Festtal hållet av kyrkoherden V Westberg vid sångfesten i Nykarleby den 8 juli 1923.
Vi samlas idag till att sjunga Skaparens lov. Mycket manar oss därtill. Hans kärlek, godhet och nåd har vi alltid fått röna. Hur skulle vi då inte prisa hans namn!
Vi har även kommit tillsamman för att lyssna till det ord, som är givet oss till ljus på vår vandringsstig och som så mäktigt kan tala om tröst till människors barn. Det ordet har lyst oss i livets olika växlingar tillförne. Det har uppehållit vår tro och hopp. När det ibland har blivit mörker på vår färd, har dock ordet alltid sagt oss: “ För dem, som älskar Gud, skall allt samverka till det bästa”.
Så går vi då på den här festdagen att söka ur böckernas bok ett ord, som vi ville ställa som valspråk för oss i allt vårt arbete. Det finns upptecknat i Nehemja 2:20 och lyder: “Himmelens Gud skall låta det gå oss väl, och vi hans tjänare vilja stå upp och bygga”.
De här orden för våra tankar till det folk, som på underbara vägar leddes av allsmäktig Gud. Hårda vore det folkets prövningar, tungt var det träldomsok det måste sucka under för dess synders skull. Men genom allt det tunga och bittra ville Gud fostra det, och när denna fostrans tid var till ända, lät han frihetens dag gry för det beprövade folket. Till hemlandet ledde han dess färd, till landet, där fäderna hade bott, där de hade arbetat och där de hade tjänat sin Herre och Gud i heligt tempel. Det här landet gavs åter till folket som en oförskylld gåva. Aldrig hade någon under träldomstiden kunnat ana, att en dag skulle komma, när hemlandets jord finge beträdas, den mark, vid vilken de heligaste minnena var förenade. Dock, Herrens makt är större än människotanken kan fatta. Hans nåd är rikare och djupare än vad vi kan se och förstå.
Nya uppgifter möter dock folket, som har fått återvända till fäderneslandet och där skulle gå en ny framtid till mötes. Ett bekymmer tycks vara det största, och det gällde uppförandet av skyddsmuren för den heliga staden. Utan en sådan mur var staden ett lätt fångat byte för rovlystna fiender, och när man minst anade det, kunde en väldig fara stå för dörren. Allt detta insåg Nehemja, som utverkade åt sig tillstånd att resa till hemlandet för att väcka intresset för murbyggandet. Han ville själv vara med och leda det arbetet, som ju avsåg att bringa skydd åt fäderneslandet.
Nehemja står inför en uppgift, som ingalunda var lätt att utföra, men han går till den i bön till Herren. Han får också förnimma, att hans böneljud har blivit hörda och med glatt mod går han till sitt värv. Han bygger inte med egen kraft. Mänskliga hjälpmedel tryggar han sig inte till, utan han har funnit att Gud allena är mäktig att hjälpa den, som lämnar sin sak i hans händer. Därför utropar Nehemja: “Himlens Gud skall låta det gå oss väl och vi, hans tjänare, vill stå upp och bygga”. I den tron och det hoppet skred Nehemja till arbetet, och han kunde bringa det till ett lyckligt slut.
Från den här händelsen i Israels historia går våra tankar till ett annat folk, som också det har varit föremål för Guds särskilda kärlek och omvårdnad. Vi avser vårt eget folk, som har haft att genomleva hårda tider och i likhet med egendomsfolket sett sin frihet försvunnen. Idag får vi dock se bort från den gångna tidens mörker, träldom och bitterhet och glädjas av allt hjärta över att vi äger vårt land fritt och får kalla oss ett fritt folk. Vi kan inte med ord uttala vad det innebär att frihet, men något av det kan fatta om vi tänker på de offer, som gavs en gång för vinnande av oberoende. De många minnesstoderna på kyrkogårdarna i vårt land talar sitt tysta språk därom. I granit är där inmejsade namnen på tappra fosterlandsälskande män, som gav sitt liv för älskat fädernesland. Det var det högsta som kunde ges, men det offret gavs med villigt hjärta av alla dem, som förstod att det gällde liv eller död för ett helt folk.
Nu är då vårt land fritt, och som aldrig tillförne kan vi uppfatta den här gåvan nu. Det är också vår vilja att främst tacka Herren för den stora nåd han har gett oss, i det han lät det ondas makt falla och lät lagen och rätten behålla segern. Med vår sång vill vi idag prisa honom, som på starka armar har burit oss och hjälpt oss i vår nöd. Honom allena tillkommer äran för allt.
