K. V.  Å k e r b l o m:

V. K. E. WICHMANNS-GÅNGE ROLFS
LEKTORSÅR I NYKARLEBY

[Detta eftermäle ger en betydligt mer nyanserad och positiv bild av Gånges liv och leverne än den som vanligen presenteras.]

Viktor Karl Emil Wichmann var kyrkoherdeson från Brahestad, född den 24 augusti 1856. Han gick i skola i Gamlakarleby och Uleåborg, blev student 1877 och filosofiemagister 1882. Han debuterade som skald 1880 med diktsamlingen På fria banor och fortsatte 1882 med samlingen Dikt och Drapa samt senare med andra diktsamlingar. Under studietiden i Helsingfors var han ledare för de svensk-österbottniska studenterna. Ledarskapet inspirerade honom att dikta i svenskhetsanda. F. ö. tjänstgjorde han en tid vid Helsingfors Dagblad och vid olika skolor som lärare, tills han blev lektor i Nykarleby folkskollärarseminarium.

[Vad som hände innan W. kom till Nykarleby kan läsas om i V. K. E. Wichmann — Gånge Rolf av K. V. Åkerblom i Skolhistoriskt Arkiv XI.]

Wichmann blir lektor i Nykarleby.

En dag på senhösten 1882 framförde Wichmanns studiekamrat Albert Strengell, som bodde hos överinspektor Carl Synnerberg, till honom en uppmaning av Synnerberg och överdirektören i skolstyrelsen, statsrådet L. L. Lindelöf att följande dag infinna sig i skolstyrelsen: Lektorstjänsten i historia, geografi och pedagogik vid folkskollärarseminariet i Nykarleby behövde besättas med ny lärare. Sannolikt hade Strengell för Synnerberg föreslagit magister Wichmann därtill. När Wichmann kom till skolstyrelsen, uppmanade statsrådet Lindelöf honom att omedelbart ansöka denna tjänst. Lindelöf tillsporde honom även, om han sedan ville mottaga tjänsten som ordinarie. Wichmann skulle under vårterminen 1883 sköta den som t. f. lektor. Han svarade tacksamt ja därtill.

Wichmann blev i januari 1883 förordnad till t. f. lektor i Nykarleby. Men han reste icke omedelbart till Nykarleby. Han behövde komplettera sin ansökan med intyg över vitsord i pedagogik. Det dröjde därför till senare delen av februari, innan han anträdde resan till Nykarleby.

Den 13 februari 1883 tenterade Wichmann pedagogik. Han hade då att även skriva en mindre avhandling om någon av pedagogikens stormän och skrev, vad han visste om Amos Comenius. Sedan tentatorn Emil Böök genomsett uppsatsen, vidtog tentamen. Vid samma tillfälle tenterade även medsökanden till tjänsten, Anders Allardt, pedagogik. De erhöllo båda vitsordet lubenter approbatur (med nöje godkänd). Högre vitsord fordrades då ej för seminarielektorstjänst.

Den 17 februari höllo Wichmanns studentkamrater en avskedsfest för honom. Karl Flodin improviserade på rak arm mycket muntra strofer. Den första och sista lydde:

”Nu skiljes ifrån kretsen
den man, som gått i spetsen,
den varma vikingsjäl.
Likt Andromakes Hektor
vår seminarielektor
från borgen tar farväl.

Men var förvissad Gånge,
ej en, ej två, men månge
dig hjärtligt saknar här.
Din bottenskål vi tömma,
vi aldrig kunna glömma
den vän vi hålla kär.”

Med ”hoppfull håg” styrde Wichmann i februari kosan till Nykarleby. Han kunde resa med tåg till Vasa. Vasabanan hade hösten 1882 tagits i bruk, men invigdes först 1883. Sannolikt steg han av tåget vid Tervajoki och for med gästgivarskjuts genom Lillkyro, Vörå, Oravais och Munsala till Nykarleby, vilket var den kortaste vägen. Då det var vinter, var det icke mycket som fägnade resenären under denna färd. Han hade som mål att så fort som möjligt komma fram.

Wichmann torde omkring den 20 februari ha kommit till Nykarleby och självfallet genast vidtagit med undervisningen. Redan den 1 mars har han i ortstidningen, Norra Posten, en uppsats om sitt besök föregående år i Molde i Norge.

Seminariet i Nykarleby hade, när Wichmann kom dit, alla de byggnader (utom normalskolhuset vid torget), som det ännu har. [Kosthållet har rivits och nuvarande gymnasiet byggts sedan detta skrevs.]

Dessa ligga vid älvens västra sida. De ha sin plats där grevskapet Carleborgs residens på 1600-talet var uppfört. Seminariet har fyra huvudbyggnader här: direktors- och internatsbyggnaden väster om vägen, som går genom seminarieområdet, och öster om vägen tre byggnader, av vilka den med klassrummen låg i mitten. De blevo på 1870-talet uppförda efter ritning av länsarkitekten Ernst Teodor Granstedt och ge ett prydligt och förnämt intryck. Den, som en sommardag kommer till seminarieområdet, frapperas av rikedomen på lövträd av olika slag, vilka finnas över hela området mellan byggnaderna. Seminarieplanen genomkorsas f. ö. i olika riktningar av väl hållna, sandade gångar.

Därmed hade Wichmann återbördats till Österbotten och nu som lärare för blivande folkskollärare i svenska Finland. Han var endast 26 1/2 år, när han tillträdde denna tjänst.

Redan på 1880-talet torde Wichmann ha köpt sig en gård på Frills f. d. hemmans mark utanför stadens norra tull. Gården står kvar ännu och är belägen öster om landsvägen ett litet stycke i sydost från Kuddnäs. Här bodde Wichmann till 1905. De tider på året, då man icke kunde gå till och från seminariet på isen över älven, hade han 1 1/2 kms väg dit, annars hälften så lång väg.

I sällskap med lektor Max Strömberg besökte Wichmann kort efter sin ankomst till Nykarleby seminariets förra direktor Frans Edvard Conradi, som bodde som emeritus på Udden i Munsala. ”Han lyckönskade mig och läroverket till tjänsten och gav mig även goda råd och upplysningar”, berättar Wichmann.

