Av detta brev framgår således, att denne energiske prästman redan mycket tidigt — sannolikt långt före 1607, begynte sitt vägrödjarearbete i Nykarleby. Han nämnes redan 1585 som kapellan i Pedersöre. Kapellanerna brukade dåförtiden bo i socknarnas utkanter. Kring deras verksamhetsplats uppstodo sedan först kapell och därefter församlingar, så möjligen även i Nykarleby.
Vidare framgår att kyrkoherdebostället blivit vid denna tid förlänat av kronan åt församlingen samt att prästgården blev byggd. Den kyrka, som då byggdes var sannolikt liten och av trä. Den stod på den nuvarande Heikellska gårdens plats.
I Tammerfors Domkapitels arkiv förvaras en gammal handskriven »Graduale« — ett slags sångbok — som blivit funnen i Birkala kyrkoarkiv. Den uppges vara skriven i början av 1600 talet, troligen av någon präst. I frampärmen finnes en anteckning; »Thenne Bock haffuer Jag Jacob Sigfriedhson skriffuidt för min Lijckstool, när gudh kallar migh av denne sårgha daall«. Då någon annan präst från denna tid ej är känd med detta namn, kunna vi väl antaga att det är samma person, och detta desto mer, emedan han utpekas som en lärd och begåvad man. Denna bok innehåller flere mässor i skilda tonarter för de olika kyrkliga festtiderna, både på svenska, finska och latin. Det synes hava varit en period av andligt uppsving, som den nya församlingen och den lilla staden då genomgingo.
På det gamla pappret i kyrkoarkivet, som redan citerats, fortsätter krönikören, kyrkoherde Alanus:
Han första Pastor Loci mondhe här wara
omkostnadh Stoor måndhe han eij spara.
Kyrkian, prästgårdhen och Storklockan skiön
upprättadh, han först, Gudhi gifve honom löhn,
mycket kåstadhe han af sitt thet han åtte (?)
Att hans effterkommande gått niutha måtte
För sin Lährdom och skickeliga höga förståndh
Upphögdes till Lands Pråbst öfr Österbottne Landh.
Men nu ähr han af dödhen omkull stödtt
Siählen frögdar sigh i Arahams Skiöth.
Then andre Pastor sedhan cuccederade
Kyrkian förlängde och mycket förmeeradhe
war Johannnes Jacobi Nicarlus försann.
Skickeligh, sahlig och så wällärd man
Fadrens upprättadhe wärck wed macht
Förbättradhe och uphölt, ty gifz honom tack
Sen lilla Södher tornet upbyggia Leeth.
Wedh egen bekåstnadh som huar man weth
1638. Then tridie Pastor i thenna stadh
Fölgdhe Brödren Jacobus närmast Gradh
Fadhrens och Brodhrens arbete fijna.
Lath uthståffera och medh målningh skijna
Stadhens och Socknens hiälp eij sparas,
Ty måndhe fordt medh wärket faras.
1637. Den andra Stoora klåckan giötz thå.
Efferkommandhom till åminnelse och så,
Qudz huus prydha och Stofsera
Gudi och sig siälfwom till ähra
Den tridie Klåckan om Gud wil
Skall och innan kortt komma här till.
[1637 kommer före 1638?]
Jacobus Sigfridi avled år 1625 och kyrkoherde blev sonen Johannes Jacobi Nycarlus. Denne hade varit kapellan härstädes i 16 år, innan han blev kyrkoherde. Vid dennes död 1636 blev åter en yngre broder Jacob Jacobi Carlman församlingens ledare. Denne, som ock varit kapellan i flere år, kvarstod intill sin död 1653. Enligt tidens sed hade den första kyrkoherden fått löfte om, att barn och barnbarn skulle få ärva kyrkoherdeämbetet. I nära 50 år styrdes församlingen av denna familj, dock blev ingen sonson kyrkoherde i Nykarleby, trots församlingens enträgna anhållan därom hos höga vederbörande. En förteckning över församlingens första präster finnes målad å väggen på sakristivinden.
