Branden
Skeppsfarten, som ännu strax före 1808 års krig varit ganska betydande och nästan huvudnäringen, hade just begynt uppblomstra med fredens avslutande 1856 och med densamma även andra näringar liksom välståndet överhuvud. Bland de allra första och största skeppen som byggdes å Alörns skeppsvarv var „Alexander den II”, vars redare voro rådmännen Hammarin och Berger samt kapten Kjerrman, vilken sistnämnde blev dess befälhavare. Senare byggdes åtskilliga andra såsom „Alku”, „Toivo” m.fl. Men nu inträffade en olycka, som med ens förlamade, ja hotade att totalt tillintetgöra „Gustav Adolfs skapelse”, vår egen kära, gamla hemstad.

Vintern år 1858 var ovanligt mild och alldeles snölös, så att ännu i januari månad gator och torg endast voro betäckta med en tunn isskorpa och något slädföre kunde man ej ens tala om. Den 13 januari klockan 8 på aftonen, då många av stadens familjer bevistade en „barnbal”, utbröt plötsligt i handlanden Westlins gård eld, som snart till följd av den starka sunnan stormen förvandlade hela staden till ett enda eldhav. Trots både vatten och släckningsmanskap med redskap funnos att tillgå, fick elden genom den starka blåsten en så förfärande styrka och fart, att den ej mer stod att höjda och undertryckas. I de gårdar, som voro belägna söderom brandstället, fingo ägarn dock sitt bohag bärgat och även kyrkan och gårdarne strax bakom densamma blevo räddade.

Lyckligtvis var vädret under dessa dagar jämförelsevis milt, till lycka för hundratals människor som nu måste söka sig skydd och tak över huvudet i de få återstående gårdarna och i de angränsande byarna. Församlingens dåvarande kyrkoherde Kullman upplät med den största hjärtlighet och tillmötesgående prästgårdens lokaler, och långa bord uppdukades, dignande under allehanda mat och dryck, för hans hungrande församlingsbor. Bland dem vandrade den vänlige gubben, tröstande och uppmuntrande under ideliga uppmaningar på sitt originella språk: „Ät' och drick kära folk! Måka i Er så mycki' Ni bara orkar!”

På denna tid tillkom även den elektriska telegrafen till många ortsbors och icke minst gubben Kullmans blandade skräck och undran. Vid ett tillfälle tillspordes prosten, vad han tänkte om den nya uppfinningen, vartill han avgav orakelsvaret: „Ja — de' inte värt att röra vid den!” I vilket kunde tolkas både si och så. En annan gång sporde gubben en av sina yngre församlingsbor, hur han skulle komma ut till sin villa i skärgården, enär det blåste stark motvind. „Åh, Farbror, det går nog att segla i motvind, bara man kryssar!” „Kryssar, kryssar! mente gubben förargad. Vad är det igen för nya lögnens funder, som du vill inbilla mig!” — och bortgick mäkta vred.

Den särskilt i historiskt avseende värdefullaste byggnaden, som nu blev lågornas rov, var det gamla, ärevördiga rådhuset, i vilket många „pretiösa [värdefulla] kvarlevor” från forna tider, bland annat borgerskapets gamla uniformer och stadens fanor m.m. dylikt förvarades samt stadens äldre handlingar, vilka nu [inte riktigt] alla uppbrunno. Borgmästar Montin, som med knapp nöd räddat sig och sin familj från sin brinnande bostad, belägen strax bredvid rådhuset, vidtog jämte de övriga medlemmarne av magistraten och borgerskapet nödiga åtgärder för den närmaste nödens avhjälpande och stadens återuppbyggande.

[Läs mer:
Branden enligt Erik Birck.]


