Munsala och Jeppo, ett kommunpar försvinner

[Jeppo]

När man betraktar Munsala och Jeppo kommuner i historiens ljus, finner man, att ungefär likartade problem har funnits i båda kommunerna. Men man finner även olikheter i folklynne, näringar och livsbetingelser de två kommunerna emellan. Vi skall i det följande betrakta hur det kommunala livet utvecklats i de två kommunerna, men först några allmänna omnämnanden.

Munsala har haft sin Anders Svedberg och den första folkskolan i Österbotten samt väckelsepredikanten Fredrik Östring, som även gjorde stora insatser för läskunnighetens höjande. Vidare kan vi nämna en väldig emigrationsström, vars återvändande svallvåg förde med sig socialism, nykterhets- och fredssträvanden, religiöst frisinne och ett utökat bildningsbehov. Jämte jordbruket har fiske varit ett uråldrigt näringsfång i Vexala och sjöbyarna. Efter krigen har minkskötseln utgjort den allt överskuggande viktigaste näringsgrenen.

Jeppo har åter varit och är ännu den typiska jordbruksbygden med idoga bönder. Den har sin älv, som likt en pulsåder rinner genom socknen. I äldre tider har den varit inkörsporten för handelsfartyg och i motsatt riktning utgjort transportled för tjäran i vardagslag och kyrkfolk på söndagarna. Järnvägen kom på 1880-talet och gav liv åt handeln runt sekelskiftet. Men framför allt är Jepponamnet bekant i vida nejder genom Keppo och Kiitola gårdar, vid vilka släktena von Essens och Schaumans namn är förknippade. Jeppomålfärgerna var en tid bekanta över hela landet liksom yllespinneriets – grundat 1895 – produkter. Goda skatteobjekt har de 20 senaste åren varit Keppo minkfarm och Mirka slip- och sandpappersfabrik.

Minknäringens ekonomiska betydelse för Nykarlebynejden förstår man, när man hör, att värdet av skinnexporten från Nykarlebynejdens kommuner det senaste året utgör 0,5 % av Finlands totalexport till utlandet.

Men vi skall nu betrakta kommunalförvaltningen och se, hur den kommunala självstyrelsen började i våra socknar. Vi nämner även de personer, som ställt sig i spetsen och dragit det tunga lass, som ett ledarskap oftast utgör.

Av ålders har kommunerna styrts av sockenstämman, där kyrkoherden ofta satt som ordförande. Gränserna mellan kommun och församling flöt länge samman. Därför fick sockenstämman ofta karaktären av kyrkostämma, varvid en mängd värdsliga ärenden överflyttades på häradsrätten. Ännu in på 1900-talet utlystes kommunalstämmor och delgavs dess resultat vid kyrkans gudstjänster. En ganska viktig roll spelade i äldre tider även bysjälvstyrelsen med ålderman, budkavle, bykista osv. Den var särskilt markerad i 1734 års lag och fick sin ordning utformad vid 1741 års riksdag. Ett gott exempel härpå ser vi i Socklot byaordning från 1700-talet, beskriven av fil.dr. Ragna Ahlbäck.

En av de många för vårt land nyttiga lagar, som stiftades vid 1865 års lantdag, var den om den kommunala självstyrelsen, som bär datumet 6 februari 1865. Denna lag liknar i mycket den motsvarande tre år tidigare i Sverige antagna lagen. I många socknar förmärktes en viss misstro mot den nya lagen och tröghet i att tillämpa den. Dock icke så i Munsala, ty där fanns en man, som var synnerligen lämplig att ställa sig i spetsen för den nya kommunalstämman, och det var Anders Svedberg.

Han hade i åratal varit renskrivare åt häradshövding Barck på Udden, varit revisor, vidare medlem i den lokala fattigvårdsstyrelsen och skrivit en del artiklar i tidningarna just om det nya kommunalförslaget. När sålunda den kommunala självstyrelsen redan år 1866 sattes i funktion i Munsala, blev Svedberg den självskrivne ordföranden. J. J. Huldén säger, ”att hela kommunens styrelse lades i hans händer, allt vad som beslöts och gjordes i kommunen, gick ut från hans initiativ och förtroendet var obegränsat.”

