Nykarleby i diverse tidningar 1862

Upplysningar rörande sedligheten i allmänhet och barnavården isynnerhet bland allmogen i Finland.

— — —

Nykarleby distrikt 1858.5) ”Folklynnet är ojemnt, röjande uti vissa delar af distriktet stort öfvermod, som icke sällan föranleder gräl och slagsmål, hvarvid knifven ofta anlitas.” ”De späda barnen vårdslösas mycket, isynnerhet af den obesutna allmogen. Vanligen uppfödas dessa med oblandad, ofta sur komjölk uti horn, som sällan rengöras. Häraf bildas svåra sjukdomar, hvilka äro sannolika orsaken till den bland dem öfvervägande dödligheten.” B—k. 1859.”) ”Sedligheten har under året varit mindre god i anseende till större tillgång på bränvin, ty under rusigt tillstånd hafva en större mängd slagsmål förefallit, hvarunder ej mindre än 13 sårskador med knif uppstått. B—k.

— — —

5) Underdånig årsberättelse om medicinalverket i Finland för 1858 pag. 675—676.

Dödsfall.

Att Sjötullsuppsyningsmannen Petter Högdahl den 21 Januari 1862 stilla afled å Smedsbacka hemman i Nykarleby socken, 85 år gammal, sörjd och saknad af barn, barnabarn och barnabarnsbarn, varder slägt och vänner tillkännagifvet.

Denna krångliga text tillför inte så mycket annat än att den är ett exempel på Johan Adolf Lybecks utlåningsverksamhet. Senare under nödåren drev han många från gård och grund och blev en av de förmögnaste i staden.

Årsproklama, konkurs- och fordringsmål. (646).

— — —

Resolution: Sedan Handlanden i Nykarleby Johan Adolf Lybeck, till följd af Herr Guvernörens, i länet resolution af den 2 nästvikne November undfått qvarstad å åtsktillig Torparen Nils Isaksson Skrifvars, från Vexala by i Nykarleby socken, egendom, till säkerhet för sökanden Lybeck, jemlikt skuldsedel af den 10 Oktober 1859, hos svaranden Nils Skrifvars egande fordran, fyratioåtta rubel tjugufyra kopek, med sex procents ränta, har sökanden uti hit ingifven skrift sökt svarandens förpligtande att utgifva sagde skuldsedels innehåll, jemte ersättning för lagsökningskostnaden samt derhos anhållit att få meddela nämnde ansökning åt svaranden genom tillkännagifvande i Finlands Allmänna Tidning, emedan svarandens vistelseort vore okänd; och emedan sökanden utredt, att svaranden för mera än ett år tillbaka öfvergifvit hemorten och att obekant är hvarest han sig uppehåller; ty finner Guvernörs-Embetet skäligt att, med stöd af 14 § 8 kap. U. B. [Utsökningsbalken], tillåta sökanden att gifva svaranden del af sin berörde fordringsansökning medelst denna resolutions införande i tre numror af Finlands Allmänna Tidning, hvarefter det åligger svaranden att inom tre månader efter det sagde resolution tredje gången införts i tidningen, anmäla sig härstädes, till undfående af del af handlingarna i målet och att, inom fjorton dagar från delfåendet, hit inkomma med skriftlig förklaring i saken, såframt han åstundar att varda i den hörd; skolande för öfrigt sökanden inom två månader från denna dag härstädes utreda att denna resolusion, hvilken tillika bör återställas, blifvit i tidningen behörigen införd och sin talan sålunda fullfölja, vid den påföljd att den beviljade qvarstaden eljest förfaller. Vasa Landskansli, den 2 Januari 1862.

— — —

Dödsfall.

— — —

Att Kopparslagareenkan Chatarina Friborg, född Dahmsten, stilla afled i Nykarleby stad den 15 Februari 1862, i en ålder af 68 år; sörjd och saknad af tre barn, barnabarn och andra anförvandter, varder endast på detta sätt slägt och vänner tillkännagifvet.

