Wichmann ledare för svenskösterbottniska studenter
Under studieåren 1877—1882 ägnade sig Wichmann, utom åt studierna, åt två uppgifter, som kom att lämna spår efter sig: åt samlingsrörelsen bland de svenska studenterna från Österbotten och åt författarskap.
Då han 1877 inträdde som medlem i österbottniska studentavdelningen, kom han in i en krets, där alla offentliga uttalanden gjordes på finska språket och protokollen däröver fördes på finska. Så hade det varit allt sedan 1868, då Yrjö-Koskinen såsom inspektor för avdelningen genomdrivit, att finska språket skulle vara dess officiella språk. De svenska studenterna hade år efter åt protesterat mot detta förtryck och yrkat på språklig likställighet, men deras röster hade försummats. ”När jag intogs i avdelningen”, berättar Wichmann, ”sökte avdelningens vördade inspektor, den store Yrjö-Koskinens broder, framlidne jurisprofessorn Jaakko Forsman, en ovanligt älskvärd och sympatisk person att, i ett annars mycket intressant samtal, för mig framlägga fennomanins ädla och sant patriotiska ”yksikieli”-program, som för ett så litet land och folk som vårt var det enda möjliga” varför han också bevekande uppmanade mig att glömma mina tidigare skandinaviska känslor och åsikter, varom han hört berättas av mina finsksinnade kamrater. Men — yttrade han till sist — skulle du dock, åtminstone ej till en början kunna göra det, så var då i Guds namn en svensktalande finne, såsom våra s. k. liberala eller dagbladister. Men om du sällar dig till vikingarna, ja då — tillade han hotfullt — vill jag ej ha något att göra med dig.” 31)
Fennomanerna inom avdelningen gick vid denna tid hänsynslöst till storms mot svenskarna. Deras partihövding, Lauri Kivekäs, hade hösten 1878 formulerat ett finskhetsprogram, som gick långt utöver vad man dittills vant sig att höra från det finska hållet. Finska språket skulle bli det enda härskande riksspråket inom staten och kyrkan och undervisningsspråk i alla läroverk. Fyra år senare grundade han föreningen ”K. P. T.” (Koko Programmi Toimeen, Hela programmet till verkställighet). 32)
När österbottniska studentavdelningen under vårterminen 1880 reviderade sina stadgar, gjordes intet försök av dess svenska medlemmar att få de orättvisa språkparagraferna ändrade. (Wichmann var vid tillfället inte närvarande, han var då lärare i Viborg.) Allt syntes gå i den absoluta finskhetsövermaktens tecken. Hösten 1881 kunde F. O. Husberg (Ansas) från Vasa skriva i avdelningens svenska tidning, Sampsa Pellervoinen, bl. a.: ”Det svekomanska eller rättare vikingska partiets ledare (menas V. K. E. Wichmann) skall bestämt kunna påminna sig, att partiet, då han 1877 inträdde i avdelningen, saknade såväl huvud som lemmar. Jag tror icke, att några svenska österbottningar mottogo honom på järnvägsstationen för att vid en varm sexa delgiva den reströtte skolaren den enda saliggörande tron och upptaga honom i dess gemenskap. Ännu om hösten 1880 gjorde partiet en slät figur.” 33)
När Wichmann 1880 företog sig att i avdelningen yttra sig på svenska, som på närmare tio år icke hörts offentligt där, trots att flertalet av dess medlemmar faktiskt var svensktalande, då upptogs detta som en stor skandal. Kivekäs uppträdde med ett ytterst hetsigt tal och vann frenetiskt bifall av majoritetens medlemmar. Han framhöll, att yttrandet på svenska var ett förskräckande symptom i avdelningens hela liv (”hirvittävä oire osakunnan elämässä”) som ingalunda finge upprepas, enär svenska språket, detta eländiga ”kapula kieli” (kavelspråk), numera ej betydde mera i detta land än ”reppu reessä” (renseln i släden). 34)
Wichmann lät icke tysta sig. Han fortfor att uttala sig på svenska, och uppmuntrades därtill av sina kamrater, ett tiotal sådana som utgått från Gamlakarleby svenska elementarskola och Uleåborgs svenska lyceum. Dessa bildade länge majoriteten bland avdelningens svensksinnade medlemmar, medan de flesta vasastudenter, som bristfälligt behärskade finskan, var fennomaner.
