TOPELIUSMINNEN.

Av Fiskarpojken.

[JOEL NILSSON
27.8.1877–30.11.1940]

Envar, som någon gång i livet haft förmånen att komma i beröring med den blide och människovänliga skalden Z. Topelius, bevarar säkerligen dyrbara minnen av ett sådant sammanträffande. Då det förunnats nedtecknaren av dessa rader tillfälle att en sommar vara tillsammans med honom såsom hans fiskar- eller roddargosse skall det måhända anses lämpligt att nu då vi bereda oss att fira hans hundraårsdag, söka sammanställa några minnen från denna tid.
     Första gången jag såg Topelius var vid en fest å prostens linda vid Remalsbacken. [Den 8 augusti 1887.] Jag var då endast en liten parvel, och skulle troligen icke kunnat skilja honom ur mängden, om inte en krans av ljungblommor kring hans hjässa gjort honom igenkänlig. Kransen blev i månget barns fantasi en kungakrona och dess bärare en furste. Av allt som där sades och huru festen avlöpte kvarstår endast detta minne.
     Vid sina besök i Nykarleby gästade skalden som känt sin svåger. Rådman J.A. Lybeck, vilken sistnämnda även bestod sin värderade släktinge en fiskargosse, den skalden uteslutande hade till sitt förfogande. Sommaren 1893 var nedtecknaren härav engagerad för ändamålet, och är det, som redan nämnts, några minnen från denna sommar jag här vill meddela.
     På den bestämda dagen infann jag mig uti rådman Lybecks kök, där jag presenterades för professor Topelius. Att komma i så nära beröring med honom var ett högtidligt ögonblick. Vänligt räckte han mig handen samt frågade mitt namn, varefter han meddelade att han önskade fara ut på en metfärd till ”Solvins grässena”. Så snart skalden avlägsnat sig ur rummet, passade tjänarinnan på tillfället och gav mig en del förmaningar, som slutade med följande drastiska ord:
     ”Se nu till att inte båten stjälper i Ragnörn och att statsrådet inte ´pumblar´ i forsen ty han är en för dyr gubbe att dränka”.
     I djupa tankar vandrade jag därför med metspö och maskpyts ned till Nybron, där ”Precios”, nymålad och blank, låg förtöjd. Det här kunde arta sig illa. Antag nu att jullen behagade törna på i Ragnörn och vända kölen i vädret — då väntade mig väl livstids Kakola och mer till. Dylika tankar kommo och gingo.
     Snart anlände min passagerare, som satte sig i båtens akter och jag vid årorna.Till min förvåning tog även han till årorna och hopade sedan hela vägen. Detta gjorde på mig ett så gott intryck att jag erfor en känsla av kamratskap.
     Undervattensstenarna utanför Kuddnäs undveks skickligt och portstenarna och Ragnörn klarades med glans.

