Den här gången är jag storsint och tar med även det som är skrivet om Munsala och Jeppo, ja till och med Pedersöre får vara med och Jakobstad nämns som hastigast. Lokalpatrioten kan hoppa direkt till Nykarleby.

Genom Svensk-finland.

III Med linjebil från Vasa norrut till Gamlakarleby.

Färden från Vasa till Gamlakarleby kan ske med järnväg eller linjebil. Passagerartrafiken sjövägen har sedan järnvägens tillkomst upphört. Lastbåtar gå även denna sträcka och några av dem medtaga passagerare.

[Reklam i boken för A.B. Haldin & Roses linjebilar.]

a) Norra Strandvägen genom Kvevlax, Maxmo, Vörå Oravais, Munsala.

Oravais

— — — Från Karlsberget se vi till vänster på andra sidan viken det stora Böteberget, som i minnet framkallar en hel mängd sägner och anekdoter förknippade med Bötet. Vi fortsätta till

Munsala.

Vägen mellan Oravais och Storsved i Munsala socken, som slingrar sig mellan och över skogsbevuxna backar, förefaller icke enformig. På halva hållet passeras Gunilack gårdar, nybyggen efter stora ofreden, och vid Storsved påkallar Svedbergska folkskolan och den här uppresta minnesvården, — den äldsta folkskolan i Österbotten, grundlagd 1861 av mannen av folket, Anders Svedberg (f.1832, d.1889), — den resandes uppmärksamhet. Under det följande hållet till Jutas, passeras Munsala ängar, och utsikt över havet erbjuder sig tid efter annan.

M u n s a l a k y r k a är byggd av gråsten 1779—87 och står vida synlig på en dominerande höjd vid vägen. I den gamla klockstapeln förvaras ett par i trä skurna helgonbilder, vittnande om det forna kapellets ålder. Den n.v. kyrkan säges nämligen vara den fjärde i ordningen, som stått på nämnda kyrkbacke. Den första, en kyrkstuga, täckt med näver och takved, skall ha uppförts redan under katolska tiden och besökts av prästerna från Pedersöre under dessas »fiske- och uppbördsresor». Och dock fick Munsala egen präst först år 1762! Vid Munsala kyrka förgrenar sig en biväg åt nordväst till Sandnäs f.d. glasbruk och Domarbacka tingsstad, f.d. Vexala ladugård, som efter greve Totts död 1674 indrogs till kronan och anslogs till domarsäte. Invid vägen till Vexala i en vacker vik observera vi den idylliskt belägna Udden, häradshövding Hellstens f.d. vackra egendom, den enda herrgården i Munsala, numera inköpt av Munsala kommun och hittills en verklig sevärdhet. I kyrkbyn Helsingfors Aktiebanks filial, Munsala Handelslags filial med Café, Munsala centralmejeri och handl. A. Jåfs affär. — Till Kantlax brygga 13 km. Från kyrkan till Nykarleby 14 km.

Ett par km. norr om kyrkan, där vägen vid Loilax åter erbjuder en utsikt åt havet, ligger till höger, Damskata hemman där fordom en greve (Tott?) bott, enligt sägnen så självrådig och våldsam, att han på sina ridturer roat sig med att nedskjuta allmogens får och andra kreatur, ja till och med ridit in i kyrkan och till häst bevistat gudstjänsten.

Vägen följer sedan kusten åt till Bonäs f.d. lastageplats, där den tager en östlig riktning och genomlöper Bonässkogen med dess väldiga erratiska stenblock. Vid Jutas tillstöter den längs älvens vänstra sida från Lappo och Alahärmä till Nykarleby ledande vägen. Denna väg byggdes på 1700-talet. Till minne därav står nära vägskillnaden en hög, otuktad stenobelisk med årtalet 1777. Enligt sägnen restes stenen av den starke Munsala-prästen Freitag. Vid denna väg, en knapp km. från vägskillnaden, till höger ligger Jutas slagfält vilket således av den förbifarande utan stor krök åt sidan uppnås. 4 km. till Nykarleby.

