Nykarleby skyddskår.

Redogörelse för Nykarleby skyddskårs verksamhet
och dess insats i frihetskriget,

avgiven till årsmötet den 24 februari 1919.

[Oläsliga texter på kopian är ersatta med XXX.
Texter som troligen är rättolkade är kommenterade med [?].]

När det gäller att redogöra för skyddskårens verksamhet under år 1918, blir det att förtälja om de händelser, som på vår undanskymda ort utspelades, om Nykarlebybygdens insats i frihetskriget och de minnen, som äro förknippade med frihetskampen under det växlingsrika år, då Finlands självständighet förverkligades.

Tanken på upprättandet av kårer till samhällets skydd är icke ny, ehuru den kanske mest på grund av det tryck, som den ryska övermakten utövade, icke tidigare kunde förverkligas. Emellertid i och med det ryska tsardömets fall, då den i landet stationerade tygellösa soldatesken i broderlig sämja och kamratligt förbund med samhällets sämsta element visade allt större övermod och förakt för våra lagar och sedvänjor, blev skyddskårsfrågan aktuell. Näring åt rörelsen gav förvisso även tanken på Finlands lösryckande från det ryska riket, som inom vida lager av befolkningen blev allt allmännare och fick sitt uttryck särskilt i finska jägarnas inträde i den tyska armén, vartill även Nykarleby-bygden bidrog med 7[?] ynglingar, varibland tre seminarister, hemma å annan ort.

På hösten 1917 togs det första initiativet till grundläggandet av en skyddskår å orten. Ett möte, som övervars av några från staden och närmaste omnejd för frågan intresserade unga män hölls å nykterhetskaféet den 23 september. Mötet beslöt bilda en skyddskår, och ett förslag till stadgar såg dagens ljus. Övningar utan vapen fortgingo några söndags e. m. på seminariets sportplan under lektor N. Bööks ledning. Men om till följd av höstens inbrott eller av andra orsaker, allt nog övningarna upphörde, och skyddskårsfrågan föll, men föll — framåt. Ynglingarna hade uttalat önskan om „riktiga vapen“, och det gällde att bida tiden.

Så kom socialisternas misslyckade storstrejksförsök i november, de rödas övermod med sin s. k. milis, då de begynte upprätthålla ordning efter ryska mallar — och så julen 1917 kalabaliken i Vasa-nejden, då kvinnor och barn lämnade julborden och gömde sig i skogarna. Kanske behövdes denna blodiga julhelg i Vasa-nejden för att störa friden i Nykarleby och väcka dem som sovo „lugnt bakom järnvägsvallen, vilken berövats sina skenor“. Skyddskårer hade nu bildats på såväl svenska som finska orter. På mången ort hade man anlagt en skyddande förklädnad och bildat — brandkårer. Behövliga „redskap“ hade erhållits, och ryktet visste förtälja om en skyddskårsskola i Vindala.

Det var åska i luften. Den 30 december sammankom ett tiotal personer i Laquists kafé för att besluta om bildandet av en „klubb“ och närmaste följden av detta beslut blev mötet trettondagen den 6 januari, de vise männens dag, då Nykarleby skyddskår bildades. I ortstidningen Ö. P. ingick dagen förut av märket R(af.) H(eikel) ett kraftigt upprop till stadens och nejdens raska män att „mötas under skyddskårens fria och rena fana för att värna lag, rätt och ordning“. Mötet, som hölls å rådhuset och övervars av ett 70 tal personer, understödde enhälligt förslaget om behovet av en skyddskår å orten. Apotekar Wilkman ledde ordet, och kantor K. Söderman förde protokollet. Diskussionen vittnade om ett brinnande intresse för verksamheten. Omedelbart antecknade sig 66 personer från staden, Kyrkoby och Forsby. „Landets politiska och sociala läge fordrade kamp, ej längre i ord utan i handling, mot förövare av våldsdåd och illgärningar, vare sig de utgingo från uniformerade eller civila banditer“. En styrelse bestående av apotekar O. Wilkman som ordf., fabrikör A. Jakobsson, viceordf., ingeniör P. Nessler, kassör, bankföreståndar H. Vik, sekr., och polisen W. Andersson, från staden, samt skogvaktar M. Nyberg från Kyrkoby och bonden J. Bäck från Forsby med handl. Joel Nordling, trädgårdsmästar V. Bergman och lektor O. Nylund som suppleanter valdes. Till kårchef utsågs lektor N. Böök och vicechef handl. Joel Nordling. Revisorer blevo bankdirektör A. Damstén och bonden G. Johansson med normalskollärar A. Björklund som, suppleant.

Kåren ställde sig på bredaste demokratisk grund och stod öppen för alla, oberoende av sociala åsikter, som ville fosterlandets frihet och rätt. På möte den 8 januari fastställdes till efterrättelse av styrelsen utarbetat förslag till stadgar. Enl. § 1 skulle kåren ha till uppgift att „genom dess medlemmars aktiva verksamhet bidraga till värnande och skyddande av detta samhälle och närmaste omnejd emot sådant övervåld, varöver den ordinarie ordningsmakten icke rår och med nämnda ordningsmakt samarbeta.“

Enligt stadgarnas 8 § skulle kåren upplösas, så snart de faror, till skydd mot vilka den bildats, upphöra att förefinnas.