Men vi får inte heller glömma dem, som före oss har arbetat för fäderneslandets framtid och lycka. Omkring oss ser vi i vän sommartid härliga ängar och åkrar, där skördar växer fram. Till dem, som här har brutit mark och arbetat i svett och möda, må en tacksamhetens tanke gå idag. De här trogna arbetarna, som har varit bundna med kärlekens band vid hembygd och fädernejord, de är värda hågkomst, och det arbete de har utfört i det tysta är ett fosterländskt arbete av stor betydelse. Dessa män och kvinnor, som i våra bygder har arbetat för hemgårdens utveckling och förkovran, har inte sökt ära och beröm. De har varit trogna sin uppgift och vandrat pliktens heliga väg, och fåfängt har därför inte heller deras arbete varit.
Vi glömmer inte heller dem, som har brutit mark på andens fält, dem, som har arbetat för kunskap och bildning i vårt land. De har inte arbetat för vinnande av rikedom och jordiska skatter, utan det var kärlek till uppgiften som ledde dem fram.
Mycket har alltså gjorts för landets framtid och väl. Dyrbart är arvet vi äger, men stora är även förpliktelserna som ställs på oss, som nu skall vårda och värna fädernas arv. Vi har att se till att murarna kring landet är starka, att inte fiendehand må förinta det heligaste vi äger: vår tro, vår lag och rätt och frihet. Särskilt i den här tiden är den här maningen att ta vara på, när vi dagligen ser hur laglöshet, gudsförgätenhet och glömska av hederns bud gör sig gällande bland såväl höga som låga i vårt land. Det finns stora luckor i skyddsmuren kring landet, och många är de, som knappast mera anser sig ha någon uppgift i murens påbyggande och stärkande. De vill se blott på sin egen fördel och drivs av hänsynslös utan att betänka det ansvar de äger inför Gud och fäderneslandet.
Vi äger alltså att vakna och att envar se till att vi befinns vara med i arbetet för fädernesland och hembygd. Vi skall minnas att vi en gång har att svara för hur vi har handlat och hur vi har förvaltat de pund, som har blivit oss givna. Det gäller redan för de unga att göra klart för sig, att endast samvetets, pliktens och trohetens väg för till lycka i livet. Det gäller för de äldre att visa de unga ett efterföljansvärt föredöme i att älska Gud och fäderneslandet. Mycket har Finlands män och kvinnor försummat i det här hänseendet. Vi svenske i landet får ingalunda förhäva oss och mena oss ha fullgjort all rättfärdighet. Hur ofta har vi inte varit splittrade, när endräkt hade bort råda! Hur ofta har inte tvedräktens, avundens och småsinthetens makter fått råda över oss, när vi hade bort handla som en man! Hur ofta har inte likgiltighet besjälat oss, när det har gällt att träda upp till försvar för vår egen sak!
Detta allt måste vi låta träda fram för oss, men inte så, att vi låter det ljuda som ett tomt ord, utan så att det länder oss envar till självprövning. Ser vi i den dag som nu är inne oss som ofelbara människor och äger endast kritiska och kärlekslösa domar över andra, då må det vara oss sagt, att vi har mycket att lära oss och framför allt att lära oss ödmjukhet, vilket är ett grundvillkor för allt arbete i det godas tjänst.
Vår avsikt har dock inte varit att påvisa felen och bristerna hos oss, utan vi vill här lägga fram några tankar om vad vi har att grunda vårt arbete på, att därav måtte bli välsignelse. Här må då vädjas till det gamla bibelordet, som även i våra dagar har samma betydelse som det alltid har haft. Det lyder: “En annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, nämligen Herren Jesus” [1 Kor. 3:11]. Det är den grunden vi först måste söka oss till för att sedan kunna verka ett gott verk. Guds kärlek i den enfödde Sonen, syndernas förlåtelse i hans namn, livet och saligheten genom honom – allt detta bör bli en personlig egendom, och först då lär vi oss att vandra offrandets och självförsakelsens stig. Då vill vi i bön och arbete ställa våra bästa krafter i Herrens tjänst. Då först kan vi i tro och hopp och med arbetsglädje utföra vår uppgift, om än så ringa, till välsignelse för hembygd och fosterland.
Må vår fest idag väcka oss alla till redbar vilja att vara med, när skyddsmuren reses omkring vårt land. Må vi i hemmen, i skolorna, i våra tempel och överallt låta Nehemjas ord ljuda: “Himlens Gud skall låta det gå oss väl, och vi hans tjänare vill stå upp och bygga”. |