Återuppbyggandet
Beträffande återuppförandet yppades snart mycket olika åsikter. Några personer önskade, att staden nu skulle flyttas till en bättre hamn. Österbottens och främst Vasa stads förnämsta och rikaste affärsman och skeppsredare konsul Wolff berättas ha hemligen lovat, att flytta hela sin stora rederirörelse till Nykarleby, ifall staden skulle återuppbyggas i Karvat by i Orrvajs med dess goda, djupa hamn, sedan urminnes tider bekant under namnet „Vörå hamn”. Dit hade bland annat unionskungen Albrekt av Mecklenburg [ca 1338-1412, svensk kung 1363-89] gjort ett besök, enligt en av våra medeltidsurkunder, okänt av vilken anledning. Men flertalet av stadsborna höllo på sina kära, minnesrika hemtomter, några kanske även av ekonomiska skäl, främst arrendatorerna av stadens donationsjord. Rådhusstämman stannade vid beslutet om stadens återuppbyggande i huvudsak på dess gamla plats. — Rikssvensken, arkitekten, sedermera överdirektören vid byggnadsstyrelsen Edelfelt, Albert Edelfelts fader, uppgjorde ritningen till den nuvarande stadsplanen och i början av 1860-talet reste sig småningom det nuvarande Nykarleby ur askan av det gamla från 1600-talet. Nytt förslag till stadsplan utarbetades år 1910 och gatorna erhöllo nu nya, så vidt möjligt historiska namn, ss Greve Tottgatan, Adolf Lybecks gata m.fl.


Sjöfarten efter branden
Till en början syntes stadens brand ej alltför märkbart ha inverkat på sjöfarten och skeppsbyggeriet. Redan sommaren efter branden utsköts briggen „Toini”, redare O. von Essen, Frans Hedström och G.M. Hedström, två år senare varvsbolagets andra fartyg „Toivo”; därpå följde ett uppehåll till 1866, då varvsbolagets tredje och sista fartyg „Usko” gick av stapeln samt sju år därefter, 1873 Nykarleby nybildade ångbåtsbolags träångfartyg „Zachris Topelius” (133 läster), det sista fartyget, som byggdes å Alörn. Emedan Alörns varv i slutet av 1850-talet var jämnt upptaget, byggdes briggen „Toini” å Munkgrundet i Bonäs viken, vilken omständighet blev uppslaget till en ny ändring i stadens hamnförhållanden. De större trafikanterna hade hittills en var haft sin magasins- och lastageplats vid Åminne, likaså Keppo såg i Jeppo. Det sågade virket kördes med häst till i Åminne och transporterades sedan med särskilda slupriggade lastbåtar till Alörnfjärden, där de fartyg, som skulle lastas, lågo till ankars. Denna transport blev både tidsödande och kostsam. „Patron” O. von Essen, dåvarande ägaren av Keppo såg, beslöt därför att flytta lastageplatsen till Munkgrundet. Farvattnet från Torsö redd till nämnda holme blev nu närmare undersökt, och en farled utprickades mellan Brudholmarna väster om Kråkskär till Bonäs fjärden. För den nya farledens skull förlades en ny lotsstation på Kubban, (de första lotsarna voro Simon Söderlund och Nils Ranck) varest även en lotsstuga anlades, efter det staden genom ett beslut av den 29 februari 1864 upplåtit södra hälften av holmen åt lotsverket. Från och med år 1864 blev också nu all annan hamntrafik flyttad till stadens nuvarande hamn, „Andra sjön”, för Åminnets allt större uppgrundnings skull.


Andra sjön
År 1864 beslöt magistraten på förslag av handlandene G.M. Hedström och Elias Roos, att från Remalsbacken anlägga en landsväg på hamnkassans bekostnad genom stadens utmark till stranden av Bonäs fjärd den s.k. Andra sjön, där allaredan en sommarstuga byggts (Hedströms, sedermera Rooska villan) samt likaledes en ångbåtsbrygga, 225 alnar lång, av sten med en förlängning av trä och där bredvid ett upplagsmagasin. Handlandene Hedström och Häggblom utsågos till stadens ombud och bryggan uppfördes på entreprenad för en sammanlagd kostnad av 1,260 mk. Samma år om sommaren anlöptes bryggan för första gången av ångfartyget „Österbotten”, kapten C.O. Olson. Ett sommarvärdshus (nuvarande Nylundska villan) uppfördes av R. Ahlqvist. Ångbåtstrafiken blev ganska livlig, särskilt sedan kusttrafiken övertagits av ångfartygen Vasa, kapten Liljeqvist och Avasaksa, kapten Tornberg, (den senare trafikerande linjen Uleåborg—Nykarleby—Vasa—Stockholm) samt senare av de smärre ångarne „Näcken”, „Tärnan” och „Norden”. Med ångbåtsbryggans tillkomst uppväxte vid Andra sjön den ena villan efter den andra, Häggbloms, Hedströms, Lövbergs, Lundqvists, Malmbergs, Grundfelts, Lybecks m.fl. inalles 16 förutom 3 på Juthbacka hemmans mark och ett torp.