Unga och gamla, stads- och landsbor fylkade sig kring kårens fana och uppgick medlemsantalet den 28 januari till 178 man. Av medlemmarna voro 135 från staden, 19 från Kyrkoby, 23 [eller 28] från Forsby, 26 från Ytterjeppo och 5 från andra orter. Den yngsta var 14 och den äldsta 63 år. Agitation behövdes icke, skyddskårsrörelsen drevs fram genom „självantändning“.

Kårens övningar försiggick helt öppet flere aftnar i veckan i normalskolans gymnastiksal, som beredvilligt av vederbörande ställts till dess disposition. Kommandoord haglade, exercis utan vapen i timtal, högerom och vänsterom, kanske också rakt tvärtom. Men humöret var gott. Kårens medlemmar ådagalade livligt intresse för sin uppgift, oaktat de materiella resurserna voro minimala. Endast 9 st. gevär plus „Petter Blomqvists“ klassisk vordna lodbössa utgjorde jämte några revolvrar kårens blygsamma vapenförråd.

Kårens första uppgift blev att fungera som nattvakt. Från den 6 januari patrullerades varje natt kl. 10—6 en grupp om 8 man, som hade sitt högkvarter i poliskammaren. På krigsfot med den därstädes stationerade ryska garnisonen stod kåren icke. Ryssarna hade uppträtt jämförelsevis hyggligt, om man frånser ett försök till inbrott i utminuteringsbolagets vinkällare och en stilla våldgästning å stadshotellet samt en mängd tjuverier i villorna i skärgården. För övrigt rådde tämligen god grannsämja, och öppna fientligheter förekommo icke. Frånvaron av röda element var ägnad att icke störa borgfreden. I skyddskåren sågo ryssarna en faktor att räkna med, som bl. a. illustreras av följande uppträdande.

Aftonen före avväpningen infann sig å poliskammaren en kärlekskrank fänrik, åtföljd av tvenne dito taverischor och anhöll hövligt att staben skulle hålla ett öga på ett par manliga ungdomar, vilka påstods ha stört den ljuva frid, som rådde mellan stadens „lätta“ kvinnliga garde och soldaterna. Staben lovade ställa allt till det bästa, det gällde bara att en liten tid ge sig till tåls . . .

„Harascho!“ [Mycket bra på ryska.]

[På kopian fanns även:]

Den 22 januari om aftonen E. Nordling och handelsbiträdet Georg Högbom för skyddskårister i Vörå G samma vecka ankom till staden kontoristen Verner Labbart och höll övningar med kåren några aftnar. Hans finska kommandoord framkallade i början en opposition, som genom kompromiss å vardera sidan lade sig. Söndag e. m. den 27 jan. kallades han genom ilbud till Jakobstad och återkom på natten kl. kvart före 12 med ordern: ryssarna skola i natt avväpnas.

Staben sammankallades kl. 12, och ingen tvekan rådde. Avväpning beslöts, och anfallsplan uppgjordes. Ilbud sändes till Soklot skyddskår, vars flesta medlemmar befann sig på soaré i Ytterjeppo, och till Kovjoki skyddskår. Det gällde även att taga den ryska garnisonen i Soklot, artillerikasernen vid „Andra sjön“ och Gråsöbatteri, som med grova kanoner bevakade älvmynningen.

Kl. 4 på morgonen väcktes samtliga skyddskårister i staden och omnejd och fingo order om att inom en timme infinna sig i seminariets festsal. Här samlades i den kulna vintermorgonen män och ynglingar, som voro uppfyllda av en segerviss stämning och glada i hågen över att den dag äntligen randats, då „vår näsa kunde avtvås“ och man på fädrens vis skulle få tukta ryssen. Med en viss spänning emotsåg man utgången av avväpningen i Soklot, ty därpå berodde mycket, huru överrumplingen skulle utfalla. Från rysskasern i Soklot skulle skyddskåren skaffa sig vapen och ammunition. Mot 7-tiden kom Soklotkåren med det glada budskapet att befrielseverket gått som efter noter, och ryssarna givit sig utan invändningar.

Tio minuter efter 7 tågade skyddskårens cirka 120 man, varav en tredjedel beväpnade med gevär, revolvrar och hagelsprutor, under Labbarts befäl, som även ledde avväpningen i Soklot, till Rings kasern, där flertalet ryska soldater var inlogerade. När stora bron passerades hördes från Jakobstads tonerna av tolfte Karls „musik“, som bar vittne om allvar i leken. Och „musiken“ verkade som på kung Karl och hans karoliner. Komna till kasernen trängde ett par tiotal skyddskårister modigt in och under chefens rop „händerna opp“, lydde de omornade soldaterna ögonblickligen. När de omsider fingo klart för sig, att avväpningen betydde befrielse, uttryckte de sin glädje över skyddskårens uppträdande. En Muschik tryckte hjärtligt en skyddskårists hand och lovade kvittera sin tacksamhet hemma i Vjaika, där „vares paljo vjodka.“

Också vid Andra sjön gåvo sig ryssarna utan motstånd. Här voro de så tillmötesgående, att de oskadliggjorde kanonerna, anvisade vapen och ammunitionsförrådet, bestående bl. a. av ett så stort parti pyroxolin [bomullskrut], att man enligt en soldats utsago därmed kunde spränga hela Vasa län i luften.

Vartill denna mängd sprängämnen i vårt fredliga Nykarleby? Det frågtes blott, det gavs ej svar.

