Bjarne Fors Bilverkstad

Erik Fors

Min farfar Erik Vilhelm Fors började bygga första delen av verkstaden 1929 (den med två våningar). Ett dokument visar att tomt 24 västra delen är såld till taxichauffören Erik Fors 30.8.1929. Huset som fanns på östra delen. I ÖP nr 27 fredagen den 4 juli 1930 annonserar han med namnet Nykarleby Automobilcentral. Kanske detta är den första annonsen eftersom numret finns bevarat.

Annonsen ur Österbottniska Posten. Några år senare har Erik bilar till salu.

På grund av hittills okända orsaker gjorde verkstaden konkurs några år senare varvid den såldes på exekutiv auktion den 23.3.1935 till Verner Åhman för 65 500 mark. Han avled dock ett år senare varvid hans föräldrar Johan och Ida Åhman sålde egendomen åt min farmor Heldine Fors den 11.8.1936 för 75 000 mark. Jag antar att Erik inte kunde ha egendom p.g.a. den tidigare konkursen.

Erik Fors utanför sin verkstad. KF

Heldine Fors, okänd och Erik Fors utanför sin verkstad. Förstoring. KF

Erik Fors vid arbetsbänken. Förstoring. KF

”Reparationer utföres” lyder bildtexten i albumet. Innan utvidgningen. Förstoring. KF

Två okända och Heldine Fors längst till höger. Förstoring. KF

Kvinnliga montörer utanför verkstaden. Förstoring. KF
[Här har autokoloreringen misstagit sig och tolkat murverket som tegel, fast det är betongsten.]

Erik utvidgade under 40-talet verkstaden mot öster med den delen som under hela min uppväxttid fungerade som måleri.

Första utbyggnaden till höger. ”Skithuset” i höger kant är hädangånget. Förstoring.

Jag känner inte till mycket annat om Erik än att han tyvärr var en stor konsument av alkohol, och särskilt när det närmade sej veckoslut så anlände andra ivriga konsumenter till verkstaden för att tillsammans inmundiga av den ädla varan.

Verkstaden från sydost. Förstoring. KF

Kompressor nere vid porten, svarv och smirglar drevs med remmar drivna av remskivor på en lång axel. En el-svets till höger om svarven. Förstoring. KF

Toivo Storskrubb, som bodde i Karlssons hus öster om verkstaden, vistades hela sin barndom bland bilarna i verkstaden. Han minns från 1953 när Erik skulle åka med tåg till Helsingfors och bad Toivo (som var för ung att ha körkort) att komma med till tågstationen för att köra hem deras fina Buick. Erik hade dess värre druckit så pass mycket att han körde av vägen i Ytterjeppo och demolerade bilen totalt. Det hade nog varit bättre att Toivo kört båda riktningarna. Sonen Bjarne, som då var i militären, fick sen som uppgift att räta ut bilen när han blev civil.

[Bakre raden fr.v: Paul Winter, Lars Blomström och Jarl ”Puck” Gleisner.
Främre raden: Bjarne Fors, Bror Casén och Lars Lindfors.
Lars Lindfors som tillhandahöll, ryckte in 17.2.1954 och "slapp civil" 12.1.1955.
(Inf. 2014-01-25.)]

Buicken var troligen årsmodell 1938 och hade en motor med åtta, i rad liggande, cylindrar.

Erik Fors längst till vänster i bakgrunden, sedan Toivo Storskrubb, Börje Tonberg?, Raymond Fors bakom Forden,  Rabbe Fors sittande på Buicken. Förstoring.

På vintrarna körde Erik tävlingar på isbana varvid han hade som vana att styrka sej med några supar innan starten.

En gång gjorde Toivo förgäves allt han kunde för att hindra Erik att åka iväg i stort berusningstillstånd. Det sista som hjälpte var att dra rotorn lös ur strömfördelaren så att motorn inte startade.

Erik åkte för en kort tid till Sverige för att arbeta, och enligt vår tolkning, för att inhandla och lära sej använda en bultmaskin. Denna blev sedan installerad i uthuset av byggnaden mittemot verkstaden (tomt 23), som Erik och Heldine Fors inhandlade i något skede när verkstadsvinden blev för liten för den växande familjen med barnen Raymond, Bjarne och Rabbe.

Erik dog av det hårda levernet redan som 49-åring, på verkstadsgolvet, den 22.6.1956.  

Under Eriks tid hette rörelsen åtminstone ”Nykarleby Automobilcentral”, ”Erik Fors Verkstad” samt ”E. Forss & Co Verkstad”. Enligt fotot hade han tydligen VW-märkes-service, reklamen syns på väggen på bilden nedan.

Buick och VW. Förstoring.

Bjarne Fors

Min pappa Bjarne hade tillbringat hela sin barndom och ungdom i verkstaden, så när Erik dog 1956 började han driva verkstaden. Arvsskifte skedde den 25.5.1959. Av totala egendomen, tomt 23 med byggnader, tomt 24 med verkstad och 50 % av Heselius kvarn vid Jakobstadsvägen, erhöll Bjarne ”verkstaden + inventarier + en bil”, till totala värdet 1 800 000 mark + skulder 1 500 000 mark”.