Lektor i Nykarleby.

Wichmann hade som lektor att svara för omkring 20 timmars undervisning i veckan och att därutöver följa med lärarkandidaternas undervisning i normalskolan i historia och geografi. Han hade en jämförelsevis tung lärartjänst, då nästan alla lektioner voro sådana, att de krävde förberedelse.
Vid undervisningen i historia lade han icke såsom Conradi huvudvikten vid skildringar av förebildliga eller avskräckande gestalter, utan sökte få eleverna att inhämta ett så omfattande vetande som möjligt. De hade att läsa samma slags läroböcker som i lärdomsskolorna. Wichmann manade eleverna att utöver dessa kursböcker läsa andra arbeten. De för historia mera intresserade skaffade sig och läste en och annan sådan bok, t. ex. J. R. Spilhammars Historisk läsebok, S. J. Boëthius Historisk läsning eller Otto Sjögrens Historisk läsebok. Någon hade även Webers eller Beckers Wärldshistoria. Wichmann omtalar i sina hågkomster, att studenter förklarat för honom, att seminaristerna hade ”samma och ofta till och med gedignare kunskaper bl. a. i historia och geografi än studentkandidaterna”.

Finlands historia blev styvmoderligt behandlad. Allmän historia lästes uteslutande i klasserna I—III två timmar i veckan i varje klass och avslutades i kl. IV, varefter Finlands historia lästes en timme i veckan.

I geografi följdes likaså samma lärobok som i läroverken. Wichmann torde själv ha insett, att denna geografiundervisning icke stod i nivå med de krav geografer av facket ställde på undervisningen i detta ämne. Han anmärkte nämligen, att han och andra samtida geografilärare icke hade studerat ämnet som fack, såsom senare blivit fallet. Geografin fick följaktligen mera tjäna som underlag för historien. När man läste om de länder, som han besökt (Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien) var han i tillfälle att med fängslande skildringar låta eleverna vara med på färden genom dessa länder.

Pedagogik lästes i klasserna III och IV, pedagogikens historia enligt Schorn-Reinecke, didaktiken enligt en lärobok av Anjou-Kastman och skolpedagogik enligt Z. J. Cleves Grunddrag.

På 1890-talet undervisade Wichmann även i ämnesskrivning, nämligen i kl. III och IV. Därvid anlitades Svensk stilistik av Sundén och Modin. Som hemarbete skrevos 7—8 uppsatser vart läsår. I samband med denna ämnesskrivning blev Wichmann i tillfälle att få uppteckningar av historiska sägner från bygderna, vilka han sedan kunde göra bruk av i olika sammanhang. Under lektionerna i stilistik gav han även råd, huru föredrag skulle utarbetas och manade eleverna att som lärare hålla föredrag i bygderna. Han bad de tveksamma trösta sig med en latinsk sats, som lydde i översättning: ”Framgången ligger i gudarnas knän, men viljan är berömvärd”.

Wichmann hade alltid en välvillig blick, när han inträdde i klassrummet. Jag minnes icke, att han skulle ha börjat lektionen med butter min. Han krävde kunskaper av eleverna både ur läro- och läseböcker, men därutöver föredrog han själv fritt och fängslande om ämnet för dagen. Och denna del av lektionen var det, som gav den viktigaste behållningen. ”Rask, energisk och välvillig har han alltid varit”, skrev redaktör Algot Jansson om honom. ”Eldig i sin undervisning, intressant och målande i sitt föredrag. Böcker och kurser höll han sig inte strängt till. Han ville och kunde som få ge mycket utöver böckernas trånga ram. Det kom en lyftning över hans lektioner, som år svår att i ord beskriva, en glans som blott en stor och rik person kan ge dem. Han var också i sin undervisning skalden, stämningsmänniskan. Många av hans historietimmar blevo verkliga högtidsstunder, och det är genom dem, som han utövade ett så mäktigt inflytande på sina elever. Fordrande var han ju på visst sätt, men han nöjde sig inte blott med namn och data. Han ville, att horisonten genom historiestudiet skulle vidgas och tankeförmågan växa. Då kände han sig nöjd.”

I samma riktning gå uttalanden av andra elever till Wichmann om hans undervisning, t. ex. av J. L. Birck i Jakobstad (i Tidskrift för folkskolan 1939).

Med i ledningen av Nykarleby-samhället.

Wichmanns tid i Nykarleby inföll under en tid, då stadens affärsliv var i avtynande. Där hade förekommit en betydande livaktighet, främst med export av lantmannaprodukter. Nykarleby älv (Lappo älv) hade varit stupröret, som uppsamlat inlandets lantmannaprodukter och avlämnat dessa vid älvmynningen. Där hade borgarskapet fått mottaga varorna och medels utskeppning slå mynt av dem. Men älven skar sig årligen allt djupare in i slättlandet, blottade stenar och danade forsar. Landhöjningen lyfte dessa stenar och bidrog att försvåra båtfarten. Landsväg byggdes längs älvens västra och östra sidor. Inlandsborna kunde på dem fortsätta att transportera tjära o. a. produkter till Nykarleby. Ännu på 1860-talet var denna trafik så betydande, att stadens köpmän funno nödigt att söka en ny hamn väster ut vid ”Andra sjön”. Dit byggdes väg, och där uppfördes kaj och varumagasin. Inlandsbornas hästar, som dragit tjärlassen dit ut, vadade begärligt ut på den långgrunda stranden för att komma åt svalt, salt vatten, varav de njöto efter den långa färden.

Men landhöjningen gjorde även hamnen vid Andra sjön mindre brukbar. Nu borde staden ha fått hjälp av järnväg. Men stambanan drogs på en mils avstånd i öster förbi Nykarleby. Trafiken leddes därmed till grannstäderna. Det kommersiella livet i Nykarleby måste förtvina. Försöket med en smalspårig järnväg från Kovjoki station genom Nykarleby till Andra sjön förmådde icke förbättra förhållandena. Olika försök med industriella företag, främst sågverk, ha blivit kortvariga.