— — —

—  Poliskammarens i Helsingfors meddelande för sednaste vecka. — Några klädespersedlar jemte 2 rub. penningar blefvo måndagen d. 24 Mars middagstiden stulne från ett låst rum uti handl. Bäcks gård vid Kyrkogatan, utan att någon säker spaning om gerningsmannen ännu vunnits. Thorsdagen d. 27 Mars ertappades af poliskonstapeln Bäckström på bar gerning drengfogdehustrun Sofia Vesterholm, fr. Forsby hemman i Helsinge socken, hvilken hade å Salutorget, från ett bonden I. I. Ruotsala, fr. Nykarleby socken, tillhörigt fordon tillgripit 4 skålp. smör; äfvensom fiskarehustrun Sofia Öhman, fr. Hoplaks by i förstnämnde socken, dagen derpå å samma ställe beträddes med att hafva frånhändt bemälde bonde ett mindre parti smör.

— — —

Echlesatiastik- och Skolnyheter.

— — —

— Nykarleby. Kapellanen i Pedersöre vicepastor A. G. Cajanus har af domkapitlet blifvit förordnad att i samråd med vederbörande guvernörsombud hålla kyrkostämma angående Öfverjeppo, Ytterjeppo och Jungar byamäns ansökning att få bilda ett särskildt kapell eller predikogäll under Nykarleby pastorat äfvensom att första gången få utan förslag kalla till själasörjare interimskapellanen i Alahärmä I. Simelius.

— — —

Till Salu

— — —

Svenskt öl, af Nykarleby bryggeris tillverkning, hos Skepparen H. Casén i Gamlakarleby.

— — —

Diverse

Förstoring.

Helsingfors-Tavastehus
Jernväg.

Bantågen afgå ifrån och med den 17 Mars
1862 tills vidare.

Detta har inget med Nykarleby att göra, men tyckte bilden var fin och jag är intresserad av järnvägshistoria, så den fick slinka med. Nu går resan som snabbast på 1 timme och 6 minuter, d.v.s. drygt 4 gånger snabbare än 4 timmar 40 minuter.

Revy: 27 Maj

— I de nyss publicerade ångbåtsturerna finner man några tidsenliga förbättringar. Den äldsta linien Stockholm, Åbo, Helsingfors, Petersburg blir, väl icke tätt, men dock tillfredsställande betjenad, och nyare fartyg träda i stället för de uttjenta, Murtaja och Furst Menschikoff. Äfven de öfriga städerna på sydkusten besökas, Viborg, Fredrikshamn och Ekenäs af två, Lovisa af ett fartyg, under det att Borgå har daglig kommunikation med Helsingfors. Vestkusten betjenas numera af tre ångfartyg, Oulu tredje, hvilket är en nödvändighet för denna långa kommunikationslinie och icke kan annat än verksamt bidraga till dess trafik, hvarföre Österb. bolagets association med Oulus bolag varit en ganska nyttig åtgärd.

Något som måste förvåna, är att, medan de öfriga städerna på vestkusten samteligen betjenas af ett, två eller tre ångfartyg, hafva tre städer, nemligen Kaskö, NyKarleby och Torneå, blifvit, nu liksom förra året, lemnade utan all andel i ångkommunikationen*). Alla tre äro af mindre betydenhet och lemna visserligen inga större bidrag till trafiken. Men alla tre hafva tecknat (numera förlustbringande) aktier i Österb. bolaget under hopp att ihågkommas och kunna med skäl anse för en orättvisa att icke ens bevärdigas med ett enda fartygsbesök. Utan Torneå saknar den österbottniska linien sin geografiska ändpunkt; Nykarleby öfvergår i lästetal de mindre städerna på sydkusten, och Kaskö är för sin ypperliga hamn bland de lättaste att anlöpa. Påtagligt är, att dessa städer icke utan stor afsaknad kunna umbära en så vigtig kommunikation, hvilken ganska ofullständigt kan ersättas genom grannskapet med andra. Sannolikt få de dock skylla sig sjelfva för att icke desto bättre hafva gjort sina anspråk gällande. Vilja de vara och förblifva bortglömda skråköpingar, må de ock finna sig i att gå tillbaka, medan andra arbeta sig fram.

