Dödsfall bland barn var vanligt den här tiden innan effektiva mediciner eller vaccin fanns, liksom kunskap om hygien och möjligheter till bra matförvaring. Många av de sjukdomar som vi i dag bara känner till namnen på var fortfarande vanliga i början av 1900-talet och när de drabbade små barn ledde de ofta till döden. Att oron för hälsa och sjukdomar kvarstod så sent som hela 1920-talet syns många gånger också i breven mellan syskonen Kaustinen: frågor om hälsa och sjukdom avhandlas i varje brev, och få är de brev där ingen bekant vare sig ligger sjuk eller har dött. Begravningarna är många och besöks ofta, ibland ett par i veckan. I ett brev nämns att de varit på begravning hos Jåfs samma dag och skulle på begravning till Thors följande dag. Den 5 februari 1929 skrev lillebror Gunnar (1912–1940) till Elna: ”Pylin är nu död det dör så hemskt mycke folk nu så i lördags begravade de fyra stycken och ringde för tre.” De syskon som fanns kvar var förutom Elna, Emil och Gunnar också Verner (1896–1974) och Viktor (1898–1983), som båda bodde kvar i Vörå. Verner kom senare att ta över hemgården när fadern Mickel dog i december 1926. Syskonen hade alla god kontakt livet igenom, men från de äldre bröderna finns bara ett brev bevarat i Elnas samling, från Verner när han bad Elna skynda sig hem på grund av faderns allt sämre hälsa som gjorde att ”han kan dö när som helst”. Det verkar därför som att de, med den stora åldersskillnaden, bildade två grupper: Verner och Viktor och sedan, de tio år yngre och mer, Emil, Elna och Gunnar. Mellan Verner och Gunnar skilde det sexton år, mellan Verner och Elna skilde det tolv. Det kan vara en förklaring till varför de inte i samma grad skrev brev till varandra. Emil och Elna däremot hade bara drygt ett års åldersskillnad, och de intresserade sig för samma saker, varav litteratur var ett av de största intressena, och så verkar de ha haft liknande personligheter och hade båda samma yrkesmål: att bli lärare.
Livet som burk på KnarkenI augusti 1925 skjutsades Elna från sin hemgård på Kausalkullen i Lomby till Tervajoki tågstation, för som Emil senare skrev i sina byrallor: ”all såm förr sku fa me tååji fåo ju tiid [till Tervajoki].” Det kan tänkas att det var hennes pappa som skjutsade henne dit med hästvagnen. De följande åren skulle också brodern Gunnar komma att både hämta henne från och skjutsa henne till stationen med vagnen och ”märrin”. Till seminariet åkte också några andra vöråflickor som i brev ofta kallas ”trissan”. Här skulle de, om allt gick vägen, tillbringa de följande fyra åren för att studera till folkskollärarinnor. Elna var inte ännu 17 år fyllda, det blev hon ett par månader senare samma höst, och man kan bara föreställa sig den oro och nervositet som fyllde henne när hon, troligen för första gången i sitt liv, lämnade hemgården för en längre tid – till en för henne främmande ort. Boendet verkar ha varit en utmaning både för Emil och Elna: Emil bodde från början på elevinternatet ”Knarken”, med andra ”burkar” som seminaristerna kallades i folkmun. Senare flyttade han in till stan i Nykarleby, troligen inackorderades han där och bodde då med några kamrater. Han trivdes bättre där, för det var ”mycket roligare att bo ute i stan än i ’Knarkon’”. Elna bodde först inackorderad hemma hos en fru Ingberg på Drottninggatan 1 i Ekenäs, men var glad när hon det andra läsåret fick plats på internatet vid seminariet. Dock tycks hon det sista året ha flyttat tillbaka till fru Ingberg, eftersom brev från 1929 åter är adresserade dit. Denna flytt nämns däremot inte i breven. För ungdomar från landsbygden var studier vid seminarium en väg för den som ville komma bort från bondesamhället, och de erbjöd säkerligen också en möjlighet för yngre syskon som inte ärvde gården att hitta andra vägar i livet. Seminariestudierna kunde erbjuda en form av klassresa: ”Bondpojkarna blev lärare och från lärarhemmen steg nästa generation ut med helt nya förutsättningar för utbildning och karriär”, skriver Erik Birck i Nykarleby stads historia III. Säkert gav också studietiden en frihet som seminaristerna tidigare saknat hemma, men också naturligtvis plikter, för här var de tvungna