Erratiska klippblock (af lat. Errare, irra omkring), naturl. kallas de på slättbygder befintliga block, som i urtiden blifvit dittransporterade genom gletscher [= glaciärer] eller flytande isberg.
Främmande ord och namn (1878).]

I Munsala skärgård idkades fordomtima ett betydande sälskytte av socknemännen i Munsala och kringliggande trakter. Om sälfångstens upphörande i Munsala och dess närmaste grannsocknar Vörå och Nykarleby, lever i sägner och anteckningar ett sorgligt minne. På vårvintern 1680 hade mer än hundra fångstmän från dessa orter lägrat sig till vila i skydd av ett isberg vid Helsingkallan, en klippa belägen 20—30 km. utanför Munsala-kusten. Berget föll samman och krossade eller dränkte därvid alla de vilande med undantag av ett enda båtlag, vilket, anande oråd, hastat bort. Minst 50 (enligt sägnen endast i Vörå 70) av de omkomne efterlämnade änkor.

Åren 1915—1916 smögo sig många av våra blivande »jägare» ut ur landet och undan de ryska spionerna från denna skärgård. Om somrarna samlade de sig på någon avsides holme och inväntade där en på förhand beställd motorbåt, som i nattens dunkel förde dem mot väster, om vintern åter togo de sig i köld och yrväder över Kvarken. Den som tröttnade, nödgades kamraterna obönhörligt lämna åt ett oblitt öde och för dem, som råkade i ryssarnas eller deras finska hantlangares händer, gick det icke bättre. — Under de senaste åren har en i stor utsträckning bedriven smuggling ägt rum i denna skärgård. Vi fortsätta förbi Forsbacka och Jutbacka till

Nykarleby.

Ankomst: Med buss till Salutorget, hållplats invid Wik's hotell, med bantåg till Kovjoki st., varifrån buss till staden.

N y k a r l e b y  s t a d  anlades 1617, [Grundlades 1620.] erhöll stadsprivilegier först den 17 september 1620, blott några timmar tidigare än grannstaden Gamlakarleby. Namnet är en ombildning av det ursprungliga »NieCarleby» givet efter Karl IX åt den omgivande socknen. I början gynnades staden mycket, erhöll i förläning Lappo by, som 1685 indrogs, fick 1641 [grundad 1640, invigd 1641] södra Österbottens första trivialskola, som 1684 flyttades till Vasa, och gjordes 1648 för någon tid till säte för Österbottens landshövding, varefter staden 1652—74 var huvudort i Clas Totts grevskap Karleborg, vilket omfattade Nykarleby, Vörå, Lappo och Ilmola socknar. Denna tid kallades även själva staden stundom Karleborg. Därjämte erhöll staden vidsträckta handelsprivilegier till förfång i synnerhet för Jakobstad och även Vasa. Under stora ofreden undgick staden att såsom övriga städer i landskapet plundras, emedan här förlagda ryska krigsfångar, bland vilka en furst Dolgoruki omnämnes, i staden åtnjutit mycken välvilja. Staden gick efter fredsslutet framåt; dess handel växte; år 1784 anlades ett beckbruk utanför norra tullen samt ett tjärhov, från vilket årligen exporterades 16—20,000 tunnor tjära, förutom bräder, smör, talg m.m.; folkmängden uppgick då till 810, varibland 23 handlande — Efter Vasas brand var högre elementarskolan 1852—56 förlagd till Nykarleby. Den 12 januari 1858 utbröt en härjande brand, som följande natt förstörde den tätt bebyggda, av trånga och krokiga gator genomskurna staden med undantag av kyrkan och några mindre kojor. Den n.v. staden är uppbyggd efter denna tid enligt en mycket regelbunden plan.Kyrkanuppförd år 1708, av trä, har intressanta takmålningar från Fredrik I:s och Ulrika Eleonoras tid; under golvet ligga några av hjältarna från Storkyro slaget begravna.