Avväpningen i Nykarleby förlöpte lika lyckligt som i Soklot, om vilken författaren till „Det vita Österbotten“, bl. a. säger:

„Skyddskåristerna stego alltså ogenerat in. I den stora salen, som var inrättad till sovrum, funno de en soldat, som höll på att röra om bränderna i brasan. De övriga lågo i sin sötaste sömn. Mannen med eldgaffeln betraktade med oförställd häpnad de tidiga besökarna, men ansåg det icke nödigt att slå alarm. Med lugn och jämnmod såg han på, hur skyddskåristerna gingo till en vrå, där gevären stodo, och med samma likgiltighet såg han huru de buro ut vapen på gårdsplanen. Icke ett ord sade han och icke ett ord sade skyddskåristerna.

Först när alla vapnen voro i säkerhet, väcktes de sovande ryssarna. När de yrvakna soldaterna slogo upp sina ögon, blevo de lika förvånade som kamraten med eldgaffeln, då han först fick syn på de objudna gästerna. Stela av häpnad stirrade de på skyddskåristerna. Några av dem grepos i sitt yrvakna, halft omedvetna tillstånd av en hemsk misstanke, XXX striderna XXX i om några sekunder XXX.

Det började gå upp för ryssarna att avväpningen betydde deras befrielse från landsflykten och att den möjliggjorde ett återvändande till hemlandet. Och i glädje däröver tryckte de tacksamt sina befriares händer - - -.

På tal om avväpningen i Nykarleby säger samme skildrare:

„Då de vita trängde in i soldaternas provisoriska kasern, hade en ryss i något hög tonart frågat om det var meningen att inleda underhandlingar. Till svar fick han helt kort:

- Nej, det är meningen, att ni ska ge er. Och orden fingo ytterligare eftertryck genom en sjungande örfil med säker hand applicerad på den frågandes kind.

- „Det var slaget i Nykarleby“, tillägger den, som berättar historien.

Historien är sann, och slaget gavs av en käck och hurtig Kovjoki-skyddskårist.

Vid avväpningen i Nykarleby och Soklot som genom skyddskåristernas lugna och bestämda uppträdande lyckades förträffligt och försiggick utan skottväxling, fångades ett 80-tal ryssar. Bytet blev och rikt och bestod av över 250 gevär, fyra kanoner vid Andra sjön och 3 vid Gråsön, 15 000 patroner, bomber, handgranater, sprängämnen, några hästar m. m.

Av det tagna krigsbytet sändes på anhållan kanonerna och haubitsarna till Kronoby och några tiotal gevär och pistoler till Jeppo samt Pensala och Jussila byar i Munsala.

Den 29 jan. kom anhållan om hjälpmanskap till Gamlakarleby som ännu var i fiendens våld. Och samma dag avreste en trupp på 32 man under lektor Nylunds ledning. Efter Gamlakarleby stads erövring medföljde gruppen till Uleåborg och deltog med dödsförakt i den häftiga strid, som söndagen den 3 februari slutade med stadens fall. Följande dag nåddes Nykarleby av sorgebudskapet: „Söderman stupat, Hj. Bergström svårt och Uno Backlund lätt sårad“. Sorgebudskapet blev icke det sista. Nykarleby bygdens insats i frihetskriget krävde 16 liv, av vilka 4 från staden, 2 från Forsby, 3 från Kyrkoby, 1 från Ytterjeppo, 3 från Soklot, 2 från Kovjoki och 1 från Markby samt en f. d. Nykarleby bo, tillhörig Jakobstads skyddskår. De unga hjältarnas likfärd, i synnerhet tisdagen den 16 april, då på en gång 10 ynglingar nedbäddades i den gemensamma hjältegraven, var en gripande sorgehögtid.

Till staden återvände Uleåborgsfararna den 5 febr. och tackades av ledaren för att de fört stadens fana [?] med ära.

Den 11 februari avreste från orten till Vasa ett tiotal ynglingar för att som frivilliga inträda i Vasa I Grenadjärregemente, som bestod av värvat folk från svenska Österbotten, under rikssvenskt befäl. Till denna trupp hörde 4 skyddskårister från staden, 5 från Kyrkoby, 4 från Forsby, 5 från Ytterjeppo, 25 från Soklot, 10 från Kovjoki och 4 från Markby. Regementet bestod av 500 man vid avresan från Vasa den 5 mars och efter Tammerfors fall återstod föga mer än en tredjedel. Heta strider fick truppen utkämpa i Lahdenpohja, Längelmävesi, Orivesi och Lempäälä. Vid stormningen av Tammerfors stupade H. Granroth 29 mars, John Wikbom och B. Björkqvist 28 mars, O. Nordling, O. Jakobsson, E. Eriksson, Karl Draka och E. Ahlström 3 april. K. Jutas, J. Sorvist och U. Nyman 4 april, V. Kisor 9 april samt sårades M. Hanhila [?], A. Bjon. J. Spåra, J. Fagerholm, H. Jansson och V. Viklund. Den 23 april stupade vid Lempäälä V. Haglund. Grenadjärregementet inryckte såsom den första vita truppen i Helsingfors. Smeknamnet „Trashankar“, som den i „trasor klädda“ truppen av en viss huvudstadspublik tilldelades, jämte den av ryssmuts överfulla gardeskasernen, i vilken den inlogerades, föranledde ett lättförstått missnöje, för att inte säga förbittring.

Tvenne Nykarleby-skyddskårister togo som eldare plats på Sampo och fingo vara med om dess dater.

Avväpningen i vårt fredliga samhälle försiggick, som tidigare nämnts, lika lätt som oblodigt, och därmed börjar sagan på vår lilla ort om Österbottens stolta frihetskamp. Sagolikt underbar är den framgång, som följer skyddskårerna. Segerbudskap komma från nordan- och sunnanbygder. Ryssarna giva sig eller bliva avväpnade, och den fosterländska stämningen står i zenit.