att ta ansvar för sig själva på ett sätt som de tidigare inte hade gjort. Samtidigt fick de nya intryck av personer från olika orter, särskilt Elna i södra Finland, och de influerades säkerligen av det breddade livsperspektiv som tillvaron hemifrån gav dem och fick också ett nytt självförtroende av att stå på egna ben. Något av detta skymtar i brodern Gunnars brev till Elna, som är ett svar på ett brev där hon tydligen har berättat att hon klippt av sig sitt långa hår. Hon klippte det kort enligt 1920-talets hårmode, och på det svarade Gunnar: ”Men Elna je e sant he du ha klipt håre öde vitta, mamm e så arg så viotta he om du ha klpt håre fåder va utan [he] som hon mära gjev dig.” Om hon verkligen blev utan det som mamma Maria Lovisa hade tänkt skicka till henne förtäljer inte historien, men Elna mindes resten av sitt liv hur arg mamman blev över det klippta håret. Hemlängtan verkar ha varit svår för Elna den första hösten, när allt var nytt och det gällde att komma in i nya rutiner med föreläsningar och tenter och i det nya boendet. Brodern Emil var förstående, han visste själv vad hemlängtan innebar där han redan för andra året gick på seminariet i Nykarleby och läste till lärare: ”Hemkänslan tänker jag nog har plågat dig, men slå bort den bara och tänk inte ens därpå går det nog.” Deras pappa, Mickel Kaustinen, var på sin tid framstående i Vörå både som ordförande i kommunalnämnden, anstiftare till både Vörå andelsmejeri och andelshandel, initiativtagare till Vörå folkhögskola och föreståndare för Lantmannabankens Vöråkontor och mycket mera. Som jordbrukare fick han också flera pris. Elna, liksom de andra syskonen, höll mycket av honom, men han uppmanade henne att inte tänka ”onödigt på hemmet så går det nog som det skall gå för gå ej och haf tråkit det tjenar ej till något”. Han frågade henne också om hon har ”ledsamt eller hvad de kallar drygt” och tillade ”det får du ej ha, för det är en odygd som ej får tålas af någon”. Det kan låta hårt för dagens läsare, men här kan också ha funnits en skymt av tanken om att oroskänslor kunde vara skadliga för hälsan. Elna oroade sig också inför tenterna och för hur hon skulle klara studierna. Även då muntrade Emil upp henne med att ”[b]ara du nu gör ditt bästa att du får fortsätta om jul är allt väl”. Pappa Mickel var åter mer pragmatisk när han i ett brev den 26 oktober 1925 skrev:
Som sagt går det inte att säga något om Elnas tankar och funderingar, då hennes brev inte finns bevarade, men Emil rådfrågar henne ofta om ditt och datt, han hjälper henne med uppsatsfunderingar när hon tydligen skickat sina uppsatsrubriker till honom och bett om förslag på vad hon kan skriva om. Emil hjälpte gärna till. De skickade också fotografier och pengar sinsemellan och jämförde betygen med varandra. Hemifrån skickade också mamma Maria Lovisa stickade vantar eller sockor, tyg och mat till sina två barn. Elna efterfrågade ofta skorpor och smör, och ibland skickade mamman detta men andra gånger skickade hon i stället pengar så att Elna själv kunde köpa det hon behövde. Ofta väntades det också på att någon av korna skulle kalva så att de kunde få mjölk och göra ost, eller annat: ”Mamma säger att om du äventuellt skulle önska dig något, när den andra kon kommer med mjölk, vore det väl nog möjligt åstadkomma något i den vägen”, skrev Emil i ett brev när han var hemma på Kausal. Ett återkommande ”problem” var julklappsbestyren varje år i slutet av november, eller början av december. Då rådfrågade de varandra vad de skulle köpa till vem. Särskilt viktig var frågan år 1928 när Emil skulle komma på något att köpa till sin fästmö Svea, som han två månader före jul hade förlovat sig med, den 28 oktober 1928. Då fick Elna skriva ett par gånger med förslag, eftersom Emil inte var nöjd med de första förslagen hon gav. Kanske var det just detta gissel som delvis blev inspirationen till rallan ”Skava Mattos jiulklappin”. Precis som Emil ofta hade pengatrubbel så var Skava Matt ”in rama påjk, an haad bar ti feili, he an va liiti fö fatin”. Och ”[t]å an nu äntiliigen haad få ihåopskrapa slantan i bössin, så jälld ä tå ti hitt påå na ti tjööp”. När Emil skulle köpa den här