Wichmann började även umgås med nyländska studenter som var svensksinnade och vann sympati och stöd av dem. Han tillägnade år 1880 tacksamt sin första diktsamling sina trofasta nyländska vapenbröder.
De ofördragsamma finnarna i österbottniska avdelningen drev genom sin hänsynslöshet många svenskar att närma sig de aktiva svenskarna. I december 1880 publicerade Helsingfors Dagblad ett liberalt program, som uppgjorts av Leo Mechelin m. fl. Det var ett försök att med ett försonligare program än Freudenthals och Axel Lilles räcka handen åt finnarna till försoning. Men försoningshanden avvisades. Finskhetsprogrammet skulle genomföras med obeveklig konsekvens. Många som varit färdiga att omfatta det liberala programmet fann sig bittert besvikna och valde att sluta sig till de häcklade och förlöjligade ”vikingarnas” grupp. Det gällde att bland dem bilda en svensk försvarsfront och hämta nya hjälptrupper ur den försummade svenska allmogens led. 35)
Den 31 januari 1881 utsågs Wichmann och I. A. Heikel till huvudredaktörer för avdelningens svenska tidning med det finska namnet Sampsa Pellervoinen. En egen färg fick tidningen genom Gånge Rolfs dikter: Till kamp! (Mitt svenska språk min egen moders mål), Plats, Österbottens skål m. fl. Entusiastiskt förhärligas i dikterna och i artiklarna fornnordisk sed och vikingarnas hjältebragder. Läsaren tycker sig försatt tillbaka till Götiska förbundets tid.
Uppläsningen av Sampsa Pellervoinens artiklar på avdelningsmötena framkallade ej sällan livliga protester från det finska hållet. 36)
Från ”de täta, heta drabbningarna mellan svenskarna och finnarna” i studentavdelningen berättar Wichmann om ett avdelningsmöte hösten 1881. Den nyvalde kuratorn J. L. Snellman höll sitt jungfrutal på det officiella språket, ”vilket han ytterst klent kände till. För varje brott, och de voro legio, mot finska språkets lagar ropade vi svenskar bravo, till finnarnas oerhörda harm och förtrytelse”. Kuratorn ömsom rodnade och bleknade, svettades, stånkade och pustade, tills klockan äntligen slog tolv och han ödmjukast anhöll att ”eftersom den officiella tiden nu var över få tala på sitt privata modersmål”, varpå han till svenskarnas högljudda glädje och finnarnas harm fortsatte sitt fosterländska tal på svenska. 37)
De svenska studenterna fann en sammanslutning nödvändig. ”Den 13 mars 1881 bjöd jag”, berättar Wichmann, ”mina kamrater på en kopp te och ett glas punsch i den nyländska avdelningens dåvarande lokal, Unionsgatan 20, sedan jag fått 100 mark såsom honorar för en juldikt i Helsingfors Dagblad, vilken summa jag med ganska stor försakelse troget sparat för ändamålet. Lokalen fick jag godhetsfullt disponera en kväll, tack vare förmedling av mina nyländska vänner, särskilt nyländska avdelningens dåvarande kurator Axel Lille. — Knappt hade vi begynt vårt möte och jag yttrat mina första hälsningsord till vapenbröderna, innan vi fingo underrättelse om mordet på Alexander II, vilket naturligtvis ej förfelade att ytterligare understryka stundens allvarsstämning och framkallade ett särskilt tal av mig till hans minne.” 38)
Vid detta möte fattades beslutet att svenska österbottningar skulle sammanluta sig till en förening och börja regelbundet hålla sammanträden. Vid ett senare sammanträde på Övre Opris erhöll sammanslutningen sitt namn. Charles Nylander gick fram till Isak Smeds och frågade honom, vad han tyckte, att föreningen borde heta. ”Uleåborgare och Vasaiter”, svarade Smeds, och det namnet blev genast antaget. Förkortningen U. V. kunde även tydas Unga Vikingar.