— En sak, som härmed nära sammanhänger, är telegrafen långs lusten. Det är bekant, att ångfartygen ofta nog fördröjas af tillfälliga hinder, såsom dimmor, stormar m. m. Undertiden ligga passagerare och gods långs hela den återstående linien och vänta på måfå. Här borde väl telegrafen hafva ett ord med i laget, och likväl saknas han i mer än hälften af Finlands kuststäder; ja, i några går han tätt förbi, och man gapar på den stumma tråden, undrande hvad han dock må uträtta i verlden, utom att tjena till hviloplats för svalor och sparfvar. Det är i sanning klent beställdt här i landet med den ypperliga inrättningen. Först bygges han på entreprenad efter gammal loflig sed, så att han blir dubbelt dyrare, än han med någon omtanke borde blifva. Derpå belamras han med en bråte af tjenstemän, äfven för de små stationerna, som alltför väl kunde (utan nattjenst) nöjas med en telegrafist och en lärling, liksom i Sverige, och dertill behöfves en försvarlig våning, i stället för tre måttliga rum. När man sålunda lyckats få utgifterna stora, lyckas man på samma gång att få inkomsterna små, genom att göra telegrammerna i det rika Finland dubbelt till tredubbelt dyrare, än numera i de flesta öfriga länder. Derefter klagas att telegrafen icke bär sig, och emedan den icke bär sig, gör man så få stationer som möjligt, i stället att göra så många som möjligt, hvilket annorstädes brukar anses såsom en fördel, emedan trådens och stolparnes remonte i alla fall blir densamma. Slutligen, och oaktadt ryska telegrafstyrelsen har förlust på inrättningen, vägras ett finskt bolag, som ställer alla billiga garantier, att öfvertaga densamma, och vägras på en grund, som med mera skäl kunde gälla postverket, hvars försändningar blifva en hemlighet för regeringen under det att telegrammerna efterstafvas ord för ord af edsvurne tjenstemän.

— Må vi hoppas, att i en tid, då så mången annan nyttig reform vunnit nådigt gehör hos en upplyst regering, äfven den vigtiga telegraffrågan slutligen skall erhålla en tillfredsställande lösning.

— — —

Förhandlingarne vid Borgå landtdag, enligt bondeståndets protokoller.

(Forts. fr. n:o 62.) Den 26 mars middagstiden församlade sig ständerne uti de för kejsaren utsedde rummen, hvarest de emottogos af generalguvernören, som å monarkens vägnar och enligt deß förordnande utnämnde handlanden i Åbo Chr. Trapp till borgareståndets talman och till bondeståndets fullmägtigen för allmogen i Österbottens medledels nedre domsaga, häradsdomaren Peter Klockars från Nykarleby socken, hvilken äfven var en medlem af den vid årets början från Österbotten till Petersburg afgångne deputationen. De utnämnde aflade genast talmanseden.

—  — —

Olyckshändelser.

Vasa län:

— — —
; natten emot den 2 maj hade slagsmål förefallit å landsvägen vid Nykarleby stad imellan flere drängar, hvarunder drängen Erik Yrjas, från Nykarleby s:ns kyrkoby blifvit så illa slagen, att han aflidit;

— — —

Enskilda notifikationer.

— — —

Förloradt.

(1573) Den 29 Oktober 1860 borttappade undertecknad en psalmbok, prestbetyg, pass och gesällbref m. m. Den, som tillvaratagit desamma, vare god och gifve det tillkänna hos undertecknad i Nykarleby stad.
Matts Alexander Wikman.
Garfvaregesäll.

— — —

Olyckshändelser.