julklappen kände han sig mer pank än någonsin, och ville inte låna pengar av någon för han ville undvika att det skulle komma ut att han lånade pengar till detta köp. Även Skava Matt har problem med att hitta en affär där han kan vara ensam ”å he vila an va, så int nain sku bihööv dra ana misstankar, åm va han haad se fyri”. För Skava Matt blev det ett par finare handskar, för Emil blev det troligen en kristallvas eller ett par graverade silverskedar. Det hela hängde på om skedarna gick att fås för ”75 eller minder”, om inte skulle Elna välja ”kistallpjesen”. Vad Elna köpte framkommer inte, men något handlade hon för hans del i Ekenäs och lånade honom pengar till köpet. Studierna gick bra för dem båda, litteraturhistoria var Emils favoritämne, medan han ansåg att tenten i pedagogikens historia var ”allas ve och fasa”. Syskonen höll noga koll på varandras betyg efter tentperioderna, och brevet från den 1 november 1925 rubricerar Emil ”Knarken under ’Slavarnas’ högtid”. Med den här högtiden menade han säkert när betygen kom, för det tar han upp redan på brevets andra rad: ”Vi fingo i går våra siffror och det kan väl ju intressera dig att få höra mina som jag dina.” I de flesta ämnen den gången fick han åttor eller sjuor. Bara i sång fick han en femma, och just sången var ett gissel för båda syskonen. Även musikspelning, som främst var pianospelning, ledde till stor frustration för Elna redan från början. När hon hade fått sina första betyg skrev hennes pappa:
Studierna tycks ha varit en glad tid för båda syskonen; Emil var hoppfull och optimistisk och försökte se livet från den ljusa sidan. Han hade också lätt för att läsa och saknade enligt sig själv förmågan att bli nervös. När det gällde förberedelser inför olika tenter skilde sig metoderna åt: ibland tog han det mer på talang, och ibland upprättade han och hans studiekamrater en studiecirkel där de gjorde upp riktiga scheman för tentläsningen: det gällde pedagogikhistorien som delades upp på ”tre läxor, 90 sidor varje”. När varje läxa var läst samlades gruppen och diskuterade igenom den. När han hade avklarat riktigt svåra tenter såg han det inte bara som en studieprestation utan även som ett sätt att ”fostra sin egen person, sin karaktär” och såg det som en betydande bonus utöver ett gott tentbetyg. Förutom de egna föreläsningarna på seminariet hörde det även till att seminaristerna höll lektioner på Normalskolan i Nykarleby för barnen där, som en del av sina egna lärarstudier. Emil skrev ofta om vilka lektioner han hållit på ”normen”. Den här övningsskolan gagnade enligt Erik Birck också barnen i staden som tack vare den ”äntligen [fick] en skola med kvalificerade lärarkrafter”. Seminaristerna betygsattes efter hur bra de höll de olika lektionerna, som i Emils fall bland annat var religion, gymnastik, historia och räkning. Barnen var inte alltid så lätta att hålla ordning på, ibland var de rent av ”rysliga” och så elaka att han tyckte att ”nog gäller det att ta i med hårdhandskarna från början”. Några lektioner varje vecka i olika ämnen höll han, ofta fyra timmar sammanlagt men då ”får man sitta dagar i ända och arbeta på en disposition”, det vill säga förbereda dessa lektioner. Han klagade ibland över hur mycket han hade att göra med både egna tenter, uppsatser och föreläsningar och sedan förberedelserna inför lektionerna på Normalskolan, då han ansåg sig få ”sota för allt dagdriveri man hittills haft”. Något som länge oroade Emil och Elna var deras pappa Mickels sjukdom. Han tycks ha lidit av försämrad hälsa ett flertal år, eftersom han finns med på bilder från Vörå sanatorium redan år 1922. Det kan vara vanskligt att ställa exakt diagnos i efterhand, utifrån dåtidens läkarkunskap och undersökningsmetoder, och någon exakt diagnos nämns inte i breven. I brev från 1926 nämns åtminstone att han haft ”förskräckliga magplågor” som han försökte avhjälpa med att äta ”fil och kärnmjölk”. Mot slutet av 1926 konstaterade hans läkare att hans högra lunga ”är slut” och att ”han kan leva nog en par månader ännu men kan dö när som helst också”. Emil oroade sig över pappans hälsotillstånd i flera brev under 1926 och mot slutet av året önskade