Men även denna nya hamn har år för år uppgrundats, så att man numera har knappt mera än 6 till 8 fots djup vid „ångbåtsbryggan”, där numera sällan eller aldrig vare sig ångbåtar eller andra fartyg lägga till efter det sjöfarten minskats och skeppsbyggeriet avstannat. Vad denna senare i själva verket betydde för stadsbefolkningen inses därav, att t.ex. briggen. Toivo hade 20 mans besättning, „Alku” och „Alexander” vardera 16 man, idel stadsbor eller svenskar från närmaste omnäjd.


Nya handelsfirmor
De gamla firmorna drogo sig alltmer från affärerna och nya sådana begynte i stället spela huvudrollen ehuru visserligen ej med samma framgång som de äldre. Gustav Mauritz Hedström, fadren rikssvensk och hemma från Umeå, modern av en gammal nykarlebysläkt, Ahlqvist, öppnade redan 6 år före branden, efter att tidigare ha konditionerat [varit i tjänst] hos handlanden Vågman i Vasa och rådman Sundström i Nykarleby, en egen minuthandel samt exportaffär med sågade och osågade trävaror, tjära, spannmål och smör och drev ävenledes en mindre hartzfabrik. Han var även den, egentlige initiativtagaren till hamnens flyttande. Fem år senare begynte Alfred Gabriel Häggblom, son av sockneprästen i Nykarleby och dennes fru, född Ramstedt, en för den tiden rätt betydande minuthandel med talrika filialer, runtom på landsbyggden. Han blev jämte J.E. Gellin och den originelle, gladlynte kapten J. Kjerrman, „Kucku” delägare i stadens första ölbryggeri, vilket sedermera genom köp övergick till den från Bayern inflyttade, ävenledes rätt originelle hedersmannen bryggmästaren Herler, en from katolik, vid vars inträffade död vid hög ålder, Nykarlebyborna blevo i tillfälle att åse en katolsk jordfästning, förrättad av romersk katolska pastorn i Helsingfors. Häggblom ägde även skonerterna „Näcken” och „Eko”, som årligen trafikerade Lybeck, de sista anspråkslösa kvarlevorna av Nykarleby stads engång i tidernas tid rätt ståtliga handelsflotta, sedan det sista egentliga större skeppet, Carl Gustav, tillhörigt sjökapten Gustav Lundqvist, förolyckats. „Eko” var det sista fartyg, som byggts i Nykarleby. Det byggdes år 1881 på Långörn vid nuvarande Hedströmska villaplatsen.

En annan Nykarleby „inföding”, Carl Nylund, hade i likhet med rådman Sundström ämnat egna sig åt apoteksbanan och till en början konditionerat hos farfadern till denna minnesskrifts författare, apotekar Carl Wichmann i Brahestad, men snart övergått till handelsyrket. Efter att ha tjänstgjort hos olika affärsmän i hemstaden och grannstäderna öppnade han ungefär samtidigt med Hedström och i Häggblom en minut och exporthandel med tjära och spannmål, till en början i bolag med Petter August Lybeck. Efter konsul Grundfelts död blev han svensk-norsk vicekonsul, och hade redan tidigare valts till rådman. — Även handlanden A.M. Gyllenberg drev en tid en rätt betydande minuthandel. Den tidigt med döden bortgångne handlanden Petter Blomqvist, sökte, ehuru i mycket förminskad skala, fortsätta den av Carl Grundfeldt tidigare i stort bedrivna vin- och spirituosahandeln. På senare tider bedrev församlingens driftige och mångfrestande kantor J.V. Nessler i bolag med jordbrukaren och ägaren av Haralds såg Anders Olin en i början icke så obetydande trävaruexport. Nessler anlade även ett filhuggeri och stadens första boktryckeri samt utgav dess första tidning „Mellersta Österbotten” och dess efterföljare, ortens ännu levande tidning „Österbottniska Posten” med Anders Svedberg som första redaktör. Några andra smärre industriella anläggningar, som tid efter annan försökts å orten, såsom en tändsticksfabrik med den vänsälle provisorn, kallad „aptekarn”, Julius Sandström såsom mångårig föreståndare, en handskfabrik och den i kyrkobyn ännu bestående Kärrfors benmjöls- och tvålfabrik, ha fört en längre eller kortare tids tynande tillvaro, för att slutligen nedläggas.