Några av de mera betydande affärsmännen levde kvar i Nykarleby, när Wichmann kom dit. De uppburo ännu en ”högre stånds kultur” av den art, som vi känna från Topelius' Dagböcker från 1830- och 40-talen. Den bildade en tid livsluften för Wichmann. Så var i synnerhet fallet under de första åren Wichmann var i Nykarleby. ”Berusad av ungdomslust och livsglädje”, berättar han, ”kom jag från den glada huvudstaden med student- och societetsliv till det lilla Nykarleby. Jag samlade snart kring mig en skara av likasinnade unga damer och manliga kamrater.” Han namnger 20 herrar och 19 damer. ”Snart avlöste bjudningar, baler, slädpartier, maskerader” och sällskapsspektakel varandra i oavbruten följd. Jag fick, ännu ungkarl, lov att vara både anförare av fransäser och kotiljon och teaterdirektör. — Bland sällskapsteaterstycken, som vi uppförde, voro Topelii Ett skärgårdsäventyr, Blanches Järnbäraren, En midsommarnatt i Dalarna m. fl. — Inkomsterna festades vanligtvis upp vid våra gemensamma glada supéer i rådhuset. —

I utfärderna och slädpartierna deltogo utom yngre även äldre stadsbor, påminnande sig sin glada ungdom under t. ex. Topelii ungdomstid. Utfärderna skedde även till skärgården: till Alörn, Djupsten, Djupön, Bådan, Långön, Andra sjön samt till Udden och Vexala i Munsala och Kovjoki. Det var ett i allo oskyldigt, anspråkslöst, glatt umgängesliv. — Ofta redo vi. — I min barnslighet köpte jag mig såsom ogift, ung lektor en egen ridhäst, vilken jag dock efter ett år sålde bort till Sverige. —

När Gustaf Hedström stiftade segelsällskapet Ägir, blevo vi ivriga seglare. — Många av oss, bl. a. jag, lade sig till med egna segelbåtar.

Senare tillkom herrklubben med kortspel, dryckjom, sång och tal. Medlemmar voro äldre och yngre stadsbor, både borgmästare, läkare och andra honoratiores, dock utan några extravaganser. Sådant tåldes ej i det stilla, fromma Nykarleby. Det oaktat hade skvallret mycket att beställa med vårt leverne.”

Antalet stadsbor, som hade råd att uppbära sådant sällskapsliv, glesnade med åren. Tidens allvar under ofärdsåren dämpade dessutom sådan livsföring. Allvarligare spörsmål krävde uppmärksamhet. Wichmann började ägna tid och krafter åt Nykarleby stads samhälle.

Från 1885 var han under många år framåt medlem av stadsfullmäktige och från 1888 dess sekreterare. Tidtals var han även dess viceordförande. Med var han också i ledningen av Nykarleby sparbank, 1890—95 medlem i dess styrelse, åren 1892 och 93 dess kamrerare, 1898—1904 principal och därunder 1898—1900 ordförande bland principalerna. Vid stadsfullmäktigevalet 1898 invaldes Wichmann som andra man. Från 1890 var han en följd av år lärare i lägre hantverksskolan i Nykarleby, en tid även dess föreståndare. Under ett läsår undervisade han i finska i privata svenska fruntimmersskolan i staden. F. ö. var han ledamot av dess skolråd.

Hösten 1902 startade Wichmann jämte fem andra stadsbor en privat gosskola med lärokurs, motsvarande lyceernas första klass. Allt sedan lägre elementarskolan i Nykarleby indragits (1885), hade staden varit utan högre läroanstalt för gossar, som behövde få kunskaper utöver folkskolans kurs.

År 1891 gick Wichmann med i en rörelse, som främst tack vare honom kom att tilldraga sig uppmärksamhet även utom Nykarleby. Det var brandkårsrörelsen. I januari 1891 inträffade tre eldsvådor i Nykarleby. Man såg då att brandkårsarbetet låg nere. En soaré för de brandskadade i Nykarleby hölls. Vid tillfället höll Wichmann föredrag, dock icke om brandkårssaken, utan ett historiskt.

Kort därefter organiserades en F. B. K. med normalskollärare Spolander som kårchef. Följande år valdes Wichmann därtill. Nu följde några år av synnerlig livaktighet. Brandkårsrörelsen tryckte då sin prägel på livet i Nykarleby. Ekot därav förnimmer man i flera notiser i ortstidningen. T. ex. följande: ”Stadens synnerligen livaktiga frivilliga brandkår med lektor Wichmann som chef har i början av månaden (aug. 1892) med hästar företagit en utfärd till Jakobstad, där den gästat kåren därstädes.” — Wichmann skildrade färden i ”En ny, vacker visa”, som såldes bland kårmedlemmarna till förmån för brandkårshusets byggnadsfond. Visan blev så populär, att en av stadens mästare ännu på sin sjukbädd gnolade denna ”sin älsklingssång”.

Brandkårens medlemmar — alla iförda uniform — lade den 23 dec. 1892 grundstenen till brandkårshuset. Midsommardagen 1893 kunde kåren fira fest i sitt nya brandkårshus. Det hade byggts efter ritning av arkitekten John Lybeck. Det invigdes högtidligen den 11 september s. å. i närvaro av en talrik publik, varibland inbjudna representanter för staden och brandkårerna i Jakobstad och Munsala.

Sommaren 1893 var brandkåristerna i Nykarleby åter på utfärd till Jakobstad, där fest hölls gemensamt med Jakobstads kår. Dess chef Marklund tackade Wichmann, som var upphovsmannen till de gemensamma mötena. I Nykarleby visade man honom också sin erkänsla för den livaktighet han fått till stånd. På Emil-dagen (30 aug.) uppvaktade kåren honom med musik och på aftonen med en festlig kollation i brandkårshuset, varvid man överlämnade åt honom en gyllene urked och ett pennskaft av silver.