Syftet med U. V. var ej blott strid inom avdelningen. Dess medlemmar skulle arbeta även i vidare kretsar, väcka den mognare skolungdomen, upplysa allmogen, insamla folksånger och folksagor och utgiva publikationer. 39)
I. A. Heikel, som våren 1881 reste hem till Vasa för att på hösten börja fullgöra sin värnplikt, tog här kontakt med lyceisterna. Wichmann skrev till honom i juni: ”Huru stå våra aktier i Vasa? Kan ej en större sammanslutning mellan de våra åstadkommas? Jag antar, att fenni ej sitta med händerna i kors. Vad syssla de med? Ha de ej med Husberg i spetsen gjort propaganda bland skolungdomen? Dina uppsatser i V. T. ha väl hoppas jag, åstadkommit Oro i fennomanska lägret, på samma gång som de även bidragit att befästa de våras samt de klentrognas tro.” I brevet berördes även en högst märkvärdig företeelse: att undervisning i finska införts i folkskolor i Kvevlax, Närpes och Lappfjärd. Wichmann manar Heikel att motverka en sådan rörelse. 40)
Också Wichmann synes ha varit hemma i Österbotten under sommaren. Han har, sannolikt på anhållan av Heikel, på hösten vid återresan till Helsingfors besökt Vasa för att medverka vid försöket att samla och vinna lyceisterna för den svenska sidan. ”Stor blev fröjden, då han (Heikel) en höstafton sammanförde ett tiotal lyceister till ett festligt samkväm på Sandvikens utvärdshus med Gånge Rolf som hedersgäst. Denne besökte Vasa för att lära känna situationen. Sällan torde Gånge hava varit en så entusiasmerande och kringjublad hövding som vid denna nattliga fest. Från Vasa svenska lyceum begynte nu utgå svensksinnade studenter i starkt övervägande antal, medan detta läroverk tidigare varit en plantskola för den radikala fennomanin.” 41)
Den 20 september 1881 utsågs till redaktör för Sampsa Pellervoinen Ch. Nylander och V. K. E. Wichmann samt fyra andra svenska studenter som medarbetare. Höstens första nummer innehöll bl. a. en hälsning av redaktionen, tydligen skriven av Gånge Rolf. I följande nummer (3 okt.) bröt fejden lös på allvar. Gånge Rolf riktade ”Några ord till de svenska österbottningar som tro sig vara fennomaner”. Artikeln innehöll en enträgen uppmaning till de österbottniska studenter som hade svenskan till modersmål att ”inse ihåligheten av de fennomanska fraserna och omfatta den svenska saken”. Numret avslutades med en vikingadikt av Gånge Rolf.
Gånges artikel väckte indignation i det finska lägret. En finne yrkade på att artikeln inte skulle få renskrivas och att redaktören skulle avsättas, ett yrkande som dock avslogs av avdelningen. En hetsig polemik följde. En ny artikel av Gånge Rolf ökade den finska majoritetens harm. Åter väcktes förslag att redaktören Wichmann skulle avsättas, vilket även nu förkastades. I nr 4 hade Gånge Rolf poetiska bidrag. På avdelningens första vårmöte 1882 valde man finsksinnade redaktörer för den svenska tidningen. Förgäves protesterade Wichmann och fordrade rätt för minoriteten att för sin tidning utse redaktörer, som representerade dess åsikter. Först i början av vårterminen 1883 lämnade Gånge Rolf åter dikter till tidningen. Redaktionen var liberal nog att införa ”En ynkelig visa om den ungerska släktskapen”, som förut ingått i U. V:s tidning. Visan hörde under många år inom U. V. till den stående repertoaren i den uppsluppna kamratkretsen. 42)
[(Inf. 2009-11-08.)]
Den stora händelsen under höstterminen 1881 var den separata årsfesten den 9 november. Vid ett avdelningsmöte den 17 oktober behandlades frågan om årsfesten, Porthansdagen den 9 november. Svenskarna E. Kalm, Wichmann och V. Lindberg yrkade, att det ena talet skulle hållas på svenska. I annat fall komme minoriteten inte att delta i festen, sade Lindberg. Men de finska ledarna, Husberg och Bergh, höll styvt på att endast finska tal skulle hållas. Detta blev även majoritetens beslut.