Jag hittade ett för mej oförklarligt papper där Bjarne hade gjort begynnelseansökan till Bjarne Fors Bilreparationsverkstad den 25.11.1955, alltså ett halvt år innan Eriks död. Kanske förutsåg han/Erik att med de stora skulderna kan det eventuellt gå dåligt.

Under unga år höll Bjarne sej med en Kaiser, årsmodell 1952 med en rak sexa. Taket målades senare vitt. En Studebaker 1939 fanns också i något skede.

Raymond, Bjarne och Toivo med Kaisern. Förstoring.

Bjarne vid Kaisern, okänd vid en Pobeda. Förstoring.
[Om man hade tillgång till två Pobeda-motorhuvar och var svetskunnig, kunde man fixa sig en liten båt.]

Toivo och Bjarne framför Kaisern. Ett av Rummelbacksflyttblocken i bakgrunden. Förstoring.

Bjarne och en Studebaker. Förstoring.

Enligt berättelser var åren efter Eriks död mycket svåra att få det ekonomiska att gå ihop. Men när man kom en bit in på 60-talet började affärerna tydligen reda upp sig. År 1963 börjades nästa utbyggnad, den långa delen i nord-sydlig riktning. År 1972 gjordes den sista utbyggnaden, sydvästra delen innehållande två pelarlyftar. Under 70–80-talen gjordes några relativt stora investeringar, ofta nödvändiga på grund av myndighetskrav; bromsdynamometer, avgasanalysutrustning, riktbänk, måleriutrustning m.m.

Utbyggnad av verkstaden 1963, inspektion av ”Amirikafrämand”. Aina f. Fors och Jarl Molin som båda emigrerade från Nykarleby till Kalifornien, på 1920-talet om jag minns rätt. Bjarne, Barbro och Stefan Fors i mitten på bilden. Förstoring.

Under Bjarnes tid hade men märkesservice för Renault och Peugeot. På åttiotalet blev han tillfrågad om han är intresserad av Veho-service, men han ville inte ta risken med de stora investerings- och skolningskostnaderna.

Bjarne var dålig med att skicka ut räkningar. En gång hade han samlat tre års Peugeot-sevice räkningar som han sedan äntligen skickade iväg. De ansvariga på Peugeot blev förstås rosenrasande eftersom deras bokföringar för dessa år naturligtvis var avslutade.

Olof Wikman (på verkstaden 1963–1976) och Toivo Storskrubb (på verkstaden 1951–1982) minns några historier:

Några representanter av en minoritetsgrupp besökte staden och hade kolliderat med sin bil. Plåtskadorna var betydande så priset för reparationen blev 1 400 mark. Ägarna hade en annan åsikt och ansåg att 800 mark är det rätta priset. Bilen var i gott förvar inne i verkstaden varvid handgemäng var mycket nära, mekanikerna började redan utrusta sej med lämpliga verktyg. Åt Olle röt man ”Du var där med din stora näsa”, varvid han med släggan i handen konstaterade att vi kan nog återföra plåtskadorna.

Toivo brände t.o.m. en bil. En 60-tals ”smala Mosse” hade blivit svetsad och man gick ut på gården för att bege sej till Hanséns café på kaffepaus. I sista stund innan alla hade gått iväg upptäckte någon kraftig rökutveckling varvid man skyndsamt knuffade ut Moskvitchen på gården där den kunde brinna i fred. Om man hade hunnit på kaffe hade nog hela verkstaden brunnit upp.

Valfrid Nylund från Markby var en trogen kund. Hans Mercedes-lastbil var i behov av svetsning, men den fattade också eld, varvid Valfrid slängde närmaste varande vätska på elden. Det var dess värre bensin så elden blev något mera intensiv, men man avklarade ochså denna händelse med blotta förskräckelsen.

Apropå bränder så var de flesta av de verkstadsanställda vanligen med i brandkåren. Pappa var också med som ansvarig för någon del av maskineriet (pumparna) om jag minns rätt. När brandsirenen sålunda ljöd över nejden så tömdes verkstaden på en minut. Så småningom började detta bli ett sånt problem att pappa själv inte kunde fara med på utryckning. Han nämnde problemet ibland men jag minns inte om han införde regler i sammanhanget. Jag själv lyckades en gång tigga till mej en gammal ficklampa av brandchefen Reino Tallbäck.

Jag själv minns när Rune Linqvist hade börjat som ung mekaniker. Han arbetade antagligen i början mest som hjälphand, sålunda när man behövde hjälp av någon myntades uttrycket: ”Kom hit och var Rune åt mej”. Den fina poängen var när Olle ropade åt Rune: ”Rune, kom hit och var Rune åt mej!”