En svår eldsvåda i Munsala föranledde Wichmann att samma år (1893) bland de framstegsvänliga på orten bilda en F. B. K. Han skrev en artikel i Österbottniska Posten om brandkårer för att väcka intresse för saken även på andra orter. Han omtalade däri, att ett 40-tal unga män i Munsala inträtt i en dylik kår. Direktionen för Allmänna Brandstodsbolaget för landet fäste sig vid lektor Wichmanns nit för brandkårer på landsbygden och beviljade honom ett understöd, 300 mk, så att han under sommaren 1893 skulle verka för bättre brandskydd och för kårers bildande. Sällskapet S. O. B. i Vasa beviljade honom följande år 200 mk för samma ändamål.

Höjdpunkten för brandkårsrörelsen i Nykarleby nåddes 1895. Då hölls här den 2—3 juni (pingstdagarna) brandkårsmannafest med deltagande av kårer från Vasa, Munsala, Jakobstad, Gamlakarleby m. fl. orter. Inalles voro tio kårer representerade. På förslag av Wichmann beslöt man bilda Svenska Österbottens Frivilliga brandkårsförbund. Till detta tillfälle hade Gustaf von Numers författat en festdikt ”Från Pedersöre kyrktorn”. I denna stannade Numers vid blicken åt söder vid orter och märkesmän:

”Där röjes den stenbundna marken
till bildningens första sådd —
Här ledas de unga krafter,
som skola vakta dess brodd,
av Wichmann-vikingaskalden —
på bragdfulla tankar rik —
Här drömmer Mikael Lybeck
i Kärlekens mosaik.

Och längre i söder Jutas —
och graven i stilla frid,
där Svedbergs folkliga minne
välsignas i allan tid.
Och blånande fjärdar i fjärran
och bygd efter bygd kring dem
med gammaldags enkla seder
i idoga svenska hem.”

Andra festdagen företogs utfärd till Jutas slagfält. Där berättade Wichmann om striden här den 13 september 1808. Vid avslutningsfesten uppträdde författaren A. J. Nygren med en för dagen skriven ralla ”Maja ska till Nyykarbi”, som väckte ljudliga skrattsalvor från de talrika åhörarna. Sist hyllades Wichmann av gästerna.

Ännu åren 1895—98 verkade Wichmann med liv och lust för brandkårssaken. Brandkårsidén tilltalade honom. Han svärmade för det militära och fann behag i att kommendera disciplinerade kårer. Han hade en stark stämma och förmådde därför lätt leda övningar av stora kårer. T. ex. vid brandkårsmötet i Vasa exercerades närmare fyratusen man för bl. a. länets guvernör Schauman, som berömde brandkåristerna för deras disciplin och ”mönstergilla exercis”.

Brandkårsidén förlorade efter några år nyhetens behag, intresset svalnade. Det blev svårare att med fester samla medel för att betala skulden på brandkårshuset. Då sålde brandkåren i Nykarleby sitt hus åt friförsamlingen till bönehus.

Med i det fria folkbildnings- och kulturarbetet.

Wichmann följde med vaket och livligt intresse allt kulturarbete, som förekom i de svenska bygderna. Han deltog däri stundom av eget intresse, men oftast på anhållan. Han kom att vara med i det fria folkbildningsarbetet och den svenska samlingsrörelsen i över 50 års tid. Det var främst som talare, författare av festdikter och deklamatör, han därvid framträdde. Denna insats gjorde han vid sidan av sin skolgärning o. a. sysslor, men den var likväl av sådan kvalitet, att den förtjänar ihågkommas. Man kan följa honom år efter år från det ena framträdandet till det andra. En utförlig översikt däröver bleve i bokstavlig mening en levnadsteckning. Han gjorde allvar av den sats, som han själv format: ”Städs för stora mål vi brinne!” Här må endast strödda exempel på denna verksamhet omtalas.

I juni 1883 firades seminariets tioårsfest. Ett antal folkskollärare, f. d. elever, var även närvarande. Vid slutfesten på gräsplanen mellan seminariebyggnaden och älvstranden framträdde Wichmann och höll ett av ungdomlig hänförelse genomandat tal om de fornnordiska vikingafäderna och framhöll, att den fornnordiska kulturen överfördes till Island och att vi ha att tacka isländarna för det arv de lämnat oss. Denna nordiska kultur, som fortfarande finnes i vårt kustorter, bör bibehållas och bevaras. Han höjde sist ett leve för denna svenska kultur i vårt land, ”vilket leverop också möttes av ett jublande hurra från de ungas leder.” Det väckte de närvarandes glädje att detta läroverk nu fått en förespråkare för denna anda.

Wichmann var jämte andra nykarlebybor åren 1883—85 verksam för att få rest en prydlig minnesvård vid Jutas slagfält. Den 25 september 1885 blev denna invigd i närvaro av omkring 2.000 personer. Seminaristerna och allmänheten sjöngo Vårt land, ackompanjerade av Jakobstads hornkapell, varefter direktor Sundwall höll festtalet. Seminaristerna sjöngo Suomis sång, talet framfördes på finska och hornkapellet spelade ytterligare. Kumlet med minnesstoden bestegs därpå av lektor Wichmann, som med värme och kraft framsade Döbeln vid Jutas. ”Det var mer än vanligt medryckande att höra detta skaldestycke på denna plats och se, huru deklamatorn visade än på slätten vid stranden, där Gyllenbögels fricorps uppställd var, än på kullen där den ädle, tappre, varme generalen varsnades av sin här, då han nalkades denna. Och under föredraget lyste för våra blickar en livfull bild i brons av den besjungna mannen med sitt band om pannan. Stämningen höjdes vid tonerna av den stolta björneborgska marschen”. Skaldestycket framsades även på finska, varefter högtidligheten slöts med koralen Vår Gud är oss en väldig borg.

I detta sammanhang må omtalas, att Wichmann kunde deklamera utantill långa skaldestycken och förmådde då göra det med större framgång, vartill bidrog att han, tack vare sin röst, väl hördes av publiken.

