• På 1920-talet skapades grunderna för sommarparadiset Bonäs med långgrund strand och massor av plats för lek och äventyr.

NYKARLEBY. Platsnamnet ”Bonäs” finns på flera orter i Svenskfinland, men mitt Bonäs finns i Nykarleby.

Provinsialläkaren och forskaren Woldemar Backman beskriver stället såhär:

Åtta kilometer söder om Nykarleby stad i Nykarleby landskommuns Kyrkoby ligger de tre Bonäsgårdarna, naturskönt belägna mellan allmänna landsvägen och en havsvik, tre manbyggnader, såväl till det yttre som inre rymliga, prydliga och snygga. Uthus likaså och med blomstersmyckade trädgårdstäppor visar det förekomsten av intresserade Marthor. Två av gårdarna ägs av bröderna Hannes och August Bonäs (i dag deras ättlingar), vilken släkt har varit bofast här sedan 1770-talet, föregångare från mitten av 1500-talet kan spåras. Den tredje gården ägs av Erik Strandberg, (i dag i fjärde led av Henrik.) Före ankomsten hit till Bonäs var släktnamnet Berttula. De tre hemmanen var till skattläggningen lika stora och har sen år 1831 nr 14.

Så långt Woldemar Backman, vars levnadsbeskrivning utkommit i bokform, författad av Henry Nygård.

PÅ 1930-TALET började saker hända i den pastorala idyll som Bonäs varit i ett par hundra år.

Den urgamla landsvägen som befarits av kungar, kejsare, krigsfolk och resande av alla slag fick status som riksväg med nummer 8 och från Vasa norrut genom Munsala, Löjlax, Bonäs skapades en ny infart från ”fyrahundraårsstenen” rakt till Stora bron över Nykarleby älv.

Så eliminerades den natursköna men krokiga vägen från Jutas längs älvstranden, förbi Soldatviken, Forsbacka krokarna, och Juthbacka herrgård och kroken till Värnamo. Där anslöt den till Nyvägen som blev färdig 1939 och fick sitt minnesmärke i ”gubbastenen” med årtalet 1939 inhugget i gubbhuvudet.

Nykarlebyförfattaren Ernst V. Knape, han som skrev om dansen och den ljusa natten var god vän med J. J. Huldén i Monå och brukade följa sin goda vän på cykelfärden mot Munsala. Här upplevdes sommarnattens stämning på vägavsnittet mellan Forsbacka och Juthas ungdomshus, där Knape vände tillbaks till staden, och inspirerades till dikten ”Juninatt” medan J. J. trampade vidare mot Monå.

Vägen via Bonäs började trafikeras av Haldins ”Vasa-bussar”, som de kallades från år 1924 och denna bussförbindelse bidrog till att ”sommarparadiset Bonäs” började uppstå på 1920-talet när man får arrendera tomter av hemmansägarna. Det var våra föräldrar som sedan blev arvtagare till de barnvänliga lötesstränderna som var så oändligt lämpade för lekar och där det var praktiskt taget omöjligt att drunkna eftersom det först gällde att vada ett hundratal meter innan det blev simbart djup.

De här lötena var ypperliga beten för kor och hästar med saftigt gräs och en salthalt, som gjorde slickstenar obehövliga för kreaturens saltbehov. Att det samtidigt blev en mängd komockor och hästspillning på lötena var förstås lite äckligt om man barfota satte ned foten i en sådan, men vatten att skölja av med fanns strax bredvid.

I DETTA övergödda vatten med olika kryp, måste nämnas att våra dagars farligaste djur fästingen var totalt obekant för oss barbenta på Bonäs-stränderna. Men hundarna som sprang lösa måste ibland renplockas från blodsugarna.

Första gången jag såg ett sådant farligt kräk, var långt in på 1950-talet och då var benämningen alibäss. En annan av våra dagars plåga, älgflugan, blev bekant några år senare. Sen fanns det hästiglar, men dem strök man bara av fötterna när det blev för många.