De svenska gjorde allvar av sitt hot. De anordnade i Övre Opris eleganta salong en särskild fest och inbjöd dit flera hedersgäster. Då den mest aktade av dessa, professor C. G. Estlander, inträdde, uppspelade den i vestibulen placerade gardeshornseptetten Vasa marsch. ”Gånge Rolf beträdde tribunen och föreslog i mäktiga ordalag skålen för fosterlandet och hembygden, varpå U. V:s nybildade sångförening under ”Pelles'” (R. E. Westerlunds) ledning uppstämde Vårt land, vari alla instämde. Följde så det ena talet efter det andra. Under supen upplästes Uleåborgarnas telegram, undertecknat av representanter för alla tre gymnasialklasser. Det lydde: 'Segre rättvisan, leve modersmålet, vike ofördragsamheten!' Det mottogs med jubel. Men då telegrammet från Vasa anlände, då den långa raden av namn på unga vapenbröder upplästes av Gånge, då Vasa-flickornas varma hälsning återljöd i våra hjärtan, då brast hänförelsen ut i ett oändligt jubel. Med en tår i ögat höjde Carl Gustaf Estlander sitt glas och talade mäktiga, stolta, varma ord om Österbotten, om dess stora svenska minnen, om dess hurtiga folk, huru det aldrig älskat våld och orättvisa, utan djärvt och energiskt uppträtt mot förtrycket, och då det vunnit seger, aldrig gäldat ont med ont, utan lämnat den besegrade rätt. Och detta samma önskade han att vi, Österbottens unga framtidshopp, skulle göra om vi i framtiden, varpå han icke kunde tvivla, bleve majoritet, att vi då aldrig skulle vara lika oädla, förtryckande och ofördragsamma som den nuvarande majoriteten. Vilken hänförelsens stund, då gamles och unges bifall och ja-rop beledsagade talarens ord, då han vid varje fråga: 'Är det inte så, mina herrar?' gubbarnas och ynglingarnas ja, ja-rop höjdes till svar.” De satte Estlander i en länstol och under musikens dånande fanfarer tågade alla, sjungande i stormande kor Vasa marsch, med honom på axlarna kring salen.
V. K. E. Wichmann, ”Gånge Rolf” f. 1856 d. 1938. Lektor vid Nykarleby seminarium i historia, geografi, pedagogik och psykologi 1883—1912, direktor vid samma seminarium 1912—1916. — Foto Finlands Nationalmuseum.
Sedan föreslog Gånge med eftertryck och värme en skål för utposten hemma i fosterbygden och för alla unga vapenbröder, Vasagossarna, och för Vasas stolta raska vikingaflickor. Skålarna dracks under fanfarer och hurrarop. Ett svenskhetens genombrott hade ägt rum i österbottniska avdelningen. 43)
I oktober 1882 debatterades frågan om årets Porthan-fest, som då skulle firas i mindre skala. Wichmann föreslog att det ena av de två officiella talen skulle hållas på svenska, men det upptogs inte av kuratorn ens till omröstning. På ett senare möte företog sig Wichmann att uppläsa några artiklar, som ingått i U. V:s nyss startade tidning. Majoriteten hörde på, men efteråt påstod man, att Wichmann ”missbrukat avdelningens förtroende”.
Den 6 november gick Ch. Nylander till storms mot språkparagrafen i stadgarna. Han understöddes av Wichmann, Kalm och K. J. Hartman. Man svarade: ”Enspråkigheten är ett livsvillkor för vårt folk”. Kivekäs uppträdde som vanligt, berättar Wichmann, ytterst häftigt och oförsynt mot svenskarna. Kurator Snellman hörde på utan att på minsta sätt tillrättavisa honom. Wichmann uppmanade honom att kalla Kivekäs till ordningen och understöddes däri av sina kamrater, men kuratorn dekreterade att Wichmann främst och hans kamrater skulle utköras för oförsynt uppträdande. Kivekäs fortsatte med skymford, tills Alexander Slotte grep en stol för att rusa på honom och ”slå ihjäl honom”. Wichmann vände sig då till inspektor, professor Hällsten, och uppmanade honom att övervaka ordningen eftersom kuratorn icke gjorde det. Kivekäs, kuratorn o. a. började då ropa sitt sedvanliga ”ulos”, varpå student Fritjof Hellström med dunderstämma svarade: ”Skall någon kastas ut så är den förste — kuratorn.” Oväsendet tilltog med buller, skrik och stampningar. Wichmann vände sig åter till den dödsbleke inspektorn, som ej vågade yttra ett enda ord under larmet, och sade: ”Eftersom vi svenskar ej få någon rätt och rättvisa varken av inspektor eller kurator och oss förvägras att svara på magister Kivekäs förolämpningar mot oss, så uppmanar jag mina kamrater att betala med samma mynt, eftersom det nu engång skall hållas oväsen, skrikas och stampas.” Vi började då skrika och stampa så ohyggligt, att inspektor och kurator höll händerna för öronen, varpå vi efter en stunds oväsen ansåg att våra antagonister fått nog av sitt eget program och marscherade ut under hurrarop. 44)
Wichmann var från 1878 även medlem av akademiska sångföreningen och sjöng andra basen. Han blev sedan hedersmedlem av SS. Även inom sångföreningen uppkom en språkstrid. Då studentkåren hösten 1880 uppvaktade Uno Cygnaeus, folkskolans fader, sjöng sångkören ”Vårt land” med svenska ord. Även festtalet hölls på svenska, ”då festföremålet icke nämnvärt behärskade finska”. På finskt håll fann man detta vara en ”otillständig demonstration mot studentkåren och finska språket. De misslynta sände två proestskrivelser till dirigenten Werner Holmberg. Sångföreningens medlemmar fattade protesterna som riktade mot föreningen, Under ett stormigt möte beslöt föreningen efter omröstning uttala sitt ogillande av de protesterande. V. K. E. Wichmann hade trumfat igenon anatemat över protestanterna.