På Topelius' 70-årsdag, den 14 januari 1888, firades i seminariet i Nykarleby en fest med anslående program. ”Allt var lyckat, föredraget, sången, tablån och — icke minst — polonäsen i kostym! Först tolkade Gånge Rolf i högstämda och anslående ordalag, såsom fallet vanligen är hos denne talare, om Z. Topelii verksamhet och betydelse för oss och hela skandinaviska Norden. Sedan kom tablån (Final ur Kung Karls jakt)”. — Till statsrådet Topelius avsändes ett telegram på vers med en mängd underskrifter. Detta var självfallet författat av Wichmann (8 långa rader).

Den 4 februari 1888 firades i Nykarleby seminarium en sorgefest till Uno Cygnaeus minne. Efter en sorgmarsch, inledningstal av direktor Sachalin och körsång höll Wichmann föredrag. Det var ”ett väl framsagt föredrag om Cygnaei liv och verksamhet”. Sångkören sjöng därefter minnesverser över Cygnaeus, författade av Wichmann samt ytterligare två sånger.

Den 1 februari 1889 deltog Wichmann i Anders Svedbergs begravning i Munsala. Han hade att framföra hyllningar från fyra håll: från Nykarleby seminarium, från Hufvudstadsbladet, från folkskollärarkåren i Helsingfors och från studentföreningen U. V. [Uleåborgare och Vasaiter] Efter jordfästningen i kyrkan talade Wichmann på Nykarleby seminariums vägnar. Han påminde om vad Svedberg varit för hela landet, dess svenska befolkning och särskilt för hembygden, Österbotten, där han hela sitt liv verkat. Svedberg hade varit en av de ivrigaste förkämparna för seminariets placering i Nykarleby och alltid med varmt intresse följt dess verksamhet. Slutligen betonade talaren den förlust Munsala kommun och hans anhöriga lidit. Svedberg hade för Munsala varit dess allt i allo. Förlusten kunde knappast någon ännu riktigt uppfatta. Därpå nedlade han kransarna från de fyra hyllande.

När arbetet för en svensk folkhögskolas startande i Österbotten inleddes, tog Wichmann aktivt del däri. Våren 1890 hölls i seminariet ett lotteri till förmån för företaget. Seminariesalen var klickfull. Wichmann tecknade i raska drag folkhögskolans uppkomst och utveckling i de skandinaviska länderna och dess betydelse för nationens liv. Nettoinkomsten blev 620 mk.

När folkhögskolan i Kronoby skulle invigas den 3 november 1891, utverkade Wichmann lov åt fjärde klassens elever i seminariet, så att de fingo i sällskap med honom resa till Kronoby och övervara festen.

På sommaren 1892 firade österbottens svenska studenter sin sommarfest i Kronoby. Samtidigt hölls där ett lotteri till förmån för folkhögskolan. Wichmann höll då ett föredrag om anledningen till studentföreningarnas uppkomst och särskilt om österbottniska studentavdelningen och om de svensksinnade österbottningarnas strävanden och arbete för en folkhögskola i svenska österbotten.

Talet framsades med värme och kraft och gjorde ett gott intryck på publiken. Det formade sig till ett invigningstal på studentföreningens vägnar för Kronoby folkhögskola. Efteråt deklamerade han Nylänningarnas marsch och Döbeln vid Jutas. — Från Kronoby förflyttade han sig direkt till Munsala och medverkade där (i Loilax) vid en folkfest.

Den 5 februari 1893 besökte Wichmann Jakobstad och deltog i den runebergsfest, som firades där. Han framsade därvid en av honom författad prolog, som samma kväll blev uppläst vid svenska teaterns föreställning i Helsingfors. Han skördade i Jakobstad ett starkt bifall.

Vid sång- och musikfesten i Vasa 1894 uppträdde Wichmann både med festdikt och tal vid samkväm.

Wichmann deltog i sjunde nordiska skolmötet i Stockholm 1895. Vid dess avslutning svarade han på folkskolinspektor C. G. Bergmans tal för Finland. Wichmanns tal väckte formlig entusiasm bland de då till ett tiotaltusental uppskattade åhörarna nedanför Renberget på Skansen. Hans tal var kraftigt och buret av en sällspord fosterländsk glöd. Det kom att bli den bästa rekommendationen för honom, då han 1904 under landsflykten behövde få en lärartjänst i Stockholm.

Sommaren 1897 vistades Topelius en månad i Nykarleby ute på Alörn i sin förra sommarstuga, Majniemi, som varit bortflyttad, men av seminaristerna blivit återköpt och återuppsatt på sin förra plats. I början av augusti skrev häradshövding Barck till Wichmann att han och Hedström enats om att anordna en enkel frukost för Topelius på Majniemi den 5 augusti. Man ville få Wichmann att tala till Topelius, vilket han även åtog sig att göra. Ett rätt stort antal nykarlebybor hade samlats där. Ute i grönskan stod dukat ett dignande bord. ”Under den animerade middagen framträdde lektor Wichmann, som med känd vältalighet uttryckte deltagarnas känslor av glädje och tacksamhet över att se skalden i hembygden, vars stolthet och kärlek han är”. En fotograf var till hands och tog en bild av talaren och festföremålet. Wichmann har i Lucifer 1916 utförligt skildrat denna fest, varför den här blott flyktigt omtalas.

Under åren 1897—99 höllo seminariets lärare ”folkliga” föredrag. Stadsfullmäktige hade anslagit understöd för sådana. De flesta höllos av Wichmann i seminariets festsal. Han behandlade historiska ämnen, bl. a. stora ofreden i Österbotten och väckelserörelsen i Nykarleby på 1700-talet.

Som kommunalman i Nykarleby deltog Wichmann våren 1898 i ett kommunalmöte i Kronoby och inledde frågan om val av svenska tjänstemän i svenska socknar. Han syftade främst på val av präster. Mötesdeltagarna omfattade hans förslag till uttalande, men prästerna i Kronoby reserverade sig mot beslutet.

