Klockors klang
LARS PENSAR OCH HELGE HEDMAN
Kyrkklockorna och konsten att ringa i dem har alltid hållits högt i aktning. De tre klockorna i stapeln i Nykarleby kan inte jämföras med stora mellaneuropeiska klockspel, men deras dramatiska historia speglar församlingsbornas öden.
[Klockstapeln från norr med öppna luckor för ringning.
Foto: Heidi Henriksson.]
Den gamla kyrkan hade i klockstapeln, som fanns på södra sidan av kyrkoplanen cirka 32 ½ m från kyrkans långsida, tre klockor. På den klocka, som fanns redan när kyrkan förlängdes 1625 kan man läsa: Deo gloria altissimo Suorum refugio, som betyder Gud den högste vare ära, de sinas tillflykt. Dessutom läser man: Pastor et Praep. Jacob Sigfridi et ejus filius Joan Jac Nicarlus, cura et dispositione Cons. D:n Joh. Nic. Gabriel Roos Senat Nie Carleb. Jacobus Carlman 1623.
En andra klocka fanns 1634, eftersom församlingen senare klagar över att denna rämnat när man ringde med den vid Gustaf II Adolfs begravning den 2 juni nämnda år. Och wij då Såsom andra H. Maij:tz Undersåtare ringdom medh våra klockor, så hände oss den stora olyckan at wår klocka hon rempnade sunder.
Församlingen petitionerar hos drottning Kristina om en ny klocka, Hennes Maijts till odödeligt nampn, oss fattige och wår Gudz huss till prydningh.
Man ber förläningsherren Jacob de la Gardie förorda anhållan hos Kunglig Majestät.
Oklart är om anhållan blev beviljad, likaså vilken av klockorna som tog skada, men det har sagts att det var samma klocka som sprack vid alarmringning under vinterkriget. Den då uppkomna sprickan reparerades så sent som 1957, då klockan togs ned och sprickan svetsades. Storklockan uppges vara omgjuten första gången 1685, men om mellanklockan berättar texterna att i Gustaf Adolfs tid, så had jag ljud och styrka samt att den senare fått ny klang och skapnad.
Om lillklockan vet vi endast att den bortfördes av ryssarna under Stora ofreden.
När den nya klockstapeln restes 1702, flyttades de tre klockorna dit. Den är, liksom den gamla stapeln, ombyggd med dörrar i vardera sidan. Enligt kantor Gästrin skall den gamla stapeln ha flyttats.
[FREDERICUS I REX SVECIÆ, kung av Sverige 1720–51.
GREFWE CARL FROLICH LANDZHÖFDINGE, i Österbottens län 1734–39.
HER SAM : BRINCK BORGMÄSTARE, 1727–1753.
H : NILS BRASK KYRCKIEWÄRD
GERH MEYER STOCKHOLM, gjutmästare 1728.
Ner i fjärden ...
Den 18 juli 1714 skriver man i kyrkorådsprotokollet de sista anteckningarna före flykten till Sverige: Gudhi ährat ingenting ännu bortröfvat av fienden... De största klockorna nedtagna, allenast den minsta kunna församlingsborna niuta och bruka.
Flyktingar från landets sydligare delar, där den ryska ockupationsmakten härjat, hade förskräckande ting att berätta om plundring av kyrkor, övervåld, nedbrända hus och byar. Nu insåg man också i Nykarleby att den förödelse man undgått efter det att ryssarna i slutet av februari anlänt till staden höll på att inträffa. Det som hänt i södra Finland och också i Munsala och Jakobstad visade vad man hade att vänta. En gammal lastbåt, som vanligen användes för att föra last ut till skeppen på redden, blev nu nyttjad som transportmedel för de två klockorna, som därefter fördes till Soklot. På västra sidan av Norrfjärden, invid Klockholmen, sänktes båten med klockorna för att inte falla i ockupanternas händer.
... och upp igen
Efter det att befolkningen, som till största delen flytt undan ryssarna till Sverige, börjat återvända efter freden i Nystad 1721, hölls den 15 februari 1722 och följande dagar ordinarie häradsting i Nykarleby, där borgmästaren, Högvälaktade Herr Joseph Klowensiin, inlade ett memorial där han verkställde att sockneallmogen befalld blef att enhälligt komma tillstädes och upptaga undan fienden gömda samt nedsänkta kyrkklockorna när de därom tillsagda blive.
Denna upptagning och hämtning av de två klockorna genomfördes synbarligen på ett tillfredsställande sätt, likaså klockornas uppsättning i stapeln, ty 1724 antecknades: Reparerades. Klockorna återställdes, vilket torde betyda att de två klockor som varit nedsänkta ånyo var på plats och började användas efter en tioårig frånvaro.
Först 1740 erhåller man av handelsmannen Olof Turdins Enkla en räkning, hvarutinnan hon pretenderar af kyrkian betalning 12 daler för en ½ del i en gammal lastbåt, som för ryssens ankomst blifvit tagen att nedsänka klockorna uti, derest ock klockorna blifvit conserverade och för den orsaken innehållit att betala sin salig mans begrafning.
Den tredje klockan i klockstapeln var efter Stora ofreden rådhusets signalklocka.
1726 i februari månad vill staden borttaga sin rådstuguklocka, af vilken församlingen alltsedan flyckten betjent. Tydligen hade församlingen fått låna rådhusklockan och haft den uppsatt i klockstapeln alltsedan församlingen kommit igång med verksamheten delvis under och efter ofredsåren.