han att deras ”älskade pappa får med oss fira julbrasan om julkvällen”. Äldsta brodern Verner skickade brev bara åtta dagar innan faderns död till Elna och skrev att ”[j]ag tänker att du nog skulle vlja se honom i livet än engång [även] om du kan nog ha svårt att komma hem men kansje han lever tills du slipper till julen. Men man vet ju nog int något hur lä[n]ge det räcke”. Elna har senare berättat att hennes mamma dock ringde och bad henne skynda sig hem när de insåg att han inte skulle överleva till julen. Så barnen hann hem och var samlade när han dog fredagen den 10 december 1926. I och med dödsfallet behövde många praktiska saker redas ut, och av dessa var den ekonomiska säkerligen en av de största. Det framgår senare att Elna var nära att tvingas avbryta sina studier när fadern dog och därför tycks hon ha oroat sig lite extra för mammans hälsa efter det, inte bara för det känslomässiga, utan också för hur hennes egen framtid i så fall skulle bli. Emil försökte dock lugna henne med att oberoende vad som hände så skulle de klara sig: ”Vi få ej knota, ty det finnas många, som ha det värre än vi. Det tunga och svåra i livet är till för att övervinnas. Man skulle ej annars förstå uppskatta glädjen.” Maria Lovisa blev även hon sjuk i slutet av sommaren 1929, då Elna dröjde kvar efter det planerade sommarlovet och hjälpte till hemma på Kausal. Oron för mamman var då stor bland syskonen ”ty huru skulle det nu gå för oss att bli utan henne”, skrev Emil. Som tur repade sig Maria Lovisa och levde ytterligare tio år, till maj 1939. Även om syskonen Kaustinen var tvungna att gå igenom tunga saker under studietiden och de båda tycks ha kämpat i perioder för att hinna med allt de borde för att ta sig igenom studierna, så fanns det även tid för annat. Seminariet i Nykarleby bidrog enligt Erik Birck exempelvis till aktiviteter i form av ”föreläsningar, konserter, teater och andra kulturaktiviteter” som även var allmänt tillgängliga för stadens invånare och för dem på den kringliggande landsbygden. Om det handlar följande avsnitt här nedanför.
Intressen, hippor, flax och det ljuva ungdomslivet När man läser Emils brev får man känslan av att det hela tiden ordnades något: en hippa, en bal, maskerad, teater, sångfest, föredragsafton med ungdomsföreningen, bio eller också hade de marknadslov och gick på marknad. Elna hade också dessa marknadslov, och efter ett sådant skrev Emil till henne, vilket beskriver hans bild av marknaderna: ”För er spelar väl ännu karusell’ns pinsamma melodi i örat. Marknadens oro och jäkt börjar så småningom ha lagt sig. Alla krim-kram-bytor-månglar ha dragit sine färde […]”. Han var vid det laget själv i Sandhamn där han avlade den sista etappen av sin värnplikt och tänkte tillbaka på dessa marknadslov som en del av studietiden. Han erkände att han kände sig ”litet avundsjuk, när jag tänkte huru skönt det var under semitiden t.ex. just före en lovdag, när man kände sig fri och lycklig på grund av den förestående Frihetsdagen”. Det var inte bara i Nykarleby som det ordnades program och roligheter, utan även i Vörå. När Emil var hemma besökte han bland annat ofta soaréer. I Koskeby ordnades en med teater. Skådespelaren Josef Herler regisserade stycket En söndag på Amager och brodern Gunnar spelade med. Även om Emil beundrade teatern som konst och sällan missade en chans att gå på teater, både professionell och mer amatörmässig sådan, så nämner han aldrig något om att han själv skulle ha varit med och stått på scen. Endast Gunnar vågade sig på det. Just denna soaré var det ”så kollosalt, ja verkligen kollosalt” med folk och ”huset var överfullt”. Han förundrades också över det nya modet hos vöråflickorna som gjorde att han först misstog flera av dem för okända fröknar, men ”förklaring [var att] nästan alla flickor lagt sig till med hatt”. Teaterföreställningarna var inte lika tillförlitliga på den här tiden, varken de professionella eller dem utförda av amatörsällskap. Det framgår av att han under ett läsår blev tvungen att vända hem tre gånger från en teaterföreställning som han planerat se. Orsaken? Teatersällskapet dök helt enkelt inte upp. En annan gång var han förgrymmad över