Samma dag kl. 1 sammanträdde styrelsen och behandlade en mängd ärenden, som stodo i samband med avväpningen. Skyddskåren övertog polismakten i staden och utfärdade en kungörelse till allmänheten, som förständigades att ej röra sig ute efter kl. 10 e. m. samt avbryta all förbindelse med de ryska soldaterna och även med officerarna, som mot hedersord fingo gå fria.

Samtliga soldater, även artilleristerna vid Andra sjön internerades i Rings kasern, och de ryska lotsarna, av vilka en förut spådde stadens „jämmerliga förstöring“ senast inom en vecka, avväpnades. Under lektor Nylunds och polis Johanssons ledning upphämtades till poliskammaren, där kåren hade sitt högkvarter, allt överkommet krigsbyte av vapen och ammunition i kasernerna i staden och vid Andra sjön.

Med bankdirektör Damsten som vaktbefälhavare skulle 16 man tillsvidare varje natt patrullera i staden i flere grupper. Under lagman Söderströms ledning upphämtades de kanoner och haubitsar, som tagits vid Andra sjön, samt avsändes på anhållan norrut. Samma dag sammankom kåren till 2:ne möten och styrelsen till ett sammanträde och beslöt bl. a. att sända lektor Böök och bonden Granroth till Forsby och Kyrkoby för att värva manskap till Jakobstad, därifrån anhållan ingått om ditsändande av 100 man från Nykarleby nejden för att deltaga i vakthållningen av ryssar och deras röda kumpaner, som internerats. Bonden V. Näs, som övervar mötet, erhöll i uppdrag att värva manskap i Vexala och Monäs för vakthållning i staden. Rektor Ström beordrades att uppgöra en noggrann förteckning över allt överkommet krigsbyte.

Kl. 3. e. m. hissades under ett ljungande hurrarop lejonfanan på poliskammaren.

Följande dag flyttade högkvarteret till normalskolan, som av vederbörande välvilligt uppläts åt skyddskåren. Styrelsen, vilken efter avväpningen överhopades med arbete, beslöt komplettera sig med hrr A. Björklund, Hj. Björkvall, O. Calamnius, A. Damsten och E. Söderström, varjämte till rustmästare utsågs H. Österlund, som fick ett styft arbete med att ordna och förteckna all kronoegendom, som överkoms i kasernerna och av de i det stora gemensamma fånglägret i staden internerade så gott som från hela Österbotten tillfångatagna ryssarna.

Av det överkomna krigsbytet avsändes under frihetskrigets förlopp större delen till intendenturen, en mindre del på hösten till krigsbyteskontoret i Jakobstad, och dag som är befinner sig i skyddskårens ägo ett antal gevär och patroner.

Den 9 mars inrättades vid sidan av staben ett särskilt kansli med normalskollärar A. Björklund som chef, vilket bl. a. utfärdade 1,588 st. tillståndsbevis och 195 reseintyg.

Andra rykten nådde orten. „Man talte om förräderi.“ Egna landsmän i förbund med våra arvfiender. Och för var dag som gick, blev det därför klart, att de vitas kamp skulle kräva tunga offer och avväpningen leda till inbördeskrig. Särskilt på större fabriksorter och i södra delen av landet där massor av röda element, som fraterniserade med sina ryska vänner vilka voro „farliga genom sitt antal men icke genom sitt mod“, förklarat samhället och skyddskårerna krig, skulle de icke betvingas så lätt, i synnerhet, som det socialdemokratiska partiet med sin ändamålet-helgar-medlen-princip tog parti för den tygellösa ryska soldatesken landet runt och förklarade att „krig mot borgarna är heligt.“

Redan den 28 kom order till skyddskåren att hålla hjälpmanskap i beredskap för att skynda andra orter till hjälp, som voro mest hotade. Samma dag kom också anhållan om undsättning till Gamlakarleby, som ännu var i fiendens våld, och där situationen var mycket allvarsam. Skyddskåristerna brunno av hänförelse och stridslust, varför en grupp av 30 man mycket lätt formerades. Med „Veteranen“ kände vi en berättigad stolthet över att bland bygdens ungdom „lever fädrens anda“. Truppen var den första från orten, som sändes ut till fronten. Ekiperingen var brokig, men humöret det bästa tänkbara.

Ledare för Nykarleby-kåren var lektor Otto Nylund, som fortfarande befinner sig i militärtjänst och blivit befordrad till löjtnant. Fabrikör Aug. Jacobsson blev vicechef, och doktor Armas Hildén medföljde som sanitär. Övriga deltagare voro Anton Björk, Ferry Forssell, Evert Holm, Herman Häggkvist, Verner Nygård, Harald Österberg, Rickard Kisor, Åke Sundqvist, Selim Klockars, Ragnar Tjeder, Kristoff. Söderman, William Andersson, Hjalmar Strandberg, Väinö Hansson, Sven Lindholm, Runar Dahlbo, Oskar Nissfolk, Hjalmar Bergström, Edvard Holmström, Emil Lindgren, Ture Grankvist, och Ossi Labbart från staden; Georg Nylund, Henrik Granroth, Viktor Villman, Uno Backlund och Anders Villman från Kyrkoby samt Axel Söderlund, Axel Fagerholm, Matti Hanhila, och Edvard Österholm från Forsby.