Nykarleby kyrka.

— Stadens i tiden icke obetydliga handel, som redan före branden var i nedåtgående, har sedermera icke tagit fart. Dess olämpliga hamnförhållanden, vilka äro en följd av den starka upplandningen, hava berövat staden dess betydelse såsom sjöhandelsstad. Sedan staden genom en privat 8 km. lång järnväg (upplåten för trafik år 1901) blev förenad med landets järnvägsnät vid Kovjoki station, gick dess handel något framåt, men banan såldes åt ryssarna. Den resande, som kommer med bantåg, måste nu taga skjuts med postbilen från Kovjoki (9 km.). — Staden har elektrisk belysning och ett kraftverk, som förser staden och landsbygden med elektrisk ström. Topeliusesplanaden [Inte dagens T. utan den esplanad som Lybecks- och parallellgatan Topeliusgatan var en del av] som fanns har ovanligt vackra hängbjörkar. Staden anses vara den täckaste, renligaste och prydligaste av alla Österbottens småstäder. — Invånarantalet utgör c:a 1,300 personer. — I älven fångas nejonögon (»nätingar»), vilka i betydande kvantiteter utföras till södra Finland. John Joupers fil- och automobilresorfabrik.

Staden har ett synnerligen naturskönt läge vid Lappo eller Nykarleby älv, på vardera sidan om denna, 4 km från dess mynning, invid tvenne forsar, över vilka en vacker utsikt erhålles från den över älven mellan forsarna slagna landsvägsbron. Invid denna bro stod midsommardagen 1808 en häftig och uthållande strid, då Adlercreutz och v.Döbeln fördrevo den här av en broskans skyddade ryska styrkan under general Jankovitz befäl; grundfästena efter den av ryssarna då uppbrända bron synas ännu invid den nya bron. I sin harm över brobranden, som hindrade fiendens förföljelse, red v. Döbeln ned i älven, där han höll på att drunkna och ådrog sig en häftig förkylning, som fram på hösten recidiverade och kastade honom på sjukbädden vid tiden för Jutas affären. Traditionen utpekar som von Döbelns sjukhem fru Sundströms f.d. gård tätt invid bron. — Frihetskriget förgick utan något blodbad, i det de här förlagda ryssarna utan motstånd sträckte gevär. De i norra delen av landskapet fångna ryssarna höllos sedan i fångläger i Nykarleby, tills de sändes över gränsen till eget land.

Ovanom bron ligga de täcka Brunnsholmarna. En angenäm promenad erbjuder den vid norra tullen belägna Topeliusparken med en porträttbyst av skalden, utförd av Ville Vallgren, mellan vackra björkar och popplar.

På älvstranden strax norrom staden ligger Kuddnäs gård, skalden Z. Topelius barndomshem. En allé leder från landsvägen ner till gården, vars vita huvudbyggnad med brutet tegeltak flankeras av tvenne flygelbyggnader. På norra sidan ligger den gula bostadsbyggnaden och på södra sidan en rödmålad bagarstuga. — Kuddnäs hemman påträffas i tideböckerna första gången år 1620. Under stora ofreden förhärjades bebyggelsen, och först år 1804 återuppfördes mangården. Stads- och provincialläkaren och runosamlaren Zachris Topelius d.ä. inköpte Kuddnäs år 1813. Där föddes sonen Zachris år 1818, och där levde han sin lyckliga barndoms- och ungdomstid. Intrycken från det kära barndomshemmet och dess omgivning ha lämnat många spår i skaldens diktning. Vi nämna endast Fältskärns och hans egen på vers och prosa mångbesjungna vindskammare. — Gården innehades av familjen Topelius ännu några år efter doktorinnan Topelius död under det stora nödåret 1868, men såldes sedan. Från sekelskiftet användes gårdens byggnader som kommunalhem för Nykarleby landskommun, men år 1933 inköptes mangården jämte trädgård och närmaste jordområde av Stiftelsen Z. Topelius barndomshem, som lyckats återförvärva största delen av hemmets forna inredning. Efter omfattande restaureringsarbeten bevaras nu skaldens barndomshem som ett museum. Tillträde dagligen. Föreståndarinnan bor i Gula byggnaden. Utanför Kuddnäs är upprest en minnessten, som förkunnar för vandraren, att det var här den frejdade skalden och barnavännen-sagoberättaren föddes.