Vasa Teater som skulle ge föreställningen Födelsemärket. Publiken anlände, satte sig och väntade, men så framkom det att föreställningen måste ställas in. Orsaken den gången? Jo, skådespelarna var så ”i fyllan att de ej kunde tänka på att uppträda, harm och förtrytelse åt publiken som löst biljetter och infunnit sig”. Det var bara för alla att resa sig upp och gå tillbaka hem. Även om Emil inte verkar ha uppträtt i några teaterstycken, nämner han då och då att han deklamerat en dikt eller en annan skrift under en tillställning. Ibland brydde han sig inte så mycket om att förbereda sig inför dessa, men under ett av ungdomsföreningens månadsmöten fick han hjälp av skådespelaren Josef Herler. Han skulle då deklamera ”Barnens lustgård” skriven av Fredrik Nycander. Den gången kände han att det var viktigt att det skulle gå bra ”ty det blir ju också naturligtvis en sådan publik så det ej får gå huru som helst”. Även Elna fick hjälp av Herler en gång när hon skulle göra sin ”debut” inom diktdeklamation. Herler var den ledande kulturpersonligheten i staden med början från 1920-talet och några decennier framåt. Han ledde ett ”sporadiskt uppträdande amatörteatersällskap” och höll också kurser i talteknik vid Nykarleby seminarium, och det var säkerligen genom en av dessa som Emil kom i kontakt med honom. I breven avhandlas sällan rent skvaller, Emil skriver själv att han försöker hålla sig undan sådant, men ibland när det hänt något riktigt extra kan han inte låta bli att berätta om sådant som gett ”konservationsmedel till många extra kaffepannor” som kokades och dracks när rykten surrade i byn. Däremot berättas ofta om vem som förlovat sig med vem, eller vem som ”flaxar” med vem. Det berättas om brutna förlovningar och om vem som har dansat med vem när det varit dans, för dans förekom som avslutning på de flesta program, också föredragsaftnarna om bara musikanter hittades. Emil var själv noga med att inte göra något som kunde orsaka prat, och ibland märks det att han var lite tudelad i hur han skulle göra till exempel efter en dans på ungdomsföreningen, där Östmans orkester spelade, när det höll på att bli konflikt om vem som skulle föra en viss flicka hem. Emil hade lovat flickan att följa henne, men när det visade sig att hon även lovat en annan så avstod Emil eftersom han inte ville ställa till ”förtret” mellan honom och den andra ynglingen. Han skrev sedan att den andra ynglingen ”stannade kvar hela natten” hos flickan ”vilket [jag] naturligtvis ej hade gjort”. När det följande kväll visades ett biostycke på ungdomslokalen, Den glada änkan, fanns där en annan flicka som behövde sällskap hem, eftersom en flicka helst inte skulle gå ensam hem – det handlade alltså inte bara om flörter, utan också om kutym och säkerligen även säkerhet. När han följt denna andra flicka hem var han ändå rädd att pratet skulle gå i byn, och han intygade att ”något flax var det ej. Fast i deras [alla andras] ögon var det väl nog.” Ibland gick även falska rykten och Emil förfärades sig en gång när det börjat gå rykten om ”att jag flirtar med E.T. Någonting totalt ur skyarnan gripit. […] Jag som knappt talat med E.T. en gång på långa tider”. Han fick dessutom tidigt under sina studieår upp ögonen för en annan som han sedan också gifte sig med och fick tre barn med: Svea Örndal. Varje gång var det noga att man skulle hålla tyst, allt var hemligt. Även Emil fick vara budbärare i breven till Elna när det gällde någon av hans egna kompisar som fallit för en ung kvinna där i södra Finland. En gång fick Elna vetskap om att Emils kompis Uno var på väg ner till Helsingfors för att där träffa en flicka han var förtjust i, men Elna fick lova att inte knysta ett ord om det. Uno glömde tyvärr att köpa blommor till sitt ”flax” under besöket i huvudstaden och därför kom det i följande brev från Emil önskemål å Unos vägnar om att Elna skulle köpa ”2 mörkröda vackra rosor” till våravslutningen. Dessa skulle skickas med bud från blomsteraffären till den unga kvinnan i fråga. Uno lovade ge Elna pengar så fort de träffades. I nästföljande brev skickade Emil också Unos visitkort ”som du förstår du får lämna att skickas med blommorna”.