[(Inf. 2009-11-15.)]
De finsksinnade anmälde sig i stort antal som medlemmar i sångföreningen för att därigenom få möjlighet att bestämma över denna Wichmann föreslog då vid ett möte i november 1880, att inträdessökandenas röstresurser skulle prövas av en kommitté i samråd med universitetets musiklärare, innan de mottogs. Förslaget befanns vara klokt, men var icke fullt i allas smak. En sådan prövning började även verkställas. Wichmann var medlem i prövningskommittén. De misslynta fortsatte med språkstriden vid mötena för sångövningar, så att år 1882 sången helt och hållet tystnade. 45)
Striden fortsattes om sångföreningens fana och flygel, vilka den fennomanska studenthusekonomen sökte utestänga föreningen från. Slutet blev att två akademiska sångföreningar, en finsk och en svensk, bildades. Wichmann har i Svenskt studentliv ett särskilt kapitel om ”Kampen inom Akademiska sångföreningen” och omnämner däri till slut, vilka svenska sånger som på hans tid och till en del på hans förslag inövades och sjöngs. ”Vikingasäten, åldriga lundar” blev i allmänhet vikingarnas programsång och väckte de finskes speciella harm. ”Sången sjöngs allmänt såväl i enskilda som allmänna lag, särskilt efter de stormiga studentmötena. Då måste jag upp på ett bord i Orcus (en undre våning i Gamla Studenthuset) med uppmaningen: 'Sjung nu Gånge!' Som livvakt ställdes vid min sida de svenskes starkaste kämpar, baron Otto Munck och Erik Wasastjerna. När finnarna gingo till angrepp mot mig, gavs dem 'höger om och vänster om', så att de dumpo om varandra, liksom ryssarna vid Virta bro.” 46)
Wichmann var f. ö. även med om flera allvarsmättade tillfällen. Måndagen den 7 februari 1881, då studentavdelningen hade möte i Gamla Studenthuset, meddelades det att statsrådet Fredrik Cygnaeus nyss avlidit. Han hade varit avdelningens hedersledamot. Avdelningen begav sig in corpore till Cygnaeus' bostad vid Östra Henriksgatan nära Svenska teatern. Sångkören sjöng ”Integer vitae”, varefter hans systerdotter bjöd in studenterna att se den döde samt tackade för sången. Cygnaeus låg bakom en skärm. ”Det stora grånade huvudet med sin väldiga lejonman vilade på örngottet, händerna korslagda över bröstet och psalmboken ovanpå. Vid utgåendet kastade jag en hastig blick på hans arbetsbord. Där låg uppslagen, vill jag minnas, en studie över den spanska medeltidsromanen.”
Vid Fredrik Cygnaeus jordfästning i Gamla lutherska kyrkan bildade studentkåren fanborg vid kistan, varvid österbottniska avdelningen stod främst, Wichmann för avdelningens svenskar och Ivar Idström (Roini) för dess finnar såsom marskalker. Wichmann var därvid i tillfälle att på nära håll höra de minnestal, som hölls av senator J. V. Snellman, C. G. Estlander o a.