Farligast var de stumpar av rostig taggtråd från kreaturägarnas vattengärdesgårdar som efter vinterns isbråk blivit kvar i bottenleran, och som då och då trampades in i fotsulan, ibland med en infektion som följd. Koägarna fick ibland ta till nödslakt när kon ätit upp en stump taggtråd på lötet. Kossorna var på sätt och vis våra dagligt uppvaktande vänner som höll gräset kortklippt så vi kunde ha det som lek- och spelplan.

Kom man sig så långt ut som till den mörka brantliden som syntes i det klara vattnet, hade man samtidigt uppnått de bästa fiskeställen. Här sattes abborrkassarna ut någon vecka efter islossningen, här ankrades båten för timslånga bevakningar av metspökorken.

Och myggorna, de fanns vid Andra sjön sade man. Det var ju ett sätt att ytterligare framhålla Bonäs företräde som ett fint sommarställe.

LÄNGST NORRUT på Bonässtranden finns Hagasten, ett stort stenblock, ett landmärke som förekommer i gamla ägohandlingar som reglerat behörigheten ända sedan 1548.

Där hade bankdirektören i Jeppo, G. Vadström sin villa, rödmålad i två våningar. Sonen Johan hade i grannen Ture Granqvists nästäldsta son Tage en jämlike i idrottsutövning. Deras samtal rörde ofta prestationshöjande teknik. Det var höjdhopp med saxstil eller innerfot. Flopstilen var inte ännu upptäckt hos oss.

Pedagogerna var en dominerande yrkesgrupp på Bonässtranden. Ture Granqvist, som denna tid var synonym med ”Eos-farbron” var folkskolföreståndare och kommunalare i hög grad på Kyrkoby folkskola i Nykarleby kyrkoby. Hans äldsta son, Håkan blev skolföreståndare i Vikinga skola i Vasa, men var i motsats till fadern, inte alls jaktintresserad utan friidrott blev hans livsintresse och dessutom lokal karusellpappa när Lennart Hyland i Sverige introducerat detta underhållningsprogram. Håkan var, som lärarstuderande, en ständig aktivitetskälla med ledda lekar och tävlingar, som höll oss yngre igång. Att i den familjen även fanns två flickor och småningom en lillpojke gjorde att där alltid var något intressant var på gång. Dessutom var föräldrarna publika till sin läggning.

Eos-farbrorns, Ture Granqvists villa, även den som Sandviks byggd strax före kriget. Påbyggd för att ge rum för ett halvt dussin barn. Den enda vilan som hade en eldstad i form av en liten kakelugn och därför samlingsplats för oss barn under regniga och kalla dagar. Som lite äldre ett ställe där man laddade hagelpatroner inför den årligen stundande andjakten den 20 augusti.

PÅ SÖDRA SIDAN om den granqvistska villan fanns en mindre sandstrand, mestadels obevuxen och med lera i botten. Detta var den ”libyska öknen”, där våldsamma stridsvagnsslag utkämpades mellan Rommels Afrikakår och Montgomerys ökenrävar. Lera grävdes upp, formades till större och mindre bollar, plattades till, fick eldrör av avbrutna vasstrån, och sattes att torka i solen. Senare på dagen eller kanske nästa dag radades stridsvagnarna ut i formeringar, angreppsposition, försvarsställning och reserver. Med ammunition av soltorkade lerbollar började sedan slaget.

Man sköt på de olika grupperingarna, vän eller fiende, det viktiga var att lerbollarna kastades hårt och träffsäkert, och efter någon halvtimme av eldorkan var de flesta stridsvagnarna oskadliggjorda. På detta forna slagfält byggdes i senare tid ett par villor och i en av dem hoppas jag att museiamanuensen Carola Sundqvist kan sova ostörd av stridsfordon som där åstadkommit krigets åska.