Förtröstansfull och segerviss avreste truppen tisdag e. m. med Kronoby som mål och återvände från Uleåborg den 5 februari. I andra veckan av februari hemkommo de skyddskårister, vilka med Vörå-kåren deltagit i striderna vid Ylistaro, Kristinestad m. fl. orter, ävensom L. Källström, som tillhörde Vasa skyddskår och var med även om Torneå intagning.

Sedan operationerna i Uleåborg och andra nordligare orter slutförts, kommo striderna att stå utom Österbotten, som förskonades från vidare hemsökelse. Men långa och blodiga strider förestodo, innan ryssarna och de rödas motstånd brutits. I sin proklamation till skyddskårerna efter Uleåborgs fall betonade överbefälhavaren även detta: „Vår uppgift är icke slutförd. Upprorsriska skaror fortfara med sina blodsdåd. För att kunna befästa de vunna framgångarna och vinna nya och slutligen tvinga alla upproriska i landet att nedlägga vapen måste skyddskårerna vidmakthållas, förstärkas och ökas överallt.“

Redan torsdagen den 31 januari ankom till skyddskåren meddelande om, att situationen fordrade snabb uppsättning av frivilliga flygande kolonner. Till Vasa I grenadjärregemente hörde följande 61 skyddskårister från Nykarleby-nejden:

Regementet visade i de våldsamma och hårda strider det utkämpade, att „än har Finlands kraft ej dött.“

Av de tidigare nämnda skyddskåristerna togs V. Villman, A. Söderlund och A. Nygård som eldare plats å isbrytaren Sampo.

Vid Filppulafronten stupade i början av februari Raf. Heikel, som till oigenkännelighet massakrerades av sina röda bödlar. Där sårades även nykarlebyskyddskåristen Hugo Kjäld.

[I följande nummer fanns en rättelse:

I berättelsen om Nykarleby skyddskår ingår en uppgift att Rafael Heikel, som den 12 febr. 1918 stupade vid Filppulafronten, skulle „till oigenkännlighet massakrerats av sina röda bödlar“. I själva verket fanns efter striden ehuru plundrad på det mesta, hans kropp fullständigt oskadd med ett lunt leende ansikte.
T. H. [Thure Heikel]]

Den 3 februari avreste till artilleriskolan i Jakobstad skyddskåristerna F. Forssell, G. Nylund, M. Österberg, S. Klockars, E. Vide, Alfr. Nyberg och William Backlund samt senare Åke Sundqvist, E. Tjäder, E. Holm, R. Dahlbo, E. Söderström, Hugo Casén, Niilo Böök och Otto Nylund, samt deltogo i kampfulla strider dels på Savolaks och dels på Tavastlandsfronten. Som adjutant tjänstgjorde Niilo Böök och som livsmedelskommissarie E. Söderström vid 15 batteriet på Savolaxfronten, och som adjutant Otto Nylund samt Hugo Casén och socklotskyddskåristen Anders Wis, vid 20 batteriet på Tavastlandsfronten, som deltog i erövringen av Tammerfors och stod under medlet av april i elden vid de rödas ofta upprepade häftiga anfall vid Lempäälä.

Till krigsskolan i Vörå, som efter Österbottens rensande ånyo vidtog med sin verksamhet, begåe sig skyddskåristerna Hj. Strandberg, befordrad till fältväbel, Uno Gädda underofficer, R. Holmström, underofficer och Richard Nordling, och deltogo med utmärkelse i heta strider på Filppulafronten och vid Tammerfors' erövring. Här kämpades även med som frivillig från den 10 mars skyddskåristen Arne Jernström. I början av april avreste som frivilliga till fronten O. Wilkman, V. Gustafsson, Georg och Edv. Wegelius.

I striderna vid Mesuby fick Nordling sin vänstra överarm genomskjuten. Gädda återvände med bruten hälsa och avled den 14 sistlidne februari i lungsot. En annan nykarlebyskyddskårist, A. Fellman som deltog i de häftiga striderna i Tammerfors och var med om vakthållningen på Karelska näset, är även till hälsan en bruten man.

Den 3 april stupade utanför Tammerfors en till Jakobstadskåren hörande f. d. nykarlebybo, Hugo Westerlund från Lippjärvi, samt den 22 april i Somero Salo-skyddskåristen Karl Björklund, även han nykarlebybo.

Såsom av denna korta översikt framgår var deltagandet i frihetskriget ganska allmänt från Nykarlebybygden, som sände ett rätt stort antal frivilliga behjärtade ynglingar, vilka insågo att i dessa ögonblick blott handling dugde, var det gällde „att kämpa med i främsta led“. Att ett 80-tal ynglingar frivilligt gått ut för att bekämpa mörkrets legoknektar, länder bygden till mycken berömmelse och vittnar oförtydbart om, att det inte råder brist på män, som voro färdiga att offra sitt liv och välfärd för vår „sekelgamla frihet“ och vårt lagbundna samhälle, så snart de väckande orden ljudit i bygderna. Emellertid krävde behovet, att Vasa-regeringen den 18 februari påbjöd att alla vapenföra män i ålder 21—40 år skulle kallas under fanorna. Till uppbådet, som hölls i staden den 1 mars, tillstädsekommo 46, av vilka 27 kasserades, 51 voro utrikes, och av de 11, som förfallolöst uteblevo, infann sig flertalet vid uppbådet i landskommunen den 6 och 7 mars. Uttagningen av militär kom att drabba Nykarleby-bygden jämförelsevis tungt, ity att man ansåg sig nödsakad att uttaga så gott som allt krigsdugligt manskap, utan att nödigt avseende kunde fästas vid familjeförhållanden. Allt arbetsfört karlfolk togs från enstaka hemman. Det var som i fädrens tid: man ur huse. Av de vid uppbåden godkända inkallades till aktiv tjänstgöring (A-gruppen) 8 från staden och 42 från landskommunen. Gruppen övades i Vasa och deltog i erövringen av Tammerfors, där en del av gruppen så som de första ryckte in och fick utstå en mäkta het dust, ja, utförde ett sällan sport hjältedåd vid erövringen av och ett 23 timmars försvar av Näsilinna, där bl. a. sårades Johannes Backlund och Edvin Frilund. Efter befrielsekrigets slut skötte truppen om vakthållning på Karelska näset, måste därstädes leva på svältransoner och fick i sin mån erfara att det också kan vara „svårt att dö för kung och land.“