När Elias Lönnrot den 9 april 1882 fyllde 80 år, var Wichmann med bland dem, som uppvaktade honom med sång och tal. 47)
Såsom en av hövdingarna på svenskt håll i studentvärlden och i sin egenskap av lovande diktare inviterades Wichmann även till kretsar, som han som landsortsstudent knappast annars erhållit tillträde till. Vid baler och samkväm eller sammankomster gjorde han nya och intressanta bekantskaper och infördes i huvudstadens då för tiden mest lysande societet. Bland dem han därvid hade förmånen att stifta bekantskap med, befann sig även baron Reinhold von Willebrand, känd såsom redaktör för Finsk Tidskrift. Han berättar, att han träffade många personer, värda unga studenters beundran, bland dem Ida Rudbeck, till vilken Karl August Tavaststjerna diktat sin förtjusande, vemodiga ”Långsamt som kvällsskyn mister sin purpur”, systrarna Nadine och Marga Kiseleff — han svärmade själv för den senare, Aina Cronstedt, Inga Lindén m. fl. Men även utom Helsingfors, på nyländska och åboländska herrgårdar levdes på denna tid ett utomordentligt intensivt, trevligt och ideellt betonat sällskapsliv bland studentungdomen, som talrikt församlades från Helsingfors, Borgå, Lovisa och även Åbo. Wichmann nämner särskilt Perheniemi i Itis, Kinttula i Artsjö, Grevnäs i Mörskom, Bergstad i Borgå socken, Viurila i Halikko som den svenska ungdomens högkvarter. De vikingasinnade samlades där för dryftande av sådana spörsmål som folkbildningsarbete genom föranstaltande av soaréer, lotterier till förmån för småskolor och folkskolor vid språkgränsen.
Men utom av sällskapslivet var de unga studenterna starkt intresserade av konsten i dess olika former, särskilt av litteraturen och musiken. Månget ynglingahjärta brann för den tidens sångerskor, Alma Fohström, Hortense Synnerberg, Elise Hellberg, och för skådespelerskor som Ida Brander och Siri von Essen-Strindberg. Särskilt sångerskorna hyllades ofta med serenader. Sådana ägnades även societetens unga skönheter. Det var den tiden, berättar Wichmann, då serenaderna kom på modet när någon äldre eller yngre civis önskade hylla sin ”flamma”. Han vidtalade då en kvartett av sångare, som efter vederbörlig traktering vandrade till den skönas bostad, där en s. k. väckarsång uppstämdes, varefter program vidtog så snart föremålet genom att tända ljus visat sin tacksamhet. Bruket av serenader spred sig från universitetet till lyceernas högre klasser, vars ungdom föranstaltade serenader för sina beundrade ”backfischar”, säger härom Wichmann. 48)
Den 17 februari 1883 höll U. V. en klubbafton, som tillika blev en avskedsfest för Gånge Rolf, som utnämnts till lektor vid Nykarleby seminarium. I U. V:s tidning (d. 17 mars) införde Mikael Lybeck en versifierad berättelse om denna klubbafton, i vilken Gånge Rolfs, Isak Smeds, Ivar Heikels, Julle Hartmans och andra bålda U. V:iters upptåg under festen skildrades. 49)
”Gamla vänner och vapenbröder” tog avsked av Wichmann med en fest på Kaisaniemi värdshus. Han omtalar, att Hjalmar Neiglick höll ett glänsande avskedstal och att flera andra talade. ”Karl Flodin improviserade på rak arm mycket muntra strofer, blandade med vemod, bland vilka den första och sista som betecknande för vi vänkrets och vårt fostbrödralag här torde fä citeras:
Nu skiljes ifrån kretsen
den man, som gått i spetsen,
den varma vikingasjäl.
Likt Andromakes Hektor
vår seminarielektor
från borgen tar farväl.
Men var förvissad, Gånge,
ej en, ej två, men månge
dig hjärtligt sakna här.
Din bottenskål vi tömma,
vi aldrig kunna glömma
den vän vi hålla kär.” 50)
Det mål, som Wichmann stridit för inom österbottniska studentföreningen, de båda språkens likställighet, uppnåddes på ett avdelningsmöte den 19 oktober 1885. Vid omröstning för svenskarnas förslag, att de båda språken skulle vara likställda och protokollen föras både på svenska och finska, avgavs 69 röster för detta och 5 röster mot. De svensksinnade hade således segrat. U. V:s medlemmar samlades efteråt till kollation för att fira segern. De avsände till f. d. medlemmar telegram därom, till Gånge Rolf av följande lydelse: ”Lektor Wichmann, Nykarleby, Din dröm verklighet. Språken likställda. Hell gamle gosse, Österbottningarnas majoritet.” 51) Från U. V:s årsmöten sändes ofta också en hälsning till Nykarlebylektorn, så, t. ex. den 13 mars 1888. Även i de fall, då Wichmann icke ihågkoms, med telegram, hyllades han med skålar” och tal vid årsfesterna.
[(Inf. 2009-11-21.)]
|