Trots många incidenter minns ingen att någon verkligt allvarlig olycka har hänt. Olle fick dock en gång en spiralfjäder från en Peugeot i bröstkorgen, vilket kan vara verkligt farligt om den träffar huvudet eller halsen.

Man minns många trevliga stunder bland ett gäng som skrattade mycket. Otrevliga stunder var när man vintertid skulle in under någon lastbil och byta t.ex. resår, med smältande snö droppande innanför kläderna.

En morgon var det ”vatusvenskar” på besök som berättade hur fint och rikt man kan leva i Sverige. Inspirerad av detta tänkte Olle att han skall åka och undersöka saken. Han begärde Bjarne att skriva arbetsintyg samma dag, och senast före klockan 14.00. Olle gick flera gånger och påminde om saken varvid Bjarne bara konstaterade, snart. När klockan 14.00 var slagen gick Olle för sista gången och frågade efter arbetsintyget och till sin förvåning fick han inget, Bjarne bara konstaterade: ”He e bäst så”. 

Typiska arbeten på 60–70-talen var motorrenoveringar, som mycket ofta gjordes redan efter 60 000 km. Dessa arbeten försvann med utvecklingen av bilarna på 80–90 talen varvid verkstadens viktigaste sysselsättning blev allt mer krockskador och måleriarbeten.

Bjarne själv levde sitt liv i verkstaden. Han hade i praktiken aldrig semester, förutom några enstaka dagar ibland, men inte ens varje år. Det var inget han ”måste” göra, han bara ville så. Han hade planerat att när han blir pensionerad så anskaffar han verktyg och utrustning så att han kan fortsätta och arbeta med krockskadade bilar som hobby, men i mindre skala. En annan sak var dock mycket viktig för honom. På torsdag kvällar avslutade han verkstadsarbetet redan 17.30 och efter mat och tvätt begav han sej till manskörsövning. Han hade en enorm samling av pris för aktivt deltagande i övningarna.

Många medlemmar av denna släkt är mycket musikaliska. Jag har fortfarande kvar Eriks och Bjarnes dragspel. Bjarne spelade som trummis i några orkestrar under ungdomstiden, och Raymond och Rabbe har varit musikaliskt aktiva mer eller mindre under hela sina liv. [Bjarnes orgel.]

Bjarne hade tydligen också en dold talang, som syns från denna blyertsteckning, av en Oldsmobile, från samskolans femte klass. Förstoring.

Under min barndomstid bodde vår familj på verkstadsvinden. Där hade små pojkar utmärkta möjligheter att betrakta bilar nere på gården. Jag gnällde också regelbundet efter någonting att skruva (läs skrota), varvid jag ibland fick någon startmotor eller generator att forska i. År 1974 flyttade vi till huset som byggdes på granntomten.

Vi hade förstås förmånen att handha egna bilar relativt billigt. Pappa reparerade åt mej som första bil en mycket svårt demolerad Renault 5, och min bror Anders fick en Mazda 626, som pappa svetsade ihop på mitten av två krockade 626:or.

Bjarne dog 8.2 1993 varvid dödsboet försökte hitta på olika alternativ för verkstaden.

1993–2010

Olof Wikman drev verkstaden från våren 1993 till våren 1996.

Rune Linqvist använde byggnaden för sina egna maskiner under någon tid.

Bengt Kronqvist drev bilverkstad i en del av byggnaden. Andra delar var uthyrda till ett försäkringsbolag som förvarade utmätta dyrbara sportbilar där.

Brage Nylund, son till byggmästare Mauritz Nylund, köpte fastigheten i april 2003 och bedriver snickeriverksamhet under namnet Ab Verdek Oy.

Anställda

Arbetare i verkstaden genom tiderna (kanske ofullständig, sommararbetare ej medtagna):

*    *     *

Biltillbehörsbutiken

Bilder från Erik Fors biltillbehörsbutik som sedan pappa (Kenneths) Raymond Fors övertog och flyttade från Lindholms hus på Sollefteågatan till vårt hus på Sollefteågatan 15 (senare ändrades adressen till 19 som den borde vara än i dag).

Notera hur snyggt man anpassat skyltfönstret till de befintliga fönstren! Förstoring.

I skylfönstret förevisades bland annat Polaric bromsvätska, lyktglas, dörrhandtag, tuta, signalhorn, strömbrytare, mätare för okänd enhet, CHAMPION-tändstift, Mobilgrease, drivrem, m.m. Förstoring.

Arken i vänstra hyllan är troligen packningsmaterial av vilket man kunde knacka till en packning med en kulhammare. SALAMA var ett bilbatterimärke. Förstoring.

Självklart att det på den tiden skulle finnas en askkopp på disken för röksugna kunder. BELZER VANADIUM-EXTRA är verktygsreklam. Bromsbelägg av märke FERODO finns fortfarande. Förstoring.



På väggen hänger topplockspackningar för fyr- och sexcylindriga motorer och däckreklamaffischer. På disken ligger kataloger. Förstoring.