Till reserven (B-gruppen) inkallades från staden 11 man och från landskommunen 32, av vilka senare 3 efter en tids vistelse vid fronten befriades. B-gruppen inkallades till övning här i staden den 11 mars jämte reservister från Munsala och Jeppo och bildade Nykarleby kompani på 100 man. Kompaniet inlogerades i Missionshuset, och dess chef var O. Nylund samt instruktörerna K. Troberg och J. Jungell från Jakobstad. Efter endast några dagars övning sändes truppen, som till större delen utgjordes av familjefäder, söndagen den 17 mars oförmodat nog raka vägen till Tavastlands fronten, stod en kortare tid i Luopioinen och Hauho, var med om mycket häftiga strider i Tuulois, där truppen långfredagen den 29 mars första gången stod öga mot öga med en rasande hop rödingar som först sedan 90 tusen skott offrats på dem, fick vederbörlig respekt för de vita segrarna. Under förra hälften av april fick truppen deltaga i svåra strider och vara med om farliga äventyr, gjorde i förbifarten en avstickare i vårslasket till Björneborgsfronten, förlades senare en kort tid i Toijala och hemförlovades, en del i början och andra i slutet av maj. Underligt nog kom truppen helskinnad ur elden, men hemförde icke enbart ljusa minnen: dålig och små portioner kost och mindre trevligt överbefäl.

Till den s. k. G-gruppen hörde 6 man från landskommunen, vilka kommenderades till artilleriet i Jakobstad och kämpade med på Tavastlands fronten.

För att i någon mån bidraga till soldaternas trevnad och välbefinnande och åstadkomma ett välbehövligt plus i deras knappt tillmätta matransoner sände staben under april och maj månader kurirer med matvaror och tobak trenne gånger till tavastländska och tvenne gånger till karelska fronterna. Även landskommunen sände kurirer i enahanda syfte. Därmed gjorde bygden sina skyddskårister ute i fält en tjänst, som de högt uppskattade. Smör och bröd var ock en god hälsning från hembygden till de unga hjältarna, som kämpade för landets frihet och framtid. Några unga flickor från staden och omnejd vilka den 3 april i martasyfte för att vara soldaterna behjälpliga med matlagning, tvätta och lappa deras kläder, vägrades tyvärr vid Filppula att fortsätta färden och måste återvända med oförrättat ärende. Att deras offervillighet i och med det varma intresse de ådagalade vid befrielseverket och i handling ville omsätta icke togs i anspråk måste än en gång i detta sammanhang beklagas.

Sedan befrielsekampen i Österbotten slutförts, hoppades man allmänt även å vår ort att ryssarna skulle sändas till sitt land. Men förhoppningarna därpå grusades. Redan lördag morgon den 2 februari kom från högkvarteret meddelande om, att överbefälhavaren beslutit att till Nykarleby sända 5,000 ryska krigsfångar att i seminarielokalen interneras. Meddelandet kom som en befallning och föreföll skyddskåren svårare att efterkomma än att vapenlöst avväpna en lika stor styrka ryska soldater. Emellertid lyckades staben genom underhandlingar få antalet nedsatt till 2,000 man och beslöt kl. 12 på natten att förlägga krigsfångarna till seminariet, sedan senator Frey en halv timme tidigare å regeringens vägnar förständigat vederbörande att upplåta seminarielokalerna för ändamålet. Redan tidiga samma dag anlände från Jakobstad till orten den första kontingenten, 150 ryska soldater och inlogerades i rådhuset. Från denna dag till den 4 juni, då den sista sändningen av ryssar avgick härifrån, hade staden den prägel av fångläger, som ständigt erinrade oss om, att kampen för landets frigörelse gällde våra arvfiender sedan hedenhös. Måndagen den 4 februari anlände 1,012 ryska krigsfångar från Sideby, Kristinestad, Kaskö, Närpes, Korsnäs, Ylistaro och Lappo samt den 8 febr. 280 ryssar från Gamlakarleby, bland vilka 50 huliganartade marinsoldater, som internerades i rådhuset. Senare bytte dessa bostad med polacker och ukrainare, som stodo på „krigsfot“ med storryssarna, medan esterna från den 12 febr. bodde i f. d. soldatkasernen Rings gård. Från Brahestad och ett par andra orter anlände under förloppet av mars ett par hundra ryssar och uppgick antalet fångar till 1,910. Några flyktförsök gjordes, men med klent resultat t. o. m. för den soldat, som lyckades komma ända till Jyväskylä. Också hungerstrejk försökte fångarna roa sig med i den dagliga enformigheten, men efter lämplig behandling förklarade de sig senare mycket nöjda med finska statens icke överdrivet feta kost.

