Rådman Matts Lithén hade en stor riebyggnad på Remahlsbacken utanför södra stadstullen. Rian var en tid apterad till teaterhus. Rierummet tjänstgjorde som klädloge. Den övriga delen av huset utgjorde ett rum med sina två avdelningar för scen och åskådarplatser. Scenen var något upphöjd och på vederbörligt sätt utrustad med ramp, ridå etc. Bänkplatserna var amfiteatraliskt anordnade. För belysningen vid rampen begagnades långa blecklådor, fyllda med olja, genom vilkas lock vekar var uppdragna. Då ridån var nedfälld upplystes härigenom rummet för publiken. Ville man för öppen ridå göra mörkt på scenen, höjdes ett bräde upp bakom lågorna.

I denna provisoriska sommarteater gav åtskilliga resande teatersällskap föreställningar. De var då vanligen inlogerade hos någon borgare i staden, t.ex. Westerlunds trupp på 1840-talet hos änkefru Lybeck.

Betecknande för det stora teaterintresset i staden är att på 1830—40-talet även stadens tjänstejungfrur hade sin teaterförening. Den uppträdde på teaterhusets tiljor t.o.m. mot entré. De ville följa med sin tid, menar Sofie Topelius. — Man kan här se en föregångare till 1900-talets arbetarförening på orten, som visade ett stort teaterintresse och småningom inredde en teaterscen i sitt föreningshus [Karleborg].

[Finska arbetarföreningens folkdanslag vid 1930-talets början.
     Bakre raden Paavo Markkula, Martta Väliaho, Kalle Ikäheimonen, Toini Salonen, ”Jepo Joel” Hägglund, Väinö Hauta-aho och Yrjö Skog.
     Det stiliga paret i mitten är Paavo Hauta-aho med sin syster Elvi.
     Främre raden är lite otydligt med namnen, det står Sirén, Irja Lipasto.
    Två av damerna till höger i övre raden är inte namngivna. Kanske någon känner igen personerna? Förstoring.

Anna Lisa Blöth tillhandahöll med kommentaren: ”Jag har fått några gamla foton av Kristina Friman, född Hauta-Aho, en kusin till mej.”
(Inf. 2020-03-19.)]

De bildade kretsarna i staden hade naturligtvis sina egna sällskapsspektakel, till vilka övningarna ofta försiggick i gula salen på Kuddnäs.

Remahlsbacken torde någon gång i tiden ha utgjort begravningsplats, menar Z. Schalin. 97) Detta torde dock vare ett misstag, möjligen beroende på att en ny begravningsplats på 1780-talet projekterades till en plats mellan postvägen och älven, med gräns mot Juthbacka åker i sydväst. 98) Under 1808—09 års krig skall en redutt [liten förskansning] ha legat där. Namnet härleder sig från prosten Johan Remahl, sockenadj. och pedagog i församlingen 1734, pastor i Nykarleby 1762, död 1768. Antingen var det han, som klädd i prästerlig skrud, kappa och krage försökte läsa bort en gengångare, hans egen företrädare i kallet, prosten Michael Jesenhaus, eller också var det just han själv, som gick i dagen. Ända till den numera försvunna grinden skall besvärjaren ha gått med sin bok i handen, upprepande sitt kraftiga: ”Vik hädan!” Denna anekdot brukade Z. Topelius berätta för sin systerson Z. Schalin. På den sistnämndes tid stod fortfarande en liten, låg, troligen mycket gammal stuga, ”Bro-Petters stuga”, på berget vid skogsbrynet. Den vidsträckta åkerlindan mellan denna stuga och teaterrian hörde till prästgårdens mark. På denna högt belägna, torra äng, firades den minnesvärda barnfesten den 8 augusti 1887, då Z. Topelius talade till barnen.