     Jag trodde mig veta namnet på alla ställen, stenar och bärg vid älvens båda stränder, men namnet ”Solvins grässena” hade jag inte förr hört, och undrade var den platsen kunde vara belägen. Ville dock icke göra några frågor, utan gnodde på vid årorna; därtill var jag antagen. Till upplysning vill jag nu meddela att ”Solvins grässena” kallas den rörvass, som växer vid Mellansand ungefär mitt emot Åminne gård. Här kastades ankar, varefter metdonen gjordes i ordning. Fångsten blev ej stor, men det kvittade. Huvudsaken var nog att se gamla kära ställen. Mot kvällen återvände vi till staden, och så var den första dagen till ända.
     Nästa dag skedde utflyttningen till villan å Alön [Lybecks Charlottenlund]. En ångslup hade för ändamålet förhyrts, som väntade vid gamla hamnen. Dit styrde också ett glatt sällskap, bestående, förutom av skaldens döttrar och svärson samt andra gäster, sin färd. Men den, som inte följde med ångaren det var farbror T. Han föredrog att resa med sin ”Preciosa”.
     Färden försiggick på samma sätt som dagen förut. Metade även på samma plats. Då ångslupen vid gamla hamnen stävade ut, fick jag befallning att draga upp draggen, varefter årorna sattes i rörelse. Men hur vi än strävade, fick ångbåten likväl övertaget och ute på Alöfjärden for den oss stolt förbi, medan dess passagerare nickade och viftade åt oss — skalden mente jag.
     Efter landstigningen orienterade man sig på bästa sätt. Att få tak över huvudet åt en sådan svärm, var ingen lätt sak. Allt redde sig dock väl. Att Topelius var kolonins okrönte konung, säger sig självt, varför intet var gott nog för honom, men han fördrog badstugukammaren framför stora byggnaden. Där fick han vara ostörd, och därifrån hade han en fin utsikt över fjärden med Herrmansgrundet och Lodön till bakgrund.
     Fiskarpojken åter blev anvisad en annan badstukammare, vilken han delade med gårdskarlen. Både stukammare som badstukammare, ock man är ej sämre, då man har det som andra, resonerade han.
     Att nedteckna, huru varje särskild dag tillbragtes, medgiver varken utrymme eller minne. Vill därför endast delgiva några drag från de många fiskefärderna.
     Som regel gällde att ha metdonen i ordning kl. 6 på morgonen. Varken regn eller blåst gjorde något hinder. Ett vänligt ”go morron” väntade mig alltid.
     För det mesta styrdes färde till Majniemi-viken. Då vi ”krånglade” oss igenom vid Majniemi udde passade skalden mer än en gång på tillfället att säga mig stenarnas namn. En större spetsig sten hette ”Sockertoppen”, en annan åter ”Brända bullan”, en tredje ”Limpan” o.s.v.
     Ofta kunde vi sitta i timtal utan att det nappade. Vid andra tillfällen åter kunde det komma försvarligt nog.
     Särskilt påminner jag mig en regnig dag, då vi åter satte kursen på Majniemi-viken för mete. Sjön låg blank och regnet stod ibland som spön i ”backen”. Inte ens så mycket som ett napp uppmuntrade oss. Men där sutto vi tåligt en lång stund utan att ”låtsa att det regnade”. Till sist tog dock skaldens tålamod slut — mitt hade då redan länge varit vid ändan — och så sade han: — ”Om du inte har något emot, skulle jag önska att vi flyttade oss till Bådaviken”.
     Helst hade jag sett att flytta in i något skjul, men svarade modigt: ”Regnet bryr jag mig inte om, bara det nappar.”
     Då lyste farbror T:s ansikte upp och följande berömmande ord kommo min ringa person till del: ”Jag tycker om dig, därför att du inte är rädd för regnet”.
     Så drogs draggen upp och kursen ställdes till Bådaviken. Solsken och vackert väder var dock för det mest rådande under fiskefärderna. Ofta, då vi på hemvägen passerade Majniemi, bad han att få stiga i land där. Tog så sin lunchask och vandrade böjd upp till det ställe, där hans forna sommarhem stått, för att ensam bland minnena spisa sin måltid. Mig skickade han hem med båten. Han skulle sedan komma till fots.
     Ibland fiskade vi med nät. Och varje gång — det slog aldrig fel — då han kastade ut den sista vettarn, spottade han efter den på äkta fiskarmaner.
     En händelse vill jag passa på tillfället och här inflika om: En dag, då vi voro ute för att vittja näten, visade det sig omöjligt att anträffa dem. Huru vi än rodde i cirklar och bukter och spanade, var det förgäves. Till sist utbrast skalden: ”Ja, inte vet jag och inte vet märren, sa kronobyboo”. [Ordstävet lever kvar men i något förändrad form: ”It veit ja, å it veit hestin, men tjööras he ska e.”]
     Och så foro vi hem. Nästa dag hade vi bättre tur.
     På sensommaren metade vi vid ”brinkarna”. Ett av de bästa ställena från forna dar var enligt Topelius´ mening brinken vid Sandön, i rak linje mellan båken och stora stenen på Alöns norra udde. Dit styrde färden många gånger. Att få båten placerad på pricken var ju icke precis huvudsumman, men dock en viktig sak.
     Under metstunderna yttrade skalden sällan något, men vid färderna dit och tillbaka berättade han gärna om flydda dagar, om rika fiskefängen och äventyr. Särskilt minnes jag, huru han på ett muntert sätt berättade om huru det hände sig en gång då han var ute med gäddrag och en stor best slukade slanten. Då han skulle lyfta fisken i båten, tog han överbalans och hamnade i djupet och det oaktat har han förut gått i gäddskola, där han blivit instruerad att behandla dylika fiskar. ”Flinken var min hjälpreda den gången”, berättade han vidare, ”o vid vår hemkomst anmärkte min hustru: Jag tror du är litet våt”.
     Innan jag slutar vill jag ännu omnämna en episod från min sommar med Topelius.
     En strålande morgon, då de andra gästerna gjorde sig i ordning för en utflykt till Rödklubben, anmärkte skalden till mig:
     — ”Låt dem fara. Vi far i stället ut att meta.”
     Den gången hade jag gärna önskat följa med de andra, som foro den yttre vägen. Men då man är fiskarpojke, får man inte ha någon egen mening.
     Efteråt var jag dock glad att det gick som det gick, ty en minnesrik dag blev det.
     Sedan vi metat vid S:t Helena, styrde även vi kosan till Rödklubben, men togo den genaste vägen, som var kort men — grund.
     Redan ett 50-tal meter från land sutto vi fast. Nu erbjöd jag mig att stiga ur och göra mitt bästa.
     — ”Vänta”, sade skalden, ”tills jag fått skorna av mig, så skall jag hjälpa.”
     Jag försökte protestera men fick till svar:
     — ”Det är inte första gången jag vadar här.”
     Sagt och gjort. Snart hade han skor och strumpor av och byxbenen uppkavlade, varefter han klev överbord. Vid återfärden blev det igen att vada ut till båten.
     Tiden ilade, och snart var dagen inne, då skalden skulle resa tillbaka till Helsingfors. ”Preciosa” lämnades på Alön, och uti en större båt anträddes färden till staden.
     Nästa dag trängdes vänner och fränder kring trillan, där skalden satt sig upp för att åka till Kovjoki station, för att säga honom farväl.
     Fiskarpojken höll sig på avstånd, med följde dock med allt som försiggick.
     Så kom ett bud: Statsrådet frågar efter dig.
     Då jag kommit fram till vagnen, tog skalden min hand, tackade för samvaron under sommaren samt önskade mig Guds välsignelse. Då jag öppnade handen, låg där en blank minnespenning.
     Sedan vagnen rullat bort, kände fiskarpojken sig så ensam. En vän och ett stöd var borta.