För kommunen och staten blev det i hög grad betungande att föda alla dessa, av vilka en stor del voro våra argaste fiender. Den 10 februari ankom order från överbefälhavaren, som vidtog åtgärder för krigsfångarnas hemsändande till Ryssland.

Kommittémedlemmar, bolschevikagitatorer och matroser skulle kvarhållas som gisslan för att senare sändas till sitt land igen. Den 24 febr. avgick den första transporten, 300 infanterister, med Sordavala som mål, med 28 [?] vakter och lektor Nylund som färdledare. Konvojen återvände den 1 mars med 82 röda, som internerades i Gamlakarleby. Avsikten var att fångtransporter skulle avgå till ryska gränsen ett par gånger i veckan. Men detta lät sig icke göra. Ty komna på andra sidan gränsen, kvarstannade ryssarna och hemföllo åt i deras tycke så hemtrevliga sysselsättningar som röveri och plundringar, varför endast en andra transport av 207 ryssar under kantor Vesterlunds ledning med 27 vakter avgick härifrån den 8 februari med Likesa som mål. Konvojen hemförde till Gamlakarleby den 4 mars 62 rödingar, sedan två „förvandlats“ vid El[?]isenvaara för olämpligt uppförande. För att icke utsätta landet för risken att ryssarnas skulle „komma baka, schuta Finland“ för att hjälpa sina röda kumpaner, måste evakueringen uppskjutas och fångarna kvarhållas till frihetskrigets slut, då de över Helsingfors avsändes sjöledes till Ryssland. Ester, polacker och ukrainare förklarade sig genom deputationer villiga att underkasta sig vad som helst hellre än att bli sända till Ryssland, vilken anhållan även bifölls. Först den 21 maj avgick en transport under bankförest. Wiks ledning med 73 polacker, den 28 maj 900 storryssar under lektor Bööks ledning, den 30 maj 75 ester med bryggmästar Laqvist som färdledare och den 4 juni den sista fångtransporten, 175 polacker och ukrainare, under t. f. kommendanten Wegelius ledning.

Fånglägren i staden krävde en stor garnison för bevakningsändamål och utgjordes till den 8 april av 128 man i dygnet från staden, landskommunen, Munsala och Jeppo, fördelade i 3 vaktgrupper, som posterade 3 timmar i sänder. Värvat manskap anställdes vid seminariefånglägret mot en avlöning av 10 mark per dag jämte fritt uppehälle. Avlöningen nedsattes senare till 2 mk jämte ett bidrag av 3 mk per dag från kommunerna. Garnisonen logerade i verkstadsbyggnaden och normalskolan. Från den 1 maj deltogo även Jakobstad, Pedersöre, Larsmo, Purmo och Esse kommuner i vakthållningen och utgjorde garnisonen från nämnda dag 98 man.

Provianteringen vid fånglägret krävde mycket arbete, varför vid dess inrättande en provianteringskommission trädde i funktion. Provianteringsdetaljerna omhänderhades av John Gustafsson, J. W. Jakobsson och Hugo Casén samt efter den sistnämndes inträde i militärtjänst av Edv. Holmström. Anskaffandet av matvaror vilade delvis på ordföranden i livsmedelsnämndens skuldror, handl. V. Holmström.

Svårigheter med anskaffandet av matvaror underlättades i någon mån genom de jämförelsevis stora mängder som hämtades från närmaste landskommuner där i synnerhet i vissa byar offervilligheten var storslagen. Så infördes hela foror med potäter, mjölk, bröd, mjöl, kött m. m., i värde uppgående till flere tusen mark, samt några hundra mk i kontantmedel, allt i glädje över att landet befriades från ryssarna och deras röda kumpaners huliganvälde. Fånglägret kostade staten över 100 tusen mark i kontanter plus en myckenhet mängd matvaror. Men så mådde också fångarna gott. Varken sjuka eller döda, blott lite bleknosiga efter 4 månaders internering. „En bra kur“ — resonerade en Vexala-gubbe — åt ryssen, som särskilt under de fyra sista åren 'skymat' filbunkar i vårt fati land.“

För vaktgarnisonen öppnades ett matkök i normalskolan, och mattillredningen och kaffe- och teserveringen omhänderhades med fru S. Spolander som värdinna frivilligt av stadens damer och den kringliggande bygdens kvinnliga ungdom, som offrade både tid och krafter för att hjälpa och understöda männen i deras rättfärdiga kamp för fosterlandet.

För skyddskårens enskilda behov insamlades den 6 och 7 mars av verkmästar K. Öhman och fröken Mili Granberg inom staden 2,400 mk, varjämte enskilda personer under frihetskrigets förlopp överlämnade större och mindre belopp tillsammans c:a 3,300 mk och stadsfullmäktige vid kampens början 1,000 mark.