Vid Nykarleby seminariums 25-årsfest den 16 juni 1898 föredrog Wichmann en av honom författad festdikt, som mottogs med bravorop. Vid festmiddagen, som anordnats på gästgiveriet i staden, talade han på lärarkollegiets vägnar till de personer, som övervarit festen: överinspektor W. Floman, Nykarleby stadsbor och folkskollärarna. Det var ett av de mest glänsande tal man hört av honom och väckte ortsbornas stolthet över att äga en sådan förmåga vid seminariet. Han hade då anledning att utan hämningar tacka överinspektorn, emedan denne verksamt givit seminariet sitt stöd, när dess tillvaro 1888—89 var hotad. De restriktioner, som då föreskrevos för seminariet, voro nu återkallade. Överinspektor Floman anhöll senare i brev av Wichmann att få ”det vänliga, varma, vackra tal, varmed Herr Lektorn hälsade mig vid festmiddagen”. Floman fick även detta och tackade därför.

På detta sätt kunde man år efter år följa Wichmann från det ena framträdandet efter det andra. Många sådana under åren 1883—1898 äro förbigångna i denna uppsats. Det här omtalade må i detta sammanhang vara nog. Det visar, att denna sida av Wichmanns verksamhet var både mångskiftande och värdefull. En framtida biograf finner kanske anledning att ägna ytterligare uppmärksamhet åt Wichmanns insats i kulturarbetet.

Läroboksförfattare.

Wichmann levde hela sitt liv med pennan i hand. Intill början av 1900-talet skrev han mest i skönlitterär form, dikter och berättelser. Under de första tio åren av 1900-talet sysslade han däremot företrädesvis med utarbetandet av läroböcker. Här förbigås hans skönlitterära produktion. I stället ägnas uppmärksamhet åt läroboksförfattandet, emedan det hade direkt betydelse för hans lärargärning. Han repeterade och fördjupade därmed sitt vetande och var följaktligen väl inne i sina ämnen, när han undervisade i seminariet.

Wichmann fick från skilda håll impulser att skriva en lärobok i allmän historia för folkskolan. När han 1886 auskulterade i skolor i Tyskland., hörde han eleverna läsa upp historiska dikter, som anslöto sig till dagens lektion. Detta var något som i hög grad tilltalade Wichmann. Han hade ju själv författat flera historiska dikter och fortfor att göra det. En annan impuls gav B. Estlander honom med sina böcker Allmän historia i berättelser, vars första del utkom 1893. Wichmann ville förena båda greppen. Han talade för saken i en uppsats i Tidskrift för folkskolan 1895. Men det stannade tillsvidare med blotta önskemålet. År 1899 publicerade läroplanskommittén sitt förslag till lärokurser i skilda ämnen i folkskolan: Nu grep han sig an med arbetet för en ny lärobok i allmän historia för folkskolan. Vintern 1899—1900 författade han boken, Han föredrog prov ur den för elever i kandidatklassen, när de besökte honom för att visa sina dispositioner för lektioner. Boken kallades Allmän historia. Läro- och läsebok för folkskolor med anslutning till Lärobokskommitténs förslag. Wichmann erbjöd G. W. Edlund i Helsingfors att förlägga boken, men nämnde icke hur stort honorar han önskade få för den. Edlund förutsåg, att denna bok komme att få stor spridning i folkskolorna. Han erbjöd Wichmann 5.000 mk som honorar. Wichmann höll på att falla baklänges när han läste brevet. Ett så stort honorar hade han aldrig vågat tänka sig. Det var fyra gånger så stort som det vanliga den tiden eller detsamma som 500.000 mk nu.

Boken kom ut av trycket i slutet av 1900 och rönte genast gott mottagande. Folkskolinspektören i Vasa stad, mag. Eliel Vest, skrev i Vasabladet berömmande om boken, likaså lärarinnan i normalskolan i Ekenäs, fröken Vivi Falk. Boken togs även allmänt i bruk. Till 1936 hade den tryckts i åtta upplagor. Boken innehöll läxstycken, tryckta med större stil och personnamn med fet stil samt läsestycken och dikter med petitstil. Åtta dikter voro hans egna eller översatta från andra språk av honom.

I december 1901 fick Wichmann färdigt ett arbete, som var av banbrytande art. Det var Grunddragen till Finlands uppfostrings- och undervisningsväsendes historia. Intresset för det historiska inspirerade honom därtill. Lektionerna i pedagogik i seminariet ledde f. ö. honom till uppgiften. I förordet till Grunddragen erinrade han om att det redan i 1866-års stadga om läroplaner för folkskollärarseminarier i Finland påbjöds, att en översikt av uppfostrans och undervisningens historia samt närvarande tillstånd särdeles i eget land skall meddelas. Men intet arbete av detta slag hade under de år, som sedan dess gått, utgivits i vårt land. Seminarielektorer, som bemödade sig om att meddela en sådan översikt, måste därför med mycken möda och tidsutdräkt ur den historiska och pedagogiska litteraturen hopleta och sammanställa fakta härom.

En del förarbeten för en sådan historia hade gjorts, de viktigaste av K. G. Leinberg, som bl. a. utgivit Handlingar rörande finska skolväsendets historia i fyra band. Men även om Wichmann hade tillgång till dessa och en del andra skrifter på området, så var det ett vågat företag att i Nykarleby på långt avstånd från universitetsbiblioteket utarbeta denna historia, i synnerhet som han företog sig att låta boken omfatta hela skolväsendet i Finland. Otaliga spörsmål om enskildheter uppstå under ett dylikt arbete. Seminariets och hans eget bibliotek voro självfallet alltför små för behovet. Wichmann gjorde det mesta möjliga av det material, som stod honom till buds.

”Mitt nya arbete är nu äntligen färdigt — Pedagogikens historia”, skrev Wichmann den 7 december 1901 till J. Klockars i Kronoby. ”Det tog långt längre tid än jag supponerat; får nu se, om jag får förläggare och på vilka villkor! Jag har funderat härom åtskilligt”. Resultatet av funderingarna blev, att han fick det första utkastet till Grunddragen publicerat i tidningen Wasa Posten, vars redaktör var hans f. d. elev. Den 9 april 1902 började grunddragen ingå där under strecket. Utkastet utkom även samma år som särtryck. Det blev 87 sidor i stort oktavformat.