Kuddnäs.
[Reklam för Kuddnäs. Eftersom samma bild fanns i texten, fann jag för gott att sätta in den här.]

Till detta sitt barndomshem återkom skalden med sin familj varje sommar ända till sin moders död 1868 och tillbragte då alltid några veckor i en liten fiskarstuga Majniemi, på Alörn holme utanför älvmynningen, belägen omkring 5 km. från Kuddnäs. Denna sommarbostad har senare blivit ånyo återställd genom Nykarleby seminaristers åtgörande och skänkt åt Nykarleby stad. Där finnes turistbok, och stället utgör en verklig sevärdhet tack vare de minnen, vilka äro förknippade därmed.

Roddare eller motorbåt kan fås från Kuddnäs till Majniemi genom att vidtala föreståndarinnan.

F o l k s k o l l ä r a r e s e m i n a r i e t, svenskt, grundlagt 1873, är beläget väster om staden, ett stycke utanför denna på den s.k. residenstomten. Norrom seminariet Kristliga folkhögskolan.

På denna plats stod i tiden drottning Kristinas gunstling, den sköne och stolte Clas Totts residens Karleborg, uppfört troligen 1648 till landshövdingsresidens. Av denna byggnad utplånades de sista resterna, då seminariehusen uppfördes. [Källaren finns kvar under f.d. stadsträdgårdsmästarbostaden.] Under grevskapet Karleborgs tider (1552—74) beboddes residenset av grevens hauptmän Peter Johansson Värn och Johan Forsman.

Söder om staden visas Ebba Brahes ruddamm, en numera nästan uttorkad damm, vari, enligt traditionen, Ebba Brahe, Gustaf Adolfs ungdomsbrud och gift med Jakob de la Gardie, låtit uppföda rudor, en på den tiden mycket värderad fisk.

Omgivningarna kring staden erbjuda på havssidan många fängslande utsikter i den vackra skärgården. Här hava stadsborna sina sommarvillor på holmarna Långörn, Alörn, Djupörn, Skadörn, Sandön m.fl. — Den n.v. hamnen är belägen väster om staden vid »Andra sjön», som står i bussförbindelse med staden. I historiskt avseende är dock den intressantaste punkten Jutas slagfält, vilket uppnås längs landsvägen, förbi Juthbacka gård med karaktärsbyggnad i gammal, svensk herrgårdsstil, söderut på älvens västra sida, 5 km. från staden, där tvenne i klippor inhuggna äldre inskrifter och sedan år 1885 ett värdigt monument (enligt ritning av D. Nyblin), ett väldigt stenkummel och på detta en hög bautasten, med von Döbelns medaljongporträtt, bevarar minnet av »Döbelns dag». Från höjden, där monumentet står, utbreder sig en vacker tavla över den odlade ådalen till vänster, det vida slagfältet och bakom detta ett skogsparti. Strax utanför staden passeras på vägen hit Forsbacka hemman, v.Döbelns högkvarter under Juthas strider, varifrån även hans rapport är dagtecknad.

Reträtten mot norden hade för andra gången begynt i följd av motgångarna på den östra linjen; redan hade armén lämnat Alavo, under tapper strid dragit sig genom Kuortane till Lappo och därifrån vidare längs Kyro älvdal till strandvägen och längs denna mot norr till Oravais, där Adlercreutz intog en fast position. På den genare vägen längs Lappo älvdal sände emellertid den ryske befälhavaren Kamenski en avdelning upp mot Nykarleby för att här i Adlercreutz' rygg avskära reträttlinjen. Hela hären hade nära nog blivit tvungen till kapitulation, om icke v.Döbeln, företagsam såsom alltid, mött fienden förrän denna nått vägkorset strax söder om Nykarleby. Den 13 september stod han vid Juthas 2 km. från väggrenen in på sidovägen från Lappo, och slog fienden tillbaka med den framgång, att huvudarmén hade vägen fri. — Följande dag levererades det avgörande slaget vid Oravais.

b) Nykarleby—Jeppo—Oravais.

