärld mer än en gång omtalar. Det är upptimradt [eg. reglat], har kvar åtskilliga minnen från topeliska tiden, och systersonen umgicks med  tanken på att dit samla än fler, för att där få till stånd ett litet Topelius-museum. Fram till gården leder en gammal, rätt vacker allé. S. berättade, att, när kejsar Alexander I på sin ofvannämnda rundresa 1819 också kom till Nykarleby, körde kusken galet och for fram till Kuddnäs med marschaller upplysta allé i stället för att styra in i staden. Då kejsaren kom fram till gården, gick han ur åkdonet. Där stod bland andra Topelii sköterska med den lille gossen. Alexander tog honom då i armarna och gaf honom en kyss.

Så länge modern lefde (hon dog 1868), tillbragte T. alltid sommaren på Kuddnäs och på ett litet i skärgården utanför staden liggande landtställe: Majniemi, där han passioneradt hängaf sig åt sin älsklingssport, att fiska. S. sade mig, att fiskarne i trakten, som nog eljest tyckte väl om den snälle professorn, dock icke voro rätt belåtna med, att han tog så mycket fisk ifrån dem. T. fiskade nämligen oftast med god tur.

Ännu lefver T:s nu 84-åriga syster som kyrkoherdeänka, och bor tillsammans med en ogift dotter i Nykarleby. Genom S. hade vi redan förut blifvit för hvarandra kända, men det var kärt att nu få tillbringa en eftermiddag hos den fromma, mycket enkla och anspråkslösa gamla. Trots åldern var fru S. vid goda både kropps- och själskrafter, hade fin hjärtebildning och mycket litterärt intresse. Något litet fick jag höra ur den stora samling bref från skalden till systern, som ännu finnes i behåll hos systersonen. Och jag må säga, att det föreföll mig som det älskligaste jag läst af denne eljest så älsklige författare. Synnerligen vackert var det bref, hvari han meddelade nyheten om sin förlofning.

Det är en lycka för finska folket, att det under det gångna århundradet, som för dess utveckling till nationellt själfmedvetande varit så betydelsefullt, haft sådana män som Runeberg, Topelius, Stenbäck, Snellman m. fl., hvilka fått gåfvan att, såsom de gjort det, uttala hvad folket af naturen ägt djupast, ädlast, bäst och skönast och därigenom vända utvecklingens riktning mot verkligt upphöjda mål. När ett helt folk älskar och tillägnar sig en sådan författare som Topelius, såsom man kan säga, att finnarne i det stora hela ha gjort och göra, då får det därigenom ej blott mycket positivt godt, utan ock ett starkt skydd mot mycket ondt. Och huru har icke han, såsom kanske ingen, förstått, att man skall börja med de små. Den minnesvård, som T. rest åt sig i finska folkets hjärtan, skall länge förblifva. Äfven ur den synpunkten kan, tyckes det, en yttre minnesstod öfver honom vara obehöflig. Emellertid lär man vara betänkt på att åt honom resa en sådan.

Den 19 september på middagen lämnade jag Nykarleby, passerade åter Lappo, nu i sällskap med dess  kyrkoherde. Ett par mil söder därom, vid Östermyra, går en bibana till Vasa, dit jag hann fram först på natten och därför genast körde ned till ångbåten »Sundsvall», som tidigt följande morgon gick öfver till Härnösand. Min önskan hade varit att få gästa stadens kyrkoherde, prosten H., som upprepade gånger vänligt inbjudit mig och lät en poliskonstapel uppsöka mig vid tågets ankomst för att öfverlämna ett hjärtligt afskedsbref. Men det lät sig icke göra. Det kändes ej heller angenämt att lämna Finlands jord i nattens mörker. Så gärna hade jag vid dagens ljus velat sända den en sista hälsning.

Staden Vasas officiella namn är nu Nikolaistad; den ligger ej heller på sin gamla plats, utan 7 kilom. därifrån. Anledningen till dess flyttning var den fruktansvärda eldsvåda, som 1852 lade nästan hela gamla Vasa i aska. Några servila borgare begärde och fingo då kejsar Nikolais tillåtelse att efter honom få uppkalla den nyuppförda staden. En senare petition af ett stort antal att få återtaga det gamla namnet afslogs, men faktiskt är dock detta det i dagligt tal allmänt använda. Det härleder sig från Karl IX, som gaf det åt Mustasaari by och handelsplats, hvilken sedan uråldriga tider var en i Österbotten betydande ort och af Karl förvandlades till stad. Det lilla, som jag vid den klart strålande elektriska belysningen såg af staden, gaf anblicken af en modern stad med många ståtliga byggnader och mycket breda, trädplanterade gator. Den räknar ock sina 1,200 invån., är säte för hofrätt, guvernör, två lyceer, ett svenskt och ett finskt, m. m. samt har en mycket liflig handel. Därifrån går ock den kortaste öfverfartsvägen till Sverige öfver Bottniska viken.

Färden på »Sundsvall», som mest transporterar finsk boskap, både Iefvande och slaktad, till Sverige, var icke vidare behaglig. Vid femtiden på e. m. kommo vi till Härnösand, i hvars biskopshus jag vänligt upptogs som gäst till följande morgon, då en minnesvärd färd anträddes utmed den underbart vackra Ångermanälfven till Kramfors stora sågverk. Där gjordes ett par dagars uppehåll hos goda vänner. Sedan fortsattes resan till Långsele, därifrån på norra stambanan öfver Uppsala till Stockholm hem. Förut hade jag ej sett Härnösand, ej heller Ångermanälfven. Båda voro öfver min förväntan vackra, den senare allra mest. Ett sådant sceneri som t. ex. vid Sollefteå får man länge söka maken till. Men beskrifningen däraf hör icke hit.


Minnen från en resa i Finland hösten 1900 (1904) av teol.dr John Ternsted i Läsning för svenska folket, fjärde häftet. Författaren använder både rektor och direktör när den egentliga titeln för ”seminariechefen” var direktor.


Läs mer:
Innehållsförteckning till 1808–09 års krig.
Originalet på Runeberg.org: Läsning för svenska folket, Utgivenu av Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande.
(Inf. 2017-03-01, rev. 2017-03-01 .)