Följande år trycktes på Hagelstams förlag i Helsingfors en utvidgad upplaga, som omfattade 121 sidor i stort oktavformat. Innehållet var fördelat på 20 kapitel, börjande med uppfostran hos våra hedniska förfäder och slutande med Finlands universitets förnämsta öden och utveckling i sammandrag. Direktor Sundwall anmälde boken i Tidskrift för folkskolan och framhöll, att Wichmann ”brutit väg för ett arbete, som mer och mer begynt bliva efterlängtat bland vårt lands skolmän”. Sundwall anmärkte, att materialet, som meddelats i boken, var alltför rikt för att i sin helhet kunna användas. Likväl borde författaren ha utarbetat ett arbete i större skala, då han haft så rikhaltigt material till förfogande.

Professor M. G. Schybergson anmälde boken i Finsk Tidskrift. Han gav erkännande åt syftet med boken, ”om också genomförandet icke utfallit lyckligt”. ”Framställningen är hållen i en ledig och lättläst stil, som dock hade krävt en omsorgsfullare granskning.”

Grunddragen utgåvos även på finska. Boken anlitades en tid vid universitetet som kursbok för dem, som studerade pedagogik.

Kundkretsen för en sådan bok var alltför liten för att en ny, reviderad upplaga skulle ha blivit behövlig. Intresset för en historia över Finlands skolväsen synes ha förblivit svagt både i normal lyceerna och seminarierna, eftersom Wichmann tillsvidare förblivit den enda, som i vårt land ägnat sitt intresse häråt.

Wichmann omtalade i förordet till Grunddragen, att han även utarbetat en läsebok, innehållande utdrag ur den inhemska pedagogiska litteraturen. Denna skulle utkomma omedelbart, om påräknat understöd för dess tryckning erhölls. Huru det blev med den saken är okänt, men 1904 utkom på Helios förlag i Helsingfors Pedagogisk läsebok för skola och hem,  e t t  u r v a l  o m  o c h  u r  F i n l a n d s  p e d a g o g i s k a  l i t t e r a t u r.  Det var en stor bok, 547 sidor tjock. Den innehöll 125 uppsatser, därav ett 10-tal dikter. Uppsatserna äro ordnade i tidsföljd och giver sålunda inblick i åskådningen på det pedagogiska området under skilda tider. Senare hälften av boken upptages mest av tal eller uppsatser av skolmän och minnesrunor över sådana från senare delen av 1800-talet. Wichmann hade i december 1902 i brev till framstående skolmän i Helsingfors anhållit om skoltal och anvisning på pedagogiska uppsatser av dem att intagas i en Pedagogisk läsebok. Han blev bönhörd alltför mycket. Boken kom att tyngas av många tunglästa, ointressanta skoltal och uppsatser. Även professor F. Gustafsson hade fått samma intryck av boken. Han skrev i Finsk Tidskrift berömmande om läseboken, men tillade: ”Förutom de många från allmän synpunkt läsvärda styckena finnes ett antal, innehållsrika även de, men jämförelsevis andefattiga eller magra i stilistiskt hänseende, några åter med sitt speciella syfte icke fullt motiverade i en utvald samling, såsom t. ex. det nära nog fulla tjogtalet biografier, som hopas i mitten av boken och några rent tekniska uppsatser.” — ”Huvudsaken är emellertid att givaren i sin samling bjuder rätt mycket för lärarne och de bildade hemmen, hos vilka vi alltså tillönska hans mödosamma arbete ett välförtjänt erkännande.”

I mars 1906 beviljade senaten Wichmann 600 mark som författarhonorar för den av honom utgivna Pedagogisk läsebok.

Den stora framgången Wichmann hade med Allmän historia för folkskolan eggade honom att även skriva en lärobok i geografi för folkskolan. Denna skulle få likadan form som läroboken i historia. Efter läxstyckena skulle följa läsestycken och dikter med geografiskt innehåll. Och läxstyckena borde bli lättlästa och intresseväckande. I augusti 1903 hade han denna bok färdig. Den trycktes samma höst på Helios förlag i Helsingfors. Den fick titeln Folkskolans geografi och Kartbok,  e n  l ä r o-  o c h  l ä s e b o k  m e d  k a r t o r  u t a r b e t a d  i  e n l i g h e t  m e d  l ä r o b o k s k o m m i t t é n s  f ö r s l a g.  Det var en stor bok, 275 sidor i större oktavformat. Omkring hälften av boken upptogs av läsestycken och dikter, som eleverna icke behövde läsa som läxor.
Avsikten med boken var i alla avseenden prisvärd. Men framgången med boken blev icke sådan han väntat. Skolstyrelsen godkände den att begagnas endast i städernas folkskolor, sannolikt emedan den ansågs vara för stor och saknade illustrationer. Boken utkom dock i fyra upplagor. Då fjärde ”oförändrade upplagan” 1907 utkommit, skrev mag. Klockars i Tidskrift för folkskolan, att bokens största fel var, att upplagan var oförändrad. Flera oriktigheter, som i tidigare recensioner erinrats om, förekommo fortfarande i boken. Det låg icke för Wichmann att ägna noggrann uppmärksamhet åt detaljer. Han litade för mycket på sitt minne och sin uppfattning, och då insmögo sig lätt oegentligheter.

Skolstyrelsen godkände 1907 boken att begagnas i alla svenska folkskolor i landet. Men detta medgivande kom för sent. Lärarna i lantfolkskolorna hade vant sig vid böcker, som voro mindre och rikt illustrerad och höllo sig till dem.

Wichmann ville också utarbeta en lärobok för läroverk och seminarier av samma art som hans allmän historia för folkskolan, nämligen med läsestycken och dikter i anslutning till läxstyckena. Han nödgades i början av 1904 söka sin tillflykt till Sverige och fick där tjänst i läroverk som historielärare. Då hade han i biblioteken i Stockholm lätt att komma över litteratur, ur vilken han kunde få läsestycken. Han tog stöd av professor Harald Hjärne, som hade framhållit, att historiska källskrifter inom vissa gränser borde bjudas åt lärjungar på lägre stadier än det akademiska. F. ö. fick Wichmann en god förebild av en tysk skolbok i historia, som innehöll dylika källskrifter. Han var tre terminer i Stockholm. Sannolikt utarbetade han då Gamla och Medeltidens historia, samtidigt som han undervisade däröver i skolan. Han har i maj 1905 i Stockholm skrivit förordet till Gamla tidens historia.  L ä r o-  o  c h  l ä s e b o k  f ö r  s k o l a n s  h ö g r e  k l a s s e r. Tack vare förläggaren Albert Bonniers frikostighet trycktes den i två upplagor, en utan bilder och en illustrerad. Den förra omfattade 359, den senare 374 sidor i stort oktavformat. Den senare innehöll även 12 planscher och 6 kartor.