Redan i början sattes Svedbergs krafter på hårda prov, när det gällde att under hungeråret 1868 rädda hundratals mänskor från en säker död i svälten. Endast i två fall rönte han kompakt motstånd, nämligen när det gällde att sälja spannmål ur lånemagasinet för förstärkning av kyrkans orgelkassa, samt när det gällde bidrag till byggande av järnvägen.

Efter Svedbergs död 1889 efterträddes han som stämmoordförande av handlande Anders Westerlund 1889—1902. Efter honom valdes lärare Reinhold Ståhlberg till ordförande. Under hans tid beslöt stämman den 16.10.1916, att kommunalfullmäktige skulle införas. Under krigsåren låg dock frågan vilande, men den 15.1.1919 gick man till de första kommunalvalen med egna listor från alla byar. 23 medlemmar blev valda och lärare A. W. Wide blev utsedd till den första kommunalfullmäktigeordföranden. I denna befattning kvarstod han till sin död 1932. Wide var en mycket kunnig och omtyckt ordförande. Han efterträddes av nykterhetsmannen Johannes Viik, som kvarstod ännu under krigsåren.

Som ordförande i kommunalnämnden satt Svedbergs svåger Anders Strandberg ända till sin död 1905. De två sista åren var han också kassör och bokförare. Han efterträddes av nämndeman Matts Back, som trädde tillbaka för Vilhelm Viklund år 1916. Denne fungerade som ordförande och kassör fram till 1927. Då övertog bonden Johannes Blomqvist de två ansvarsfulla sysslorna. På 1930-talet anställdes skild kassör. 1945 infördes systemet med kommunalsekreterare och Ernest Eklund blev den första. Hans efterträdare har varit Edvin Nyman, Erik Lundberg, Tor-Erik Landgärs, Pehr-Håkan Näsman, Peter Portin och det senaste året Rune Wiik.

Som ordförande i kommunalfullmäktige efter Johannes Viik har fungerat Johannes Fogel, Runar Helsing, Evert Huldén, Valter Nylund, Verner Kellman och Villard Wallin. I kommunalstyrelsen har efter Joh. Blomqvist suttit som ordförande Robert Holm, Ernest Eklund, Per Lillhannus, Lennart Suni, Anders Nordström och Bengt Karf.

År 1919 inköptes av Anders Vik den s.k. sexmansgården, som genom tiderna haft en skiftande användning och utgör efter ombyggnaden stommen till den nuvarande kommunalgården. 1922 förvärvade kommunen Domarbacka kronoboställe och Herrgård lägenhet, i vars gårdsbyggnad inrymdes epidemisjukhuset. 1936 inköptes herrgården Udden, som efter ombyggnaden blivit hem för kommunens åldringar. Här residerade åren 1884—1936 häradshövdingskan Betty Hällsten, marthaföreningens grundare i Munsala. Det passar väl in med hennes intentioner, att hennes älskade Udden efter hennes död blivit en vilostad för de gamla och trötta. 1965 godkändes kommunens vapen ”i blått fält en sänkt bjälke av guld och däröver två flygande svanar av silver.”

Om vi ännu nämner, att Munsala för år 1964 uppvisade den största skatteökningen 18,70 % inom Oravais skattedistrikt och år 1966 19,04 %, den största i hela länet, lämnar vi Munsala och går över till grannkommunen Jeppo.

*     *     *

Även i Jeppo har sockenstämmor hållits och bysjälvstyrelsen fungerat, fast just inga synliga bevis härpå. En liten grön kista finns i hembygdsgården, som troligen varit en bykista, men inga papper eller protokoll från tiden före 1865 känner åtminstone undertecknad till. Den äldsta protokollboken, som undgick prästgårdsbranden, är en räkenskapsbok från 1870-talet. Den äldsta protokollboken med kommunalstämmobeslut daterar sig från 1865. Så finns även fattigvårdsstyrelsens bok från 1888.