Nu beslöts att i Stockholm beställa en ny i stället för den ryssen borttagit. Storklockan sänds 1769 tillbaka till Stockholm för omgjutning. Operationen kostar 1331,8 daler plus frakt. På klockan kan man nu läsa:
| |
Rex
Adolphus Fredericus
Consul
Johannes Brinck
Cur.Ag. Ecd.
Olaus Kickovius
Oeconomi Templii
Senator
Samuel Kempe
Jacobus Bäck
Fusa Holmiae A. G. Meyer 1769
Deo Gloria Altissimo Suorum Refugio.
Dessutom finns på klockan följande vers:
Jag är en lindande malm, som fålck till andackt väcker.
Du fräcka syndare som Gud så ofta gäcker.
Slå ned ditt stolta mod vänd om från mörckrets stig.
Låt ordet och min klang ei fåfängt kalla dig.
Jag ren i många åhr har tient Nycarleby kyrcka.
I Gustaf Adolphs tid, så had iag Hud och styrka.
Mit öde skiftat har tils alt så lyckligt gick,
att iag af konstrik hand ny klang och skapnad fick.
Kom Nyacarleby, när man uti mig ringer,
Jag härmar doms Basun som sidsta dagen klingar.
Om Du min stumma röst i nådens tid försmår,
Så skall din Evighet för dig bli gruvligt svår. |
Av inskriptionen framgår att klockan, själva malmen, härstammar från Nykarlebys första kyrka från 1607. Av personerna som nämns i inskriptionen var ”consul” Johan Brinck borgmästare i Nykarleby 1753–82. ”Senator” Samuel Kempe, i vardagslag betitlad rådman, var också Nykarle-bypojke, född i staden 1734 och död där 1788.
Olaus Kikovius var sockneadjunkt, från 1751 kaplan i Nykarleby och död 1770.
Storklockan sänds ännu en gång för omgjutning till Stockholm 1794. Denna omgjutning och en del andra åtgärder i samband med det belöper sig till 263 riksdaler och 38 öre. Rådman Calamnius ombesörjer frakten av klockan och ersätts med 6 riksdaler och 32 öre.
Från l maj 1778 räknar man inkomster och utgifter i specieriksdaler, shilling och runstycken, dessförinnan i kopparmynt, daler och öre. Aren 1777–78 är specialräkningar i daler och öre men slutsumman i specieriksdaler.
Trampning, klämtning och elektrisk kraft
Att ringa i de många hundra kilo tunga kyrkklockorna är ingen lätt sak.
Under trehundra år trampades klockorna. Ringarna klättrade upp till den grova bjälken där klockan är fäst. Därifrån utgår trampor som de ställde sig på. Ovanför fanns en stång att hålla sig fast vid. Det behövdes minst en man för varje klocka och det finns tre klockor. Ringningen sköttes rotevis enligt turlista.
Kyrkorådet behandlade frågan den 17 september 1893. Protokollet berättar:
Angående kyrkklockringningen beklagade kyrkorådsmedlemmar att trampandet är det aldra tyngsta och svåraste arbete de veta af, att de vanligen dagen efter ringningen äro så sjuka och såra i kroppen, och att många ringare som varit alltför dristiga kommit i våda. Dessutom finnes det numera blott några få, äldre män i landsförsamlingen som kunna ringa. Dessa blifva alltid anlitade och de lida deraf.
Fördenskull föreslås att något bekvämare sätt för ringandet må införas – antingen att klämta så att klockorna ej svänga, eller att svänga dem med snören och handkraft. Må det bästa sättet utrönas genom försök.
Vid följande möte den 22 oktober, beslöts att man på försök skulle införa klämtning av klockorna, trots att de då ljöd svagare. Efter tre år återinfördes trampningen med svängande klockor. Först år 1918 blev det slut på trampningen och byarnas skyldighet att ringa. Då anställdes forman Backlund som klockringare. Slutligen 1972 installerades anordningar som skötte ringandet elektriskt.
Utdrag från Jakobstads Tidning 10.11.1972:
Den siste klockringaren [och sotaren] i Nykarleby, Tor Andersson, slipper då att ta sig uppför de nästan lodräta trapporna i dunklet till klockorna och stå där i snålblåst och vinterköld och dra i sina rep.
En timme lång är ringningen till högmässa. Man börjar med stora klockan prick klockan nio, ringer i tio minuter och håller tio minuters paus. Sedan ringer man i mellanklockan och sist i den lilla klockan. Tre minuter i tio börjar sammanringningen med alla tre klockorna. Ofta snöar det in genom de öppna portarna och blir halt på golvet. (År 1902 föll Erik Mikkilä från tramporna och slog sig så illa, att han senare dog). Visst får man frysa, säger Tor Andersson. Det hjälper inte att klä på sig. Värst är det under begravningar då ringarenfår vänta länge under hela jordfästningen, kanske i tiotals minusgrader.
Förr betydde klangen från kyrkans klockor oerhört mycket. Den klangen skyddade mot de onda makterna. När helgen ringdes in klockan sex på lördagskvällen tystnade människorna, arbetet stannade av och männen strök av sig mössan. Man lyssnade till budskapet från klockorna antingen det gällde ringning till helg eller gudstjänst, eller om klangen kom som en påminnelse om livets ovaraktighet.
|