Handeln upphör och järnvägen
Affärsutsikterna och särskilt kommunikationsförhållandena blevo dock år för år svårare för de österbottniska städerna och särskilt för det lilla, fattiga Nykarleby. Härtill medverkade i mycket stor mån öppnandet av Saima kanal, som drog den forna „finnhandeln” bort från Bottenhavet till Finska viken, likasom ångbåtarne dräpte fraktutsikterna för „träskutorna”, Visserligen sökte även Nykarleby i sistförmälda avseende hålla jämna steg med den nya tidens kommunikationer, men dess enda ångbåt, träfartyget „Zachris Topelius” blev vad man kan kalla „en sämre affär”, särskilt för aktieägarne liksom en även något senare inköpt mindre ångbåt. De gamla rivalerna allt sedan 1600-talet Jakobstad och isynnerhet Vasa inkräktade alltmer på dess forna trafikområde, Lappo älvdal och Vörå genom sina nya, förmånliga järnvägsförbindelser. Det blev nu ett „conditio sine qua non” (ett villkor framför alla andra) för Nykarleby, att genom en egen järnväg försöka återerövra åtminstone en del av vad detsamma fråntagits. Efter flitigt petitionerande vid olika lantdagar, särskilt av dess representant, redaktören för „Huvudstadsbladet”, magister Arthur Frenckell, lyckades staden få statsbidrag till en smalspårig 12.34 km lång bibana från Kofjoki station genom staden till „Andra sjön”. Banan utfördes för en kostnad av 342,000 mark. Men den lyckades ej „rycka upp” affärslivet, såsom man hoppats. En affärskris måste därför nödvändigtvis framträda. Den kom med stora fallissement ["konkurser"] i slutet av 1800-talet, och affärsmännen i staden ha ej haft krafter och kapital, måhända ej heller tillräckligt av energi, att omintetgöra dess verkningar. När järnvägens underhåll dock tedde sig alltmer hotande för stadens budget, beslöto stadsfullmäktige, att sist och slutligen sälja järnvägen till affärsmannen i Helsingfors, den bekante Aleko Lilius, som i sin tur sålde densamma till ryska kronan, vilken lät transportera, främst dess rullande materiel, till sina befästningar å holmen Mac-Elliot i nyländska skärgården, där den ännu torde befinna sig i allt annat än prydligt skick. Persontrafiken, som dock varit ganska betydande, omkring 25 à 30 tusen personer per år, led genom järnvägens upphörande en svår förlust. Numera måste resande till Nykarleby med stora kostnader och besvär färdas med skjutshäst långs den närmare en mil långa landsvägen från Kofjoki järnvägsstation, ett ledsamt baksteg i „järnvägarnas tidevarv”.


Bankerna
En gren av affärslivet har likväl vunnit stor utbredning i den lilla staden med dess knappt 1,000 invånare, nämligen bankrörelsen. Icke mindre än fem banker ha öppnat kontor på denna ort, ehuru dess affärsliv är mindre än kanske i någon annan finländsk småstad, möjligen med undantag av Kaskö tidigare eller Nådendal. Men orsaken härtill är helt enkelt den, att allmogen i de staden omgivande socknarna emigrerar i relativt större antal än från någon annan del av landet. Den är annars driftig och synnerligen sparsam och älskar att deponera sina avsevärda besparade belopp i bankerna. En stor del, kanske den största, av dessa depositionsbelopp har med tungt arbete förtjänats och hopsparats i Amerika, Afrika och Australien, varav våra bankmän ingalunda ha försummat att „slå mynt”. År 1883 öppnades det första bankkontoret å orten av Vasa Aktie Bank, vilken numera såsom bekant sammanslagits, med Lantmannabanken, vars kontor härstädes öppnades i juni 1913. I september 1899 startade den sorgligt ryktbara Nykarleby Aktie Bank, som kullbytterade i slutet av 1913, då Föreningsbanken öppnade sin filial härstädes. Staden har ock en rätt mycket anlitad sparbank.

I senaste tid har sjöfarten genom trävaruexporten, bedriven av det s.k. Hellnäs bolaget samt firman Wilhelm Schauman i Jakobstad, dock begynt något uppblomstra och såväl skepp som ångbåtar visat sig på Torsö och Alörnsfjärden, mindre djupgående även någongång vid „Andra sjöns” ångbåtsbrygga. Måhända kunde även en elektrisk spårväg i framtiden fås till stånd och därigenom åter den icke så alldeles obetydande persontrafiken bättre förmedlas.