Hippor och ungdomsföreställningar ordnades med jämna mellanrum, men på seminariet var det inte alltid säkert att burkarna fick stanna ute så länge de ville. Under en av ungdomsföreställningarnas tillställningar, i oktober 1925, ville Emil och några andra burkar stanna ute längre än till tio på kvällen. De bad då om att få ledigt från och med det klockslaget, men tyvärr fick de avslag på sin ansökan. Då resonerade de i stället som så att även om de måste lägga sig klockan tio fick de ju stiga upp hur tidigt de ville, så de gick hem från tillställningen i tid för att lägga sig tio ”men sen lektris slockna var det vi som klädde paliterna på och öppna fönstret och for ut”. De klättrade ut genom fönstren och begav sig tillbaka till tillställningen där de stannade så länge de hade lust, och Emil konstaterade som avslutning på sin berättelse att ”äventyr äro ibland trevliga”. En annan gång gick det dock mindre bra när Emil under flera dagar led av en hicka som läkaren trodde berodde på ”kramp i mellangärdet” och han fick ”medicin, antrapin”. Hickan råkade sammanfalla med skottårsbalen som alla ”ungherrar” inbjöds till av ”flickorna”. Oturligt nog hickade Emil så förfärligt att han ”måste gå bort ganska fort med anledning av min otrevliga sjukdom”.
Pengatrubbel, ett evigt trubbel Det största och mest återkommande problemet som syns i breven är det som gäller pengar. Tydligt är att det kostade att studera, och särskilt i början av studierna fanns det ”en våndlig massa med pikatavara” som behövde skaffas, och ”allt kostar”. Det skrev Emil när Elna hade inlett sina studier. Deras pappa Mickel skrev också till Elna:
För Emil lockade bokköp, teater och bio. När bokkatalogerna från Gros eller något bokförlag kom var han snabb med att beställa flera stycken, ofta för 150 mark åt gången, som när Schildts hade bokrea och han skrev att det ”är ju nog mycket pengar, men så får man ju också böcker till flera hundra marks värde. Och dessutom ett par 50 mks böcker gratis”. Han prenumererade också på Allas Krönika och Jordens länder och folk. Den sistnämnda motiverade han med att ”det börjar ju visst bli en utgift på 15 mk i månaden, men man måste ju få något verk man kan ha nytta av i livet”. Man får lätt bilden av att det var just böckerna som var den största ”boven” i hans försök att hålla ihop ekonomin under studietiden, och i början kunde han finansiera köpen genom att ta ut ”räntorna från banken”, med vilka han till exempel bekostade Jarl Hemmers Rösterna och Johannes Linnankoskis Flyktingarna. Med åren sinade dock hans egna pengar, tills det inte fanns något där hemma i ”hans bok”. Det var ju så klart en svår situation då han inte hade möjlighet att själv förtjäna pengar under studietiden, utan var tvungen att förlita sig på det som han fick från sina föräldrar och på sina egna besparingar från tiden före seminariet. Lillebror Gunnar tjänade dock i sitt jobb vid kvarnen; våren 1928 tjänade han 20 mark om dagen där, och följande vår höjdes lönen till 28 mark om dagen. Gunnar skrev i sina brev om både mindre och större summor som han tjänade ihop, inte bara vid kvarnen utan också på andra jobb som han uträttade när tillfälle gavs, och han kunde säkert på ett annat sätt lägga pengarna på hög när han bodde hemma, till den grad att han våren 1928 kunde låna Emil hela 5 000 mark. Lite senare skrev ändå Emil till Elna att han ”ovillkorligen” måste åka hem ”för att få pengar”:
Att bristen på pengar tyngde honom framgår ett flertal gånger, och han tycks ha känt att han kunde anförtro sig åt systern Elna eftersom han menade att hon kände till ”hur det förhåller sig”. Han skrev i samma brev att det som ”nu gör mig något ängslig är det jag redan förr skrev nämligen att det går så mycket pengar. När jag kommer hem till påsk har väl det gått snart de icke fullt tre tusen jag hade med mig. Men jag måste låna det hjälper inte fast nog vet jag också det blir svårt innan man får betalat tillbaka”. Lite motstridigt är det dock att han i samma brev skrev att han åter en gång hade beställt böcker för 150 mark. Han försvarade köpet med att ”det är nog mycket men så får man ju också mycket”. Som tur vände det senare, men det dröjde några år. Hösten 1928 påbörjade han sin värnplikt, där den ekonomiska situationen blev allt sämre – vintern 1929 när han befordrades till korpral började han tjäna 1 mark och 20 penni om dagen, vilket kan jämföras med Gunnars dagslön våren 1929 som var 28 mark om dagen. När han kom hem från militären tog han ett lån på 1 000 mark, med vilket han först och främst såg till att betala tillbaka alla sina skulder till åtminstone systern. Han noterade alla skulder till var och en och höll noggrant reda på dem. Det dröjde dock ända till hösten 1931 innan han fick en ordentlig lön i sin första fasta tjänst som folkskollärare, och även då var han snabb med att genast betala bort sina skulder. Äntligen kunde tyngden och sorgen över pengabristen lätta. Om denna tjänst som folkskollärare återkommer jag till i följande avsnitt.
Den grå vardagen utan jobb, plikt eller studier ”De gå, dagarna, i samma gråa tonart som förut. Ingen ljusare anspelning finnes.” Så skrev Emil den 20 januari 1930. Under studietiden verkar han ha åkt hem med jämna mellanrum, även om det inte alltid var lätt att ordna resan mellan Nykarleby och Lomby. Ofta passade han på när någon bekant åkte sträckan med bil, då delade alla i bilen på bensinkostnaderna, eller så tycks de ha delat på en taxi. W. Svanbäck körde från år 1923 taxi med en personbil. Buss gick också, men han nämnde inte att han någonsin själv skulle ha tagit en sådan. Det kan dock hända att han också använde ordet ”bil” för ”buss”: bussarna såg nämligen ut som stora bilar vid den här tiden. Ofta var det pengafrågan som var avgörande, men om han kunde så valde han att dela på en privat bil: ”Det blir nog kanske 10 à 15 mk dyrare men så får man nu då också i stället resa bekvämt och fort. I vasa biln möjligen men där brukar vara så trångt med allas kappsackar [sic] så det är nu ej säkert om man ens finge rum.” När Elna kom och hälsade på honom tog hon bussen från Kovjoki till Nykarleby, och Emil skrev då att han inte kunde komma och möta henne i Kovjoki:
Det var inte bara Emil som led av bristen på lärartjänster vid den här tiden, det fanns nämligen ett överflöd av nyutexaminerade folkskollärare och konkurrensen om varje tjänst var hård. Orsaken var den stora popularitet som lärarseminariet fick på 1920-talet och den mängd studenter som sökte sig dit, samtidigt som de nyutexaminerades ålder blev högre. Åren 1929–1931 utexaminerades 76 lärare från Nykarleby seminarium. Den 1 november 1931 var fortfarande 19 av dessa utan tjänst. Emil utexaminerades våren 1928, men avlade därefter sin värnplikt och kunde därför inte på allvar börja söka jobb förrän i slutet av våren och under sommaren 1929 – precis när läget var som värst. Han började hålla ögonen öppna efter tjänster i februari 1929, när han fortfarande befann sig i militären, och han sökte inte heller bara jobb i närtrakterna i Österbotten utan skickade även in ansökningar till en tjänst i Drumsö i Helsingfors, till en i Pernå och till en i Sibbo. Till Elna skrev han våren 1930:
Men det här kom senare. Våren 1930 satt han hemma på Kausalkullen och såg sin mamma ”ståka på med sitt”, lillebror Gunnar förtjäna pengar på olika arbeten och sina två äldsta bröder Verner och Viktor ha fullt upp med sitt arbete och sina familjer. De hade båda fått flera barn vid det här laget. Emil hjälpte dem med att ”köra virke till pörtor” och annat gårdsjobb tills han var ”trött och limin’.” I väntan på lärartjänster led han av ”arbetsbrist. Och vet du huru jag verkligen lider av, detta.” Han började längta efter att få jobba dagarna i ända. När han inte fick någon tjänst började han sälja försäkringar, men avskydde det: ”Fy tusan säger jag rent ut. Jag vill inte med detta. Omöjligt! Jag kan inte!” Han kände sig som en bedragare i det jobbet, och konstaterade också snabbt att det ”finnes väl ingen i hela Wörå, som vill taga en livförsäkring utan den skall tvingas på en”. Därför sökte han sig längre bort till bland annat Kaskö, Kristinestad och Närpes. Där lyckades han bättre med försäljningen, kanske gick det lättare att sälja till främmande folk än till dem han känt sedan barnsben. Under resan till Södra Österbotten övernattade han antingen hos bekanta eller på ett motell. Men dysterheten bestod. Han övervägde även att studera vidare och ta en tilläggsexamen, i inhemsk litteratur, men där kom hans bristande finskakunskaper emot eftersom studentlitteraturen för de studierna endast fanns på finska, han utbrast då: ”Huru länge skall finskan vara ens livs stötesten?” Men även ekonomin kom emot, han hade behövt mer pengar för att studera vidare. Och till sist kom han fram till att det bästa var att ”göra allt, för att om möjligt få någon tjänst”. Resorna där han sålde försäkringar tycks ha förstärkt de här dystra känslorna för han konstaterade att resandet hade ”sina ljusglimtar”, men att han föredrog ”ett gott hemliv. Vad jag drömmer om är att kunna skapa ett gott sådant”. Försäkringsresan i slutet av februari tycks ha blivit den sista. Han fortsatte söka tjänster och hjälpa till hemma med det han kunde, men undrade ändå om ”livet någonsin mera [skall] harmoniera. Nu har två år gått, som tillräckligt prövat, tillräckligt gjort att man snart ej vågar se en ljusning an”. Den Emil som tidigare tycktes ha sett livet positivt och alltid varit mån om att uppmuntra sin syster verkade långt borta. Dock hoppades han att systern Elna skulle få goda betyg när hennes lärarinneexamen närmade sig, han ansåg att hon skulle behöva dessa för att stå ut i den rådande konkurrensen om lärartjänster. Som tur fick han till sist ett vikariat hösten 1930: i Malax. Hur det gick till framgår inte, men säkert var det ett jobb som han fick ganska snabbt och plötsligt sommaren 1929, för i maj det året misströstade han fortfarande, men från september finns ett brev bevarat till Maria Lovisa där Emil skrev från Malax och berättade om sitt nya jobb där han fick ”500 mk i månaden” och ”kaffe tre gånger dagligen städning, sängkläder m.m.”. Han blev kvar där ett år, innan han äntligen fick en stadigvarande tjänst som folkskollärare i Oxkangar. Den 1 oktober skrev han hem och berättade lyckligt att ”jag fick i dag så mycket pengar att det känns underbart”. Han hade då fått 1 775 mark, den månatliga lönen låg på 1 475 mark, men till den första lönen lades ”fortsättningsskolans arvode” som han då ännu inte erhållit. Han var dock inte sen att gå till ”Andersons” och handla upp den där ”extra summan” på ”[e]tt par kängor, galoscher just två 100 mk för den andra ’pikatavara’ en underskjorta 40. kravatt, kniv, kam, rakbett ficklampa m.m”. Han var också noga med att genast betala tillbaka alla sina skulder. Så löste sig allt. Livet kunde börja. Och det gjorde det även för Elna som fick tjänst som folkskollärarinna i Kalapää så fort hon blev utexaminerad, hon påbörjade tjänsten hösten 1930, så syskonen inledde sina lärarbanor samtidigt. Emil gifte sig senare med Svea Örndal och kom att bli en erkänd folkskollärare. Elna gifte sig med Johannes Grannas och gav då upp sitt läraryrke och blev enligt tidens sed hemmafru. Syskonen behöll den nära kontakten livet ut och umgicks ofta. Så här passar det att med Emils ord säga: ”Hoppas du är väl till sinnes efter läsandet, ty själv är jag i mycket gott humör.”
Elna Kaustinens brevsamling, i Evelina Wilsons ägo
|
Evelina Wilson i I Rågens och fjärdarnas rike (2021).
Alf Wiklund tillhandahöll.
Läs mer:
Nykarleby seminariet i kapitlet Fakta.
(Inf. 2024-03-28, rev.
2024-03-28
.)