De första åren av den kommunala självstyrelsen är därför höljda i dunkel. Men av vissa randanteckningar i senare böcker skymtar kaplanen Haniel Östrings namn fram som stämmoordförande på 1870-talet, ävensom köpmannen Elias Lönnqvist och Gustav Julin före 1885. Kaplan Fredrik Nordgren, patron C. J. von Essen och lärare John Svedberg bestred ordförandeposten några år var fram till år 1894, när Johan Jungar tog vid. Efter honom följde M. V. Sarelin, Johan Modén, Emil Sandberg, Gustav Norrgård och sist lärare Fredrik Thors fram till kommunalfullmäktiges tillblivelse 1919.

Ungefär samtidigt som beslut om införande av fullmäktige fattades i Munsala, var samma fråga upp i Jeppo. Den 25 september 1916 ventilerades frågan första gången, men när ingen direkt yrkade härpå, förföll frågan ett par år. Men i början av vår självständighetstid ordnades även här val, och från 1919 års början trädde det första fullmäktige i funktion.

Kyrkoherde Eskil Westergren utsågs till första ordförande. Annars är det anmärkningsvärt, att endast nio personer beklätt ordförandeposten under 56 år. Detta tyder på att den varit besatt med goda och kloka män, som efter nyval fått nytt förtroende fyra år framåt. Emil Sandberg och Joel Elenius fungerade i flera repriser på 1920-talet. Johan Fors var ordförande åren 1927—1934 och Eric Vesterlund ett år. Därpå var bankdirektör Gunnar Wadström fullmäktiges borne ledare i 17 år från 1935 till 1952. Han efterträddes av riksdagsman J. A. Jungarå likaså i lång tid 1952—1965. De två senaste har varit Gustav Fors 1965—1970 och Ingmar Björkvik 1970—1974, som får lotsa in skutan i storkommunens hamn.

I och med att Johan Romar år 1894 blev kommunalnämndens ordförande, fick kommunen den verkliga trotjänaren, som kvarstod i 44 år till 1938. Han var samtidigt ordföranden i fattigvårdsstyrelsen, som regelbundet höll sammanträden en gång i månaden i samlingshuset. Han har skrivit otaliga protokoll, bevistat oräkneliga sammanträden, var socknens kassör, och allt detta för en ringa lön. Visserligen hotade han flera gånger att avgå p.g.a. tung arbetsbörda och lågt arvode, men man fick honom varje gång övertalad att fortsätta mot en något höjd lön. Kommunalstyrelsens ordförande har efter Romar varit kommunalsekreterare J. T. Backlund 1938—1950, forsttekniker E. W. Sandberg 1950—1964, forsttekniker Valter Backlund 1965—1967 och el.tekniker Alf Julin från 1968.

Efter det J. T. Backlund lämnat posten som kommunalsekreterare har Harry Grahn skött den uppgiften i närmare 20 års tid.

På 1960-talet fick Jeppo sitt kommunvapen. ”I rött fält en loka i guld”, lyder beskrivningen. Bilden symboliserar indirekt lantbruk och skogsbruk och har ett otal anknytningspunkter till livet under flydda tider. Hästen får även sitt äreminne.

Den 20 mars 1969 invigdes den nya kommunalgården i landshövding Martti Viitanens närvaro. Därmed var en länge närd önskan uppfylld. Den gamla hade varit kall och trång. Samtidigt byggdes brandstation och pensionärsbostäder. Redan tre år tidigare hade biblioteket fått en rymlig och tidsenlig lokal i samband med centralskolans nybyggnad.

Gärna hade vi berättat litet om fattigvården, vägarna, skolor, sjukvård och annat från den kommunala sidan, men det skulle här föra alltför långt.

Detta var några axplock från protokoll och andra källskrifter från en svunnen tid. Om framtiden skall vi ej sia, trots att den nu aktuella kommunsammanslagningen väcker många tankar om framtiden till livs. Vi skall överlämna formandet av storsocknens kommande öden åt de 23 nyligen valda fullmäktigemedlemmarna. Dock får man instämma i skaldens ord, ”att generalen ej ensam vinner slaget, de djupa leden vinner det åt honom.” Det fordras säkert mycken tolerans och kompromissvilja att övervinna det tröga föret i portgången.