I. UTRIKESHANDELN 1856—1884

Allmänna förhållanden, exporten

.
Under 1860-talet inföll som bekant de stora missväxt- och hungerår i Finlands historia, som 1867—1868 kulminerade i den stora hungerdöden. Nödåren fick stor betydelse för Nykarleby som sjöfarts- och handelsstad. Missväxten ute i Europa gav visserligen goda frakter åt sjöfarten, liksom inbördeskriget i USA 1861—1865, men detta återverkade ej i högre grad på stadens ekonomi. På grund av missväxten gick, såsom det längre fram berättas, flera av stadens handelsmän i konkurs. Redan 1865 började en ny lågkonjunktur även för sjöfarten och den förstärktes under tysk-österrikiska kriget 1866, då de tyska staterna mer eller mindre stoppade importen av trävaror. De dåliga tiderna fortsatte under slutet av 1860-talet, trots att frakterna från Svarta havet gav rätt goda vinster på grund av livsmedelsbristen i Europa. Under fransk-tyska kriget 1870—71 blev frakterna bättre och trävarupriserna ökade. I sept. 1873 drabbades USA av en ekonomisk kris, som snabbt spred sig till Europa med stagnerande handel som följd. Ryskturkiska kriget 1877—78 skärpte krisen och massor av finländska fartyg lades upp. Denna lågkonjunktur varade en bit in på 1880-talet.

Vid Krimkrigets slut 1856 var Nykarleby en för finländska förhållanden relativt blomstrande sjöfarts- och handelsstad. Invånarantalet uppgick enligt magistratens berättelser, där uppgifterna grundar sig på mantalsskrivningen, till 1199 personer, men minskade något under de följande åren, särskilt efter branden, såsom följande översikt visar (inom parentes anges 5-årstabellernas och kyrkböckernas uppgifter):

Orsaken till denna långsamt sjunkande folkmängd var krigets inverkan på sjöfarten och därigenom minskade utvägar till utkomst och bärgning för stadens mindre bemedlade befolkning. Den staden övergångna branden hade även väsentligt bidragit till minskningen. 1) Som av kapitlet om sjöfarten framgår, ägde stadens redare och köpmän dock vid denna tid 15—16 seglande skepp och nya fartyg byggdes, köptes och såldes så gott som varje år ännu på 1850- och 1860-talen.

Vid 1800-talets mitt och så länge export av någon mera betydande omfattning överhuvudtaget förekom från staden, utgjordes denna i huvudsak av skogsprodukter och i andra hand av jordbruksprodukter av olika slag.

Bland skogsprodukterna spelade tjäran och becket fortfarande den dominerande rollen till mitten av 1860-talet. Därefter började såsom tidigare nämnts de sågade trävarorna rätt snart göra sig alltmera gällande, medan exporten av jordbruksprodukter småningom upphörde efter 1870-talets mitt. Efter 1876 upphör uppgifterna om export- och importvaror i magistratens årsberättelser och från 1886 även uppgifterna om exportens och importens värde, som tullkammaren ej mera bokförde. Efter denna tid har i d.a. Finlands officiella statistik mera än tidigare fått tjäna som källa för nödiga uppgifter om handeln och sjöfarten. År 1922 indrogs stadens tullkammare, som då förefunnits sedan 1763. Bland de yttre åtgärder, som påverkade den nedåtgående utvecklingen märkes tillkomsten av Saima kanal, som blev färdig 1856 och drog handeln från inlandet över till Finska viken, tjärexportens minskande betydelse från 1870-talets slut samt det faktum, att den österbottniska stambanan, och därmed handeln med upplandet, drogs förbi staden.

Vad tjärexporten beträffar föreligger en betydande differens mellan de av magistraten i Nykarleby uppgivna siffrorna och dem, som uppges i Finlands officiella statistik för motsvarande år. 2) Denna differens förklaras av att en stor del av den tjärexport, som övervakades av Nykarleby tullkammardistrikt, tills det 1922 delades mellan Vasa och Jakobstad, gick över utskeppningsplatser utanför staden från Vörå räknat, såsom olika hamnar i Oravais och Munsala, Bonäs, Munkgrundet, Sandö och Roparnäs [Roparsand?] udde, som nedlades först omkring 1888. 3) Över de sistnämnda hamnarna gick även en stor del av exporten av plankor och bräder från Haraldsfors och Keppo sågar. Efter 1906 förekom ingen nämnvärd export av tjära från Nykarleby.