Mag. Eliel Vest anmälde boken i Vasabladet (i juni 1905) i berömmande ordalag, särskilt för utdragen ur källskrifterna. ”Språket ter sig över huvud korrekt och lättfattligt. — 'De långa meningarnas metod' är icke helt övergiven.” Priset på boken var tyvärr icke ägnat att gagna dess spridning (3,50 kr. inb. för den oillustrerade och 4,75 kr. för den illustrerade upplagan).

I början av 1906 beviljade skolstyrelsen Wichmann som honorar för författandet av Gamla tidens historia 400 mk, emedan boken var av den art, att den lämpade sig som lärobok i seminarier.

Läsåret 1905—1906 fortsatte Wichmann i Nykarleby med utarbetandet av Medeltidens historia i form av läro- och läsebok. Han besökte våren 1906 Stockholm för att slutföra arbetet och få förläggaren att taga hand om det. Nu trycktes läro- och läseboken i skilda band, så att de som vid undervisningen begagnade en annan lärobok, kunde begagna läseboken. Flera av de i Medeltidens historia ingående läsestyckena framträdde nu första gången i svensk språkdräkt. Författaren hade vid översättningen från gammalfranska, spanska, portugisiska och isländska original fått hjälp av flera specialister. Dessa böcker trycktes 1906. De erhöllo i Historiallinen aikakauskirja (på finska) en fördelaktig recension av dr Arne Mikael Tallgren.

Dessa böcker togos i bruk i Nykarleby seminarium. I vad mån så skedde i andra skolor är okänt. Något ha de dock använts, eftersom en ny bearbetning av Lärobok i allmän historia för seminarier och andra skolor 1914 trycktes i Helsingfors på Edlunds förlag. Likaså trycktes där en ny upplaga av Historisk läsebok för seminarier och andra skolor. Skolstyrelsen godkände dessa böcker att användas i vårt lands skolor. Båda dessa böcker översattes till finska och trycktes samma år, likaså på Edlunds förlag.

Finlands historia lästes i folkskolorna växelvis vart annat år. Wichmann ville få en lärobok med läsestycken och historiska dikter även i detta ämne. I mars 1908 har han i Nykarleby skrivit förordet till denna bok, ”Finlands historia jämte kort sammanfattning av Finlands statskunskap. Läro- och läsebok för folkskolan, utarbetad i enlighet med lärobokskommitténs förslag”. Boken utgavs på Edlunds förlag. Den blev 253 sidor stor.

Boken anmäldes välvilligt i Tidskrift för folkskolan. Men trots att Wichmann var mycket uppskattad av sina f. d. elever, lärarna i folkskolorna, togs icke denna bok allmännare i bruk. Orsakerna därtill voro flera. Wichmanns bok var dubbelt så tjock som Nordmanns ”Lärobok i Finlands historia för folkskolor”. Denna var mycket spridd i skolorna. Dessutom hade man andra läroböcker, som anlitades, en av professor Schybergson och en av Eliel Vest. Wichmanns bok verkade för stor. Den togs därför inte allmänt i bruk i skolorna.

Även vid utarbetandet av Finlands historia litade Wichmann för mycket på sitt minne och antaganden om ett och annat. Rätt många oriktigheter hade därför insmugit sig i boken. En orsak därtill var kanske den, att han under större delen av sin tid som lektor i seminariet hade mest undervisat i allmän historia. Ända till år 1900 hade sex timmar i veckan ägnats åt allmän historia och endast en åt Finlands historia (i kl. IV) och det icke ens hela läsåret, utan först sedan kursen i allmän historia avslutats. Efter 1900 ägnades litet större uppmärksamhet åt Finlands historia, två av de åtta veckotimmarna. Wichmann kom följaktligen icke att mera ingående syssla med Finlands historia. Hans Finlands historia hade i varje fall varit förtjänt att allmänt tagas i bruk. Den var skriven med värme för den befolkning, till vilken den riktade sig.

Sedan slutet av 1800-talet arbetade den åskådningen sig fram att endast en lärobok i historia skulle läsas i folkskolorna och att denna huvudsakligast skulle behandla fäderneslandet. Wichmann var en motståndare till denna strävan. Historien bleve alltför fattig på innehåll, menade han. I början av 1911 umgicks han med planen att författa en sådan lärobok i historia för folkskolan, ”där världshistoriens förnämsta händelser och personligheter enbart grupperats kring den fosterländska historien”. Han publicerade i Tidskrift för folkskolan ett utkast till en sådan bok. Det stannade vid utkastet. Idén var god. Andra framträdde med folkskolböcker av detta slag.

Wichmanns övriga litterära produktion var även rätt omfattande. Den tillkom under icke mindre än 60 års tid. Redogörelsen för den och granskningen av densamma måste därför bli ett stort kapitel i levnadsteckningen över Gånge Rolf, som han såsom skald benämnde sig. Här avstå vi från försöket att skriva därom.

Wichmann var direktor för Nykarleby seminarium åren 1912—16. Denna tid kräver sin särskilda skildring. Efter 1916 var han verksam som lärare i Åggelby och i Mariehamn och f. ö. som föredragshållare. Mycket återstår således för biografer att uppmärksamma.

Denna uppsats utgör ett sammandrag ur olika kapitel i en utförlig levnadsteckning över Gånge Rolf, som föreligger i manuskript. Där äro källhänvisningar noggrant angivna i texten. Likaså meddelas där en utförlig förteckning över källorna och en bibliografi över Wichmanns litterära produktion. Jag har därför ansett det obehövligt att i denna uppsats angiva källorna.