Från Nykarleby kan man med Jakobstad—Vasa linjebilen resa till Jeppo. Landsvägar leda längs båda stränderna av Nykarleby älv till Jeppo. Vi följa högra älvstranden. Ådalen är tätt bebyggd med prydliga bondgårdar, som ligga inbäddade i planteringar. På långa sträckor är vägen kantad med björkar. Vi komma efter 12 km:s färd fram till Jeppo centrum Jungar vid Handelslaget, där vägen till vänster tar av till Jeppo station (c:a l km). Vägen till stationen kallas av Jeppo-borna »Storgatan». Vid denna »gata» finnes S. Ströms och O. Sundells affärer, Finne's Café och Helsingfors Aktiebanks filial. Bussen sättes i gång och rullar förbi Jungdels [?] gästgiveri och ungdomsföreningshus till vänster, till höger Jungar mejeri och Nyman & Co:s nya av tegel uppf. affärsgård till höger. Bron över Jungars fors passeras och Holmen, en stor ö mitt i ån, så få vi sikte på f.d. Jeppo ullspinneris stora fabriksbyggnader vid Mjölnars fors, nu kvarn och kraftverk. Den mellan Härmä och Nykarleby ledande landsvägen korsas. Jeppo kyrka till höger. Till vänster c:a 3 km efter vägen till Härmä Keppo gård, som nu äges av Evangeliska folkhögskolan. Vägen fortsätter härifrån över den stora Kilismossan genom den stora Pensala by, med storartade mossodlingar, till Oravais, varvid Oravais fabriks stora anläggningar passeras. På Kullas backen förenar vägen sig med den tidigare beskrivna Norra Strandvägen från Vasa. Under färden norrut kan resan ordnas så, att Jeppovägen passeras på återfärden.

c) Nykarleby—Jakobstad.

Landsvägen från Nykarleby norrut åtföljer Lappo älvs högra strand förbi Kuddnäs till den forna älvmynningen. Vid Gamla hamnen öppnar sig för den resande enutsiktöver havet och Nykarleby Skärgård, varefter vägen böjer sig åt höger och fortgår i nordostlig riktning genom Socklotby, 5 km. från Nykarleby, till vänster om vägen. Tre km. längre fram går vägen över Tattarb acken, där törstiga resande i äldre tider brukat dricka »kungens skål» vid en till vänster om vägen stående bägarformig sten, som kallas Kungsstenen. Även på denna väg känner man i luften havets närhet och ser på landskapets profilering, klippornas slitning, stenarnas färg m.m., att man färdas på upplandad havsbotten.

En km. norr om Sundby förgrenar sig från stora strandvägen, som vid Bennäs station, 7 km. längre fram, åter tangerar järnvägen. Vi fortsätta rakt åt norr till Jakobstad, 8 km. Vägen går igenom en ganska tät skog, kallad Sandåsen, där man enligt folktron ej bör yttra ett ord, för att det ej må gå illa den dagen, varefter Stranden, såsom Pedersöre bygden kallas redan i 1413 års skattebok, utbreder sig för ögat. De många väderkvarnarna i trakten tilldraga sig den resandes uppmärksamhet, och i synnerhet Pedersöre sockenkyrkas höga såsom landkänning av de sjöfarande kända spetsiga torn, vilket småningom träder fram mellan backar och björkdungar. Slutligen passeras Lannäslund, en av höga björkar bevuxen kulle med Pinnonäs ruiner till vänster om vägen och kyrkan, varefter en inbjudande alle leder in på Jakobstads huvudgata i stadens bäst bebyggda stadsdel.