Tjärexporten från hela tullkammardistriktet kulminerade något senare än från Nykarleby, nämligen 1867. För Uleåborg och Vasa nedgick exporten av tjära först efter 1895 och för de övriga österbottniska städerna och Finland i övrigt ungefär samtidigt. Nykarleby följde däremot den allmänna utvecklingen på detta område. Finlands, Sveriges och Rysslands export av tjära kulminerade just 1861—1865 och nådde enligt Hautala då upp till 400.000 tr, varav Finland stod för i runt tal 46 %.

Den främsta orsaken till att exporten från Finland minskade starkt på 1890-talet var de höga prisen på tjära, som de finländska exportörerna måste hålla på grund av bristande tillgång på trävaror och därav följande höga inköpspriser. Denna stegring av priserna fortsatte till 1906, då priserna på den finländska tjäran i Lübeck var så höga, att några avtal ej kunde träffas, innan priserna sänktes. De svenska och ryska exportörerna sålde billigare, men även för Sveriges del upphörde exporten av god tjära omkring 1911. Efterfrågan på tjära var emellertid fortfarande stor vid första världskrigets utbrott. Utbudet minskade dock ständigt i Finland på grund av jordbrukets fortskridande utveckling, sågverksindustrins expansion och emigrationen. 4) Denna tog verkligen fart på 1880-talet och vållade jämte den allmänna penningknappheten svårigheter för den uppväxande finländska industrin samt för handeln och sjöfarten.

Exporten av tjära från Nykarleby till Lübeck, engelska och andra utrikeshamnar var emellertid betydande, såsom år 1856, 8193 tunnor, ökade mot 1860-talets mitt, och nådde sin toppunkt 1863, då 16.417 tunnor tjära exporterades. 5) År 1865, då 15.749 tr tjära exporterades från Nykarleby, gick 1 fartyg till Dunkerque, 1 till Hull, 2 till Köpenhamn, 5 till Lübeck, 1 till Plymouth och 1 till Riga. 6)

Under 1865 avgick 9 fartyg lastade med tjära från Nykarleby till Lübeck. Mängden tjära anges ej, men värdet av lasten uppgick 1864 till 111.106:50, 1865 till 96.072 och 1866 till 60.836 fmk. Självfallet var lasten såsom nästan alltid kompletterad med andra varor, till exempel beck, trävirke etc.

Exporten av beck var även den betydande, med 2042 tr 1856 och 2890 tr 1865, då denna exportvara nådde sin kulmen för att under de följande åren minska och småningom upphöra. Bjälkar, timmerstockar, spiror och berlingar [Små stockar eller bjälkar, tjocka käppar. Se SAOB.] exporterades i mindre mängder. Exporten av plankor och bräder ökade, liksom exporten av råämnen och spakämnen, som kulminerade 1868 med 108.384 dussin, fram till 1871, då exporten av sistnämnda vara upphör. Exporten av smör ökade likaså och kulminerade 1876, då 10.280 lisp. exporterades. Kreatursexporten, omfattande nötdjur och svin, nådde under åren 1861—1865 en viss omfattning, 1863 t.ex. 454 djur. Kött och fläsk exporterades i betydande mängder under åren 1861—1866, år 1865 sålunda 1802 1isp. Harts, terpentin och kåda utfördes i stora mängder, förstnämnda produkt åren 1862—1870, terpentin 1864—1866 och kåda 1865 och 1873—1876. Pottaska och benmjöl utfördes, den förra 1856—1872 och det senare särskilt 1872—1876.

Props börjar exporteras från 1874. Björkved exporterades under hela perioden, dock endast i måttliga mängder. Bland övriga exportprodukter märkes stångjärn (1870), kohudar, näver, takpärtor samt potatis, fisk, råg, korn och havre, rågmjöl, korngryn, hampfrö och linfrö. Bland skinnvarorna intog harskinnen en dominerande roll och exporterades i stort antal åren 1864—1872, år 1869 sålunda 19.200 st.

Till Ryssland exporterades, stora mängder stångjärn under åren 1864—1873, med toppunkten 1868, då 14.479 skeppund stångjärn utfördes dit från Nykarleby. Även tjära exporterades i relativt stora kvantiteter 1865—1876, år 1874 sålunda 1990 tr. Smör exporterades till Ryssland åren 1865—1872, dock endast i mindre mängder, utom 1867, då smörexporten uppgick till 2234 lisp. Harts utfördes 1869—1871 och skinn, bl.a. rävskinn, lax och strömming i mindre mängder åren 1867—1871.