Den första kyrkan i Nykarleby synes varit synnerligen liten och anspråkslös. Troligen hade den en rektangelformig grundplan. Efter 1625 blev den förlängd och försedd med ytterligare ett torn till det redan förut existerande. Kyrkan hade då en klocka på vilken ännu läses: »Desos Gloria altissimo Suorum refugio. (Gud den högste vare ära, de sinas tillflykt). Pastor et Praep. Jakobi Sigfridi et eius filius Joan Jac Nicarlus, cura et dispositione Cons. D:n Joh. Nic. Gabriel Roos Senat Nie Carleb. Jacobus Carlman 1623.« En andra klocka synes även funnits år 1632, emedan församlingen senare klagar att denna remnat, när man därmed ringde vid Gustaf II Adolfs död: »Och wij då. Såsom andre H. Maij:tz Undersåtare ringdom medh wåra klåckor, så hände oss den stora olyckan at vår klocka hon rempnade sunder«. Därför petitionerar församlingen hos drottning Kristina om en ny klocka: »Hennes Maijts till odödeligit nampn, oss fattige och wår Gudz huss till prydningh«. Man ber sin förlänings herre, Jacob de la Gardie, att hos Kungl. Maijt:s, förorda församlingens anhållan. Det är vanskligt att säga, om församlingens anhållan, blev beviljad, likaså vilken av klockorna som fick skada. Storklockan, anges vara omgjuten 1680. Men även den, mellersta berättar: »i Gustaf Adolfs tid, så had jag ljud och styrka« samt att den senare fått »ny klang och skapnad.«
I början av 1600 talet hade gudstjänsten ännu kvar många katolska drag och latinska sånger förekommo rikligt, vilket framgår av bl. a. Jacobus Sigfriedssons ovannämnda »Graduale«. Under söndagens lopp förekommo flera gudstjänster, vilka dessutom höllos såsom tidiga morgongudstjänster eller sena aftonböner. Längre in på 1600 talet synes en större renlärighet hava bortskaffat de sista katolska resterna. Då blevo även gudstjänstbesöken talrikare; med stränga straffbestämmelser tvungos församlingsborna att söka upp sin kyrka. Då därtill kommer befolkningens starka tillväxt, förstås att den lilla kyrkan måste utvidgas för att till sist rivas och ge rum åt den nuvarande stora rymliga kyrkan. År 1693 rapporteras å kyrkostämma »att den gamla kyrkan nu är nedertagen«.
Under reparationsarbetets förlopp åren 1928 och 1929 hava många rester från den gamla kyrkan, kommit till synes. I golvet till vapenhuset funno arbetarna i stället för plankor, bjälkar från den gamla kyrkan. Dessa hade ännu kvar fragment av bilder från denna gamla helgedom. Uppe på kyrkvinden under vattentaket finnas en mängd plankor med rikliga målningar.
Enligt tidigare citerade rimkrönika hava dessa utförts mellan år 1636 och 1653, under Jacobus Jacobi Carlmans tid. En ännu grannare bildskrud än den nuvarande prydde den dåvarande kyrkans tak. Tvenne bildgrupper ha tydligen varit målade på var sin sida å takets nedre del fram emot altaret. Den ena föreställde de vise männen och den andra Adam och Eva i paradiset jämte keruben med det blankthuggande svärdet, Stallet i Betlehem (?) synes ha varit avbildat med synnerligen mörka tegelväggar. Dekorationer med vita blommor på svart botten ha också förekommit någonstädes. Iögonfallande är, att taket varit indelat i fält medelst mörkröda girlander å vilka målats vita slingor. Ställvis ha dessa bildat ringar med gröna kransar uti och stora stiliserade kransar voro beströdda med alle handa i kraftiga färger på ett synnerligen dekorativt sätt. I bredd med dessa fragment förefalla den nuvarande kyrkans dekorationer stela. Målningarna voro utförda med limfärg. De giva ett påtagligt uttryck för den kraftiga och dock kärva anda, som behärskade 1600 talets kyrkliga liv. Där fanns intet av nutidens ofta vekliga känslo kristendom — men kanske beröra vi också härmed dåtidens svagaste sida. Den personliga fromheten blev oberörd av den officiella stelheten. Till det yttre var kyrkan rödmålad och icke brädfodrad.
I kyrkan finnas få inventarier från 1600 talet. De bestå utav en gammal ljusarm i södra korset, tvenne praktfulla lampetter av förgyllt trä i sakristian, möjligen någon av de mindre ljuskronorna samt tvenne stora gravstenar. Av dessa sistnämnda har en blivit sammanfogad av bitar och restaurerad.
Under restaureringsarbetets förlopp har bl.a. konstaterats följande rörande den nuvarande kyrkan: sakristians tak har varit välvt, liksom inne i kyrkan. Måhända har det varit försett med dekorationer. Fönstren i kyrkan ha tidigare varit mindre och välvda upptill. Gamla ha berättat, att man i början av 1800 talet försökt rappa kyrkan utvändigt, men blev denna rappning avlägsnad på 1850 talet.
Mycken kärlek har Nykarleby kyrka kommit till del, särskilt i gången tid. Man kan utan överdrift kalla den med slagordet «fädrens kyrka«. Det är inte blott kyrkohuset, som fått en sådan kärlek på sin lott, utan även särskilt den förkunnelse som där ljudit. Församling, glöm ej din kyrka! Där har evangelisk tro och kristlig rättfärdighet väglett vårt folk i gångna tider. Det lönar sig att hålla Herrens hus i ära!
Det har för arbetskommittén varit en, icke ringa glädje, att få medverka vid restaureringen, om ock därmed äro förknippade ledsamma minnen. Måtte Gud, den högste, hålla sin hand bevarande över detta hus och välsignande över denna församling. »Här är himmelens port och här bor förvisso Gud«.
Jag tager med dessa ord avsked av Nykarleby församling och min födelsebygds kyrka samt slutar detta föredrag med att citera ytterligare det gamla pappret i sakristian:
»VOTUM:
Gudh unne Läraren sina nådhe
Sijna åhörare så Lära, Ledsaga och råda
Att the medh huar andra tillijka
Måtte finnas till sammans J Gudz Rijke.«
|