Vårt libyska slagfält. Bakgrunden var att i villorna fanns strödda exemplar kvar av den tyska flerfärgstryckta propagandatidskriften ”SIGNAL” vilken vi noggrant studerade och fick bakgrundseffekter ur. När platsen sen blev bebyggd var vi redan vuxna, men minnena från stridvagnsslagen mellan brittiska Mathildor och tyska Panzerkampwagen modell III och IV lever kvar liksom de högeffektiva tyska 88:orna.

En annan sysselsättning var fångst av den vackra tretaggade storspiggen och att i en ryssja av en flaska lura in den tiotaggade spiggen. Som vederkvickelse åt vi nygräddade plättar. Menyn var ytterst enkel i sommarparadiset: Filbunke på opastöriserad mjölk från bondgårdarna, Lounas- eller Työkansa-knäckebröd med hemkärnat smör gav energi. Gjorde man inte annat så vadade man fram och tillbaka i timmar mellan ”Hagastein” och Bonäsbäcken där resterna av redaren Janne Lybecks ofullbordade kajanläggning markerade att här var en djupare kanal där man blev våt om byxbaken om den överskreds.

Villan söder om ”libyska öknen” ägdes av folkhögskolläraren Ture Sandvik med fru Dagny. Deras två barn gick den pedagogiska vägen liksom den följande villaägaren Ragnar Dahlstedt. Markägarens gård fanns på andra sidan strandvägen. Ett ansenligt fähus vars besättning hade sin väg till vattnet och betet på lötet invid handlande Axel Pensars villa var följande. Den villan kom dottern [Helena] att inneha till för något år sedan. Då var den försedd med el- och vattenanslutning, vilket även de flesta villorna i dag har.

Thure och fru Dagny Sandviks villa, dottern Clary Ann och sonen Christer. På tomten fanns även ett loft med svalgång, ditflyttat från Dagnys hemkommun Sibbo. Vid försäljning av villan för ett par tiotal år sedan, flyttades loftet där det idag är Clary Anns och John Wikströms sommarställe.

NÅGRA AV VILLAÄGARNA arrenderade sina tomter av Matts Mattson som ägde Isakas hemman i Jutas, men som köpte sig ny bo- och odlingsplats här i Bonäs, för att senare bli gårdsägare i staden. På mark som ägdes av Strandbergs och Bonäsborna söder om arrenderade handlare Ström från Jeppo en tomt söder om Pensars, och småningom såldes den åt folkskolläraren Sven Jungar från Jeppo och hans söner Sune och Håkan.

Sune, med sönerna Jonas, Mathias och Anders var så små att de inte räknades som bonäsbor av oss, men av Sune blev en historieprofessor och Håkan blev mästare på Vasa centralsjukhus strålkanon. De fick grannar i Gamlakarlebyaffärsmannen Fagerholms döttrar.

BONÄSBÄCKEN VAR en naturlig gräns där handlanden och redaren Janne Lybecks försökte anlägga en lastbrygga. I dag finns endast en räcka väldiga stenar som sträcker sig ut mot brantliden kvar av detta projekt. Några villor ytterligare tillkom, störst av dem seminarielektorn Arne Jernströms, som senare blev bankdirektör Reinhold Blomqvists och nu ägs av hans ättlingar. Granne till Jernström var en tid direktör John Jouper, som med sina bilar öppnade kogrindarna genom att med kofångaren trycka på dem tills de fjädrade upp. Grindarna fick vara öppna tills någon fotgängare eller cyklist stängde dem.

John Joupers villa, byggd strax före kriget men efter kort tid såld åt Jeppobon Jungerstam. Var inte besökt av oss barn dess vidare. I dag obekanta ägare.

Längst ut på Platsudden finns en liten stuga som tillhörde markägarens Bonäsättlingar. Rester av gamla kajanläggningar och ballaststen från sydligare breddgrader kan ännu hittas på udden, där virket från Keppo såg i Jeppo via tjogtals hästlass dagligen började färden ut till världens olika hörn.

Lars Pensar
Lokalhistoriker