Vasa län:

— — —

; den 12 nedföll skeppsgossen Henrik Detlot Meijer från märsrån på däcket å lybske skonerten “Concordia”, som legat i Nykarleby stads hamn, hvarvid han skadat sig i hufvudet så, att han, oaktadt erhållen läkarehjelp, samma dag aflidit;

— — —

Bilder ur folklifvet.

(Berättelser af en bonde, antecknade af A. S—g.)

[Tyckte först att detta handlade om Nykarleby, men sen insåg jag att det kanske är Vörå. Men kungens resa fortsatte förmodligen genom Nykarleby och avrättningar har skett där, så jag behöll det.]

— — —

3. Konungens resa

En af de händelser från min barndomstid, som djupast fäst sig uti mitt minne, är den då konungen — Gustaf IV Adolf — med sin drottning genomreste vår bygd. Jag var då 12 år gammal. Bönderna fingo under den tiden, som närmast föregick kungens ankomst, ej annat uträtta än nästan beständigt ligga vid vägarne. Alla vägadelningspålar, grindar och broledstänger rödfärgades, långs vägkanterna nedslogos pålar på ett eller två qvarters [?, 1 kvarter = cirka 15 cm] afstånd emellan och vägkanterna inom dessa grusades, så att ej ett enda grässtrå fick framsticka. Då de äldre personerna hade ett sådant bråk att värdigt emottaga den väntade kungen, så voro vi barn icke heller utan våra funderingar. Största bekymret var dock huru vi skulle orka upplefva den märkvärdiga dagen, då vi skulle få se konungen. Slutligen inbröt den — det var den 18:de juli, en söndag år 1802.

Det var en varm och herrlig sommardag, sådane vi det året hade många. Jag steg tidigare upp än vanligt och gaf mig knappt tid att äta, förrän jag förfogade mig till „det ställe, hvarest konungen skulle ombyta hästar. Aldrig går denna herrliga sommarmorgon ur mitt minne. Antingen härledde det sig från min förtjusning eller förhöll det sig i verkligheten så, jag tyckte nemligen att foglarne aldrig någonsin sjungit så välljudande som nu, der de sutto på sina qvistar. När jag uppnådde ombytesstället, var der redan församlad en oräknelig menniskomassa, hvars stoj och prat i förening med de uppbådade 150 hästarnas gnäggande och stampningar samt barnens skrik åstadkom en villervalla som öfvergår all beskrifning. Ombytesstället var en öppen plan invid allmänna landsvägen, hvarest tvenne löfsalar voro uppförde. Alla broar voro öfverklädde med löf och granris. Ehuru församlingens kyrka låg endast en half verst från stället, så föll det ingen af de väntande menniskorna in att gå i kyrkan. Troligen voro der ganska få åhörare; och dessa få lära väl mera tänkt på den jordiska konungen, än på den konungars konung, hvarom det predikades.

Straxt efter middagen kom en vidunderlig figur åkande med en hiskelig fart, han hade en omkullvänd båt eller något dylikt på hufvudet. „Detta är säkert kungen” tänkte jag i min enfaldighet. Uti denna tro styrktes jag så mycket mera, då jag såg den fremmande herremannen bära värja vid sidan. Jag vißte ej den tiden, att värjor bäras af andra än krigare, likalitet som jag vißte att kungar göra något annat än kriga. Att den ankomne var en myndig man kunde man finna deraf, att han skuffade och slog alla som ej stodo der han önskade. Till min förvåning upplystes jag dock snart om att detta var vår länsman, och då förvandlades min beundran i fruktan, emedan jag uti mina tankar föreställde mig länsmannen, bojor och straff m. m. så förenade, att de ej kunde åtskiljas.