Till chef för fånglägret utnämndes den 4 februari löjtnant A. Wikberg, som den 10 febr. efterträddes av major R. von Kramer vilken biträdd i början av poliskommissarien T. Nyholm och senare av magister L. Wegelius, kvarstod som stadskommendant till den 1 maj, då han i sin tur befriades och lämnade posten åt Wegelius, vilken kvarstod till juni månads utgång, då de civila myndigheterna trädde i funktion och staden återfick sin prägel av „livet går den förbi.“

För den s. k. intendenturen blev rektor T. Ström chef. Vid sidan av intendenturen arbetade en kvinnlig avdelning med fru Maria Björklund som föreståndarinna och bidrog ofantligt genom sitt offervilliga arbete till skyddskåristernas trevnad vid fronten. Avdelningen sydde för intendenturens räkning och genom dess försorg tillverkades på orten och av ombud i omnejden 1,757 plagg underkläder, ett 30-tal ryggsäckar och 50 st. patronväskor. Å röda korsets avdelning tillverkades och utdelades beklädnadsartiklar såsom underkläder, strumpor, vantar m. m. och mången skyddskårist från staden och landsbygden, som drog ut i fält, fick som gåva ett eller flere varma plagg. Detta kvinnliga „Lotta Svärds“-arbete bakom fronten kan icke högt nog uppskattas. För att ge ett synligt uttryck åt skyddskåristernas tacksamhet för det uppoffrande arbete, som stadens och omnejdens kvinnliga befolkning under befrielsekriget utfört, hölls en enkel festlighet till martornas ära den 22 maj, varvid stadskommendanten framförde skyddskåristernas tack.

[Att fånglägret inte var så idylliskt som det av beskrivningen kan verka, framgår i Fånglägret av Erik Birck.]

„Nu sopar en vinande vårstorm fram,
och giftfyllda töcken fly.
Du arma härjade fosterjord,
det är som du skapades ny.

Det är krigets poesi. Skaldehymn till segerstämningen i det vita Finland, en återklang från Fänrik Stål. Vårsolen strödde sitt gyllene stänk över den segrande bygden, där de vita armbindlarna lyste som granna bårder i ett brudtäcke. Skyddskårerna var det starka, det bärande, det sammanhållande, kärnan i Mannerheims armé, som gjorde kriget till en verklig frihetskamp. „Vad som hos skyddskårerna brast i utrustning och beväpning, ersattes till fullo av en glödande kärlek till hembygd och fosterland, dess lagbundna samhällsskick, okuvligt mod och offervilja“ säger en skildrare av skyddskårsrörelsen. Det var dessa egenskaper, som förde fjolårets Fänrik Ståls män från seger till seger. De voro ju alla med, både Munter och Sven Duva, Molnets Broder och N:o 15 Stolt, alla de stora gestalterna från flydda tider, „en flik av Finlands gamla färger kvar“.

Vidden av skyddskårernas inlägg i frihetskriget mätte den vita härens överbefälhavare, general Mannerheim, i de ord han riktade till Finlands armé vid intåget i Helsingfors den 16 maj:

„Ni voro en handfull illa beväpnade män, vilka utan att rygga för en tallös fiende, började frihetskampen i Österbotten och Karelen. Likt en lavin har sedan dess den finska hären vuxit under sitt segertåg mot söder. Vårt land är fritt.
     Finlands folk har avskakat hundraåriga bojor och tager den plats, som tillkommer det. Från Sveaborg höres ljudet av finska kanoner, ett budskap att nya tider grytt.“

Efter paraden i Helsingfors hemförlovades och permitterades flertalet skyddskårister från Nykarleby-nejden, och efterlängtade voro de. Moder jord väntade ock sina befriare och odlare, som nu skulle utbyta gevär och bajonett mot plog och spade. Söndagen den 2 juni höllos fosterländska frihets- och välkomstfester å Jutas, Soklot och Kovjoki ungdomshem, där de unga hemkomna hjältarna varmt hyllades med tal och sång. Det var en stolt högtidsdag. Våren hade brutit in över Finland. Det var också en glädjens och tacksamhetens dag, ty bygden hade återfått flertalet av sina vita hjältar. Men allvaret präglade ock det högtidliga ögonblicket på festen, när genom festsalen ekade:

„Leve de vita hjältarna, leve Finland!“ och man med kraft klämde i med:

„Att kämpa med
i främsta led
var faderns bragd
var Vasa sed.“

[En strof ur Vasa marsch av Zacharias Topelius.]

Sedan befrielsekriget lyckligen slutat, lade sig Nykarleby skyddskår att vila på sina lagrar, och all verksamhet låg nere under sommarmånaderna. Först den 15 september sammanträdde skyddskåren och beslöt att återupptaga verksamheten samt valde stab och disciplinsnämnd i överensstämmelse med den emanerade „Förordningen angående skyddskårer.“ Till stabsmedlemmar återvaldes herrar O. Wilkman, rayonchef, H. Wik, kanslichef, samt nyvaldes R. Holmström till instruktionschef och P. Nessler till ekonomichef. I disciplinsnämnden invaldes herrar V. Andersson, A. Damstén, K. Granberg och V. Bergman. Verksamheten tog dock icke någon egentlig fart, utan har inskränkt sig till några skjutövningar och sedvanliga veckorapporter. Till julen åstadkoms delvis genom skyddskårens försorg ett hundratal paket julgåvor från staden och landskommunen åt soldater i tjänst.

Att skyddskårsrörelsen icke får tvina och dö, utan utvecklas och göras kraftigare borde stå klart för alla, som icke vilja offra bort landets frihet åt barbarerna. Den vita bindeln skall bäras överallt i vårt land. Den skall vara symbolen för det bästa, det högsta, det starkaste i vårt land, ett skyddsvärn, som i varje ögonblick är redo. Förglömmas får ej, att det vita Finlands röda motståndare i förbund med främlingar ruva på hämnd, att många bland dem, som ropa på avrustning, tro sig kunna grunda det nya rike, varav ännu intet spår finnes, med användande av de otroligaste våldsamheter och med vapen tyrannisera samhället, trots det, att vårt folk haft lyckan att uppväxa under lagliga förhållanden och därför bort ihågkomma, att land skall med lag byggas.

[SLUT]

[På kopian fanns även annonser och kungörelser.]