Klockan 2 på dagen syntes ett moln af damm uppstiga öfver en kulle som skymde utsigten åt norr, derifrån de höga gästerna väntades. Snart derpå kom en härold framsprängande på sin löddriga häst, under idkeligt upprepande af orden: „Kungen kommer i sjunde vagnen, kungen kommer m. m.” — Då tåget stannade, blottades allas hufvuden, och konungen och drottningen sågo med mildhet på sina undersåtare samt besvarade med vänliga nickar deras helsningar. Så snart nya hästar voro förespända, fortsattes resan under den jublande mängdens lyckönskningar och ett dundrande, trefaldigt hurra-rop. Konungen hade 6 hästar för den vagn, deri han och drottningen åkte. Då några år sednare det ryktet att konungen blifvit störtad från thronen nådde mina öron, grämde det mig djupt, emedan han förekom mig så hjertligt god och mild. I en sednare tid har jag dock börjat betrakta saken med andra ögon och dervid tänkt: „en konung, som förgäter sina kungliga pligter, såsom Gustaf IV Adolf, är icke heller värdig att vara konung.”

4. Afrättningen.

En annan händelse — ehuru en af mycket hemsk och sorglig art — står också ännu lifligt för mitt minne. Det var en — afrättning. Då det nu sednare uppväxta slägtet icke sett någon afrättning, och denna troligen var den sista på denna ort,*) så vill jag berätta något derom.

*) Den afrättning, som här skildras, kunde väl vara den sista i den betecknade socknen; men den sista på orten var den icke. Påföljande år 1805 den 30 mars halshöggs och bålbrändes en piga å Nykarleby sockens afrättsplats. Hennes brott bestod deruti att hon mördat sitt foster. A. S—gs anm.

Den 4:de februari 1804 var V. sockens afrättsplats uppfylld med nyfikne. Skådespelet, som de önskade se, var en halshuggning. Abraham K., en för fylleri och ett särdeles vildt sinnelag i orten beryktad person, skulle undergå dödsstraffet, derföre att han mördat en sin närmaste slägtinge. Socknemännerna höllo spetsgård d. v. s. omslöto stupstocken i en krets. Inom denna cirkel var det ej tilllåtet för andra än skarprättaren och de personer, som framförde den lifdömde, att inträda. De talrika åskådarne hade sökt sig platser, hvarifrån de bäst kunde öfverskåda det ohyggliga uppträdet. En del hade klättrat upp på höga stenar och andra uti de träd, som närmast omgåfvo skådeplatsen. Ibland de sednare var också jag en.

Efter en något lång och tråkig väntan under den kalla vinterdagen syntes slutligen en släda, som framförde den eländige brottslingen. Man väntade att få se dödsfången mera död än lefvande af fruktan för döden samt skälfvande i alla lemmar af fasa; men deruti bedrog man sig. De vilda och mordiska blickar, som han kastade på den gapande folkhopen, kommo enhvar att bäfva. Intet tecken till ånger, bedröfvelse eller räddhåga kunde man läsa i hans ansigte; tvärtom lyste hans ögon af ett vildt raseri och mordbegär. Han hade under fångenskapen icke kunnat förmås till någon dödsberedelse, och då han i fängelset besöktes af sin själaherde, utöste han öfver honom en ström af de rysligaste eder och förbannelser.

Till stupstocken måste han nästan framsläpas, och då man gaf honom tecken att lägga sig ned, vägrade han, hvarföre handräckningsmanskapet nödgades med våld nedlägga honom. I samma ögonblick som skarprättaren högg till med sin bila, svindlade det för mina ögon, och jag förlorade sansningen samt föll ned till marken. Efter återvunnen fattning erfor jag, att mången af de andra åskådarne hade på samma sätt nedfallit. Den arma brottslingens qvarlefvor blefvo sedan af anhöriga i stillhet nedgräfda afsides i kyrkogården.

En rysning genomgår mig ännu i denna stund, då jag ihågkommer det hemska skådespelet. Jag har väl hört att man i våra dagar öfverallt afskaffar dödsstraffet; huruvida det är klokt eller icke, må andra döma. Dock är det min öfvertygelse, att om ter blefve på våra orter infördt, antalet af de dråp och mord, som årligen här begås, i en betydlig grad skulle aftaga*). (Forts.)

*) Läsaren torde erinra sig, att det är berättaren — icke tecknaren — som här uttalar sin åsigt om dödsstraffet.